De medicinerade barnen - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 2

Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

– Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv.

Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll.

Här är din medicinlåda.

– Ja, förut fick jag ta mer.

Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk.

– Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. – - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma.

Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm.

– När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.

Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?

– Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma.

– Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa.

Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.

- “Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin”, läser föräldrarna upp.

Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni.

På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet.

- Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna.

Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.

På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009.

- Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.

- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn.

Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.

- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för.

Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.

- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel.

Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar.

- Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.

Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen.

- Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.

15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son.

- Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.

Ni bodde där båda två?

- Vi skulle aldrig lämna Claudio.

Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.

- Ja nu ser jag här att… Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.

Men här har man ju fortsatt med den.

- När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.

Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna.

- Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.

Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck.

- Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.

När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård.

- Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.

Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst.

- Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring.

Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.

- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren.

De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst.

- De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.

Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern.

I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal.

- Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.

Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.

- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.

Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.

- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.

Han luktade medicin?

- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.

Som något kemiskt?

Ja. Precis.

Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?

- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, “vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom”. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.

Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm.

- Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga.

I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.

- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.

Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.

- De höll fast honom. Vi såg det.

Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.

- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.

Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?

- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.

Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar?

- Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.

Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna?

- Här har man brutit mot riktlinjen.

Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna?

- Ja det ska man göra.

Man kan inte få bryta dem?

- Då ska man motivera det i så fall.

Men är det motiverat?

- Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.

- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla.

Och det får man av?

- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.

Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?

- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.

Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.

Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.

I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.

- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar.

Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.

- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.

Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?

- Då hade nog kroppen lagt av.

Och det skulle innebära?

- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.

Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.

- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.

Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.

- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.

I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.

Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker.

- Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.

De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick. I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.

- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.

Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger. Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.

Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början.

– Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.

Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs.

– Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.

I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna.

– Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo.

Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen.

– Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.

Du har glömt mycket, eller?

Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.

Reporter: Mikael Funke

Research: Emilia Mellberg

Producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se