Kaliber om romernas situation
Kaliber31 Aug 2015

Kaliber om romernas situation

I andra delen av Kalibers serie med granskningar gjorda av Sveriges radios lokala kanaler följer vi reportern Viktor Åsbergs resa till Rumänien. I vintras åkte han ner för att försöka förstå varför romer söker sig till Sverige för att tigga i vinterkylan. I Kaliber återvänder han till byn i nordöstra Rumänien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Han går med trasiga skor förbi de pastellfärgade husen. Det är december och molnen hänger gråtunga över den byn. Temperaturen går ned mot minus tio grader. Det ryker ur munnen när han andas. Några magra, skabbiga gatuhundar springer förbi honom.

Han säger att han är tillfälligt herre i huset medan hans pappa jobbar i Sverige.

– Han kommer och går, kommer och går, säger han om sin pappa.

Eduard är sju år och är en av dem barn som stannat kvar medan allt fler romer åker till Sverige och tigger pengar för att försörja sina familjer. En sak har han gemensamt med de vuxna – drömmen om ett bättre liv. Han säger att han vill bli lärare eller författare.

Plötsligt satt dom utanför affärer, på gator och torg i Sverige. De tiggande romerna har blivit allt fler och väcker känslor och debatt.

Jag är tillbaka i staden Iasi, som ligger i nordöstra Rumänien.

En bit framför mig sitter en liten pojke och spelar flöjt. Han har med sig sin hundvalp och en liten pappförpackning med några mynt i. Jag var här senast i december – då för att följa spåren av de romer som finns i Sverige idag. Jag kom till en liten by där desperationen var stor.


DECEMBER

Valea Seaca.

Det är en by med cirka 3000 invånare. På svenska betyder Valea Seaca ”den torra dalen”.

I nedre delen av byn finns hus. En bit upp har husen blivit stugor. Längre in på de små gatorna liknar stugorna skjul – fallfärdiga små hus med plast för att täcka fönsterluckorna. Jordgolv hos några. Vi har sett bilder i tidningar och TV. Och radion berättar om rapporter och experter. Vi har inte blivit slagna av lukten: smutstvätt, svett och matrester.

– Vi sover där vi ryms, säger en äldre kvinna som visar hur hon och tio barn sover i samma rum på natten.

Hon lägger barn i en soffa. De får ligga i bredd som sardiner för att få plats.
Rummet är kanske femton kvadratmeter stort. En flicka lägger sig i soffan och hon har en smutsig tröja på sig, men inga byxor, inga trosor. Det drar kallt.

– Folk är i stora behov av hjälp, säger Michelle Raducanu. Hon bor i ett närliggande hus med sin familj. Michelle är 24 år och har i flera omgångar varit i Norge och tiggt pengar. Hon vill åka tillbaka men önskar att hon hittade ett jobb där.

– Där har människor flera rum i hemmen. Här har vi allt i ett rum: kök, dusch, allt, säger hon.

Det är inte alla romer som är fattiga – det finns också rika. Men många som bor i Valea Seaca har en tunn plånbok. Inget rinnande vatten, ingen elektricitet och tre mål om dagen är inte heller någon självklarhet. För att få mat på bordet handlar de på krita – en stor del av pengarna de tigger går till att betala skulderna, säger flera bybor.

– En man som bor här har en buss och kör folk som känner honom till Sverige och Norge.

AUGUSTI

Nio månader senare i staden Bacau, halvvägs tillbaka på väg mot byn.

Jag sitter en servering med min Liviu Avasiloai, som också är engagerad i hjälparbeten i Rumänien. Han tar fram sin telefon och visar bilder han tagit för två veckor sedan när han besökte staden Babadag i södra delen av landet.

– Här står jag med några romska barn i Babadag. I Babadag finns ett stort område i utkanten av stan där romska familjer bor. Staden har skyddat sig från dem genom en hög betongmur. En sån som man ser i Gaza, säger han.

Liviu visar bilder på den höga betongmuren och säger att den nästan helt omger det romska området. Han menar att detta är ett konkret exempel på hur romer kan bli behandlade i Rumänien.

– När jag säger att det finns många fördomar mot romer så är det sant. Om du frågar politikerna så svarar de att romerna visst har rättigheter, och ja, det har de…

Men vi har också en betongmur som omger dem?

– De skulle säga att de också har sina rättigheter att skydda sig själva.

Varför är det ingen som reagerar och protesterar?

– Det vore politiskt inkorrekt, svarar Liviu

Vi gör den här resan för att skildra romernas verklighet på plats. Men också för att förstå hur de hamnat där och hur möjligheterna till förändring ser ut.

Strykarkatter och gatuhundar på varsin sida vägen. Syrsorna har precis börjat sjunga. Natten hinner aldrig bli riktigt sval.


DECEMBER

Han står vid spisen i hörnet tillsammans med sina två syskon, Veden är snart slut och vintern blir kallare. Här bor den sjuårige Eduard med sin familj som delar på cirka 20 kvadratmeter.. På en hylla har han ett block och ett par pennor. Eduard gillar att räkna saker.

– Gatuhundarna, hur många hus som finns, säger han.

Hjälporganisationen Hoppets stjärna har funnits i Rumänien sedan´1990 De säger att det kommer allt fler volontärer och andra organisationer som hjälper de nödställda. En av dom som arbetat sen starten är Maine Viklund Olofsson. Hon kom hit strax efter den rumänska revolutionen och kommunismens fall.

– Det har skett en stor förändring om man säger att människor fått frihet. Men man ser också att klassklyftorna vuxit alarmerande och det ser vi konsekvenserna av på våra svenska gator idag.

– Jag ser uppenbara vitaminbrister hos både barn och kvinnor. De föder barn väldigt tätt och hinner inte återhämta sig. Det kan man se i hela deras hy och kroppshållning. De ser slitna ut, säger hon.

– Jag har sett fattigdom på olika sätt. Det som är värst är att se barnen lida – det är ju de som är framtiden i ett land. Och vemodet när man ser människor som måste lämna sitt eget land för att överleva och hitta jobb. Jag har något kommit över den värsta chocken. Första året, 1990, var värst. Jag kunde inte sova eller äta, utan bara vänta på att få gråta ut, säger hon.

Allt fler utvecklingsprojekt startar och barnens utbildning blir ofta prioriterad. Här är det till exempel vanligt att föräldrarna är analfabeter. De kan inte hjälpa sina barn med läxläsning.

Vi åker till Husi – ett par timmars bilåkning från Valea Seaca.

Här får de barn som kommer från svåra förhållanden hjälp. Efter skolan ges extra stöd i ett projekt som startat.

– Jag är så glad över att mitt barn lär sig saker, säger en mama. Hennes son går nu i femte klass och har därmed en högre utbildning är hon själv. Mamman berättar att hon inte kan hjälpa barnen med läxorna och hennes man har inte ens gått i skola.

Ofta vilar satsningar som dessa på frivilligorganisationer. Men det beror på var man bor – I Husi står kommunen nu för lokalkostnader och bjuder eleverna på ett mål mat om dagen.

– Maten betyder mycket för vårt barn. Vi har det kämpigt där hemma, menar en annan mamma som har en dotter i skolan.

Så vad har de styrande i samhället gjort hittills för att förbättra romernas situation?

EU har avsatt pengar för att hjälpa de fattigaste med social hjälp och utbildning. Långt ifrån alla pengar används. Kommunerna måste medfinansiera för att kunna starta projekt med EU-.medel. De saknar dock egna ekonomiska muskler.

– Det saknas en strategi, både nationellt och lokalt för hur vi ska kunna ta del av Eu-medel, säger Pravăț.

Adrian Netedu, doktor i sociologi vid universitetet i Iasi, menar att de projekt som blivit genomförda inte gett några långsiktiga resultat. De pågår i ett år och försvinner sedan. Han säger att flera projekt måste starta samtidigt inom olika delar i samhället och samverka med varandra.

– Det är bättre än de enskilda projekten som läggs ned efter ett tag. Vi behöver en kontinuitet, säger han.


Tillbaka hos Eduard i december:

– Jag säger åt honom att inte dricka eller spela för pengarna, säger Eduard. Han brukar ibland prata med sin pappa på telefon.

Eduard berättar om den framtid han tänker sig. Han vill just nu bli lärare i historia eller författare.
När hans pappa tigger i Sverige tar han hand om sina yngre syskon medan mamman är ute.

– Ibland river jag ut ett papper ur mitt block och skriver, säger han.

AUGUSTI 2015

Tillbaka i Valea Seaca på väg på fattigkvarteren.
Eduard har blivit registrerad och folkbokförd. Vi försöker hitta honom igen, men det är osäkert om hans finns kvar. Hans pappa ska ha tagit med honom till Sverige för att tigga, har flera bybor sagt innan vi kommit fram. Vi ska strax se hur deras vardag ser ut idag och om hjälpinsatserna gjord skillnad.

Först möter vi Lennart Eriksson, utvecklingschef vid biståndsorganisationen Hoppets stjärna. Han har lett projekt i Rumänien sedan 90-talet och menar att det kommer ta längre tid innan några effekter blir synliga i Valea Seaca.

– Det är ett stort åtagande och inget man fixar på ett halvår. Vi har börjat med ett utbildning- och resurscenter där barnen ska komma efter skolan – det är nummer ett. Sedan har vi inlett ett nära samarbete med föräldrarna till barnen att jobba med deras hemförhållanden. Vi har för avsikt att sanera deras hemmiljöer. Det är ungefär 30 familjer som lever rent förskräckligt där.

Vilka krav ställer ni på motprestationer då?

– En motprestation som vi är stenhårda är att barnen måste få gå i skolan. Föräldrar får inte ta barnen ur skolan och åka iväg. Skolan är det centrala – om barnen utbildar sig och går klart sina årskurser och få kunskap, så kan vi se de verkliga resultaten i nästa generation.

Ryktet verkar gå att jag är här och besöker byn igen. Allt fler kommer för att följa med mig och de ställer frågor om vad jag kan hjälpa dem med.

– Ge mig tio euro, jag behöver tio euro till mat, snälla ge mig tio euro, säger en man.

En liten flicka, Maria, står en bit ifrån mig och frågade nyss om jag hade med mig blöjor till hennes lillebror.

Förändringen tar tid och kräver motprestationer av romerna. Men trafiken mellan Rumänien och Sverige fortsätter vara intensiv. Chobano Jonela steker potatis över öppen eld och diskar samtidigt i en bytta ute på gården. Runt henne står barnen och tittar förväntansfullt.

– Vad ska jag säga? Ingenting händer – livet är hårt, säger hon.

Hon har tidigare varit i Karlstad och tiggt pengar. Där gick rykten om att hon tvingades till prostitution av sin man. – Det stämde inte, jag satt och försökte försörja mina barn, säger hon.

Några timmar innan vi träffar Jonela har nyheten om en ny attack mot ett migrantläger skett. Husvagnar stod i lågor på morgonen - den här gången utanför Stockholm, men visar sig senare ha varit en olycka. Men hot och våld mot romska tiggare i Sverige har blivit allt vanligare.

– Det som händer i Sverge är inte bra. Livet är inte lätt för oss där. Men om jag lyckas tjäna mellan 100-200 kronor per dag så är det mycket mer än i Rumänien. Så vad kan jag säga?

Hon får frågan om hon verkligen tror att åka till Sverige är lösningen på deras problem,

och om hon själv har haft för höga förväntningar på hjälp där.

Jonela menar att det inte löser alla problem, men att barnen måste försörjas. Hon säger att hon haft höga förväntningar. I Valea Seaca hjälper grannar varandra, men det stora problemet kvarstår – de är alla i en djup kris, säger hon.

En hundvalp gnyr och kryper på marken. Barnen leker med ett par skabbiga gatuhundar som sprungit in på gården där maten lagas. En pojke håller upp valpen – han tar hand om den, berättar han.


Liviu Avasiloai hjälper Hoppets stjärna med att starta upp det nya utbildningscentret. Kommunen välkomnar organisationens hjälp – men med insatsen följer också svåra val. Långt ifrån alla barn kommer få plats.

– Vi måste välja 35-40 elever av ungefär 600 som finns här. Det är vad som är svårast i vårt arbete, säger han.

Finns det ingen risk att ni skapar ojämlikhet och osämja bland familjerna?

– Även om vi vill ge alla en chans så kan vi inte bygga en skola för så många barn. Jag är säker på att det kommer finnas föräldrar som känner sig marginaliserade, men vi förklarar för dem att vi för vad vi kan och att de kanske får hjälp om några år, säger han.

Jag mötte sjuårige Eduard i December förra året.

Det finns exempel på bybor som åkt iväg för att aldrig komma tillbaka. Såna som lyckats få jobb i ett annat land. Eduard drömmer om att bli något - kanske lärare eller författare.

Ryktet sa att han inte längre fanns kvar i byn - att han är i Sverige med sin pappa.

Men han är hemma nu.

Han säger inte så mycket när vi träffas den här gången – han verkar blyg.

– Det har både varit bra och dåligt, säger han om hur tiden varit sedan senast vi sågs. Några andra barn slogs mot honom och ropade elaka saker, berättar han.

Han har fått plats i den nya skolverksamheten och ser väldigt mycket fram emot det.

– Det finns bra barn som går där, säger han.

Jag frågar om han börjat fundera på vad han ska skriva om han skulle bli författare.

– Ja. Mer än så berättar han inte.

Det är såklart långt kvar dit. Och fram till dess står han inför flera utmaningar i sin vardag. Nu är han tillfälligt i huset igen.

En vårmorgon var Eduards pappa borta igen. Han hade åkt iväg för att tigga pengar i Sverige. Det är precis som Eduard sa i december.

– Han kommer och går, kommer och går.


Reporter: Viktor Åsberg

Producent: Andreas Lindahl

kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Farliga läkare – år av misstag: ”Det här överlever man inte” | Del 1/2

Under nio år kommer det in anmälningar om läkaren. Han är inte patientsäker. Trots att IVO utreder och ger läkaren kritik så kan han fortsätta jobba på som vanligt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En bil vinglar fram och tillbaka på motorvägen i mörkret. Den kör ut mot vägrenen. Sen in mot räcket. Tillbaka mot vägrenen. För att nästan kollidera med en bil som kör om.Bilen kör i 30 km i timman. Sen i 110, fram och tillbaka i ryckiga hastigheter.När polisen får stopp på bilen, får de hjälpa till att bära mannen ur förarsätet. Han säger att han är läkare. På väg från sitt jobb på vårdcentralen.Han har svårt att stå upp och somnar till ibland när polisen pratar med honom.– Det är ju absolut galet. Är det såna läkare vi ska gå till?Längs samma väg, i en liten ort, bor Ulla. Det är 2015 och Ullas 37-årige son Andreas kämpar med sin psykiska ohälsa. Med ångest, och social fobi. Och han tycker det är svårt att prata med folk. Till och från missbrukar han alkohol och tabletter.– Vi ställde alltid upp på honom och tittade till honom lite då och då. Han fick sova över, berättar Ulla.Det är våren 2015. Andreas är sjukskriven för sitt psykiska mående. Han har inget körkort, men har precis köpt en moped.– Han var så glad och han kunde forsla sig själv liksom utan att vara beroende av andra.Samtidigt har Andreas en långdragen förkylning som inte ger med sig. I slutet av april bokar Andreas en tid på vårdcentralen.Läkaren som Andreas ska träffa har haft sin legitimation i fem år och har efter det jobbat på olika vårdcentraler i Västsverige.Andreas reser sig upp i väntrummet och går in med läkaren i ett besöksrum. En stund senare går han hem med ett recept av den narkotikaklassade hostmedicinen cocillana etyfin. En halvlitersflaska.Men förkylningen ger sig inte.– Han var inte bra i halsen. Han hade slemhosta, berättar mamma Ulla Tre dagar senare är Andreas tillbaka på vårdcentralen. Han har haft svårt att sova sista veckan. Han får återigen träffa läkaren. Den här gången går Andreas hem med ett recept på 30 sömntabletter. Ett beroendeframkallande narkotiskt läkemedel. Ulla pratar med sin son Andreas när han är på ett köpcentrum och ska köpa snus. Han är glad.– Han står vid kassan och så säger han hejdå mamma puss och kram.Andreas hittas dödDet är sista gången Ulla hör sin sons röst. Det blir Valborgsmässoafton. Klockan är tjugo över nio på morgonen. Än så länge har Ulla och Mike ännu inte gått upp. Det regnar utanför sovrumsfönstret när telefonen ringer.– Och då rämnar hela min värld. Totalt, säger Ulla.Andreas har hittats död på golvet vid sin säng.– Mitt barn, mitt barn! Det var det jävligaste jag varit med om. Det var det jävligaste. Jag kunde liksom inte ta in det. Man ville liksom bara bort själv. Det blir svart, alltså. Man befinner sig i nåt jädra svart hål som är så overkligt så man... Jag tänker så här: Det här klarar jag inte. Jag kan inte överleva detta.Ulla anmäler Andreas läkare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.Utredningstider på upp till 4,5 årKaliber har tittat på 61 läkare som har fått sin legitimation återkallad under förra året och fram till september i år. I nästan hälften av fallen har det tagit IVO mer än 500 dagar att utreda. Den längsta utredningstiden är på 4,5 år.IVO tycker själva att deras utredningstider är för långa.Av de 61 läkare som vi tittat på i vår granskning se ser vi att på elva läkare kommer det in nya tips eller anmälningar till IVO under tiden dom utreds och innan dom får sin legitimation återkallad.Läkaren som gav Andreas hostmedicinen trots varningen är en av dem. Det finns fler patienter som felbehandlas av läkaren.– Nu var det nåt som gick av, säger Barbro.2012 kommer första anmälan. Då har läkaren haft sin legitimation i två år. Han jobbar extra på en vårdcentral och det är dit Barbro söker sig efter att ha ramlat och har ont i armen. Läkaren undersöker henne inte ordentligt och hon får ingen remiss för röntgen. Trots att hon inte kan lyfta armen skickas hon hem.– Jag skulle enligt honom hålla på med rehabövningar fast jag inte ens kunde lyfta den upp till magen.Efter två veckor med svår smärta åker Barbro återigen till jourcentralen. Hon får träffa en annan läkare och får direkt en remiss till röntgen. Det visar sig att Barbros arm är av. På två ställen.– Jag känner mig besviken och inte trodd på.Reporter: Magdalena BranderProducenter: Johan Sundström och Malin MarckoSlutmix: Thobias Sandin

4 Nov 30min

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida och hedersmordet: ”Får inte hända igen”

Shahida hedersmördades av sin pappa och bror. Gång på gång försökte hon få hjälp från socialtjänsten undan förtrycket i sin familj. Nu kritiseras socialtjänsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På högstadiet berättar Shahida om hur hennes pappa kontrollerar henne men det är först på gymnasiet som det görs en orosanmälan till socialtjänsten i Lessebo, efter att hon berättat att pappan slår henne och har hotat med att skicka iväg henne från Sverige.Shahidas arbetskamrat och vän Pernilla Lindblom berättar:– Hon fick inte gå ut, hon fick inte träffa vänner, hon fick definitivt inte träffa killar. Men föräldrarna förnekar att det förekommer problem i familjen. Och efter att socialtjänsten pratat med dem backar Shahida på sin berättelse. Socialtjänsten avslutar utredningen utan åtgärder.Devin Rexvid forskare vid Stockholms universitet, menar att socialtjänsten borde erbjudit henne skydd från föräldrarna:– Skyddet är en grundförutsättning för en grundlig, allsidig, objektiv utredning från socialtjänstens sida. Så länge de inte känner sig i skydd vågar de inte leverera hela berättelsen med alla detaljer.Socialtjänsten i Lessebo kritiserasShahida får senare hjälp i form av stödsamtal och kontaktperson, men med tanke på vad hon utsattes för borde hon fått skydd, om nödvändigt med hjälp av tvångslagstiftning, menar Devin Rexvid.– Socialtjänsten har definitivt brustit i att skydda henne vid rätt tillfälle, menar han.Linda Rehn Landström, verksamhetschef för individ och familjeomsorgen i Lessebo säger att hon tar till sig av kritiken men vill i övrigt inte kommentera.– Vi väljer att inte kommentera, det är en bedömning både utifrån individen, men också för närstående runtomkring, säger hon.Fredag den 3 maj 2024 mördas Shahida av sin pappa och äldre bror. Hon stryps med sin egen sjal.– Nu har det här hänt och nu kan vi inte göra nåt åt det, men det får inte hända igen. Vi måste hjälpas åt i hela samhället, för att förhindra sådana här saker, att det ska ske, säger vännen Pernilla.Shahidas pappa dömdes till livstids fängelse för mordet på Shahida. Han nekar till alla anklagelser. Shahidas äldre bror dömdes till 16 års fängelse. Han erkände att han mördat sin syster på uppmaning av sin pappa. Däremot frikändes mamman från mord. Under rättegången förnekar hon att det förekommit våld i familjen.Lyssna på granskningen Shahida och hedersmordet.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Gustaf Vilhelmsson

3 Nov 31min

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Ny: Andnöd – Fast på botten | Del 5

Dykaren Marcus Bergman fastnar på botten av sjön Haggen i Dalarna. Han dör intrasslad i en lina. Kvar finns frågorna: Hur kunde det ske? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Det kändes mycket, mycket skarpare. Det kändes mer allvarligt faktiskt.Larmet går till räddningsstationen i Ludvika.– Det är en arbetsplats man har hållit på och dykt i och man har tappat bort en dykare som inte har kommit upp något mer.Flera bilar och ett dyklag kommer fram till sjön Haggen.– De dyker snabbt. Och de är stressade. Vi är ju där för att rädda liv.De ser ett svagt sken från en lampa när de närmar sig botten. Strax bredvid finns dykaren. Han sitter fast.Nyheten om en saknad dykare sprider sig.– Det fanns en rubrik. Dykare försvunnen i sjön Haggen i Ludvika. Under dykarbete tror jag till och med det stod. Och det högg ju till i mig direkt. Jag tänkte att det här är inte bra, säger Anders, svärfar till dykaren Marcus.Anders provar att ringa Marcus.– Får ju inget svar. Och det lugnar mig ju inte precis.Han ringer sin dotter, Emma.– Jag sa det ”Emma. Det har hänt någonting här. Jag har snappat upp i media att en dykare är försvunnen i Haggen”. Och då hann jag ju nästan inte säga färdigt meningen förrän Emma skrek rakt ut bara, säger Anders.– Jag fattade direkt. Att det var han…då hade jag också den här minnesbilden av vårt samtal att så här... Om någonting händer så funderade han ju på hur någon skulle hinna hjälpa honom, säger Emma, Marcus fru.Vi har varit i kontakt med dykföretaget, men de vill inte svara på någon av våra frågor.Reporter: Alice Lundberg.Producent: Johan SundströmProduktionsteknik: Melekeh MeyerSlutmix: Göran WilandFör serien Andnöd har också Ida Nordén, Fredrik Ankersen, Ida Cliffordson Weicht och Markus Alfredsson varit reportrar.

27 Okt 29min

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Förgiftningsskandalen och Försvarsmaktens hemliga samtal

Det är en av de största föroreningsskandalerna i svensk historia. Nu kan Kaliber avslöja i en hemlig inspelning hur Försvarsmakten hanterat släckskummet med PFAS i Kallinge. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nahla Afzelius är 4 år när det blir känt att hon har fått i sig de hälsofarliga kemikalierna. Idag är hon 16 år och är orolig för vad de kan göra med henne.– Kanske att jag inte kan få barn eller att jag får cancer, att jag för det vidare till mina barn. Det är inte så kul att tänka på faktiskt, säger hon.Kallingebor har bland de högsta halterna PFAS i världen. Förgiftningen har pågått under lång tid och forskningen visar att befolkningen här löper större risk att drabbas av sjukdomar som njurcancer, testikelcancer och diabetes typ 2.Hemligt samtalTrots att det är Försvarsmakten som orsakat PFAS-föroreningen i Kallinge har de hela tiden sagt att F17 har hanterat släckskummet med PFAS på rätt sätt. I en dold inspelning avslöjas något annat.När Kaliber granskade den stora PFAS-skandalen 2019 pratade vi med den dåvarande flottiljchefen på F17. Efter den intervjun händer något ovanligt. Flottiljchefen lyckas inte lägga på luren.– Jag tänkte på en… där duckade jag. Jag tänkte, ska jag genom honom det? Nä, jag låtsas att jag inte fattar.Kaliber kan därför avslöja allt som sades i en dold inspelning mellan flottiljchefen och kommunikationschefen när de inte tror någon hör.Då framkommer en annan bild över hur släckskummet har hanterats inom Flygvapnet.– Vi spolade oss själva med det. Det var ju roligt, såg ut som en Michelingubbe.Det framgår också av samtalet att man gjort provskott med släckskum före övningarna. De provskotten sker rätt ut i miljön.Granskningen visar också att Försvarsmakten visste om risken att släckvattnet från brandövningarna på F17 kunde förorena dricksvattnet i Kallinge redan 1995. Nästan 20 år innan PFAS upptäckes i dricksvattnet.Björn Norrbrand är chef för avdelningen för förorenade områden på Försvarsmaktens miljöprövningsenhet.– Jag tycker att vi har följt gällande regler. Granskningen är ett samarbete med Vetenskapsradion.Reporter: Daniel VärjöProducent: Annika H ErikssonSlutmix: Oscar LindholmAnsvarig utgivare: Sabina Schatzl

20 Okt 31min

Den gröna boomens baksida

Den gröna boomens baksida

Kommunerna i norra Sverige är centrala för den gröna omställningen. Men de stora kostnader som industrierna för med sig gör att många kommuner nu har börjat tveka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det har varit många första spadtag och annonseringar om industrisatsningar under några år – satsningar där Sverige ska ta steget in i framtiden – och vi ska bli mer hållbara. Det har kallats den gröna omställningen. Om den gröna omställningen ska lyckas så behövs 100 000 nya invånare i landets norra delar.– Man är lite grann fast i 1940-talstänk att finns arbetena så innebär det att folk flyttar dit. Så fungerar det inte längre, säger oppositionsrådet Tobias Sandblad (M) i Boden.Men till det som för några år sen kändes hoppfullt ser man nu en annan sida – de stora kostnader som industrierna för med sig.Boden är en kommun som satsat stort på ny infrastruktur redan innan de ens visste om någon aktör var intresserad av att etablera sig där. Kommunen har tagit miljardlån. – Hoppsan, ja det var ju en hel del. Ja, det hade man väl inte riktigt tänkt sig, säger en bodensare som Kalibers reporter pratar med.Kommunerna i norra Sverige, som är centrala för den gröna omställningen i Sverige och i Europa, har nu börjat tveka inför nya industrietableringar – och nu vill majoriteten av kommunerna i Västerbotten och Norrbotten ha mer stöd av staten för investeringar i den gröna omställningen, visar Kalibers kartläggning.Näringslivschefen i Boden förstår de som tvekar att gå samma väg som de gjort i Boden.– Det är klart att man förstår att kommuner kommer att fundera en och två gånger innan man hoppar på en megainvestering som det här faktiskt är, säger Mats Berg.Lyssna på Kaliber om Den gröna boomens baksida.Reporter: Malin MarckoProducent: Annika H Eriksson

13 Okt 29min

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

Så gick det – efter vanvården på serviceboendet Hundraårsgatan

De ignorerades när de tryckte på larmknappen och tvingades ligga i sin egen avföring och fick blödande liggsår. Kaliber om hur det gick efter att parkinsonsjuke Henrik slagit larm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Granskningen av serviceboendet på Hundraårsgatan i Göteborg engagerade, många blev upprörda över Parkinsonsjuke Henriks berättelse. Och det blev snabba konsekvenser.Verksamhetschefen upp sig - och högsta förvaltningschefen fick sparken av ansvariga politiker en dryg vecka efter att granskningen sändes.Ordförande i nämnden för funktionsstöd, Håkan Hallengren (S) .– Det har brustit på så många plan. De här 400 avvikelserna på samma boende som inte har rapporterats vidare till de som är högst ansvariga i verksamheten och i nämnde det är helt oacceptabelt. Det är därför vi behöver ett nytt ledarskap tycker vi.De ansvariga politikerna i nämnden för funktionsstöd beslutade att det skulle göras en extern utredning av serviceboendet på Hundraårsgatan om hur det kunde bli som det blev och varför det tog så lång tid innan det blev någon förändring. Utredningen tittar även på ansvaret på olika nivåer i organisationen och varför allvaret i situationen inte nådde högsta ledningen tidigare.Lyssna på programmet för att höra mer om vad som hänt sedan granskningen publicerads i jui 2025.Reporter: Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

6 Okt 27min

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Barnen som väntar på rättvisa – Maja: ”De tappade bort bevisen” | Del 2/2

Utredningen om sexualbrott mot Maja tar över två år. En polis som jobbade med utredningen blir sedan omplacerad. En annan döms några år senare själv för barnpornografibrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Det ser exakt likadant ut”, säger Maja.”Ja, det förändras inte över tid här, det är bara vi som blir äldre”, säger barnförhörsledaren.Maja har blå lösnaglar och långa lösögonfransar. Hon tittar upp från sin mobil när förhörsledaren kommer in i rummet.  ”Du har varit här och det är längesedan”, säger barnförhörsledaren. Polisen utreder sexualbrott som Maja berättat att hon utsatts för av sin styvpappa. Det är två och ett halvt år sedan anmälan gjordes, då Maja satt i förhörsstolen första gången. Utredningen fortsätter. Maja har hunnit bli tonåring. Majas telefon har tömts. Men sedan har polisen tappat bort bevisen.– Jag tappade ju hoppet på hela vår anmälan och deras utredning, säger Maja. Del 2 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider. Maja och Bengt heter egentligen något annat. Polisen som dömdes för barnpornografibrott har överklagat domen, som ännu inte avgjorts i hovrätten. Reporter: Julia GöransProducent: Johan Sundström

22 Sep 34min

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Barnen som väntar på rättvisa – Anton: ”De sa att det skulle gå fort, mamma” | Del 1/2

Anton berättar att han utsatts för övergrepp. En polisutredning startar, som ska ta högst tre månader. Men tiden går. Fristen får löpa, konstaterar polisen om att fallet inte kan prioriteras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. – Jag hade ju tänkt många gånger hur jag skulle reagera. Om jag såg människan.   Liv går över parkeringen utanför mataffären för att hämta en kundvagn. Då får hon syn på honom.   – Han har förstört mitt barn.  Mannen som de anmält till polisen.    – Hela kroppen reagerade. Magen och huvudet. Mannen som har förgripit sig på Livs son Anton.  Nu är det ett år sedan utredningen började. Men inget åtal kommer.  – Han går fri som ingenting. Ingen vet vad han har gjort. Liv håller ett hårt grepp om i kundvagnen. Hon väntar tills mannen är borta igen. Tiden fortsätter gå. Polisen fortsätter utreda.   – Ingen vill att utredningar där barn är inblandade ska ta lång tid, säger Liselott Herschend, åklagare. – Det är både misstänkt och målsägande som blir drabbade här, säger Emma Vangstad, gruppchef vid Polisen.– Det skulle jag säga nästan är omöjligt att hålla en tidsfrist på tre månader, säger polisen Marika Holmkvist. Del 1 av granskningen ”Barnen som väntar på rättvisa” - om hur barn som utsatts för brott som ska utredas skyndsamt - får vänta. Trots återkommande kritik mot polisens utredningstider.Anton och Liv heter egentligen något annat. Reporter: Julia GöransProducent: Johan SundströmSlutmix: David Hellgren

22 Sep 30min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden