Våldtäkterna på psyket

Unga kvinnor som tvångsvårdas utsätts för sexuella övergrepp av andra patienter. Kaliber idag om tafsande medpatienter, misstänkta våldtäkter som inte polisanmäls och om tjejerna som inte skyddas.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Där har vi den.

Vad är det för något?

– Det är skötarbroschen.

Tommie Olsson är i 50-årsåldern och jobbar numera som väktare. Han visar stolt upp sin blåa och vita brosch som han fick när han jobbade som skötare inom vuxenpsykiatrin i Malmö.

– Det är alltså… jag har dubbelkompetens som både undersköterska och mentalskötare.

– Det jag har sett är att allra helst yngre kvinnor som har varit intagna på Piva har blivit utnyttjade av manliga patienter. Det var ofta att man tog väldigt lätt på det och viftade gärna undan det som en bagatell.

Det är ett tungt ansvar vi lägger på dem som arbetar inom psykiatrin.

Särskilt kanske på de slutna avdelningarna.

Många av de tjejer som vårdas här lider av självskadebeteende. Inte sällan är de självmordsbenägna. Därför är många av dem inlagda med tvång.

De är på ett sätt omyndighetsförklarade och fråntagna sina rättigheter. Om de skulle bli utsatta för övergrepp så kan de inte ta sig härifrån.

Det här är en utsatt grupp som är i starkt behov av skydd. Men lyckas man verkligen ge skydd de här tjejerna? Och hur hanterar vården det när man inte lyckas?

Är det så att man till och med försöker dölja när det har gått fel?

Jag är och träffar en mamma utanför BUP-kliniken i Stockholm. Hon är här för att hämta ut sin dotters journal.

Varför är det så viktigt för dig att få ut den här journalen?

– Jag har belägg för att det finns saker som inte är korrekta.

Amanda - som egentligen heter något annat - är en av dem som blivit utsatta för sexuella kränkningar av andra patienter, det menar hennes mamma.

Vi har berättat om Amanda tidigare i Kaliber. Att efter att hon vårdades på BUP i Stockholm tog livet av sig. Det var i somras. Hon var då 16 år.

I programmet beskrev verksamhetschefen själv sin klinik för en “skadad organisation” med en otrygghet i personalgruppen.

För Amanda innebar vården ideliga bältningar och långa tider i isolering. I Kaliber vittnade personal om att isoleringen och bältningarna flera gånger hade skett på sätt som inte är tillåtna.

I journalen vill Amandas mamma hitta svar om brister i vården. Hon vill också veta mer om de sexuella trakasserier och kränkningar som Amanda har berättat om har skett under vårdtiden.

Men det står där i journalen?

– Det kan jag inte svara på. Men jag tror att det finns ledtrådar i alla fall.

Efter vårt reportage om Amanda - i november - får vi ett samtal.

– Hej, det här är …. Jag ringer dig för jag vill berätta att det i fredags skedde en incident här på kliniken...

Det är en av en av våra källor inifrån kliniken som ringer. Han vill berätta att två tjejer har blivit utsatta för sexuella övergrepp, inne på kliniken. Den senaste händelsen ska ha skett nu i början av december.

– Tjejen befann sig i teve-rummet och så kommer en patient dit. Under fem-sex minuter som är obevakade så händer det hela.

Det skedde på en fredag - nu under vintern - i mörkaste december. En 15-årig tjej ligger på en blå soffa och kollar på Idol.

Den här kvällen jobbar en sjuksköterska och två skötare på avdelningen. De är alla tre vikarier eller inhyrda via bemanningsföretag. De gör inhopp och då och då, och vet knappt namnen på de intagna patienterna eller ens på varandra. Det framgår av de polisförhör som senare görs.

Efter att Idol är slut lämnar personalen patienterna i teverummet obevakade. Och det är då den 15-åriga tjejen blir våldtagen av en flera år äldre patient, enligt åtalet.

– Och när hon skriker då kommer personalen. Och då sitter hon på soffan med byxorna nere. Och pojken står precis mitt emot henne. Hon säger att han har förgripit sig på henne.

Sten Jacobsson är chefsläkare och ansvarar över patientsäkerheten inom Stockholms Läns sjukhusområde.

– Ja, det här ska inte inträffa. Spontant skulle jag säga här har ju övervakningen brustit, säger han.

I klinikens egen avvikelserapport kan man läsa om händelsen. I rapporten skriver personalen att den misstänkte patienten aldrig borde ha tagits in på avdelningen, eftersom han varit inblandad i en liknande händelse - som skett tidigare - på klinikens akutavdelning.

– Det är samma pojke. Han hade försökt förgripa sig på en annan patient på akuten två veckor innan på en toalett, säger en skötare som vill vara anonym.

När den här typen av händelser sker - som den på toaletten - har personalen en skyldighet att skriva en avvikelserapport. Men enligt vår källa finns det ingen rapport skriven. Men skötaren berättar att tjejen är 16 år och hade extravak, vilket innebär att hon inte får lämnas ensam.

– Han följde efter henne och vid ett oövervakat ögonblick, och låser in sig med henne på toaletten. Man missade att hon hade en övervakningsgrad 3. Det måste jag säga är vårt fel. Där har vi gjort fel, faktiskt, säger en anonym skötare.

Vi tar kontakt med en annan källa - också en skötare på kliniken - som bekräftar uppgifterna.

–Ja, hon var på toaletten, han gick in där.

– Och det där är ju lite märkligt. För när man har ett vak ska det stå en personal utanför toaletten och dörren ska stå på glänt. Då har man inte haft full koll. Det är illa. Och här måste man ju tänka, hur ska man skydda de här tjejerna?

Vad som skedde på toaletten är oklart. Vi vet inte vad som egentligen hände.

Men i fallet med den 15-åriga flickan i teve-rummet pågår det en rättegång. Polisen har hittat DNA från den misstänkta i flickans underliv. Pojken har vid ett av förhören också erkänt våldtäkten.

– Vi gör så gott vi kan, sen finns det lägen där om det är mycket, det är stökigt, det blir en rörig situation… Nä, vi har inte full koll. Det har jag varit med om, vi har inte full koll, säger en anonym skötare.

För Amanda - som vi har gjort reportage om tidigare - var det efter att hon flyttades från BUP till vuxenpsyk som hon började berätta om att hon blivit utsatt för sexuella kränkningar.

Det var hösten 2014. Hon var då 15 år. Men barn under 18 år som är inlagda med tvång ska inte vårdas bland vuxna. Det har Sverige skrivit under i barnkonventionen där det tydligt står att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna.

Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP i Stockholm och har det yttersta ansvaret över vården på BUP.

– Det är inte många man skickar dit. Men det har hänt.

Hur lämpligt är det att skicka barn och unga till Piva?

– Det kan jag säga är helt olämpligt. Det är förkastligt.

Men ändå gör man det?

– När man har gjort det tror jag situationen har varit helt omöjlig att hantera.

Amanda blir kvar på vuxenavdelningen i fyra och en halv månad. Hennes mamma berättar att de andra patienterna var mellan 25 och 40 år, de flesta var män. Amandas mamma var ofta och hälsade på på avdelningen för att stötta sin dotter. Hon berättar att personalen sagt till Amanda att hon inte fick ha kjol på sig.

– För det kunde vara triggande gentemot, bara det att man inte får klä sig som man vill för det var inte så att hon hade väldigt korta kjolar, men hon fick inte ha kjol. För det kunde trigga…

Trigga vadå?

– Trigga dom andra männen som var där på avdelningen till att bli ett objekt som var okej att antasta.

Att läkare tar beslut om patienters kläder är inget konstigt, enligt den ansvariga chefsläkaren Sten Jacobsson.

– Bedömer den ansvarige läkaren att det här är olämpligt på grund kjolens utseende, så är det en del i bedömningen av hur vården bäst ska bedrivas.

Men trots att Amanda inte använde kjol, blev hon snabbt sexuellt trakasserad, enligt hennes mamma.

