Trafikverket talade inte sanning om säkerheten
Kaliber5 Apr 2015

Trafikverket talade inte sanning om säkerheten

20-årige Robin Lodalen dog när han försökte snedda över Kville bangård i Göteborg. Han fick 15 000 volt genom kroppen. Trafikverket sa att hela bangården hade stängsel och varningsskyltar. Men det stämde inte. Och när Kaliber undrar varför, skyller myndigheterna på varann.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Det är två dagar före nyårsafton 2014. Klockan är strax innan fem på eftermiddagen. Det är mörkt och kallt. Två tjugoåringar är på väg till en datorbutik i ett industriområde på Hisingen i Göteborg. De har bestämt sig för att gena över en bangård.

En av dem kommer inte överleva. Ett par timmar senare kommer han plockas ner från taket på en godsvagn.

Nio år tidigare dog en annan ung man på samma plats. Då föreslogs att säkerheten skulle höjas efter dödsfallet men allt genomfördes inte. Och två dagar före nyårsafton 2014 förlorar alltså ytterligare en ung man livet på bangården.

Du lyssnar på Kaliber i P1 och en granskning av Spår som dödar.

– Så fel och så sjukt.

Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.

– Det är jätte svårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.

Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.

– Det hade inte behövt bli så här.

– Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.

Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december. De ska till en datorbutik som ligger i ett industriområde på andra sidan trafikleden. Ingen av dem har någon bil. De kollar på sina mobiltelefoner där de har en karta.

De går i en gångtunnel och kommer ut på andra sidan trafikleden. Upp till vänster ligger en liten dunge med träd. Bäst skulle vara om de genade upp just här.

– Så vi började gå.

Bakom träden ligger Kville bangård med sina 25 spår.

– Vi stod och kollade in och att vi bara kan ta oss rakt över snabbt och enkelt. Så vi kollade in och tänkte efter lite så det inte kommer några tåg och så och sen bara gick vi in liksom.

Robin och Johan går över de första spåren. Men vid spår 11 står ett godståg parkerat. Det har stått här i två timmar och om nio timmar ska det köra vidare. De cylinderformade vagnarna är lastade med farligt gods. På vagn nummer två finns en stege på sidan.

– Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.

– Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.

Robin har fått en så kallad ljusbåge i sig. Han har inte nuddat kontaktledningen ovanför vagnen, men får ändå 15 000 Volt genom kroppen.

– Det första var att chocken kom och paniken. Så ringde jag 112 ganska fort då.

Några timmar efter Robin klättrar upp på taket på vagnen knackar det på en villadörr i ett samhälle utanför Ulricehamn. 10 mil från Göteborg. Susan Lodalen öppnar dörren. Där står två poliser. De har kommit för att berätta att hennes yngste son dött på en bangård i Göteborg.

– Jag sa fel person, fel dörr. Det är inte Robin.

När jag träffar Susan har det gått nästan två månader sedan den där kvällen. Hon sitter i den stora soffan i familjens vardagsrum.

På ett bord fyllt med blommor och ljus står samma bild av Robin som den som finns på graven. En leende Robin som höjer glaset mot kameran.

- Och han har kostym på sig...

- Ja, alltid. Varje juldag klär vi oss alltid fint.

Det var här i vardagsrummet utanför Ulricehamn som mamma Susan tog den där sista bilden på Robin. Robin, som precis börjat jobba som bartender, som tyckte om att resa och hade massor av vänner. Fem dagar efter att hon tog bilden kommer poliserna för att berätta att han nu ligger död på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Susan plockar fram en liten plastpåse. I den ligger en plånbok, en mobil och ett armbandsur. Det luktar bränd plast. Det var det här Robin hade på sig, när han dog den där kvällen uppe på godsvagnen. Men klockans sekundvisare tickar fortfarande framåt som om inget hänt.

– Det går inte att beskriva att han är borta.

Nio år tidigare var det en annan förälder som fick en liknande dödsbud. Från Ekots nyhetssändning:

”Nu är klockan två och det är nyheter från Ekot. I Göteborg omkom en 18-årig pojke och hans kamrat fick livshotande skador sedan de fått 16 000 volt genom kroppen.”

Den 13 november 2005 tar sig två tonåringar, in på samma bangård som Robin. De är där för att ta häftiga bilder på varandra. Även de klättrar upp på en godsvagn som har en stege. Plötsligt smäller det till. När ambulansen kommer till platsen hittar de en17:åring som är allvarligt brännskadad. 18- åringen är redan död.

Dåvarande Banverket, det som nu är Trafikverket, säger i intervjuer efter olyckan 2005 att de ska se över säkerheten vid Kville bangård för att se om det finns några brister.

Men nio år senare sker alltså samma sak igen. Nyhetssändning från P4 Göteborg:

”Dödsolyckan igår på Kville bangård då en ung man omkom efter att han klättrat upp på ett tåg är den andra dödsolyckan på 10 år på Kville bangård. ”

Även Robin Lodalens död uppmärksammas stort i lokal media. Och frågorna kommer såklart snabbt om hur ytterligare en ung person kunnat gå bort på samma plats som nio år tidigare. Efter olyckan 2005 gjorde bland annat dåvarande banverket och elsäkerhetsverket utredningar. Där framkom att stängsel saknades norr om bangården där tonåringarna kom in 2005. Sträckan utan stängsel var några hundra meter lång. Utredaren från Banverket liksom utredaren från Elsäkerhetsverket föreslår att man ska se över behovet av stängsel. Och Räddningstjänsten skriver i sin insatsrapport att man kan förhindra att en liknande olycka sker igen genom att inhägna hela området.

Och i intervjuer efter Robins död 2014 säger företrädare för Trafikverket att stängsel har satts upp och att det finns varningsskyltar. Dessutom bevakas området av vakter.

” Efter det såg vi självfallet över så vi har åtgärdat och stängslat bättre med betydligt tjockare och bättre stängsel, skyltat upp tydligare att det är förbjudet att vistas i området och att det är livsfarligt och att ledningarna är farliga.”

Så här säger Helga Valdimarsdottir från Trafikverket i flera intervjuer. Jag hittar tre radio och tv-intervjuer som gjorts dagen efter Robin dog.

”Om vi tar Kville som exempel så har vi bra med stängsel runtom Kville, vi har grindar som är låsta, du behöver vara behörig för att komma in på området men igen, vill du ta dig in så kan du ta dig in.”

”Det är inte mycket annat vi kan göra än att stängsla, låsa, vakta. Det är tyvärr det vi kan klara av”

Men Kaliber kan visa att det Trafikverket sagt i flera intervjuer strax efter Robins död inte stämmer. På Kville Bangård finns än idag inget stängel och inga varningsskyltar där Robin och Johan gick in. Och de gick alltså in på samma sida som de två tonåringarna tog sin in 2005.

– Det är väldigt lätt att ta sig in. Och inga skyltar ser man ju heller.

Johan, Robins kompis står och tittar ut över bangården där hans vän förlorade sitt liv för bara ett par månader sedan. Det är jobbigt säger han, men han vill berätta. Han vill inte att samma sak händer igen och han tycker inte det Trafikverket sagt i media stämmer.

– Alltså hade det varit stängsel så hade vi tänkt efter noga, om det stått livsfara eller högspänning eller vad som helst. Så det var inget som fick oss att tänka att det var farligt.

Men det är ju inte tillåtet att vara på bangårdar. Dessutom är det ju farligt. Och Johan och Robin var ju ändå 20 år gamla.

– Man tänker att det var dumt gjort av oss, men så tänkte vi inte just då.

Robin syster Mian Lodalen lägger några snittblommor precis intill Kville Bangård där hennes lillebror dog för två månader sedan. Jag berättar för henne vad jag vet, att det tvärtemot vad Trafikverket sagt i intervjuer inte finns något stängsel och inga skyltar där Robin gick in på bangården.

– Jag tror man säger det för att man tror man kommer undan med det. Det är vad jag tror. Det låter för dumt för att vara sant eller det låter för osannolikt att det är flera hundra meter helt öppet mot en gångväg till en plats som är fullständigt livsfarlig.

– Men Robin var ju 20 år. Borde han inte förstått att det var farligt att vara så nära de här ledningarna? Att man inte ska klättra upp på tåg?

– Var och en har ju ansvar för varje steg han, hen tar och vad man gör och att man ska skaffa sig information och kunskap absolut. Men den här platsen är inte ett ställe där man tror att det är fara. Och särskilt därför att det är så inbjudande och tillåtande att gå in eftersom det inte finns stängsel. Och praktiska stegar som man kan klättra upp på de här tågtaken.

Jag träffar Helga Valdimarsdottir, enhetschef på Trafikverket i väst, som uttalat sig i media efter Robins död. Vi träffas på Trafikverkets kontor som ligger bara några minuter från Kville bangård. Och nu har hon ändrat sin berättelse.

- Nej det saknas, jag trodde faktiskt det fanns runt hela om jag ska vara helt ärlig. Det är den delen som kommer när det kommer en skogsdunge där är det inte stängslat.

- För det är ju typ 300 meter?

- Ja. Det stämmer. Jag trodde faktiskt det var hela vägen, jag har ju vart mycket på Kville och man ser framför sig att jag vet att där är det stängsel, men sedan är det ju den delen som inte finns som är längre bort så det stämmer. Det är inte stängslat hela vägen.

- Men varför sa du så då i flera intervjuer fast du inte visste säkert?

– För jag var väldigt övertygad om att så var fallet.

Sedan olyckan 2005 har stängslet på andra sidan bangården rustats upp och man har satt upp ett cirka en meter högt staket vid den nordvästra sidan av bangården. Men längst med runt 300 meter norr om bangården finns varken stängsel eller staket och det var där Robin och Johan gick in.

- Vad tänker du om det i dag att du ändå uttalande dig så säkert i flera intervjuer att det fanns massa stängsel och skyltar? Det finns inga skyltar på den sidan heller, vi har varit och tittat.

– Nej det är klart det är dumt. Så är det ju, men när saker händer så snabbt och man blir intervjuad så går man ju från det man tror sig veta. Och det trodde jag mig veta då.

- Men ska man inte kunna lita på vad en representant för Trafikverket säger i intervjuer?

– Självklart.

Robins syster Mian tittar ut över bangården. Hon kan inte förstå hur det kan saknas flera hundra meter stängsel mellan en gångbana och en bangård.

– Hur är det möjligt att denna plats får vara så här tillgänglig för allmänheten det är helt otroligt. Och helt skandalöst. Tycker jag.

Två unga personer har dött på Kville bangård. Än idag saknas det stängsel och varningsskyltar för flera hundra meter längs med bangården. Samtidigt är ett av Trafikverkets mål att ingen ska dö på svenska spår. Så hur kommer det sig då att stängsel inte sattes upp efter olyckan 2005?

I utredningar efter olyckan föreslogs ju att man ska se över stängselfrågan. Jag träffar Björn Sundberg. Idag jobbar han på Trafikverket och 2005 var det han som gjorde utredningen för Banverket.

– Nu när man tittar tillbaka är det ju nästan ett parallellfall.

– Varför föreslog du i din utredning att man skulle se över behovet av staket då?

– Jo men vi konstaterade ju att man har ju forcerat eller gått vid sidan av befintligt staket och vi noterade nu att det är för lätt att komma in här då tyckte jag i min utredningsrapport. Och en ganska enkel åtgärd är ju att se över skalskyddet.

– Men vad tänker du, det är ju ändå 10 år sen snart och det finns inget staket här än i alla fall.

– Nej det gör det inte. Det är synd att det ska ta 10-15 år innan det händer något ordentligt. Ja det är tragiskt.

Björn Sundberg säger alltså att man borde satt upp stängsel för länge sedan runt hela Kville Bangård. Och i trafikverkets eget rapporteringssystem hittar jag ett tjugotal händelser där personer sprungit på spåren de senaste fem åren. Obehöriga på spåren är alltså ett problem på Kville Bangård. Trots det så är alltså en stor del av norra sidan av bangården, som vetter mot en cykel- och gångbana, utan stängsel.

Jag träffar Christer Ahlin, chef för underhåll på trafikverket i väst. Men han menar att ansvaret inte ligger på Trafikverket.

– Ja du, det är faktiskt så att det är kommunen som beslutar och har ansvar för att sätta upp staket, så den frågan får du ställa till kommunen i så fall.

Han pratar om stängsellagen, och att det är kommunens ansvar. Och det visar sig att det finns en lag från 1945 som reglerar just stängsel vid järnväg. Där står det att det är kommunen som ska besluta om stängsel som ska skydda människor. Kommunen ska alltså besluta och sedan ska Trafikverket genomföra beslutet.

Enligt Christer Ahlin har Trafikverket varit i kontakt med Göteborgs stad för att påpeka spårspring på Kville Bangård sedan början av 2000-talet.

– Ja det har det gjorts och det finns tjänsteanteckningar på att så har skett också.

Även utredaren Björn Sundberg minns att han var i kontakt med Göteborg stad efter olyckan för nio år sedan.

- Ja jag fick ju ingen respons eller ja, det var ingen som högg på kroken om man säger så.

Ibland annat tjänsteanteckningar kan jag se att dåvarande Banverket varit i kontakt med Göteborg Stads fastighetskontor just om spårspring på Kville Bangård. Fastighetskontoret ska också enligt ett mötesprotokoll varit inbjudna till ett möte om spårspring redan 2004, men inte kommit. Jag träffar Martha Sandoval, chef för förvaltningsavdelningen vid fastighetskontoret, men hon har svårt att svara på varför de inte gått på mötet. De hittar inte någon dokumentation.

– Jag kan inte svara på det alls, jag fanns inte i organisationen, och det är inga medarbetare här som kommer ihåg om kallelsen kom och varför man inte var med. Så jag kan tyvärr inte svara på det.

Den tjänsteman som ska ha varit inbjuden till mötet 2004 säger till mig att han inte gick på mötet, eftersom han att ha frågat kollegor och fått veta att han inte var rätt person. Men detta är inget Martha Sandoval känner till. Trots att hon pratat med tjänstemannen i fråga inför vår intervju.

Fastighetskontoret förvaltar mark mellan gångbanan och Kville bangård och 2009 satte de tillsammans med banverket upp det ungefär en meter höga staket som idag finns vid nordvästra bangården. Men när jag undrar varför inte de sista 300 meterna har varken staket eller stängsel visar det sig att en helt annan del av kommunen har ansvar för den marken. Den mark där Johan och Robin kom in. Det är park- och naturförvaltningens mark. Men Martha Sandoval vet inte om fastighetkontoret varit i kontakt med park och naturförvaltningen om Kville Bangård.

– Det finns inget ärende kring det och jag kan inte svara på om informationen fördes vidare till en annan organisation. Det vet jag inte.

- Vad tänker du om det att informationen verkar ha fastnat här?

– Återigen jag vet faktisk inte, jag kan inte återskapa det som skedde 2004-2005.

- Men du måste ha en åsikt? Ska det vara så?

– Jag har ingen åsikt i frågan för det som hände 2004.

Det verkar alltså som att Banverket har haft kontakt med fastighetskontoret medan det är park- och naturförvaltingen som förvaltar marken där det idag inte finns varken staket eller stängsel. Där Robin och hans vän alltså gick in.

Jag ringer Jakob Andreasson, Verksamhetschef för Förvaltning och Planering på park- och naturförvaltningen. Han säger att de inte fått någon information från fastighetskontoret om Kville Bangård, och vid vårt första samtal menar han först att det är Trafikverkets ansvar att sätta upp stängsel.

– Den som har någonting att skydda eller vill hålla ute någon är den som har ett uppdrag att sätta upp ett staket.

- Men jag har pratat med Trafikverket också och de säger att det finns en lag som heter stängsellagen…

Han börjar googla på stängsellagen när jag tar upp den.

– Nej det var faktiskt en nyhet…jag googlar runt på den här direkt för att se vad som står där.

När jag träffar honom några dagar senare har han läst på om lagen. Men han säger att de inte fått någon information om spårspring och dödsfall vid Kville Bangård och att någon borde informerat dem.

– Jag tänker det här är ju en yta på omkring 300 meter som är er mark där då. Där det inte finns något som helst staket. Om man läser om en sådan olycka, borde man inte fundera i alla fall, kan de ha tagit sig in den vägen?

– Som sagt, olyckan var inne i bangården och olyckan har ju kommenterats i media av Trafikverket och då utgår man från att de har gjort egna bedömningar vad olyckan beror på och Trafikverket har inte i något läge kontaktat oss och signalerat att det här skulle vara något som behöver åtgärdas.

Men jag hittar en riskanalys från 2013 som Göteborg Stad beställt inför att en spårvagnsdepå ska byggas vid Kville bangård. Den beskriver både problem med spårspring och dödsolyckan från 2005. Men trots att park- och naturförvaltningen har svarat på förslaget om spårvagnsdepån som gått ut på remiss har de inte läst riskanalysen. Det hör inte till deras ansvarsområde menar Jakob Andreasson.

– Vi har svarat på ett planärende, i närheten men där har vi bara beaktat våra ytor, alltså det som eventuellt är kommunala parkfrågor. Vi beaktar inte den här typen av säkerhetsinformation när vi svarar på våra planärenden.

– Men den här informationen hade ju kunnat vara värdefull för er rent när det gäller just riskerna kring den här bangården just när ni har marken precis i anslutning. Vad tänker du kring det?

– I grunden så har ju inte vi något ansvar för bangården och beaktar därmed inte några risker på själva bangården.

Efter intervjun begär jag ut e-post från park- och naturförvaltningen. Jag får ut ett mail som skickades dagen efter mitt första samtal till Jakob Andreasson. Det har skickats till Trafikverket. Där skriver park- och naturförvaltningen .

”Hej. Vi har blivit uppmärksammade på att det saknas staket längs en del av sträckan vid Kville Bangård. Vi har också läst i lagen om stängselskyldighet att det är kommunen som ska åberopa insats. Efter senaste olyckan känns det angeläget att även denna del stängslas. Hur ser ni på frågan? ”

Först efter jag hör av mig börjar alltså park- och naturförvaltningen undersöka om det behövs stängsel vid Kville Bangård. Då har två unga män dött.

– Den här familjen till pojken som dog i december tycker ju att det borde funnits ett stängsel på plats med tanke på olyckan 2005.

– Men det kan ju vara så att det borde finnas stängsel på fler ställen, men just nu finns det inget här.

Trafikverket skyller alltså på kommunen och kommunen på Trafikverket. Robins syster, Mian Lodalen tycker att någon borde ta ansvar i stället för att bolla runt ansvaret mellan varandra.

– Jag blir helt mörkrädd om jag tänker på, är det liknande på andra banvallar? Dels med den undermåliga säkerheten men också att det bollas runt på det här sättet. Ta ansvaret och sätt upp ett staket. Det är sådant som man som anhörig inte ens orkar höra nästan att ingen tar ansvar.

Trafikverkets mål är att ingen ska dö på svenska spår. Och just nu pågår ett projekt som heter Säkra bangårdar inom trafikverket där man vid sju bangårdar i landet satt upp runt två meter höga stängsel med taggtråd. Bland annat vid en annan bangård i Göteborg. Projektledare Susanne Alemyr visar mig runt på Sävenäs rangerbangård.

– Det är ganska kraftigt. Två meter högt och 40 centimeter snett med taggtråd.

– Tycker du det är bra att man gjort det här projektet här då?

– Ja det tycker jag, jag tycker det är jätte bra, det känns bra.

Och trots att beslut om stängsel runt Kville bangård är kommunens ansvar enligt Trafikverket, så arbetar de nu ändå för att få ett likadant stängsel runt Kville Bangård som finns här runt Sävenäs. Nio år efter den första dödsolyckan.

Jag berättar för Robins kompis Johan om planerna på stängsel vid Kville.

– Ok, det var synd att de inte hade gjort det tidigare. Det är bara ren otur då.

Jag visar honom bilder på hur det kommer se ut.

– Det där hade vi aldrig kunnat ta oss över. Så då hade vi inte gått in.

- Du tror inte ni försökt klättra över där?

– Nej, det ser ju omöjligt ut liksom.

Men det finns en sak till som jag reagerar på. Hur kunde godsvagnar med stegar stå parkerade under en kontaktledning? Enligt Trafikverkets egna föreskrifter ska den här typen av vagnar vara bevakade eller på annat sätt hållas under så kallad betryggande uppsikt om de står under en kontakledning.

Kville Bangård uppfyller kraven enligt Trafikverket eftersom det ska finnas personal på bangården dygnet runt.

Men Robin och Johan lyckades ta sig över halva bangården och dessutom klättrade Robin upp på en vagn och dog utan att någon på bangården reagerade. Hur kan det vara betryggande uppsikt?

Det får Tommy Jonsson, biträdande planeringsdirektör på Trafikverket i uppdrag att svara på, men hans svar förvånar mig.

– Nej jag menar att de föreskrifter vi har är egentligen föråldrade i förhållande till den trafik och de problem vi har.

Eftersom föreskrifterna ändå inte förhindrar olyckor satsar Trafikverket på till exempel stängsel i stället säger Tommy Jonsson. Men trots att stängsel alltså saknas vid Kville bangård tycker han fortfarande bangården kan anses tillräckligt bevakad.

– Ja det måste man ju säga, allt är ju relativt i det här perspektivet och den enda sak som hindrar det här är ju att få upp möjligheten att fysiskt hindra människor att faktiskt beträda spåren, obehörigt.

Regler som inte förhindrar olyckor och en myndighet och en kommun som skjuter ansvaret mellan sig. Kaliber har kunnat visa att Kville Bangård saknar skydd eftersom ingen har tagit ansvar. Det kan ha kostat Robin livet.

I kyrkan vid Robins grav i Göteborg är de en ny begravning, några andra som tar farväl av en anhörig. I ett rum bredvid sitter en familj i sorg. Bland dem en storasyster som förlorat en lillebror.

– Jag kan inte, jag kommer inte runt det. Jag tycker det är oförlåtligt. Att de har undlåtit att ha säkerhet och jag tycker det är skandalöst att de uttalar sig på ett sätt som vilseleder människor. Som läser tidningar och lyssnar på nyheter. När man säger att säkerheten är god. Vi har gjort förbättringar sedan dödsolyckan 2005 då en pojke dog på exakt samma plats och en annan pojke skadades allvarligt. Nej jag tycker de borde skämmas faktiskt. Det tycker jag.

Reporter: Sofia Boo

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Cigarrklubben

Cigarrklubben

Kaliber om en cigarrklubb, bjudresor, fester och miljonaffärer för skattepengar i en kommun i södra Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaliber kan tillsammans med P4 Blekinge avslöja vad experter bedömer som vänskapskorruption och mutbrott. Karlskrona kommuns upphandlingschef, har tillsammans med en mellanchef med stort ansvar för broreparationer och en chef på ett företag som utför broreparationer åt kommunen har varit med i samma cigarrklubb och festat ihop, samtidigt som de gjort affärer med företaget. – Jag menar att detta är klart olämpligt. Man kan ju alltid tala om laglighet och lämplighet. Och jag menar att detta strider mot lagstiftningen, säger Jan Turvall, expert på offentlig rätt vid Göteborgs universitet."Klar olämplighet"Trots att såväl kommunens upphandlingschef och företagschefen står som medlemmar på cigarrklubbens hemsida och har festat ihop så säger de att de inte känner varandra.Mikael Augustsson är kommunens upphandlingschef:– Nu i efterhand kan jag ju se att det är ju klar olämplighet för jag jobbar ju med de här frågorna i vardagen hela tiden, men det visste jag ju inte då, jag kände inte till honom då. Men skulle jag gjort annorlunda i dag? Ja, sannolikt.Bjudresa innan avtalsförlängningBara veckor innan en avtalsförlängning så bjöd även företagschefen in mellanchefen med stort ansvar för broreparationer - och två andra anställda på kommunen - på en studieresa till Tyskland. Företagaren säger till Kaliber att resan inte handlade om att vinna fördelar eller att det påverkar affärerna. Marcus Wildenius, chef för den förvaltning där anställda och chefer bjöds på resan, säger såhär:– Ja det går ju helt emot de riktlinjer och policy som vi har och det är absolut inte bra för vårt varumärke och vi har dessutom gjort en lång resa för att stärka den interna kontrollen där vi gått igenom policy och där vi jobbat de sista åren med kulturfrågor och hur man ska agera i den tjänstemannarollen man har.

13 Feb 202329min

Bedrägliga snabblån, övergivna sprängförråd och drunkning vid HVB-hem – vad hände sedan?

Bedrägliga snabblån, övergivna sprängförråd och drunkning vid HVB-hem – vad hände sedan?

Vi följer upp tidigare granskningar: om en femårig pojke som rymde från ett HVB-hem och drunknade, om bolag som kräver tillbaka lån som aldrig betalats ut och om glömda sprängkistor runtom i landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. HVB-hemmetKalibers tidigare granskning har genom intervjuer, journaler och HVB-hemmets egen Lex Sarah-utredning gått igenom vad som hände under natten och morgonen då femåriga John Walter avvek från HVB-hemmet han bodde på och hur han senare hittades drunknad i en å.Här tar vi avstamp i domen mot de två anställda på boendet som i början av december i år dömdes för vållande till annans död. Vi går igenom bevisfrågan men också reaktioner på domen.KreditkrigetI granskningen ”Kreditkriget” som publicerades 2019 undersökte vi en person som genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp.Nu har mannen med kopplingar till bolagen som krävt folk på pengar dömts för bland annat grovt bedrägeri.Vi berättar mer om vad som hänt efter granskningen 2019 – om rättegången, domen och hur den nu dömda mannen ser på saken.SprängkistornaI granskningen ”De bortglömda sprängförråden” berättade Kaliber bland annat om Emil, som dog 2020 när han på uppdrag av Östersunds kommun skulle montera ned ett metallskåp som stod i skogen. Vad ingen visste var att skåpet innehöll sprängmedel. Gnistorna från skärbrännaren som Emil använde gjorde att skåpet exploderade. Emil omkom omedelbart.Kalibers granskning visade att sådana här bortglömda sprängkistor stod kvar på flera ställen i landet. Och efter dödsolyckan i Östersund larmade också Arbetsmiljöverket och Östersunds kommun till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, samt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR om riskerna med sprängkistor som blivit kvar. Både MSB och SKR ansåg att det var viktigt att sprida den här informationen till alla landets kommuner för att också de skulle leta efter gamla och bortglömda sprängförråd. Men den här planerade informationssatsningen sjabblades bort. Över hundra kommuner som svarat på frågor från Kaliber om de hade gjort de här inventeringarna, hade inte gjort det eftersom de inte fått vetskap om riskerna. Men när vi började ställa frågor om det här till MSB och SKR i våras, så hände något. Då började de arbeta med en informationskampanj, som gick ut till kommunerna nu under hösten.

19 Dec 202229min

Växande olagliga soptippar: "Råttor från alla håll"

Växande olagliga soptippar: "Råttor från alla håll"

Kaliber om en illaluktande bransch där stora pengar är inblandade och risken för upptäckt är liten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – De kom från golvet, för det var ju hål i golvet, de kom från väggarna, de satt bakom hönornas lådor och de satt och åt i deras matskålar.När Annie kommer ut till sitt hönshus en kväll får hon smått panik. Det är stora råttor överallt och hon fångar 55 stycken på två veckor. Råttinvasionen har sitt ursprung i stora avfallshögar en bit bort.I Marhult, där Annie bor med höns och hästar, har de här avfallshögarna vuxit sig större och större de senaste åtta åren. Hennes granne Micael Ängman är uppgiven.– Det ligger lite av varje här blandat. Allt från byggavfall till… jag ser det ligger en liten tub med silikon och aluminium, plast och till och med en sko, så man kan tro att de har jämnat ett hus med marken och sen bara lagt det här. (...) Och du har ju kretskort och det är ju både kvicksilver och allt möjligt i sådan här grejer. (...) Det måste nog vara fyra fotbollsplaner stort och en hel byggnad där det ligger skräp inne i också, säger Micael Ängman.Avfallsbrottsligheten ökarUnder senare år har ett par olika sopskandaler uppdagats i Sverige. Förra hösten började det brinna i avfallshögar utanför Botkyrka. En stor polisutredning pågår, den är kopplad bland annat till händelserna där och gäller misstänkt grovt miljöbrott. Och i Örebro avslöjades en annan avfallsskandal där fyra män dömdes för att ha dumpat och grävt ner giftigt avfall från batterier. I Sverige är målet att avfall ska vara en del av kretsloppet. Miljöfarligt avfall ska tas om hand på ett ansvarsfullt sätt, resten ska i första hand återvinnas. Det som blir över efter det, bränns och förvandlas till energi. Först i sista hand ska det läggas på deponi, det som förr kallades för soptipp.Men det här kostar pengar – ofta mycket pengar. Och för den som vill fuska finns stora pengar att tjäna. Affärsidén är enkel: att erbjuda sig att ta om hand avfallet till ett lite lägre pris, men sen strunta i att hantera det på ett korrekt sätt.Finns exempel på organiserad brottslighetMyndigheter som Naturvårdsverket, polis och åklagare ser att avfallsbrottsligheten ökar, och att det finns exempel på organiserad brottslighet. Det är brott där det finns stora pengar att tjäna – samtidigt är risken för upptäckt liten och straffen låga.Det saknas statistik över hur stort problemet med avfallsbrott är, men flera myndigheter bedömer att det är en brottslighet som ökar. I Kalibers enkät som 230 kommuner svarat på uppger 131 kommuner, alltså mer än hälften, att de har kännedom om olaglig avfallshantering. 128 av dem har anmält till polis eller åklagare. Kaliber kollar idag närmare på en brottslighet som har visat sig vara svår att komma åt.

12 Dec 202231min

Sexbrottsmisstänkta som jobbar på ungdomshem: "Han går runt där och jag är inlåst"

Sexbrottsmisstänkta som jobbar på ungdomshem: "Han går runt där och jag är inlåst"

Kaliber om när personal som misstänks för sexualbrott får jobba kvar med ungdomar på statliga ungdomshem under utredningstiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tre tjejer anmäler– Och sedan vaknade jag av att det rycker i min kropp. Och då är det han som är på mig. Han våldtog mig då.Victoria är en av flera unga tjejer som anmält att de utsatts för sexövergrepp när de varit placerade på statliga ungdomshem. Under tiden som brottet utreds får mannen jobba kvar, men på en annan avdelning.– Jag kände mig äcklig. Och jag kände…jag vette fan, jag kände mig bara äcklig och jätteobekväm. Ganska rädd. För jag visste om att han skulle komma tillbaka. Jag visste om att han jobbade dagen efter.Även Lina anmäler att hon blivit utsatt. Under tiden som anmälan utreds jobbar mannen kvar på ungdomshemmet.– Bara att veta om att han går runt där på området, och jag vet om att jag är inlåst och inte kan ta mig någonstans.Kaliber har också kunnat bekräfta att SiS agerat på samma sätt på ett annat ungdomshem i norra Sverige. – När vi åkte där i bilen så lyssnade vi på musik och så sa han typ ”din musiksmak är bra”. Och sedan var det inte något mer med det. Sedan några minuter efter det så lägger han sin hand på mitt lår och säger ”du är ganska fin för att vara 14”. Och jag tänkte: ”What the fuck?”.Där tilläts den anställde att arbeta kvar på institutionen när han utreddes för ett sexuellt ofredande. Mannen, som var i 30-årsåldern, ska ha arbetat med pojkar under utredningen, enigt SiS. Anmälan gjordes av en då 14-årig flicka som anklagade honom för att ha tafsat på henne under en bilfärd. Utredningen, precis lades ner för att det saknades bevis. Mannen nekade till anklagelsen och vill idag inte uttala sig till Kaliber.IVO kritiskaMarie Åberg, avdelningschef på tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är kritisk:– Vår bedömning här är att det är olämpligt att en arbetstagare som är misstänkt för sexuella övergrepp, och är under en pågående förundersökning, flyttas över och tillåts arbeta nära ungdomar vid en annan enhet inom SIS. Vår bedömning är att det är ett risktagande med de barnen och ungdomarnas säkerhet.Statens Institutionsstyrelse, vars uppgift är att tvångsvårda barn och unga med psykosociala problem, håller delvis med om kritiken, enligt SiS ska man inte låta sexualbrottsmisstänkta arbeta med barn och unga när det handlar om vad myndigheten bedömer vara ett misstänkt ”allvarligt sexualbrott”. Det vill säga att man borde ha stängt av den man som anklagades för en våldtäkt, men inte de andra två männen. Var gränsen går får avgöras från fall till fall, säger Maria Åsebrandt som är institutionschef på behandlingshemmet i södra Sverige:Bör man inte alltid stänga av personal från klientnära arbete när det gäller sexualbrottsmisstankar?–Jag tänker att man måste se på varje enskilt fall och se de omständigheter som finns runtomkring. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt att man säga att man alltid eller aldrig ska göra någonting.SiS ledning svararSiS Generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har avböjt att medverka i Kaliber, enligt pressavdelningen har hon inte möjlighet att prioritera en intervju av, som de skriver, ”ett flertal skäl”. Istället fick vi prata med Robert Stenbom som är HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på Statens institutionsstyrelse:– Vi försöker nog alltid hörsamma kritik från IVO, syna den och se, och andra tillsynsmyndigheter, och se om den är befogad. I det här fallet, så, jag tycker inte att vi har äventyrat säkerheten. Jag tänker att just det faktum att vi gör en individuell bedömning är det som ska säkerställa att vi inte äventyrar någons säkerhet.Kan du prata om den här individuella bedömningen då? Vad är det som ni gör där?– Till exempel tittar på om det alldeles uppenbart obehövligt, till exempel, tittar på om det är så att man kan jobba någon annanstans. Och det behöver inte betyda i klientnära verksamhet.Har man för avsikt i framtiden att agera annorlunda i den här frågan?– Ja, men det tror jag. Det får man väl anta är sannolikt att vi lär oss även av det här, precis som alltid annars.Hur ska ni göra då?– Vi kommer att granska det och hur vi har agerat i de här fallen så klart, och har ju granskat det också, och tittar på och jobbar med att förändra, revidera våra riktlinjer helt enkelt för att de blir tydligare. Minska risken för otydlighet om hur vi ska agera.

29 Nov 202233min

Metanjakten – de dolda utsläppen

Metanjakten – de dolda utsläppen

Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och packningar. Men ingen vet hur mycket. Kaliber granskar de dolda utsläppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Runtom i Sverige läcker den kraftiga växthusgasen metan ut ur ventiler och otätheter. Men ingen vet hur mycket.Kaliber har undersökt ett 20-tal anläggningar som använder naturgas, vilket till allra största delen är metan. Det är kemiindustrier, stålindustrier och raffinaderier. Och det är bara ett par av dem som anger några utsläpp av metan alls. Ytterligare en anläggning anger siffror från en mätning som gjordes för tolv år sedan.Men utsläppen är större i verkligheten. Kalibers granskning visar att metanutsläppen från de största gasnäten och från de raffinaderier och industrianläggningar vi har undersökt motsvarar 65 000 ton koldioxid, vilket motsvarar ungefär vad 35 000 bilar släpper ut på ett år.Metanmätningar vid GasumVid Gasums gasterminal i Nynäshamn står Samuel Brohede. De ska mäta metanutsläpp med drönare, ett samarbete med Chalmers Tekniska Högskola för att utveckla den här nya metoden.På en sådan här anläggning finns det ett stort antal möjliga läckagepunkter, säger han. – Varenda ventil kan i princip läcka. Det handlar alltså om små utsläpp på flera ställen, som tillsammans blir större, ofta dolda utsläpp.–Mäter man inte, så vet man inte. Alls.Vid anläggningen i Nynäshamn har de inte mätt tidigare på grund av att de tagit över anläggningen nyligen, för två år sen. Men i Lysekil har de gjort mätningar, trots att de inte måste. Det tycker företaget är viktigt, säger Benny Johansson på Gasum.– Ursprungligen så var det miljöskäl. Men med priser som varit sista året så kommer även ekonomiska skäl in. För är väl ingen som undgått att se att naturgaspriserna har haft en enorm spik över sommaren.Sverige skrivit på metandeklarationFlytande gas, LNG, kommer med fartyg till Gasums två terminaler i Nynäshamn och Lysekil. Den allra största delen av naturgasen kommer till Sverige i en pipeline. Nordion, som driver gasnätet, gör mätningar varje år och söker och åtgärdar läckor löpande och har på så sätt fått ned läckagen från gasnätet med nästan en tredjedel på bara ett par år.–Genom det här systematiska arbetet har vi nått väldigt bra resultat när det gäller metanutsläppen, säger Saila Horttanainen, kommunikationschef på Nordion.I klimatmötet i Glasgow förra året presenterades ett avtal - Global methane pledge - den globala metandeklarationen, som nu 130 länder har skrivit på, däribland Sverige. Målet är att utsläppen av metan ska minska snabbt med 30 procent till 2030. För att Sverige ska klara att minska utsläppen av metan så mycket, och dessutom på kort tid, så behöver vi öka takten rejält, säger Mats Björsell på klimatanalysenheten Naturvårdsverket.–Ja, det behöver vi absolut. Det pyser och läcker lite här och där i olika typer av anläggningar som använder naturgas eller biogas också för den delen. Problemet hittills har varit att hitta läckorna.Inte krav att mäta och rapportera utsläppenFöretagen har inte några krav på att mäta hur stora utsläppen av metan är eller rapportera utsläppen. Sara Mälbrink jobbar med miljötillsyn på raffinaderier och förbränningsanläggningar på Länsstyrelsen Västra Götaland:–Nej, det har det ju inte gjort. I alla fall inte de här raffinaderierna. Och så har de inte haft krav på sig att göra det. Och de har inga villkor i sina tillstånd som säger hur mycket metan som de får släppa ut. Det pyser även från gasnätet. Johan Skansing är chef för drift underhåll på Gasnätet Stockholm. Här är läckagen omfattande. Förra året var det en fjärdedel av gasen i stadsgasnätet som läckte.–Ja, men så, det är ett utsläpp som ska ner. Metan, det är en växthusgas, den ska inte läcka ut, vi ska ju använda den och det är därför vi jobbar med våra renoveringsplaner, våra framtidsplaner. Vi har ju ett mål om att läckagefritt nät 2040, säger Johan Skansing.Hållbarhetschefen Eric Zinn jobbar på Göteborg Energis anläggning Gasendal, en anläggning som läckte ut metan motsvarande 83 ton koldioxid förra året.– Det stämmer ja, precis. Och all verksamhet har ju lite läckage då, så även vår verksamhet, Gasendal läcker en del metan, säger Eric Zinn.David Bastviken, professor i miljövetenskap vid Linköpings universitet betonar allvaret:–Om vi underrapporterar och därför inte vidtar de åtgärder som skulle behövas. Då förvärrar vi klimatkrisen på sikt.Så det här är nåt som Sverige måste få koll på?–Ja, Sverige och alla andra länder. Det är viktigt. Det är centralt för att uppfylla Parisavtalet att minska utsläppen.

28 Nov 202229min

Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

Anna på Amiralsgatan – vi såg henne gå, vi hörde henne tala

I tredje delen av granskningsserien Anna på Amiralsgatan undersöker Kaliber vad som är möjligt att uppnå med rehabilitering och hjälpmedel och varför Annas rehabilitering rann ut i sanden. Del 3/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. För över sju år sedan var Anna med om en svår olycka i centrala Malmö. Hon gick på en trottoar i Malmö och fick en bil över sig. Hon förlorade ett ben, krossade en armbåge och fick en traumatisk hjärnskada.Några månader efter olyckan kommer hon till ett rehabiliteringssjukhus. Här tränar Anna med sjukgymnast, arbetsterapeut, neuropsykolog och logoped. Saker börjar hända med Anna.– Jag blev så glad när jag hörde henne säga en fullständig mening. En kort mening, men dock med ord som man förstod och hörde, säger barndomskompisen Maja.Efter tre månader får Anna lämna rehabiliteringssjukhuset. I väntan på att få en ny handikappanpassad lägenhet flyttar Anna till ett korttidsboende. Men här slutar Anna kunna saker hon kunde några månader tidigare. De anhöriga efterfrågar en ny rehabiliteringsplan för Anna, men på korttidsboende är det ont om personal och Anna prioriteras inte i det.– Om man har fått det svaret som anhörig eller patient att vi inte har tid att upprätta en ny rehabiliteringsplan, då har vi ju definitivt brustit, säger Helen Martinsson, avdelningschef för särskilda boenden i Malmö kommun."En klar tillbakagång"Däremot så får Anna under den här tiden en del fysisk rehab, bland annat sjukgymnastik. Hon får en protes och börjar öva på att gå med den. I ett filmklipp på Anna som är över tre år gammal håller hon en arm om fysioterapeuten och går.– Då kändes det som om det var möjligt att hon skulle börja gå. Och jag förstår ju att jag aldrig kommer ha en Anna som jag kan gå långa promenader mer som förr i världen. Men det kändes hoppfullt, säger Annas mamma Gunnel.Men med åren har insatserna tunnats ut. I Malmö stod sjukgymnastik på schemat tre dagar i veckan. När Anna flyttade till Ängelholm för två år sedan minskade det till en gång i veckan. Idag sitter Anna i rullstol och hennes protes står i ett hörn av lägenheten.– Idag har jag inte sett henne gå överhuvudtaget, så en klar tillbakagång, säger Gunnel.Det är Annas god man som ska företräda henne och kräva att hon att få en bedömning om hjälpmedel och rätt vård. Den gode man Anna hade då och den hon har nu, båda från företaget Optio AB, säger att de inte kan kommentera sina huvudmän."Landar mellan olika vårdinstanser"Varje hjärnskada är unik och det är svårt att veta om det som fungerar för en person också skulle fungera för någon annan. Men berättelsen om Camilla Westerdahl är ett visar tydligt att rehab faktiskt kan göra skillnad. Camilla var med om en bilolycka och hamnade till en början i koma. Ingen trodde att hon någonsin mer ska kunna tala, röra sig, äta själv. Ett år efter olyckan var hon fortfarande inte kontaktbar. Rehabiliteringen avslutades eftersom man inte tyckte att man gjorde några framsteg.Men så kommer Camilla till en daglig verksamhet där en entusiastisk fysioterapeut jobbar. Christina Hansson jobbar med Camilla fyra, fem gånger i veckan. Två år efter olyckan ställer Christina henne i ett gåbord, sex år efter olyckan kan Camilla gå själv med en käpp. I takt med att Camilla blir fysiskt bättre kommer också talet. Först bara några lösryckta ord. Sedan meningar. 2012, 15 år efter olyckan ger hon ut en bok som hon har skrivit själv.Varje år vårdas omkring 10 000 för traumatiska hjärnskador på svenska sjukhus. Om hjärnskadan är svår eller medelsvår får man ofta en individuellt anpassad rehabilitering på sjukhus, men sedan när man skrivs ut därifrån så tillhör man öppenvården och då fortsätter rehabiliteringen efter hur det ser ut på stället där man bor.– Man landar lite grann mitt emellan olika vårdinstanser och de som har kunskapen, de är så pass få relativt sett att de har inte möjlighet att kunna ta sig an alla de här som då skulle kunna ha behovet av specialistvård under många år framöver, säger Jan Lexell, som är professor i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet och specialiserad på just traumatiska hjärnskador."Klart att det finns brister"Anna lämnade Orup och det professionella rehabiliteringsteamet sju månader efter olyckan. Hon fick tre månader rehabilitering där. Han säger att han känner igen Annas situation.– Det är ju en generell brist på resurser för att kunna arbeta både långsiktigt och uthålligt med den här typen av personer, säger Jan Lexell.Gilbert Tribo (L) sitter i majoriteten i Region Skåne sedan 2018. Det är där Anna bor.Men varför satsas det inte mer på rehabilitering? – Ja, det satsas ganska mycket på rehabilitering. Bekymret är ju att det är väldigt många i primärvården, väldigt många olika sorters rehabilitering som ska ges i många olika sorters sjukdomar. – Så klart är att det finns mängder av brister i Annas vård, men också i andra människors vård. Just i övergången och i långsiktigheten, säger Tribo.

21 Nov 202237min

Vanessa beställde hemkörd mat – blev sexuellt ofredad

Vanessa beställde hemkörd mat – blev sexuellt ofredad

Om hur snabbmatsbud utnyttjar sitt jobb för att trakassera och sexuellt ofreda kvinnor när de beställer mat hem till dörren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En fredagkväll beställer Vanessa mat från Foodora hem till sin studentlägenhet. Hon får ett samtal från matbudet och möter honom vid porten för att hämta maten.– Han börjar fråga mig en massa frågor om hur gammal jag var. Och om jag bodde själv. (…) Han blev typ aggressiv och försökte ta sig in mer och blir mycket mer på mig. Han försökte pussa mig och tafsa på mig och det var då jag tyckte det blev riktigt obekvämt och jag ryckte fram maten och försökte gå in, men såg att han börjar följa efter mig så här. Så jag tänkte jag kan inte gå in i min lägenhet för då vet han exakt vart jag bor så jag började backa i korridoren.Vanessa lyckas filma med sin mobil. Man hör henne säga ”nej” och ”lägg av”. Han försöker kyssa henne, men hon vrider sig, så hon får en puss på kinden. Då släpper mannen henne och går.– Jag ringde ju min vän och jag typ grät, jag kunde knappt prata. Hon och hennes kille kom direkt till mig och vi ringde polisen, jag minns inte riktigt vad jag sa för jag typ grät i telefonen.Mannen dömdes senare mot sitt nekande för sexuellt ofredande.Foodora, Uber Eats och Wolt svararVanessa är inte ensam om sina upplevelser. Kalibers reporter Anders Lundqvist har intervjuat 16 kvinnor som varit med om liknande händelser när de beställt mat. Han har läst många fler inlägg i stängda grupper på sociala medier där kvinnor vittnar om sina upplevelser. Kajsa, vars matbeställning från en pizzeria blir starten på flera år av trakasserier och förföljelse.– Han hade ju min adress, mitt telefonnummer. Det som oroade mig mest var att han skulle komma hem till mig. Han kunde ju skicka till mig att ’jag slutar jobbet i dag klockan tolv, jag kan komma och hämta dig så kan vi köra en tur’. Då släckte jag ner varenda lampa i hela huset och liksom vågade inte titta ut ur fönstret, säger Kajsa.Kaliber har varit i kontakt med tre av de största aktörerna på marknaden, Foodora, Uber Eats och Wolt. Alla reglerar i sina avtal med restaurangerna hur den data som de delar med sig av får hanteras och ingen av aktörerna uppger att det är okej att använda personuppgifterna till annat än för att genomföra matleveransen. De har alla haft kontakt med kvinnliga kunder som trakasserats av bud. De säger att det inte är särskilt vanligt förekommande med tanke på hur många leveranser som görs, men att varje fall tas på största allvar och att budens agerande inte är accepterat.När vi tagit del av kvinnornas upplevelser så ser vi att de flesta fallen där matbuden har trakasserat kvinnor är när beställningar har skett via Foodora. Daniel Gustafsson Raba är operativ chef på Foodora och han ser att en av anledningarna till det är så är att de är störst. Han beklagar att sådant här händer.– Ja, först och främst så blir ju väldigt ledsen av att höra det och ganska illa berörd. Och om detta har skett så ber jag såklart så mycket om ursäkt för det. Det är inte acceptabelt och ingen ska få utsättas för detta tycker vi, säger Daniel Gustafsson Raba.System med dolt nummer har satts inTvå av Foodoras större konkurrenter, Uber Eats och Wolt har sedan några år bägge två system som gör att buden aldrig ser kundens nummer och har på så vis löst delar av problemet. Richard Lindeen är vice vd och operativ chef för Wolt i Sverige.– Telefonnummer har vi valt som en del av vår tekniska lösning för att hantera datasäkerhet att dölja så vi använder en tredjepartstjänst med så kallade proxynummer.Även Foodora har arbetat med att utveckla ett liknande system för att minska risken för att buden trakasserar kunderna. Precis innan det här programmet sänds så får vi ett mejl från Foodora där de säger att systemet med dolda telefonnummer sattes i drift förra veckan.

14 Nov 202229min

Kraftverket som försvann och myndigheten som såg på

Kraftverket som försvann och myndigheten som såg på

Sverige står inför en elkris, och gamla oljepannor väcks till liv för att producera el. Kaliber om myndigheten med elberedskapsuppdrag, som lät ett kraftverk försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Svenska Kraftnät är systemansvarig myndighet som ansvarar för stamnätet i Sverige, för överföringen av el och för driftsäkerheten i elsystemet. De ansvarar också för elberedskapen, i tider av kris och eller krig. Svenska Kraftnät har inget inflytande över situation i Europa, som har drivit upp elpriserna under 2022. Men de har långtgående möjligheter och skyldigheter att påverka det svenska elsystemet i rätt riktning, vilket ingår i deras uppdrag.2019 hade Svenska Kraftnät chansen att bygga upp en kraftreserv för att säkra eltillgången i södra Sverige. Det handlar om Öresundsverket, som ligger ett par kilometer från centrala Malmö och som skulle kunna försörja hela Malmöområdet och lite till med el. Men turbinerna står stilla.Svenska kraftnät avstod från köpet av ÖresundsverketMikael Nilsson, chef för Öresundsverket, berättar att det var en kombination av låga elpriser och höga fasta kostnader som gjorde att ägaren Sydkraft Thermal Power, 2018 tog beslutet att lägga ner verksamheten och sälja kraftverket. Svenska Kraftnät godkände nedläggningen, trots att Öresundverket sedan starten var en del av den svenska elberedskapen. Men innan försäljningen av Öresundsverket hade gått igenom uppstod en ny möjlighet.– Under tiden där så annonserade Svenska Kraftnät i slutet på, väldigt sent 2019, en kompletterande effektreservsupphandling. Och vi kände att den här finns en sista livlina för Öresundsverket. Men tyvärr så avbröts den upphandlingen, på grund av bristande konkurrens.Enligt Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe var priset för högt:– Vi menade då att det här var ett bud som vi inte såg att vi ville ta. Hade ni inte råd med det? Eller vill ni inte ta det? – Ja, vi tyckte att det var ett bud som inte vi ville, som var högt i den kontexten att vi därför ville vi inte ta det, säger Lotta Medelius-Bredhe.I beslutet som jag har här, då skriver ni att motiveringen till beslutet är bristande konkurrens, eftersom endast en leverantör inkommit med anbud. Det står ju ingenting här om en kostnad. – Nej, men, och det var ju som sagt, det är svårt om man har en upphandling, om man får in ett anbud, så är det ju svårt att bedöma relevansen i den kostnadsbilden. Det uttalade behovet av en extra effektreserv löstes alltså inte.– Nej, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Och är speciellt när man uttrycker att behovet kvarstår, menar Mikael Nilsson.Per Wikström på branschorganisationen Energiföretagen håller med.– Här lyfter man ju fram ett problem. Att tala om att det finns ett problem. Och sen löste man det inte. Och liksom frågan är så här. Vem ska lösa problemet? Säger Per Wikström.Antog att företagen själva skulle minska sin förbrukningNär Kaliber idag frågar hur Svenska Kraftnät löste behovet svarar generaldirektören i ett mejl: citat ”Det är rimligt att anta att de aktörer som tidigare varit beredda att koppla bort sig sannolikt skulle komma att agera på prissignaler framöver och därmed minska belastningen vid topplast.” slutcitat.Det betyder att Svenska Kraftnät antog att samma industriföretag själva skulle ta ansvar för att minska sin elförbrukning vid risk för elbrist. Tidigare har dessa företag haft avtal om att göra det mot ersättning, men idag finns inte de avtalen kvar.Ett av industriföretagen Svenska Kraftnät syftar på är pappersmassafabriken Rottneros Bruk. Lennart Eberleh är VD för Rottneros AB. – Jag tycker inte det är en bra strategi där man hoppas på att de stora tar sitt ansvar. För det är ju förknippat med förluster när vi stänger ner, för vi kan ju inte producera och leverera till våra kunder.Svenska Kraftnät skriver i ytterligare ett mail att man inte räknar med att industriföretagen anpassar sin förbrukning i samma utsträckning som tidigare, när de hade avtal. Men att de, och andra företag ändå skulle agera på höga priser, citat: ”i vilken utsträckning kan vi inte veta.”Får kritik från EU-nivåI slutet på oktober får Svenska Kraftnät kritik från EU-nivå.ACER, en samarbetsorganisation för EU:s tillsynsmyndigheter inom energiområdet, menar i en rapport att Svenska Kraftnät har brutit mot den så kallade 70-procentssregeln, genom att de har strypt överföringen i elsystemet så att den ibland ligger under 70 procent. Carl Berglöf, expert på elnätsteknik på branschorganisationen Energiföretagen, som var remissinstans i ärendet.– Det ACER:s beslut säger är att Svenska Kraftnät inte får sitt undantag för den här 70-procentsregeln, och det innebär att Svenska Kraftnät kan inte fortsätta att begränsa kapaciteten på så sätt som man har gjort, utan ACER menar att det finns andra åtgärder som ska vidtas.Det har ju varit mycket kritik mot Svk tidigare för att de har gjort för lite för att stävja flaskhalsarna i systemet, då bekräftar den här rapporten det?– Just det, det är det som ACER också säger, att här finns det åtgärder som Svk har kunnat vidta, och uppmanar Svenska Kraftnät att arbeta mer för att säkerställa den typ av resurser.De resurser som ACER menar att Svenska Kraftnät i större utsträckning kunde köpa upp är exempelvis förbrukningsreduktion eller elproduktion, i syfte att stötta elsystemet och öka överföringen av el, vilket också hade minskat risken för bortkoppling av elkunder i södra Sverige.Som försvar skriver Svenska Kraftnät på sin hemsida att det har varit svårt att få tag på de resurser som behövts.Idag säger Svenska Kraftnäts generaldirektör Lotta Medelius-Bredhe att hon ångrar beslutet att upphandlingen med Öresundsverket lades ner.– Ja, det är klart att det hade ju underlättat, all elproduktion hade ju underlättat givet det läge vi har idag.

7 Nov 202229min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord