Made in India - om ridsportens smutsiga baksida, del 2
Kaliber21 Sep 2015

Made in India - om ridsportens smutsiga baksida, del 2

Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han.

– Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.

­– Från vattnet?

– Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.

Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet.

– Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan.

– Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen ”Center for Science and Environment”.

Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.

I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:

”Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."

Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.

Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden.

Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs.

Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida.

Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas.

– Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.

­– Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården.

– Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. ”Code of conducten” i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.

Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden ”Kanpur” och ”pollution” så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen ”The national green tribunal” huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.

Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.

Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.

Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.

Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.

Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.

Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.

Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester – färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:

”Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.”

Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte.

– Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends.

– Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.

Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:

”Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.”

Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte.

– Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter.

– Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.

Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk – ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar.

– Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat.

Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han.

– Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.

Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:

”Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt.”

– Så det här ska vara renat?

– Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt.

– Men det är inte säkert?

– Nej, det är inte säkert, säger han.

Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han.

– Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.

Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han.

– Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.

I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.

Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.

Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.

Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, ”The Central Pollution Control Board”. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.

Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.

Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends.

– I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.

Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter ”Ganga Action Plan”. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt.

– Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.

Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.

Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan.

– Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.

Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.

Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder – problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga.

– Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.

Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet ”Ganga action plan” också medger.

– Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.

Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.

Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.

Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.

Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar:

– Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall.

Det var inget som du fick veta något om när du var där?

– Nej, nej.

En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det?

– Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall.

Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav?

– Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.

Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson:

– Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson.

Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer?

– Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson.

Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?

­– Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten.

Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har?

– Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.

Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset.

– Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg.

Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat?

– Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte… säger Malin Helde.

Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs?

– Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.

Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl.

– Biltema, Henrik Jarl.

– Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio.

– Hejsan hej.

– Vi pratades vid i förra veckan att du…

– Ja, det stämmer bra.

–...att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan.

– Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats.

– Aha.

– Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.

Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.

Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.

Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport.

– Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall.

Vad skulle ni kunna göra åt det?

– Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.

De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar.

– De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.

Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga.

– De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han.

Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-Rehnberg

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Sotenäs och det stora laxlöftet

Sotenäs och det stora laxlöftet

Det skulle bli Europas största landbaserade laxodling i Sotenäs. Men vad som verkar vara en lovande affär ser nu, två år senare, ut att spricka. Granskningen tar oss till Irland och en välgörenhetstrust som ska hjälpa fattiga irländare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I mars 2020 kallade Sotenäs kommun till presskonferens. Anledningen var den nya storsatsningen – Europas största landbaserade laxodling värt mellan 17 och 20 miljarder kronor, som skulle sätta Sotenäs på kartan. Det multinationella företaget Lighthouse Finance, som står bakom satsningen, startar bolaget Quality Salmon för att kunna driva laxodlingen i Sverige.Quality Salmon jagas av kronofogdenKommunen köper upp mark för fem miljoner, men när Niclas Jonasson, lokalreporter på Bohusläningen, försöker nysta mer i kommunens avtal tar det stopp.- Stora delar av det här avtalet var maskat. (…) Vi kunde inte se var det skulle vara eller hur mycket pengar kommunen skulle få för arrendet. Då blir man ju genast ganska nyfiken, säger han.Det visar sig senare att en av styrelsemedlemmarna i Quality Salmon har haft en obetald skatteskuld på drygt 10 miljoner kronor och han lämnar styrelsen. Och snart kommer det fram att Quality Salmon också jagas av kronofogden. De har inte betalat sina räkningar till flera av de företag som utfört tjänster åt dem. Sammanlagt uppgår skulderna till drygt 3,2 miljoner kronor. Skulderna beror, enligt VD och styrelseordföranden Roy Høiås, på att projektet har försenats, bland annat på grund av pandemin.Roy Høiås döms för bokföringsbrottI mars 2022, någon vecka innan det här avsnittet sänds, döms Roy Høiås för oaktsamt bokföringsbrott för att han inte lämnat in årsredovisningen i tid. Han döms till villkorlig dom och böter. Dessutom får bolaget Quality Salmon en företagsbot på 30 000 kronor. Roy Høiås beklagar domen. Till Kaliber förklarar han:– Bolaget har inte haft resurser, kapacitet och kunskap för att färdigställa den i tid.Granskningen leder oss också till Irland och en välgörenhetstrust, där avkastningen ska gå till fattiga irländare. Hur hänger det här ihop med laxodlingen i Sotenäs? Kalibers reportrar Trifa Abdulla och Ola Sandstig åker tillbaka till Sotenäs en sista gång för att fråga kommunen om de här nya uppgifterna, och vart affären är på väg.