– Hon kunde också uttrycka det, både till mig och hon försökte det till personalen också. “Jag känner mig inte trygg här”. Männen sätter sig bredvid, det var mestadels män, de satte sig bredvid henne i de rummen som var gemensamma, och tog på henne och försökte kyssa henne. De tafsade på henne, och hon sa till personalen “hjälp mig!”.

Vad gjorde personalen då?

– Ja, då får du flytta på dig.

Det var vad de sa till henne?

– Det var vad en del sa till henne ja.

Att Amanda inte kände sig trygg på vuxenavdelningen framgår också av en anmälan som hon gjorde från avdelningen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. I anmälan uppgav hon bland annat att hon kände sig rädd inne på avdelningen.

– Hon kunde ju ringa och prata med mig på nätterna och gråta. På kvällarna och nätterna ringde hon ofta och grät. Hon var ju förtvivlad, säger Amandas mamma.

Den ansvarige chefsläkaren Sten Jacobsson säger att personalen på Piva är väl medveten om den här problematiken och att det finns klara rutiner, och är det fråga om brott ska det anmälas till polisen. Han reagerar över vad personalen ska ha sagt till Amanda - att hon skulle flytta på sig - när hon kände att hon blev utsatt för sexuella kränkningar.

– Att formulera det på det viset, det tycker jag är olämpligt, säger Sten Jacobsson.

Varför då?

– Patienten vistas ju där för vård och då handlar det ju om att vi i samråd med patienten planerar den vården. Och vården görs ju tillsammans med patienten, det är ju inte enbart patientens sak att flytta på sig.

De här fallen på vuxenavdelningen och på BUP i Stockholm är bara några exempel på när tjejer berättat om övergrepp och kränkningar inom psykiatrin.

Men hur ser det ut generellt i Sverige?

IVO som tar emot anmälningar av patienter registrerar inte ärendena efter kategorier som t ex sexuella trakasserier eller övergrepp, så det är svårt att ge en heltäckande bild av hur ofta det sker. Men vi hittar snabbt flera rättsfall.

Det senaste är från Sundsvall, där en manlig patient i våras dömdes för flera våldtäkter som han begått inne på en av de psykiatriska avdelningarna.

I tre dagar i rad tog sig mannen in i en kvinnlig patients rum och våldtog henne. Först vid den tredje våldtäkten upptäcktes han av en skötare.

I Malmö har flera fall av våldtäkter varit aktuella de senaste åren, en på BUP 2014, och två på en och samma avdelning - 2011 och 2013 - på den psykiatriska intensivvårdsavdelningen Piva. Ett av dom fallen ledde till fällande dom.

Det var strax efter klockan 10 den 6 september 2013. En 20-årig tjej hade varnats av personalen för en av de manliga patienterna. Men just den här förmiddagen ligger avdelningen öde.

Personalstyrkan är på ett rapporteringsmöte och avdelningen är helt tom på personal.

Den manliga patienten, som är några år äldre, tvingar in den 20-åriga tjejen på sitt rum. Där våldtar han henne.

Flera gånger skriker hon på hjälp, men eftersom det inte finns någon personal på avdelningen så är det ingen som hör henne.

I Malmö har bristerna inom psykiatrin varit i fokus på grund av de många självmorden som skett. Sen 2013 har fler än 40 patienter tagit livet av sig. Självmorden har skett inne på avdelningarna, i anslutning till utskrivning eller under permission.

I somras rapporterade Sydsvenskan om en hemlig internrapport som avslöjade en skrämmande arbetsmiljö inne på den psykiatriska kliniken. Det handlade om mobbning och trakasserier personal emellan. Företaget bakom rapporten varnade för anarki och pekade på en “betydande risk för patientsäkerheten”.

– Vi hade manliga patienter som lurade in kvinnliga patienter på sina rum och visade könet för dom och såna här grejer. De blottade sig, det var mycket tafsande och kladdande rent allmänt, säger en anonym skötare.

Vi får kontakt med flera före detta anställda på vuxenavdelningen Piva, där våldtäkten skedde 2013. Det är tre skötare som oberoende av varandra vill berätta. Eftersom de vill vara anonyma har vi bytt deras röster.

– Du kan ju ha manliga patienter som vill sitta väldigt nära, som lägger händerna på låren och klappar dem på rumpan eller tar dem på brösten.

Skötarna berättar alla tre om att det hände att yngre tjejer blev trakasserade och utsatta för sexuella övergrepp av de manliga patienterna.

En av skötarna som vill vara med med sitt riktiga namn - Tommie Olsson - slutade på kliniken efter en konflikt med arbetsgivaren. Enligt honom var det flera i personalen som inte tog övergreppen på allvar.

– Och det är där det brister många gånger, viss personal bryr sig inte om det utan tycker att det är deras sak.

Men du reagerade på det här, men hur var det i resten av personalgruppen, hur såg man på det här?

– Ja, vissa hade samma inställning som jag att det var fel, men många sket ju också i det. Så man har en väldigt skev inställning till i en del av personalgruppen på grund av att man accepterar mer bara för att de är intagna med tvång, säger Tommie Olsson.

– Alla i personalen visste att det förekom, men det var ingen som lyfte på ögonbrynen. Men när det är så och du har en patient som har den typen av problematik och du låter det ske så gör du patienten sjukare. Det går inte försvara det, säger en anonym skötare.

Men varför gjorde inte du mer för att stoppa de här…?

– Man är så inne i det. Man är så inne i jargongen på något sätt. Det blir en sjuk del utav vardagen.

Vi kontaktar Region Skånes pressansvarige för psykiatrifrågor Klas Andersson. Vi vill göra en intervju med någon med ansvar för avdelningen. Vi vill ha svar på hur man arbetar för att förhindra sexuella övergrepp. Han ska återkomma med besked.

Skötarna i Malmö berättar om flera händelser där kvinnliga patienter utsatts för trakasserier och övergrepp. De säger att det tystades ner.

Den före detta skötaren Tommie Olsson berättar att han under ett pass upptäcker att två patienter har sex i ett av rummen. Den kvinnliga patienten säger direkt efteråt att hon blivit tvingad. Tommie Olsson tyckte därför att det skulle anmälas.

– Detta rapporterades till ansvarig sjuksköterska. Men det rycktes bara på axlarna och “ja, vad ska vi göra åt det?” Och sen så tystades det ner.

Hur påverkades den här tjejen av det här?

–De närmaste dagarna var hon dämpad och deppig. Jag försökte prata med henne, men hon ville inte prata. Hon var allmänt uppgiven.

Tommie Olsson beskriver hur han försökte övertala andra på avdelningen att de skulle göra en polisanmälan. Men den misstänkta våldtäkten anmäldes aldrig, enligt Tommie Olsson.

– Jag tog också upp det här med vår avdelningschef och hon sa bara då att det är upp till patienten att anmäla det.

Så det blev inte någon avvikelse?

– Nej, inte ens en avvikelse.

Jag har begärt ut uppgifter om händelser såsom sexuella trakasserier och våldtäkter som har registrerats inom vuxenpsykiatrin i Malmö av Region Skåne.

I svaret uppger man att det inte finns några rapporter eller avvikelser gällande sexuella trakasserier. Inte en enda.

När det gäller våldtäkter redovisar man de två rättsfall som har har varit kända sedan tidigare. Den misstänkta våldtäkten Tommie Olsson berättar om finns inte med.

Vi ber återigen Region Skåne att svara på våra frågor. Varför anmäldes inte den misstänkta våldtäkten - som Tommie Olsson berättar om - till polisen?

Klas Andersson är pressansvarig för psykiatrifrågor på Region Skåne.

–Hej.

Hej, jag har försökt här ett tag och få till en intervju med en ansvarig på Piva.

– Mmmm. Ja, just det. Nej, jag har inget namn till dig, det kan jag svara på en gång.

Ingen ansvarig på Piva eller högre upp i organisationen vill svara på våra frågor, men Klas Andersson säger att han ska fortsätta försöka.

För att kunna förbättra vården och se till att misstag inte sker igen finns systemet med avvikelser. En avvikelse ska skrivas när något har brustit i verksamheten, på så sätt kan man utreda händelsen och sedan förbättra arbetssätt eller rutiner. Men skötarna berättar att avvikelser inte uppskattades av enhetschefen. För många avvikelser skulle göra att avdelningen skulle få dåligt rykte.

– Du ska ju alltid skriva en avvikelserapport, så skrevs det ju alltså sällan eller aldrig någon avvikelserapporter på Piva.

Men varför gjordes inte det då?

– Det är den här tysta jargongen. Hjälper jag dig så hjälper du mig. Många ser det som ett svek.

Även på BUP i Stockholm vittnar anställda vi har kontakt med om en tysthetskultur. De säger att det inte alltid uppskattas när man skriver avvikelser. Särskilt när det gäller händelser som kan skada kliniken.

I fallet med den 16-åriga tjejen som blev inlåst av en manlig medpatient på en toalett, begicks det flera fel av personalen. Det säger de anställda som vi har kontakt med.

Eftersom patienten hade extravak borde det inte kunna ske att en annan patient lyckas låsa in sig med henne på toaletten.

Chefsläkaren Sten Jacobsson har inte hört om händelsen förrän nu.

– Det är en allvarlig avvikelse. Självklart ska det finnas en avvikelse på den händelsen.

Varför är det allvarligt om man inte har skrivit en avvikelse?

– Ja, ur patientsynvinkel så ska man vara skyddad när man vårdas i sjukvården. Det ingår i hälso- och sjukvårdslagen. Vi ska ge patienterna trygghet och klarar vi inte av att ge patienterna trygghet, då måste vi överväga om det här ska anmälas enligt Lex Maria.

Vi ber om att få ta del av de avvikelser som har skrivits under den här tidsperioden. Vi vill se om man valt att inte skriva en avvikelse på händelsen, om man har försökt dölja misstagen. Handlingarna är offentliga och brukar lämnas ut av sjukhusen efter att de strukit över känsliga uppgifter. Men kliniken vill inte lämna ut avvikelserna och hänvisar till sekretessen. Vi ber då istället vår källa att kontrollera om avvikelsen finns. Vi vet ju att händelsen har inträffat, eftersom den beskrivits skriftligt av personalen tidigare. Efter några dagar får vi besked. De skrevs aldrig någon avvikelse.

Hej, jag skulle få titta på en förundersökning.

– Är det något som är beställt?

Här på tingsrätten ligger den sekretessbelagda förundersökningen som gjordes i våldtäktsfallet 2013 - då en 20-årig tjej blev våldtagen av en äldre patient, medan hela personalstyrkan var på ett möte.

Sjukhusets hantering av det här fallet är fullt av brister. Inte bara det att personalen lämnat hela avdelningen tom när de visste att den manliga patienten kunde vara farlig, utan också det som händer efteråt. I förundersökningen framgår det att det är en sommarvikarie som tills slut upptäcker den pågående våldtäkten i ett av rummen. Den kvinnliga patienten flyttas efteråt till en annan avdelning. Och till en början vill hon inte anmäla det som hänt till polisen, eftersom hon är rädd att den manliga patienten ska hämnas. Men i polisförhören framgår det att det sker diskussioner på avdelningen om man ska göra en anmälan ändå. Men det dröjer fem hela dagar innan man anmäler våldtäkten till polisen.

Under de här dagarna hinner personal tvätta de båda patienternas kläder. De städar också rummet, där våldtäkten skedde, flera gånger. För polisen innebar det här att man inte kunde genomföra en teknisk undersökning.

Varför anmäler man inte våldtäkten till polisen på en gång?

Vi frågar Region Skåne. Den pressansvarige för psykiatrifrågor, Klas Andersson, säger att det inte var sjukhuset som anmälde våldtäkten till polisen, eftersom de inte får anmäla den här typen av brott.

Klas Andersson, pressansvarig:

– Vi får inte polisanmäla själva som organisation, så kan inte vi polisanmäla en brottslig handling utförd av en individ mot en annan.

Uppgiften har fått av en av de före detta chefsläkarna. Men vi tittar efter i förundersökningen. Bland alla handlingar finns också den polisanmälan som till slut gjordes.

I den står det tydligt att det är sjukhuset som står som anmälare till våldtäkten. Vi kontrollerar också vad som gäller, och visst får man på sjukhuset anmäla om det sker en våldtäkt.

Vi ringer upp Klas Andersson igen.

– Jag tar tillbaka allt jag har sagt till dig. Det var fel av mig, säger han.

På Region Skåne tar man tillbaka det man tidigare sagt. Vi får också besked via mejl att man visst får anmäla våldtäkter. Men anledningen varför polisanmälan dröjer - vilket kan ha riskerat polisens utredning - vill man inte svara på.

– Jag kan inte svara på några av dina frågor, säger Klas Andersson

Jag kontaktar den dåvarande enhetschefen. Enligt henne är anledningen istället en annan.

Hon säger att polisanmälan dröjde på grund av att sommarvikarien som upptäckte våldtäkten inte berättade om vad hon sett. Enligt chefen visste ingen på avdelningen vad som hade hänt.

Men förundersökningen visar något annat. Här bland vittnesmål och journalanteckningar står det tydligt att vikarien beskrev händelsen samma dag i en omvårdnadsanteckning. Hon berättade också om våldtäkten för andra i personalen. I polisförhören framgår det att läkare, vårdare och andra ansvariga på avdelningen, redan samma dag, visste vad som hade hänt.

Vi har nu fått tre olika besked av Region Skåne om varför man dröjde i fem dagar med att polisanmäla våldtäkten. När vi granskar svaren ser vi att de inte stämmer. Men i handlingarna på tingsrätten hittar vi ytterligare en förklaring.

Här går det att läsa att personal på avdelningen vittnar om att man “ville tysta ned händelsen, eftersom den inte var bra för avdelningen.”

Vi får aldrig någon intervju med ansvariga för psykiatrin i Malmö. De vill inte ställa upp innan programmet ska sändas.

Istället får vi skicka våra frågor via mail. Vi ställer 20 frågor om kritiken som framkommer i vårt program.

Dagen efter får vi svar. Det är klinikens verksamhetschef Hans Brauer som skriver:

“Det är ett ytterst tragiskt fall som ni tar upp och jag är den förste att beklaga att något sådant har kunnat hända i vår verksamhet. Som patient ska du kunna känna dig säker och trygg under din vårdtid hos oss. I detta fall har vi uppenbarligen inte lyckats med vårt uppdrag.”

Han skriver också att sedan han började på kliniken 2015 har han inte fått in några avvikelser gällande trakasserier. Han skriver också att alla anställda har en anmälningsskyldighet att skriva avvikelser. I januari har personalen också påbörjat en utbildning i bland annat etik och bemötande-frågor.

I det här reportaget har vi försökt få svar på om kvinnliga patienter inom den slutna psykiatriska vården får tillräckligt skydd när de blir utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns många psykiatriska inrättningar i Sverige och vi vet inte hur det ser ut på dem alla. Men i flera händelser - från t ex Malmö och Stockholm - har vi kunnat visa att skyddet har brustit.

Vi är tillbaka vid receptionen på BUP i Stockholm.

– Hej, ska hämta en journal… ...det var ett annat ärende. Men här kommer ditt. Så varsågod.

En mamma vars dotter har tagit livet av sig hämtar ut det som finns kvar. Två bruna kuvert. Två tjocka luntor med papper. Det är journalerna över vården som har getts. Innan vi träffas har Amandas mamma sagt att hon inte vill läsa journalerna. Hon är inte redo än. Men när hon har blivit det tänker hon använda allt material för att driva Amandas fall vidare.

– Så småningom när jag är stark vill jag ha papprena för jag tänker det kan ju inte stanna vid det här, utan jag måste gå vidare.

Det är flera saker hon vill ha svar på. Inte bara om kränkningarna, utan också om de många bältningarna och den långa isoleringen som vi har berättat om i våra tidigare program.

– Idag kan jag tänka så här, ja, med facit i hand, hade inte de här besluten fattats så hade kanske min dotter levt.

Reporter: Mikael Funke

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se