"De som plågar djur gör rätt i att byta bransch"
Kaliber3 Maj 2015

"De som plågar djur gör rätt i att byta bransch"

Mordbrand, dödshot och skändade gravar. Svenska djurrättsaktivister använder allt grövre metoder mot personer inom pälsnäringen - och Sverige är det land i Europa som är mest utsatt. Varför är det så och vad säger aktivisterna själva? Dagens Kaliber handlar om personer som är beredda att offra sin egen frihet i kampen för djuren. Och från fängelset planerar de nya aktioner.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

— Här är verkstan och det då… Lite halmförråd och strö och sånt, lite maskiner, underlättar arbetet.

— Kommer vi ut till djurstallarna här då.

— Det är väl inhägnat ändå här...

— Ja, det måste man ju ha. Förr i tiden hade man inhägnader för att hålla djuren på insidan. Men i dag får man nästan göra lite tvärtom, det är för att hålla såna som inte ska vara innanför staketet på rätt sida.

I byn Hasslösa mellan Lidköping och Skara på Västgötaslätten, i en anläggning alldeles intill landsvägen, bedriver Thom Olsson uppfödning av minkar. I 150 meter långa längor, omgärdade av plåtstaket och taggtråd, finns över 3000 burar för de långsmala djuren.

Han driver en av Sveriges drygt 70 minkfarmer, och startade sin verksamhet under 2013.

— Jag vill hålla på med djur, jag gillar att bo på landet, och hålla på med djur. Och sen faller det sig lite naturligt när jag har släktingar som håller på med mink då. Jag ville hålla på med nåt sorts djur, och det här var ju det som jag hade sett mest utav och kände att det är den kunskapen som jag är mest och duktig på då. Så det kände jag som ett bra val.

— Det är bara galler här, det är inte så mycket utrymme att röra sig på för minkarna i buren?

— Om man jämför minkens storlek och oss människors storlek så är det som att vi skulle ha en trerummare med fyra etagevåningar på 140 kvadrat ungefär. Och jag tycker inte att det känns så litet.

Minkburarna på Thom Olssons gård mäter 90 gånger 30 centimeter och är knappt en halvmeter höga. Därtill en sovlåda med spån under själva buren.

— De är ju cirka sex månader då, när man avlivar dem. Sen sparar man alltid några till avelsdjur till nästa år då. Och så går året runt så. Minkåret börjar ju i mars, och så parar man dem, och sen får de valpar och valparna växer upp och blir stora och man kollar vilka avelsdjur man ska över till nästa år och så tar man och avlivar de andra då.

— Och då finns det nån anläggning för det här, på gården då?

— Ja, jag har en vagn då som jag har med mig ut med koldioxid eller kolsyra, som de andas in och sen somnar de in. Så det går väldigt smärtfritt för djuren då.

Thom Olsson och hans familj har fått betala ett högt pris för att han föder upp minkar och sedan säljer djurens päls. I det här programmet kommer vi att berätta om en liten cell av djurrättsaktivister, en handfull personer som har använt extrema metoder som aktivister aldrig tidigare har använt i Sverige.

Men först ska vi backa bandet några år. Det är hösten 2010 och utanför klädbutiken Fiourucci i centrala Göteborg står en grupp demonstranter från organisationen Djurrättsalliansen och skanderar slagord:

— Päls är mord, blod på era händer! Päls är mord, blod på era händer!

I november 2010 berättade Kaliber om hur butiker i Göteborg som säljer kläder med päls fick besök av fredliga demonstranter på dagarna, men på nätterna krossades rutor av okända personer och butiksägare hotades.

I programmet intervjuade vi en talesperson från Djurrättsalliansen. Han jobbade även som ombudsman på Miljöpartiets ungdomsförbund i Göteborg.

— Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt.

— Och hur lång tid innebär det?

— Det innebär att kampanjen avslutas när hela Göteborg är pälsfritt. Så det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid.

Men även om mannen representerade de fredliga demonstranterna så gav han även sitt stöd till dem som krossade rutor. Ett uttalande som gjorde att han blev av med sitt jobb.

— Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att kampen mot djurplågeriet går för långsamt.

Drygt ett år senare, 2012, dömdes en annan av de personer som hade stått och demonstrerat utanför butikerna för flera av hoten mot butiksägarna.

Och demonstranternas talesperson dömdes senare för olaga tvång mot en av butiksägarna efter att ha fått henne att skriva på ett kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter.

Här kunde historien ha slutat. Men några aktivister bestämde sig för att ta kampen för ett pälsfritt samhälle ett steg längre.

Under 2013 drabbades en rad personer med koppling till minknäringen i Sverige av brott från djurrättsaktivister. En av dem var jordbrukaren Thom Olsson i Hasslösa. Redan innan han hade startat sin minkuppfödning fick han och släktingar motta yxor, brandbomber och brev med ett tydligt budskap om vad som skulle hända om inte den planerade verksamheten stoppades.

Thom Olssons föräldrar fick följande brev från några som kallade sig för Djurrättsmilisen:

“Erat hus kommer att stå i lågor. Men det när ni minst anar det. Vi har er under bevakning så vi vet när ni inte är hemma, men om ni skulle vara det är det ju inget hinder. Efter att erat hus brunnit ner till grunden kommer ni, om ni överlever branden, att få se NN mammas hus förstöras på samma sätt. Detta kommer ske förutsatt att ni misslyckas med vårat krav.

Stoppa eran son Thom från att starta minkfarmen! Det är fler av oss som kan gå långt för att stoppa detta djurplågeri.”

— Det är mycket i världen man inte förstår, och jag ser de här människorna som terrorister, de lever för det här och har egentligen inga andra intressen utan de vill bara förstöra för andra. Det är så jag ser det.

Och även Thom Olsson fick brev. “Hur mår din mormor efter det som hänt hennes föräldrars grav?” stod det i ett dem.

— Jag fick reda på det när jag fick ett brev, det stod nånting…nu kan jag inte det ordagrant, det var ett tag sen, det var nånting om en grav där, fick jag höra mig omkring och det var min mormors föräldrars grav som de hade börjat att gräva i. Men… det var ju gamla, gamla släktingar som de hade grävt upp, och jag kände ju inte dem, det var mest min mormor som tyckte det var sorgligt för det var hennes föräldrar som låg där, men jag hade ju inte så ont utav det, men jag tycker det är synd att man ska förstöra för andra då, som inte har med det att göra överhuvudtaget.

— Hur reagerade din mormor på detta?

— Hon blev ledsen och så, men hon sa det att det var väl ingenting, de har ju varit döda så länge så det kan väl inte hända så mycket med det.

I graven hade någon grävt en 70 centimeter djup grop, och själva gravstenen var vält.

Thom Olsson var inte den ende minkuppfödaren som fick en anhörigs grav skändad av djurrättsaktivisterna. I Södertälje grävde de upp en annan gravsten och transporterade den till en trädgård i Katrineholm som tillhörde släktingar till den döde.

Men det var en tidigare attack som gjorde att polisen kom gärningsmännen på spåren.

Vi går tillbaka genom verkstan och bort mot den röda stuga där Thom Olsson bor.

— Här var garaget.

— Här var garaget och nu ser man ingenting. Bara en sandhög. Och då låg du och sov i huset här femtio meter härifrån?

— Ja, det gjorde jag. Och så hörde jag att det knackade då, eller det var väl inga knackningar, jag sover rätt tungt på nätterna, det var polisens sirener egentligen som jag hörde för de fick sätta på dem innan de hörde att det rörde sig i huset, så då vaknade jag och så kom jag ut. Det var egentligen ren tillfällighet, hade inte poliserna kommit förbi här då hade det nog tagit sig i flera hus och så hade det nog brunnit upp alltihop.

En sommarnatt för två år sedan brann alltså Thom Olssons garage ner till grunden. Detta var dagen efter han hade blivit intervjuad i lokalradion om sina planer på att starta minkfarm. P4 Skaraborg hade tidigare rapporterat om en lantbrukare utanför Hjo som efter hot bestämt sig för att inte bli minkfarmare. Men Thom Olsson lät sig inte avskräckas.

— Nej, det känner jag inte att jag är rädd för hot. Det är klart att jag… det är ju tråkigt att andra ska bestämma vad jag ska arbeta med. Min inriktning är att sköta om de här djuren jag tänker satsa på nu då och kunna livnära mig på det i framtiden.

Efter mordbranden fick polisen tillstånd att använda telefonavlyssning av misstänkta personer. Det var kammaråklagare Sofia Karlsson som ledde polisens arbete, och Kaliber träffar henne på polishuset i Skövde.

— De här olika brotten pågick ju under ett drygt halvår. Borde ni inte ha gripit de här tidigare om det var kända personer?

— Även om vi kunde se att det fanns saker som var i riktning mot de här misstänkta så var det väldigt svårt att knyta dem till alla brotten, och vissa delar hade vi bara brev som var skrivna och vi kunde se att det var förmodligen samma person som hade skrivit breven men inte så mycket mer. Så det handlade om att det var väldigt mycket pusselbitar som var tvunget att fogas samman, och det var egentligen inte förrän vi hade möjlighet att använda oss av hemliga tvångsmedel och få kittet som fogade samman den här gruppen i våra ögon då, som vi kunde se hela bilden och kunde koppla allting samman.

— Hur allvarligt ser du på den här typen av brott?

— Det är ju klart att det här är allvarligt, och precis som jag hävdade när vi satt i rätten under rättegången så menar jag att det faktum att det finns det här motivet bakom brottet, att man vill så att säga sätta demokratin ur spel, att man vill med våld tvinga sig till en samhällsordning som man själv tycker är den rätta, det är ju allvarligt och det ska ses som allvarligt.

— Brotten de dömdes för senare har ju begåtts i olika delar av landet. Har det haft någon betydelse för möjligheten att bedriva utredning?

— Det komplicerar ju det hela. Den här typen av brottslighet är komplicerad så till vida att gärningspersonerna har ju ingen koppling till platserna, nån naturlig koppling. Det är inte så att man gör det här för att man vill hämnas någon elak fiende, det är inte så att man gör det för att man känner till trakten utan det här är personer som söker upp sina måltavlor istället, och det har ju varit som sagt var på väldigt många olika platser.

Kaliber idag handlar om radikala djurrättsaktivister som anlägger bränder, mordhotar och skändar gravar i kampen för ett Sverige utan pälsindustri.

Fyra djurrättsaktivister, tre män och en kvinna, dömdes förra året till fängelse för brotten mot minkfarmarna 2013. En av aktivisterna erkände branden av Thom Olssons garage. Det var det enda brottet som någon i gruppen tog på sig.

En annan av de fängelsedömda aktivisterna, mannen som i egenskap av talesperson för Djurrättsalliansen intervjuades i Kaliber 2010, sitter nu av ett straff på ett år och nio månader, dömd för bland annat gravskändningen i Södertälje och för att ha skickat hotfulla brev.

I dag representerar han ingen organisation eller politiskt parti. För första gången efter domarna kommenterar han och en annan av de dömda nu händelserna. Från fängelset skriver den tidigare talespersonen till oss:

“Det jag har varit inblandad i ångrar jag inte en sekund. Har jag lyckats rädda en enda mink från döden, så har jag lyckats. Även om jag blev dömd till fängelse så tycker jag att det var viktigt att vi visade att det är inte okej att starta upp dessa dödsläger. Vi valde att sätta hårt mot hårt och jag hoppas och tror att andra aktivister kommer att följa våra exempel.”

Att minkfarmaren Thom Olsson ser aktivisterna som terrorister kommenterar han så här:

“För mig är begreppet terrorism kopplat till en grupp människor som dödar oskyldiga individer, så det är väl snarare de som är terrorister. Sedan har frihetskämpar i alla tider kallats för terrorister, som till exempel Ghandi, Nelson Mandela med flera. Inte för att jag jämför oss med dem på något sätt, men det är i sammanhanget intressant.”

Den andra aktivisten dömdes till två och ett halvt års fängelse, och skriver från en annan anstalt:

"Jag agerade utifrån medkänsla. Framöver kommer jag dock använda andra metoder. Att rädda djur är inte nödvändigtvis moraliskt fel, även om det för stunden är olagligt. Jag har inget emot någon pälsfarmare eller annan djurplågare personligen, men de måste sluta förstöra andras liv. Jag skulle inte vilja leva med tiotusentals liv på mitt samvete.”

De berättar också att de nästan dagligen får uppmuntrande brev från andra djurrättsaktivister. Men det öppna stödet för deras aktioner har i Sverige varit väldigt litet.

Men det finns en svensk Facebook-sida till stöd för dem. Personerna bakom har bland annat samlat in pengar till ”cellen” genom att sälja t-shirtar med slagord om djurrätt. Till Kaliber skriver en av dem att de dömda är hjältar och att den stat som låser in ”såna kämpar men tillåter massmord är kriminell”.

Däremot har det internationella stödet varit mer öppet. I mars 2015 genomfördes till exempel manifestationer för den svenska djurrättscellen både i Paris och i Rom.

Utanför svenska ambassaden i Rom har ett tjugotal personer samlats för att, som talaren säger, ge sitt fulla stöd till de svenska aktivisterna. Gruppen skanderar slagord ackompanjerat av trafikbrus och italiensk rock, och håller upp en sju meter lång banderoll som säger ”Solidaritet från Rom” och de fängelsedömda svenskarnas namn.

Någon delar ut flygblad och frukt, andra samlar namnteckningar för att överlämna till den svenska ambassadören.

Det är ingen tillfällighet att demonstrationen äger rum just i Rom. En av de dömda djurrättsaktivisterna har tidigare besökt sina italienska kollegor och deltagit i kampanjer mot djurförsök i landet.

Italien ligger högt i statistiken över brott från djurrättsaktivister. Men det europeiska land som toppar när det gäller olagliga aktioner mot pälsnäringen är Sverige.

Det visar en inofficiell sammanställning som Kaliber kan redovisa. Sedan 2003 har enligt statistiken uppemot 600 sådana aktioner begåtts i Sverige, följt av Italien med 200.

Siffrorna kommer från den brittiske säkerhetsanalytikern Steve Solley, som tidigare har jobbat inom Scotland Yard men i dag arbetar för pälsindustrin med att göra riskbedömningar. Han har under drygt tio år samlat information om den här typen av aktioner. Informationen har han hämtat från bland annat aktivisternas egna sidor på internet, och direkt från de drabbade branscherna.

Någon motsvarande officiell statistik över djurrättsbrott i Sverige finns inte, eftersom de inte går in under en egen brottskod utan rubriceras som till exempel olaga hot eller mordbrand.

Enligt Steve Solley beror den höga andelen brott mot pälsnäringen i Sverige på flera faktorer, bland annat att den här typen av brott under många år inte har prioriterats av svenska myndigheter.

— I think because Sweden is a very sort of relaxed and liberal country I think activism for many years wasn't a high priority for the police nationaly or localy. And of course you have a vibrant fur breeding industry in Sweden, and you also have a very fresh and vibrant retail market, so you have the targets, you have the activists and you have a probably low attention from the authorities.

De senaste åren, efter att polisen grep den nu dömda djurrättscellen, har antalet brott mot den svenska pälsnäringen i princip upphört.

Steve Solley pratar om hur den här typen av aktivism följer en cykel, där brotten blir allt grövre tills samhället reagerar med hårda straff. Då avtar brotten. Men med tiden börjar det om igen på en lägre nivå och med nya aktivister.

Kerstin Jacobsson är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har forskat på djurrättsrörelsen under många år, och har en liknande analys.

— Det här med militansen går i vågor. Det som är speciellt med de här sista årens aktioner är att man har valt att gå ett steg längre. Tidigare har man haft Djurens befrielsefront som modell, där man då gör olagliga aktioner, ekonomiskt sabotage, fritagningar av djur, men där man avstår våldsaktioner mot människor och djur. Medan man nu då har haft några stycken, en handfull aktivister, som har gjort aktioner under modellen Djurrättsmilisen. Och det är utifrån en engelsk förebild. Och det som är speciellt för Djurrättsmilisen är ju att de tar avstånd från den här ickevåldskoden som Djurens befrielsefront säger sig stå för.

— Vad är det som driver dem till att till exempel skända en grav?

— Gravskändningen i sig är ju menat som ett hot och en tanke att det ska bli för kostsamt att som de ser det profitera på att plåga djur. Men om man ser vad som är drivkraften så tror jag man måste förstå deras moraliska världsbild, och det är ju den här upptagenheten av djurs lidande, och där de också simulerar djurs lidande för egen del, de tänker sig in i situationen att leva ett liv i en bur, de drar paralleller mellan köttkonsumtion och att äta lik, industriell djurhållning som koncentrationsläger. Och med den här moraliska världsbilden så följer ju dels att det blir väldigt plågsamt att leva i ett samhälle där man hela tiden ser… det räcker att gå in i en livsmedelsaffär där de ser produkter av det här djurförtrycket…

— En annan sak som man pekar på det är att på individplanet många har nästan religiösa… om man ska dra en religiös parallell, starka omvändelseerfarenheter. De kan vittna om enskilda händelser där de har fått upp ögonen för djurs lidande.

Det som Kerstin Jacobsson säger stämmer överens med vad de intervjuade aktivisterna berättar. För en av dem var det olika filmer och besök på bondgårdar som väckte engagemanget:

”Det är några av de hemskaste upplevelser jag varit med om, inte minst grisindustrin. Jag sitter nu i fängelse men det kommer aldrig kunna mäta sig med vad djuren i djurindustrin genomlider. Jag kommer dessutom levande ut.”

Och Djurrättsalliansens tidigare talesperson beskriver det så här i ett brev till oss:

”Jag läste all litteratur jag kunde få tag på, jag besökte pälsfarmer och slakterier. Det var svårt att ta in allt elände och alla fruktansvärda bilder, men jag är väldigt glad att jag gjorde det för nu såg jag sanningen. Efter att ha mött djurens blickar och sett deras verklighet kände jag mig tvungen att engagera mig för att förändra deras förhållanden och krossa den fruktansvärda djurindustrin.”

Från Göteborgs universitet förflyttar vi oss till riksdagen i Stockholm.

Även om polisen lyckades lösa brotten mot Thom Olsson och de andra minkfarmarna så finns en kritik om att den här typen av kriminalitet inte tas på allvar.

I höstas uppmanade riksdagen regeringen att prioritera frågan.

— Då heter jag Cecilia Widegren och är moderat riksdagsledamot från Skaraborg.

Hon kommer från samma del av landet som minkfarmaren Thom Olsson.

— I grunden handlar det om att det är näringsidkare som på landsbygden driver företag, lever upp till de ganska tuffa djurvälfärdskrav men också svensk lagstiftning, att i grunden har de samma rätt som alla andra att driva näringsverksamhet så länge det finns en majoritet för detta i Sveriges riksdag och den lagstiftning vi har.

— Varför tycker ni att just de här brotten är särskilt allvarliga?

— Använder man brottet som ett sätt att påverka det demokratiska innehållet så menar jag att man på sikt har ett mer anarkistiskt samhälle och därmed ett samhälle där alla inte har ett lika värde. Och min grunduppfattning och mitt grundarbete som riksdagsledamot är ju att företräda andra men att vi alla har det här lika värdet. Och de här typerna av brott är faktiskt ett exempel på den här typen av demokratibrott som man inte ska tolerera.

På frågan om vad alliansregeringen under sina år vid makten själva gjort för att bekämpa brotten från djurrättsaktivister, svarar Cecilia Widegren att man samlat polisen i en myndighet. Nu menar hon att det är upp till den nya regeringen att dra fördelar av detta.

— Jag menar ju på att inrikesministern måste se till att leva upp till de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om skärpning av straffskalan, men också att utöka stödet för dem som drabbas direkt och indirekt. Och vi är alla överens om den nya polisorganisation nu som har byggts upp sen årsskiftet, men det är viktigt att även regeringen markerar i de regleringsbrev som man styr myndigheten med att den här typen av brott är nånting som man mycket väl ska ha prioriterat som ett nationellt gemensamt ansvar.

Finns det skäl att göra mer för förhindra och lösa brott från djurrättsaktivister?

Ett par hundra meter från riksdagen ligger Rosenbad, och där träffar vi inrikesministern och socialdemokraten Anders Ygeman, som har det högsta politiska ansvaret för polisens arbete.

— Det saknas ju egentligen en nationell samordning kring den här typen av brott, vilket kan försvåra en del utredningsarbete. Finns det inte skäl att införa andra åtgärder?

— Det tycker jag absolut, och vi har ju tidigare haft en ordning med 21 olika polismästardistrikt, med 21 olika bilder, men nu får vi sen årsskiftet en gemensam polismyndighet i hela landet, och då ökar möjligheterna att kunna ha en gemensam nationell bild. Då försvåras också den typen av brottslighet som rör sig mellan länsgränserna.

I höstas gav Justitieutskottet i uppdrag till regeringen att prioritera brott som begås av djurrättsaktivister, i betydligt högre grad än vad som görs idag. Men regeringspartierna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet.

— Skälet är helt enkelt att man vill prioritera ett antal olika brottstyper men man glömde en sida, nämligen vilka brottstyper man ska prioritera ned i så fall för att få resurser och tid att göra det. Och väljer man att prioritera alla saker, då prioriterar man i själva verket ingenting. Och vi tycker det är viktigt att polisen utifrån den verklighetsbild man har ute i lokalsamhället prioriterar sitt arbete.

Vi har tidigare i programmet berättat att Sverige är det europeiska land där pälsnäringen sedan början av 2000-talet varit mest drabbat av illegala djurrättsaktioner. Den brittiske säkerhetskonsulten Steve Solley menar att det bland annat beror på låg prioritet från svenska myndigheter. Men Anders Ygeman menar att polis och rättsväsende prioriterar brotten. Vi visar siffrorna för honom.

— Det är naturligtvis ett besvärande faktum att det har sett ut så, nu ser ju utvecklingen på senare år ut som om vi har brutit den utvecklingen och det sker betydligt färre såna brott. Men det här är en allvarlig brottslighet och min bild är att polisen tar det här på största allvar.

— Olika experter som jag har pratat med säger att de här brotten går i vågor, att man kan förvänta sig kanske en ny sån här brottsvåg med tiden. Men finns det nånting som gör att Sverige måste titta extra mycket på detta, jämfört med andra länder?

— Jag tror vi måste ta på allvar alla som vill förändra samhällsutvecklingen med metoder som inte är acceptabla, med våld eller med hot. Och då är det demokratiska samtalet som måste föras nu, för att vaccinera oss mot en sån här cykelsutveckling i framtiden.

Minkfarmaren Thom Olsson tittar ut över den plats där hans garage en gång stod.

— Du har inte varit rädd i efterhand för vad som hade kunnat hända?

— Det är klart, jag har sagt det i tidigare intervjuer att om de vill att jag ska sluta att föda upp mink så får de göra det ordentligt, då får de ta död på mig i så fall. Sen får vi se om de kan gå så långt, men det hoppas vi att de inte gör då.

— Du viker inte dig?

— Jag tänker aldrig vika mig.

Men inte heller djurrättsaktivisten som intervjuades i Kaliber 2010 tänker vika sig.

“Jag har utnyttjat tiden här i fängelset till att utveckla mina kunskaper och strategier för att föra kampen vidare. Hur tänker jag inte avslöja då mina antagonister säkerligen lyssnar på detta. Men de som plågar djur gör rätt i att byta bransch. Komvux har utmärkta omskolningsmöjligheter. Vi kommer att fortsätta konfrontera och avslöja djurplågeriet till dess att djurplågarna blir tvungna att lägga ner sin verksamhet.”

Kaliber i dag är slut. Vi har berättat om en liten grupp djurrättsaktivister som gick från att vara fredliga demonstranter till att skända gravar, och om hur Sverige sticker ut som det europeiska land där aktivisterna är som mest aktiva mot pälsindustrin.

Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Sotenäs och det stora laxlöftet

Sotenäs och det stora laxlöftet

Det skulle bli Europas största landbaserade laxodling i Sotenäs. Men vad som verkar vara en lovande affär ser nu, två år senare, ut att spricka. Granskningen tar oss till Irland och en välgörenhetstrust som ska hjälpa fattiga irländare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I mars 2020 kallade Sotenäs kommun till presskonferens. Anledningen var den nya storsatsningen – Europas största landbaserade laxodling värt mellan 17 och 20 miljarder kronor, som skulle sätta Sotenäs på kartan. Det multinationella företaget Lighthouse Finance, som står bakom satsningen, startar bolaget Quality Salmon för att kunna driva laxodlingen i Sverige.Quality Salmon jagas av kronofogdenKommunen köper upp mark för fem miljoner, men när Niclas Jonasson, lokalreporter på Bohusläningen, försöker nysta mer i kommunens avtal tar det stopp.- Stora delar av det här avtalet var maskat. (…) Vi kunde inte se var det skulle vara eller hur mycket pengar kommunen skulle få för arrendet. Då blir man ju genast ganska nyfiken, säger han.Det visar sig senare att en av styrelsemedlemmarna i Quality Salmon har haft en obetald skatteskuld på drygt 10 miljoner kronor och han lämnar styrelsen. Och snart kommer det fram att Quality Salmon också jagas av kronofogden. De har inte betalat sina räkningar till flera av de företag som utfört tjänster åt dem. Sammanlagt uppgår skulderna till drygt 3,2 miljoner kronor. Skulderna beror, enligt VD och styrelseordföranden Roy Høiås, på att projektet har försenats, bland annat på grund av pandemin.Roy Høiås döms för bokföringsbrottI mars 2022, någon vecka innan det här avsnittet sänds, döms Roy Høiås för oaktsamt bokföringsbrott för att han inte lämnat in årsredovisningen i tid. Han döms till villkorlig dom och böter. Dessutom får bolaget Quality Salmon en företagsbot på 30 000 kronor. Roy Høiås beklagar domen. Till Kaliber förklarar han:– Bolaget har inte haft resurser, kapacitet och kunskap för att färdigställa den i tid.Granskningen leder oss också till Irland och en välgörenhetstrust, där avkastningen ska gå till fattiga irländare. Hur hänger det här ihop med laxodlingen i Sotenäs? Kalibers reportrar Trifa Abdulla och Ola Sandstig åker tillbaka till Sotenäs en sista gång för att fråga kommunen om de här nya uppgifterna, och vart affären är på väg.

4 Apr 202229min

Förföljd – de oanvända fotbojorna

Förföljd – de oanvända fotbojorna

Linnéa förföljdes av en man, men trots flera överträdelser av kontaktförbudet togs inget beslut om utökat kontaktförbud med elektronisk fotboja. Kaliber tar reda på varför det tas få beslut om fotbojor till dem med kontaktförbud. Del 4/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. När Linnéa flyttar till ett studentboende råkar hon ut för en man som börjar trakassera henne. Han står vid hennes dörr och skriker att hon ska öppna och tränger sig gång på gång in i hennes hem. Mannen får kontaktförbud, men trots det fortsätter förföljelsen. Han överträder kontaktförbudet gång på gång. Det går så långt att Linnéa fruktar för sitt liv, berättar hon för Kaliber.– Jag börjar få panikattacker. Sitter i en mörk lägenhet. Jag vågar inte ha lamporna tända, för då kan han ju se att jag är hemma. Jag börjar få självmordstankar. Jag är rädd att han ska göra mig illa på något sätt, att han ska ha ihjäl mig.Få beslut om elektronisk fotbojaSyftet med kontaktförbud är att skydda dem som förföljs, trakasseras eller utsätts för andra brott, genom att hindra förövaren från att ta kontakt med dem. Om kontaktförbudet inte hjälper finns möjlighet att ansöka om ett utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning, så kallad fotboja.Den har en GPS-positionering och fästs vid förbudspersonens vrist. Om han eller hon kliver in i den skyddszon som satts, ofta runt den utsattes bostad, går ett prio-1 larm till polisen.Men en rapport från BRÅ 2015 visade att möjligheten att sätta boja inte använts i den omfattning som man hade tänkt. Tre år efter att lagen kom hade fotbojorna knappt använts. Lagen justerades därför 2018 för att underlätta beslut om boja. När det här programmet sänds, i mars 2022, finns 5 aktiva beslut om elektronisk fotboja. En alldeles för låg siffra, menar Susanne Gosenius som är brottsoffer- och personsäkerhetssamordnare hos polisen i Region Syd.– Jag tänker att den borde vara högre. Vi måste kunna boja fler så att de här brottsoffren kan få lite lugn och ro. (…) Vi har ju utrustningen här. Vi har tekniken på plats. Vi har lagstiftningen på plats och ändå är det för få bojor.Polisen i Linnéas fall: Vi kommer ta lärdomLinnéa får ingen information av polisen om möjligheten att ansöka om utvidgat kontaktförbud med fotboja, något som vid tidpunkten för fallet var möjligt att göra efter en enda överträdelse. Hade mannen haft en fotboja hade det förändrat mycket, menar hon.– Jag tror att jag hade kunnat slappna av i mitt hem. Jag hade kunnat be vänner komma hem till mig och jag hade kunnat känna mig trygg hemma i alla fall. Jag hade kunnat andas och inte ha den här spända känslan som jag har konstant.Nu har Linnéa brutit upp och flyttat till en annat ort.– Jag reflekterar mycket när jag träffar nya människor, att jag inte ska låta det gå för långt. Jag vill ju kunna prata om personliga saker, och hur det var innan och så, men det är väldigt svårt. Jag måste bygga upp mig själv innan jag vågar släppa in någon.Kaliber har kontaktat polisen som haft hand om Linnéas fall. Hon vill inte ställa upp på intervju utan hänvisar till sin chef. Han vill inte heller vara med på en intervju, men säger i ett mailsvar att de på hans avdelning sällan jobbar med kontaktförbud och att det kan vara en förklaring till att de inte ansökte om fotboja. Om Linnéa inte har fått information om denna möjlighet är det beklagligt, säger han, och de kommer att ta lärdom av detta ärende.Linnéa heter egentligen något annat. Hennes röst är inläst av en annan person.

28 Mars 202230min

Förföljd – jag kunde inte stoppa mig

Förföljd – jag kunde inte stoppa mig

Före detta stalkern Johan om vad som fick honom att sluta förfölja. Hör hans rannsakande berättelse och om vad samhället gör för att få stalkers att sluta. Del 3/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Jag fattar ju inte, varför vill hon inte ha mig? Jag var tvungen att verkligen försäkra mig om att jag inte skulle tappa bort henne eller förlora henne.Det var när Johan jobbade i ett tillfälligt projekt i ett bostadsområde som han började stalka, förfölja en kvinna. Först träffas de några gånger under ungefär en månads tid. Sedan vill kvinnan, som Kaliber kallar Elin, inte fortsätta träffas.– Hon var en ju väldigt snäll person och försökte säga det på ett schyst sätt, men det spelade ingen roll på vilket sätt hon sa det för jag köpte det inte i alla fall.Döms för stalkningsbrottet olaga förföljelseJohan skriver hundratals meddelanden och söker upp henne.– Det blir som en terror. Jag kan säga att jag är på väg dit, att jag står här utanför. Ibland gjorde jag det, ibland var jag inte ens där, men jag försökte ändå ha kontroll på henne.Elin polisanmäler Johan som till slut åker fast och döms för stalkningsbrottet olaga förföljelse. Men det är först långt efter sonat brott som han förstår hur illa han betett sig mot Elin och många andra. Nu försöker han gottgöra vad han gjort och be om förlåtelse, men att kontakta Elin kommer Johan aldrig kunna göra igen. Det skulle göra mer skada än nytta.– Idag beter jag mig inte alls på samma sätt. Jag kan bete mig illa, men jag har också möjlighet att stanna upp och ta tillbaka och be om ursäkt för vad jag gjorde. Men jag får ju också inventera mitt liv och se vad har jag varit för person, vad har jag gjort. (…) Jag får inte ducka, inte smyga undan. Jag behöver fejsa det helt enkelt, säger Johan.Johan och Elin heter egentligen något annat.

21 Mars 202237min

REPRIS: De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

REPRIS: De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.Jobba mot människoexploateringEva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.Älvsbyn har utbildat sigNataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.

14 Mars 202229min

Krisen inom BUP – unga lider i väntan på hjälp

Krisen inom BUP – unga lider i väntan på hjälp

Långa väntetider på samtal och behandlingar skapar lidande för unga. Kaliber om krisen inom barn- och ungdomspsykiatrin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hedda var 16 år gammal när hon ställde sig på räcket på en bro.– Jag kände bara ”nej jag orkar inte mer. Jag vill bara bort härifrån.”Hedda är en av flera unga som fått vänta länge på hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Hedda hoppade aldrig från bron och mår idag bättre. Men väntan på hjälp har varit lång och hon kämpar än i dag för att komma iväg till skolan.BUP är självkritiska20 av 21 regioner har i dag svårt att klara vårdgarantin. De senaste fem åren har runt 200 av 500 klagomål och Lex Maria-anmälningar mot Barn- och ungdomspsykiatrin handlat om just långa väntetider. I över 40 av dem har IVO kritiserat BUP för långa väntetider. Det handlar till exempel om barn som fått vänta på behandling eller neuropsykiatrisk utredning.Och i flera Lex Maria-anmälningar de senaste åren står hur unga tagit sitt liv, eller försökt ta sitt liv, och där BUP är självkritiska till väntetider och bemanning i samband med ärendena.Psykologerna lämnar BUPIdag saknas psykologer på BUP runt om i landet. Inom den regionalt drivna barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm arbetar idag runt 270 psykologer och varje år de senaste fem åren har omkring 50 slutat. En av dem är Diana Abelin. Hon säger att hon tyckte att själva jobbet inom barn- och ungdomspsykiatrin var intressant och givande men att de var för lite personal i förhållande till antalet barn och ungdomar som de skulle ansvara för.– För att få till en förändring eller hjälpa ett barn och ungdom som mår dåligt psykiskt så kan mer intensiva insatser behövas, alltså man kan behöva träffas ibland flera gånger i veckan. Då upplevde jag inte alltid att det utrymmet fanns i mitt schema utan då fick man klämma in de tiderna, och det i sin tur gick ut över ens egen arbetsbörda och stressnivå, säger Diana Abelin.Göran Rydén, verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Region Stockholm, säger att personalbristen är ett stort problem. Över 80 tjänster inom olika personalgrupper stod obemannade i slutet av förra året.– Det är ju vårt största problem att vi har svårt att rekrytera. Och måste hitta sätt hur vi kan få personer.

7 Mars 202229min

Övergrepp bland porrklippen

Övergrepp bland porrklippen

Kaliber om filmer på övergrepp som sprids på nätet och som dykt upp på kommersiella porrsidor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. "Josefin" filmades av en sexköpare utan att hon visste om det. – Det var vidrigt. Det var verkligen hemskt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.Paulina tvingades sälja sex och utsattes för övergrepp - som filmades och spreds. – Nu i efterhand känns det nästan som det värsta, om man ska jämföra någonting, så…de fysiska övergreppen går ju att bearbeta, det finns ett slut på dem. De här övergreppen pågår ju varje dag för jag vet inte om någon tittar på mig idag eller imorgon, det är bilder och filmer som kan vara vart som helst, det har varit det tuffaste.Övergrepp bland filmer på porrsajterKalibers granskning visar hur filmer med barn, filmer där personer utsätts för övergrepp, och filmer med personer som inte vet om att de filmas eller har sagt ja till att filmen sprids cirkulerar på nätet och har dykt upp bland de klipp som finns tillgängliga på stora porrsajter. Kalibers reporter Lisbeth Hermansson har sökt en av de största sajterna, Pornhub, med frågor om hur de kontrollerar de miljontals klipp som går att se på deras sajt, men de har inte återkommit med svar på frågorna."Försvinner aldrig från nätet"Jan Olsson är kriminalkommisarie vid Nationellt it-brottscentrum vid polisens Nationella operativa avdelning, NOA.– Det spelar ju ingen roll att du förmår den här sidan som har det här materialet upplagt på sig att ta bort det, för det finns ju alltid folk som har laddat ner det och kan lägga upp det igen. Konsekvenserna är långtgående jämfört med annan typ av brottslighet där man inte använder internet.

28 Feb 202229min

De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

De dumpade bärplockarna – barnen på grusplanen

Om hur privatpersoner rycker ut med vatten, mat och annat till utländska bärplockare i Älvsbyn när myndigheterna inte gör vad de ska när vuxna och barn kan ha utsatts för människoexploatering. Del 2/2 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I slutet av juli 2021 kommer ett 50-tal människor från Bulgarien till Älvsbyn för att de fått löfte om att plocka bär, tjäna tusentals kronor och få ett bra boende. Istället blir barn och vuxna strandade på en grusplan intill vägen där de tvingas slå läger. Bärplockarna känner sig lurade av en man vi kallar bärbossen. Själv nekar mannen till att ha lurat, vilselett eller begått något brott mot dem.Jobba mot människoexploateringEva Norlin är regionkoordinator mot människohandel i norra Sverige. Hennes jobb är bland annat att stötta kommuner och myndigheter, så att de gör rätt när det finns misstankar om att människor exploateras och utnyttjas, till exempel inom bärbranschen.– Upplevelsen initialt var just det att allmänheten och alla runtomkring definierade det här som en exploatering. Men att man kanske inte såg de här personerna och framförallt barnen som var medföljande, som brottsoffer.Trots att polisen under sommaren 2021 drar igång en förundersökning om misstänkt människoexploatering i Älvsbyn identifierar inte socialtjänsten bärplockarna som möjliga brottsoffer för människohandel eller människoexploatering. De går därför miste om det stöd och hjälp de enligt lag har rätt till.Älvsbyn har utbildat sigNataliya Renlund, chef för individ- och familjeomsorgen i Älvsbyn, säger att de gav gruppen hjälp utifrån den lagstiftningen som gäller EU-migranter, men medger att de inte behandlade personerna som potentiella brottsoffer på grund av okunskap.- Vi kommer inte att hantera det på samma sätt till nästa sommar. Vi kommer att samla ihop oss, gå igenom och upprätta en handlingsplan, säger Nataliya Renlund.

21 Feb 202232min

De dumpade bärplockarna – jakten på bärbossen

De dumpade bärplockarna – jakten på bärbossen

Kaliber granskar den oseriösa bärbranschen, letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta? Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi granskar den oseriösa bärbranschen och letar efter en man som två år i rad dykt upp i Norrbotten med bärplockare som inte fått det som lagstiftaren ser som schysta villkor. Hur kan han fortsätta trots att lagstiftningen skärptes 2018? Varför kan myndigheterna inte komma åt det här?Lurade bärplockareI Kaliber möter du ”Noah” som är en av de bulgarer som blev lurad att ta sig till Sverige för att tjäna tusentals kronor på bärplockning sommaren 2021 och lovades schyst boende. Istället dumpades han och flera andra på en grusplan i Älvsbyn i Norrbotten. Det blev inget av varken boende eller lön. Nu är ha tillbaka i Bulgarien och känner sig lurad av den man vi kallar bärbossen. – Vi har plockat bär fyra-fem dagar men de har inte betalt en krona till oss. Han har lovat att han ska ge pengar, bilar, boende. Men han har lurat mig.Du får också träffa Susanne Karlsson som på sin släktgård tog emot ett gäng strandsatta bulgarer och hjälpte dem med mat, vatten och varma kläder.– Vad jag fick veta andra kvällen så var de 20-22 personer som verkligen satt i skiten, de tog sig ingenstans.Bärbossen svararVi söker i spåren efter bärbossen - som visar sig ägna sig åt affärer i bärbranschen i mer än en kommun - och når honom till slut för att fråga honom om hans ansvar. Han nekar till att ha begått något brott som rör de här människorna. Han har inget ansvar och har varken lurat eller vilselett någon, säger han till Kaliber.Och vi tar reda på varför det är så svårt för myndigheterna att komma åt de personer som lurar hit utländska bärplockare men sedan inte ger dem det som utlovats.

14 Feb 202232min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord