Trafikverket talade inte sanning om säkerheten

20-årige Robin Lodalen dog när han försökte snedda över Kville bangård i Göteborg. Han fick 15 000 volt genom kroppen. Trafikverket sa att hela bangården hade stängsel och varningsskyltar. Men det stämde inte. Och när Kaliber undrar varför, skyller myndigheterna på varann.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är två dagar före nyårsafton 2014. Klockan är strax innan fem på eftermiddagen. Det är mörkt och kallt. Två tjugoåringar är på väg till en datorbutik i ett industriområde på Hisingen i Göteborg. De har bestämt sig för att gena över en bangård.

En av dem kommer inte överleva. Ett par timmar senare kommer han plockas ner från taket på en godsvagn.

Nio år tidigare dog en annan ung man på samma plats. Då föreslogs att säkerheten skulle höjas efter dödsfallet men allt genomfördes inte. Och två dagar före nyårsafton 2014 förlorar alltså ytterligare en ung man livet på bangården.

Du lyssnar på Kaliber i P1 och en granskning av Spår som dödar.

– Så fel och så sjukt.

Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.

– Det är jätte svårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.

Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.

– Det hade inte behövt bli så här.

– Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.

Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december. De ska till en datorbutik som ligger i ett industriområde på andra sidan trafikleden. Ingen av dem har någon bil. De kollar på sina mobiltelefoner där de har en karta.

De går i en gångtunnel och kommer ut på andra sidan trafikleden. Upp till vänster ligger en liten dunge med träd. Bäst skulle vara om de genade upp just här.

– Så vi började gå.

Bakom träden ligger Kville bangård med sina 25 spår.

– Vi stod och kollade in och att vi bara kan ta oss rakt över snabbt och enkelt. Så vi kollade in och tänkte efter lite så det inte kommer några tåg och så och sen bara gick vi in liksom.

Robin och Johan går över de första spåren. Men vid spår 11 står ett godståg parkerat. Det har stått här i två timmar och om nio timmar ska det köra vidare. De cylinderformade vagnarna är lastade med farligt gods. På vagn nummer två finns en stege på sidan.

– Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.

– Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.

Robin har fått en så kallad ljusbåge i sig. Han har inte nuddat kontaktledningen ovanför vagnen, men får ändå 15 000 Volt genom kroppen.

– Det första var att chocken kom och paniken. Så ringde jag 112 ganska fort då.

Några timmar efter Robin klättrar upp på taket på vagnen knackar det på en villadörr i ett samhälle utanför Ulricehamn. 10 mil från Göteborg. Susan Lodalen öppnar dörren. Där står två poliser. De har kommit för att berätta att hennes yngste son dött på en bangård i Göteborg.

– Jag sa fel person, fel dörr. Det är inte Robin.

När jag träffar Susan har det gått nästan två månader sedan den där kvällen. Hon sitter i den stora soffan i familjens vardagsrum.

På ett bord fyllt med blommor och ljus står samma bild av Robin som den som finns på graven. En leende Robin som höjer glaset mot kameran.

- Och han har kostym på sig...

- Ja, alltid. Varje juldag klär vi oss alltid fint.

Det var här i vardagsrummet utanför Ulricehamn som mamma Susan tog den där sista bilden på Robin. Robin, som precis börjat jobba som bartender, som tyckte om att resa och hade massor av vänner. Fem dagar efter att hon tog bilden kommer poliserna för att berätta att han nu ligger död på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Susan plockar fram en liten plastpåse. I den ligger en plånbok, en mobil och ett armbandsur. Det luktar bränd plast. Det var det här Robin hade på sig, när han dog den där kvällen uppe på godsvagnen. Men klockans sekundvisare tickar fortfarande framåt som om inget hänt.

– Det går inte att beskriva att han är borta.

Nio år tidigare var det en annan förälder som fick en liknande dödsbud. Från Ekots nyhetssändning:

”Nu är klockan två och det är nyheter från Ekot. I Göteborg omkom en 18-årig pojke och hans kamrat fick livshotande skador sedan de fått 16 000 volt genom kroppen.”

Den 13 november 2005 tar sig två tonåringar, in på samma bangård som Robin. De är där för att ta häftiga bilder på varandra. Även de klättrar upp på en godsvagn som har en stege. Plötsligt smäller det till. När ambulansen kommer till platsen hittar de en17:åring som är allvarligt brännskadad. 18- åringen är redan död.

Dåvarande Banverket, det som nu är Trafikverket, säger i intervjuer efter olyckan 2005 att de ska se över säkerheten vid Kville bangård för att se om det finns några brister.

Men nio år senare sker alltså samma sak igen. Nyhetssändning från P4 Göteborg:

”Dödsolyckan igår på Kville bangård då en ung man omkom efter att han klättrat upp på ett tåg är den andra dödsolyckan på 10 år på Kville bangård. ”

Även Robin Lodalens död uppmärksammas stort i lokal media. Och frågorna kommer såklart snabbt om hur ytterligare en ung person kunnat gå bort på samma plats som nio år tidigare. Efter olyckan 2005 gjorde bland annat dåvarande banverket och elsäkerhetsverket utredningar. Där framkom att stängsel saknades norr om bangården där tonåringarna kom in 2005. Sträckan utan stängsel var några hundra meter lång. Utredaren från Banverket liksom utredaren från Elsäkerhetsverket föreslår att man ska se över behovet av stängsel. Och Räddningstjänsten skriver i sin insatsrapport att man kan förhindra att en liknande olycka sker igen genom att inhägna hela området.

Och i intervjuer efter Robins död 2014 säger företrädare för Trafikverket att stängsel har satts upp och att det finns varningsskyltar. Dessutom bevakas området av vakter.

” Efter det såg vi självfallet över så vi har åtgärdat och stängslat bättre med betydligt tjockare och bättre stängsel, skyltat upp tydligare att det är förbjudet att vistas i området och att det är livsfarligt och att ledningarna är farliga.”

Så här säger Helga Valdimarsdottir från Trafikverket i flera intervjuer. Jag hittar tre radio och tv-intervjuer som gjorts dagen efter Robin dog.

”Om vi tar Kville som exempel så har vi bra med stängsel runtom Kville, vi har grindar som är låsta, du behöver vara behörig för att komma in på området men igen, vill du ta dig in så kan du ta dig in.”

”Det är inte mycket annat vi kan göra än att stängsla, låsa, vakta. Det är tyvärr det vi kan klara av”

Men Kaliber kan visa att det Trafikverket sagt i flera intervjuer strax efter Robins död inte stämmer. På Kville Bangård finns än idag inget stängel och inga varningsskyltar där Robin och Johan gick in. Och de gick alltså in på samma sida som de två tonåringarna tog sin in 2005.

– Det är väldigt lätt att ta sig in. Och inga skyltar ser man ju heller.

Johan, Robins kompis står och tittar ut över bangården där hans vän förlorade sitt liv för bara ett par månader sedan. Det är jobbigt säger han, men han vill berätta. Han vill inte att samma sak händer igen och han tycker inte det Trafikverket sagt i media stämmer.

– Alltså hade det varit stängsel så hade vi tänkt efter noga, om det stått livsfara eller högspänning eller vad som helst. Så det var inget som fick oss att tänka att det var farligt.

Men det är ju inte tillåtet att vara på bangårdar. Dessutom är det ju farligt. Och Johan och Robin var ju ändå 20 år gamla.

– Man tänker att det var dumt gjort av oss, men så tänkte vi inte just då.

Robin syster Mian Lodalen lägger några snittblommor precis intill Kville Bangård där hennes lillebror dog för två månader sedan. Jag berättar för henne vad jag vet, att det tvärtemot vad Trafikverket sagt i intervjuer inte finns något stängsel och inga skyltar där Robin gick in på bangården.

– Jag tror man säger det för att man tror man kommer undan med det. Det är vad jag tror. Det låter för dumt för att vara sant eller det låter för osannolikt att det är flera hundra meter helt öppet mot en gångväg till en plats som är fullständigt livsfarlig.

– Men Robin var ju 20 år. Borde han inte förstått att det var farligt att vara så nära de här ledningarna? Att man inte ska klättra upp på tåg?

– Var och en har ju ansvar för varje steg han, hen tar och vad man gör och att man ska skaffa sig information och kunskap absolut. Men den här platsen är inte ett ställe där man tror att det är fara. Och särskilt därför att det är så inbjudande och tillåtande att gå in eftersom det inte finns stängsel. Och praktiska stegar som man kan klättra upp på de här tågtaken.

Jag träffar Helga Valdimarsdottir, enhetschef på Trafikverket i väst, som uttalat sig i media efter Robins död. Vi träffas på Trafikverkets kontor som ligger bara några minuter från Kville bangård. Och nu har hon ändrat sin berättelse.

- Nej det saknas, jag trodde faktiskt det fanns runt hela om jag ska vara helt ärlig. Det är den delen som kommer när det kommer en skogsdunge där är det inte stängslat.

- För det är ju typ 300 meter?

- Ja. Det stämmer. Jag trodde faktiskt det var hela vägen, jag har ju vart mycket på Kville och man ser framför sig att jag vet att där är det stängsel, men sedan är det ju den delen som inte finns som är längre bort så det stämmer. Det är inte stängslat hela vägen.

- Men varför sa du så då i flera intervjuer fast du inte visste säkert?

– För jag var väldigt övertygad om att så var fallet.

Sedan olyckan 2005 har stängslet på andra sidan bangården rustats upp och man har satt upp ett cirka en meter högt staket vid den nordvästra sidan av bangården. Men längst med runt 300 meter norr om bangården finns varken stängsel eller staket och det var där Robin och Johan gick in.

- Vad tänker du om det i dag att du ändå uttalande dig så säkert i flera intervjuer att det fanns massa stängsel och skyltar? Det finns inga skyltar på den sidan heller, vi har varit och tittat.

– Nej det är klart det är dumt. Så är det ju, men när saker händer så snabbt och man blir intervjuad så går man ju från det man tror sig veta. Och det trodde jag mig veta då.

- Men ska man inte kunna lita på vad en representant för Trafikverket säger i intervjuer?

– Självklart.

Robins syster Mian tittar ut över bangården. Hon kan inte förstå hur det kan saknas flera hundra meter stängsel mellan en gångbana och en bangård.

– Hur är det möjligt att denna plats får vara så här tillgänglig för allmänheten det är helt otroligt. Och helt skandalöst. Tycker jag.

Två unga personer har dött på Kville bangård. Än idag saknas det stängsel och varningsskyltar för flera hundra meter längs med bangården. Samtidigt är ett av Trafikverkets mål att ingen ska dö på svenska spår. Så hur kommer det sig då att stängsel inte sattes upp efter olyckan 2005?

I utredningar efter olyckan föreslogs ju att man ska se över stängselfrågan. Jag träffar Björn Sundberg. Idag jobbar han på Trafikverket och 2005 var det han som gjorde utredningen för Banverket.

– Nu när man tittar tillbaka är det ju nästan ett parallellfall.

– Varför föreslog du i din utredning att man skulle se över behovet av staket då?

– Jo men vi konstaterade ju att man har ju forcerat eller gått vid sidan av befintligt staket och vi noterade nu att det är för lätt att komma in här då tyckte jag i min utredningsrapport. Och en ganska enkel åtgärd är ju att se över skalskyddet.

– Men vad tänker du, det är ju ändå 10 år sen snart och det finns inget staket här än i alla fall.

– Nej det gör det inte. Det är synd att det ska ta 10-15 år innan det händer något ordentligt. Ja det är tragiskt.

Björn Sundberg säger alltså att man borde satt upp stängsel för länge sedan runt hela Kville Bangård. Och i trafikverkets eget rapporteringssystem hittar jag ett tjugotal händelser där personer sprungit på spåren de senaste fem åren. Obehöriga på spåren är alltså ett problem på Kville Bangård. Trots det så är alltså en stor del av norra sidan av bangården, som vetter mot en cykel- och gångbana, utan stängsel.

Jag träffar Christer Ahlin, chef för underhåll på trafikverket i väst. Men han menar att ansvaret inte ligger på Trafikverket.

– Ja du, det är faktiskt så att det är kommunen som beslutar och har ansvar för att sätta upp staket, så den frågan får du ställa till kommunen i så fall.

Han pratar om stängsellagen, och att det är kommunens ansvar. Och det visar sig att det finns en lag från 1945 som reglerar just stängsel vid järnväg. Där står det att det är kommunen som ska besluta om stängsel som ska skydda människor. Kommunen ska alltså besluta och sedan ska Trafikverket genomföra beslutet.

Enligt Christer Ahlin har Trafikverket varit i kontakt med Göteborgs stad för att påpeka spårspring på Kville Bangård sedan början av 2000-talet.

– Ja det har det gjorts och det finns tjänsteanteckningar på att så har skett också.

Även utredaren Björn Sundberg minns att han var i kontakt med Göteborg stad efter olyckan för nio år sedan.

- Ja jag fick ju ingen respons eller ja, det var ingen som högg på kroken om man säger så.

Ibland annat tjänsteanteckningar kan jag se att dåvarande Banverket varit i kontakt med Göteborg Stads fastighetskontor just om spårspring på Kville Bangård. Fastighetskontoret ska också enligt ett mötesprotokoll varit inbjudna till ett möte om spårspring redan 2004, men inte kommit. Jag träffar Martha Sandoval, chef för förvaltningsavdelningen vid fastighetskontoret, men hon har svårt att svara på varför de inte gått på mötet. De hittar inte någon dokumentation.

– Jag kan inte svara på det alls, jag fanns inte i organisationen, och det är inga medarbetare här som kommer ihåg om kallelsen kom och varför man inte var med. Så jag kan tyvärr inte svara på det.

Den tjänsteman som ska ha varit inbjuden till mötet 2004 säger till mig att han inte gick på mötet, eftersom han att ha frågat kollegor och fått veta att han inte var rätt person. Men detta är inget Martha Sandoval känner till. Trots att hon pratat med tjänstemannen i fråga inför vår intervju.

Fastighetskontoret förvaltar mark mellan gångbanan och Kville bangård och 2009 satte de tillsammans med banverket upp det ungefär en meter höga staket som idag finns vid nordvästra bangården. Men när jag undrar varför inte de sista 300 meterna har varken staket eller stängsel visar det sig att en helt annan del av kommunen har ansvar för den marken. Den mark där Johan och Robin kom in. Det är park- och naturförvaltningens mark. Men Martha Sandoval vet inte om fastighetkontoret varit i kontakt med park och naturförvaltningen om Kville Bangård.

– Det finns inget ärende kring det och jag kan inte svara på om informationen fördes vidare till en annan organisation. Det vet jag inte.

- Vad tänker du om det att informationen verkar ha fastnat här?

– Återigen jag vet faktisk inte, jag kan inte återskapa det som skedde 2004-2005.

- Men du måste ha en åsikt? Ska det vara så?

– Jag har ingen åsikt i frågan för det som hände 2004.

Det verkar alltså som att Banverket har haft kontakt med fastighetskontoret medan det är park- och naturförvaltingen som förvaltar marken där det idag inte finns varken staket eller stängsel. Där Robin och hans vän alltså gick in.

Jag ringer Jakob Andreasson, Verksamhetschef för Förvaltning och Planering på park- och naturförvaltningen. Han säger att de inte fått någon information från fastighetskontoret om Kville Bangård, och vid vårt första samtal menar han först att det är Trafikverkets ansvar att sätta upp stängsel.

– Den som har någonting att skydda eller vill hålla ute någon är den som har ett uppdrag att sätta upp ett staket.

- Men jag har pratat med Trafikverket också och de säger att det finns en lag som heter stängsellagen…

Han börjar googla på stängsellagen när jag tar upp den.

– Nej det var faktiskt en nyhet…jag googlar runt på den här direkt för att se vad som står där.

När jag träffar honom några dagar senare har han läst på om lagen. Men han säger att de inte fått någon information om spårspring och dödsfall vid Kville Bangård och att någon borde informerat dem.

– Jag tänker det här är ju en yta på omkring 300 meter som är er mark där då. Där det inte finns något som helst staket. Om man läser om en sådan olycka, borde man inte fundera i alla fall, kan de ha tagit sig in den vägen?

– Som sagt, olyckan var inne i bangården och olyckan har ju kommenterats i media av Trafikverket och då utgår man från att de har gjort egna bedömningar vad olyckan beror på och Trafikverket har inte i något läge kontaktat oss och signalerat att det här skulle vara något som behöver åtgärdas.

Men jag hittar en riskanalys från 2013 som Göteborg Stad beställt inför att en spårvagnsdepå ska byggas vid Kville bangård. Den beskriver både problem med spårspring och dödsolyckan från 2005. Men trots att park- och naturförvaltningen har svarat på förslaget om spårvagnsdepån som gått ut på remiss har de inte läst riskanalysen. Det hör inte till deras ansvarsområde menar Jakob Andreasson.

– Vi har svarat på ett planärende, i närheten men där har vi bara beaktat våra ytor, alltså det som eventuellt är kommunala parkfrågor. Vi beaktar inte den här typen av säkerhetsinformation när vi svarar på våra planärenden.

– Men den här informationen hade ju kunnat vara värdefull för er rent när det gäller just riskerna kring den här bangården just när ni har marken precis i anslutning. Vad tänker du kring det?

– I grunden så har ju inte vi något ansvar för bangården och beaktar därmed inte några risker på själva bangården.

Efter intervjun begär jag ut e-post från park- och naturförvaltningen. Jag får ut ett mail som skickades dagen efter mitt första samtal till Jakob Andreasson. Det har skickats till Trafikverket. Där skriver park- och naturförvaltningen .

”Hej. Vi har blivit uppmärksammade på att det saknas staket längs en del av sträckan vid Kville Bangård. Vi har också läst i lagen om stängselskyldighet att det är kommunen som ska åberopa insats. Efter senaste olyckan känns det angeläget att även denna del stängslas. Hur ser ni på frågan? ”

Först efter jag hör av mig börjar alltså park- och naturförvaltningen undersöka om det behövs stängsel vid Kville Bangård. Då har två unga män dött.

– Den här familjen till pojken som dog i december tycker ju att det borde funnits ett stängsel på plats med tanke på olyckan 2005.

– Men det kan ju vara så att det borde finnas stängsel på fler ställen, men just nu finns det inget här.

Trafikverket skyller alltså på kommunen och kommunen på Trafikverket. Robins syster, Mian Lodalen tycker att någon borde ta ansvar i stället för att bolla runt ansvaret mellan varandra.

– Jag blir helt mörkrädd om jag tänker på, är det liknande på andra banvallar? Dels med den undermåliga säkerheten men också att det bollas runt på det här sättet. Ta ansvaret och sätt upp ett staket. Det är sådant som man som anhörig inte ens orkar höra nästan att ingen tar ansvar.

Trafikverkets mål är att ingen ska dö på svenska spår. Och just nu pågår ett projekt som heter Säkra bangårdar inom trafikverket där man vid sju bangårdar i landet satt upp runt två meter höga stängsel med taggtråd. Bland annat vid en annan bangård i Göteborg. Projektledare Susanne Alemyr visar mig runt på Sävenäs rangerbangård.

– Det är ganska kraftigt. Två meter högt och 40 centimeter snett med taggtråd.

– Tycker du det är bra att man gjort det här projektet här då?

– Ja det tycker jag, jag tycker det är jätte bra, det känns bra.

Och trots att beslut om stängsel runt Kville bangård är kommunens ansvar enligt Trafikverket, så arbetar de nu ändå för att få ett likadant stängsel runt Kville Bangård som finns här runt Sävenäs. Nio år efter den första dödsolyckan.

Jag berättar för Robins kompis Johan om planerna på stängsel vid Kville.

– Ok, det var synd att de inte hade gjort det tidigare. Det är bara ren otur då.

Jag visar honom bilder på hur det kommer se ut.

– Det där hade vi aldrig kunnat ta oss över. Så då hade vi inte gått in.

- Du tror inte ni försökt klättra över där?

– Nej, det ser ju omöjligt ut liksom.

Men det finns en sak till som jag reagerar på. Hur kunde godsvagnar med stegar stå parkerade under en kontaktledning? Enligt Trafikverkets egna föreskrifter ska den här typen av vagnar vara bevakade eller på annat sätt hållas under så kallad betryggande uppsikt om de står under en kontakledning.

Kville Bangård uppfyller kraven enligt Trafikverket eftersom det ska finnas personal på bangården dygnet runt.

Men Robin och Johan lyckades ta sig över halva bangården och dessutom klättrade Robin upp på en vagn och dog utan att någon på bangården reagerade. Hur kan det vara betryggande uppsikt?

Det får Tommy Jonsson, biträdande planeringsdirektör på Trafikverket i uppdrag att svara på, men hans svar förvånar mig.

– Nej jag menar att de föreskrifter vi har är egentligen föråldrade i förhållande till den trafik och de problem vi har.

Eftersom föreskrifterna ändå inte förhindrar olyckor satsar Trafikverket på till exempel stängsel i stället säger Tommy Jonsson. Men trots att stängsel alltså saknas vid Kville bangård tycker han fortfarande bangården kan anses tillräckligt bevakad.

– Ja det måste man ju säga, allt är ju relativt i det här perspektivet och den enda sak som hindrar det här är ju att få upp möjligheten att fysiskt hindra människor att faktiskt beträda spåren, obehörigt.

Regler som inte förhindrar olyckor och en myndighet och en kommun som skjuter ansvaret mellan sig. Kaliber har kunnat visa att Kville Bangård saknar skydd eftersom ingen har tagit ansvar. Det kan ha kostat Robin livet.

I kyrkan vid Robins grav i Göteborg är de en ny begravning, några andra som tar farväl av en anhörig. I ett rum bredvid sitter en familj i sorg. Bland dem en storasyster som förlorat en lillebror.

– Jag kan inte, jag kommer inte runt det. Jag tycker det är oförlåtligt. Att de har undlåtit att ha säkerhet och jag tycker det är skandalöst att de uttalar sig på ett sätt som vilseleder människor. Som läser tidningar och lyssnar på nyheter. När man säger att säkerheten är god. Vi har gjort förbättringar sedan dödsolyckan 2005 då en pojke dog på exakt samma plats och en annan pojke skadades allvarligt. Nej jag tycker de borde skämmas faktiskt. Det tycker jag.

Reporter: Sofia Boo

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se