4 Apr 202229min

Förföljd – de oanvända fotbojorna

Förföljd – de oanvända fotbojorna

Linnéa förföljdes av en man, men trots flera överträdelser av kontaktförbudet togs inget beslut om utökat kontaktförbud med elektronisk fotboja. Kaliber tar reda på varför det tas få beslut om fotbojor till dem med kontaktförbud. Del 4/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Linnéa flyttar till ett studentboende råkar hon ut för en man som börjar trakassera henne. Han står vid hennes dörr och skriker att hon ska öppna och tränger sig gång på gång in i hennes hem. Mannen får kontaktförbud, men trots det fortsätter förföljelsen. Han överträder kontaktförbudet gång på gång. Det går så långt att Linnéa fruktar för sitt liv, berättar hon för Kaliber.– Jag börjar få panikattacker. Sitter i en mörk lägenhet. Jag vågar inte ha lamporna tända, för då kan han ju se att jag är hemma. Jag börjar få självmordstankar. Jag är rädd att han ska göra mig illa på något sätt, att han ska ha ihjäl mig.Få beslut om elektronisk fotbojaSyftet med kontaktförbud är att skydda dem som förföljs, trakasseras eller utsätts för andra brott, genom att hindra förövaren från att ta kontakt med dem. Om kontaktförbudet inte hjälper finns möjlighet att ansöka om ett utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning, så kallad fotboja.Den har en GPS-positionering och fästs vid förbudspersonens vrist. Om han eller hon kliver in i den skyddszon som satts, ofta runt den utsattes bostad, går ett prio-1 larm till polisen.Men en rapport från BRÅ 2015 visade att möjligheten att sätta boja inte använts i den omfattning som man hade tänkt. Tre år efter att lagen kom hade fotbojorna knappt använts. Lagen justerades därför 2018 för att underlätta beslut om boja. När det här programmet sänds, i mars 2022, finns 5 aktiva beslut om elektronisk fotboja. En alldeles för låg siffra, menar Susanne Gosenius som är brottsoffer- och personsäkerhetssamordnare hos polisen i Region Syd.– Jag tänker att den borde vara högre. Vi måste kunna boja fler så att de här brottsoffren kan få lite lugn och ro. (…) Vi har ju utrustningen här. Vi har tekniken på plats. Vi har lagstiftningen på plats och ändå är det för få bojor.Polisen i Linnéas fall: Vi kommer ta lärdomLinnéa får ingen information av polisen om möjligheten att ansöka om utvidgat kontaktförbud med fotboja, något som vid tidpunkten för fallet var möjligt att göra efter en enda överträdelse. Hade mannen haft en fotboja hade det förändrat mycket, menar hon.– Jag tror att jag hade kunnat slappna av i mitt hem. Jag hade kunnat be vänner komma hem till mig och jag hade kunnat känna mig trygg hemma i alla fall. Jag hade kunnat andas och inte ha den här spända känslan som jag har konstant.Nu har Linnéa brutit upp och flyttat till en annat ort.– Jag reflekterar mycket när jag träffar nya människor, att jag inte ska låta det gå för långt. Jag vill ju kunna prata om personliga saker, och hur det var innan och så, men det är väldigt svårt. Jag måste bygga upp mig själv innan jag vågar släppa in någon.Kaliber har kontaktat polisen som haft hand om Linnéas fall. Hon vill inte ställa upp på intervju utan hänvisar till sin chef. Han vill inte heller vara med på en intervju, men säger i ett mailsvar att de på hans avdelning sällan jobbar med kontaktförbud och att det kan vara en förklaring till att de inte ansökte om fotboja. Om Linnéa inte har fått information om denna möjlighet är det beklagligt, säger han, och de kommer att ta lärdom av detta ärende.Linnéa heter egentligen något annat. Hennes röst är inläst av en annan person.

28 Mars 202230min

Förföljd – jag kunde inte stoppa mig

Förföljd – jag kunde inte stoppa mig

Före detta stalkern Johan om vad som fick honom att sluta förfölja. Hör hans rannsakande berättelse och om vad samhället gör för att få stalkers att sluta. Del 3/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Jag fattar ju inte, varför vill hon inte ha mig? Jag var tvungen att verkligen försäkra mig om att jag inte skulle tappa bort henne eller förlora henne.Det var när Johan jobbade i ett tillfälligt projekt i ett bostadsområde som han började stalka, förfölja en kvinna. Först träffas de några gånger under ungefär en månads tid. Sedan vill kvinnan, som Kaliber kallar Elin, inte fortsätta träffas.– Hon var en ju väldigt snäll person och försökte säga det på ett schyst sätt, men det spelade ingen roll på vilket sätt hon sa det för jag köpte det inte i alla fall.Döms för stalkningsbrottet olaga förföljelseJohan skriver hundratals meddelanden och söker upp henne.– Det blir som en terror. Jag kan säga att jag är på väg dit, att jag står här utanför. Ibland gjorde jag det, ibland var jag inte ens där, men jag försökte ändå ha kontroll på henne.Elin polisanmäler Johan som till slut åker fast och döms för stalkningsbrottet olaga förföljelse. Men det är först långt efter sonat brott som han förstår hur illa han betett sig mot Elin och många andra. Nu försöker han gottgöra vad han gjort och be om förlåtelse, men att kontakta Elin kommer Johan aldrig kunna göra igen. Det skulle göra mer skada än nytta.– Idag beter jag mig inte alls på samma sätt. Jag kan bete mig illa, men jag har också möjlighet att stanna upp och ta tillbaka och be om ursäkt för vad jag gjorde. Men jag får ju också inventera mitt liv och se vad har jag varit för person, vad har jag gjort. (…) Jag får inte ducka, inte smyga undan. Jag behöver fejsa det helt enkelt, säger Johan.Johan och Elin heter egentligen något annat.

21 Mars 202237min

REPRIS: De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

REPRIS: De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.Jobba mot människoexploateringEva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.Älvsbyn har utbildat sigNataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.

14 Mars 202229min

Krisen inom BUP – unga lider i väntan på hjälp

Krisen inom BUP – unga lider i väntan på hjälp

Långa väntetider på samtal och behandlingar skapar lidande för unga. Kaliber om krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hedda var 16 år gammal när hon ställde sig på räcket på en bro.– Jag kände bara ”nej jag orkar inte mer. Jag vill bara bort härifrån.”Hedda är en av flera unga som fått vänta länge på hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hedda hoppade aldrig från bron och mår idag bättre. Men väntan på hjälp har varit lång och hon kämpar än i dag för att komma iväg till skolan.BUP är självkritiska20 av 21 regioner har i dag svårt att klara vårdgarantin. De senaste fem åren har runt 200 av 500 klagomål och Lex Maria-anmälningar mot Barn- och ungdomspsykiatrin handlat om just långa väntetider. I över 40 av dem har IVO kritiserat BUP för långa väntetider. Det handlar till exempel om barn som fått vänta på behandling eller neuropsykiatrisk utredning.Och i flera Lex Maria-anmälningar de senaste åren står hur unga tagit sitt liv, eller försökt ta sitt liv, och där BUP är självkritiska till väntetider och bemanning i samband med ärendena.Psykologerna lämnar BUPIdag saknas psykologer på BUP runt om i landet. Inom den regionalt drivna barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm arbetar idag runt 270 psykologer och varje år de senaste fem åren har omkring 50 slutat. En av dem är Diana Abelin. Hon säger att hon tyckte att själva jobbet inom barn- och ungdomspsykiatrin var intressant och givande men att de var för lite personal i förhållande till antalet barn och ungdomar som de skulle ansvara för.– För att få till en förändring eller hjälpa ett barn och ungdom som mår dåligt psykiskt så kan mer intensiva insatser behövas, alltså man kan behöva träffas ibland flera gånger i veckan. Då upplevde jag inte alltid att det utrymmet fanns i mitt schema utan då fick man klämma in de tiderna, och det i sin tur gick ut över ens egen arbetsbörda och stressnivå, säger Diana Abelin.Göran Rydén, verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Region Stockholm, säger att personalbristen är ett stort problem. Över 80 tjänster inom olika personalgrupper stod obemannade i slutet av förra året.– Det är ju vårt största problem att vi har svårt att rekrytera. Och måste hitta sätt hur vi kan få personer.

7 Mars 202229min

Övergrepp bland porrklippen

Övergrepp bland porrklippen

Kaliber om filmer på övergrepp som sprids på nätet och som dykt upp på kommersiella porrsidor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. "Josefin" filmades av en sexköpare utan att hon visste om det. – Det var vidrigt. Det var verkligen hemskt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.Paulina tvingades sälja sex och utsattes för övergrepp - som filmades och spreds. – Nu i efterhand känns det nästan som det värsta, om man ska jämföra någonting, så…de fysiska övergreppen går ju att bearbeta, det finns ett slut på dem. De här övergreppen pågår ju varje dag för jag vet inte om någon tittar på mig idag eller imorgon, det är bilder och filmer som kan vara vart som helst, det har varit det tuffaste.Övergrepp bland filmer på porrsajterKalibers granskning visar hur filmer med barn, filmer där personer utsätts för övergrepp, och filmer med personer som inte vet om att de filmas eller har sagt ja till att filmen sprids cirkulerar på nätet och har dykt upp bland de klipp som finns tillgängliga på stora porrsajter. Kalibers reporter Lisbeth Hermansson har sökt en av de största sajterna, Pornhub, med frågor om hur de kontrollerar de miljontals klipp som går att se på deras sajt, men de har inte återkommit med svar på frågorna."Försvinner aldrig från nätet"Jan Olsson är kriminalkommisarie vid Nationellt it-brottscentrum vid polisens Nationella operativa avdelning, NOA.– Det spelar ju ingen roll att du förmår den här sidan som har det här materialet upplagt på sig att ta bort det, för det finns ju alltid folk som har laddat ner det och kan lägga upp det igen. Konsekvenserna är långtgående jämfört med annan typ av brottslighet där man inte använder internet.

28 Feb 202229min

De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.Jobba mot människoexploateringEva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.Älvsbyn har utbildat sigNataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.

21 Feb 202232min

De dumpade bärplockarna – jakten på bärbossen

De dumpade bärplockarna – jakten på bärbossen

Kaliber granskar den oseriösa bärbranschen, letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta? Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi granskar den oseriösa bärbranschen och letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta trots att lagstiftningen skärptes 2018? Varför kan myndigheterna inte komma åt det här?Lurade bärplockareI Kaliber möter du ”Noah” som är en av de bulgarer som blev lurad att ta sig till Sverige för att tjäna tusentals kronor på bärplockning sommaren 2021 och lovades schyst boende. Istället dumpades han och flera andra på en grusplan i Älvsbyn i Norrbotten. Det blev inget av varken boende eller lön. Nu är ha tillbaka i Bulgarien och känner sig lurad av den man vi kallar bärbossen. – Vi har plockat bär fyra-fem dagar men de har inte betalt en krona till oss. Han har lovat att han ska ge pengar, bilar, boende. Men han har lurat mig.Du får också träffa Susanne Karlsson som på sin släktgård tog emot ett gäng strandsatta bulgarer och hjälpte dem med mat, vatten och varma kläder.– Vad jag fick veta andra kvällen så var de 20-22 personer som verkligen satt i skiten, de tog sig ingenstans.Bärbossen svararVi söker i spåren efter bärbossen - som visar sig ägna sig åt affärer i bärbranschen i mer än en kommun - och når honom till slut för att fråga honom om hans ansvar. Han nekar till att ha begått något brott som rör de här människorna. Han har inget ansvar och har varken lurat eller vilselett någon, säger han till Kaliber.Och vi tar reda på varför det är så svårt för myndigheterna att komma åt de personer som lurar hit utländska bärplockare men sedan inte ger dem det som utlovats.

14 Feb 202232min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord