Testamentet som glömdes bort

Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka.

– Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg.

Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp.

– De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg.

Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde.

– Då ger vi oss ut rätt ut på åkern.

Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet.

– Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här.

Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta.

– Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom.

– Inte ett spår är det?

– Nej, det syns ingenting kvar.

Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort.

– Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten.

Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa.

Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv.

– Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne.

Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång.

– Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik.

Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958.

– Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta.

– Han åkte aldrig?

– Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar.

Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM.

– Jag undrar varför han inte åkte då?

– Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm.

Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat.

– Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson.

Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar.

– Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv.

Testamentet

Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja.

– Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det.

Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog.

– Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan.

Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet:

”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”.

Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson.

Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området.

– Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar.

Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger.

Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut.

– Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit.

Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan skrev sitt testamente 1993.

1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president.

22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig.

– Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta.

Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen.

– Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer.

Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog.

Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan.

– Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in.

När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så?

Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet.

Finns det någon stiftelse alls?

Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen.

Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter.

Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse.

Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om.

Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild.

Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång.

Protokollen avslöjar

Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog.

1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer:

”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”.

De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen.

Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare.

1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas.

1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna.

1999: Här hittar jag nya stadgar.

Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet.

2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare.

Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan. Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen.

2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger.

2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen.

Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011.

2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp.

2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse.

På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt.

Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn.

– Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen.

Att bilda en stiftelse

Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag.

Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp.

– Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson.

Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka.

– Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson.

Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse.

– Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson.

De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut.

– Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson.

Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte.

”Det är redan en stiftelse”

Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor.

– De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen.

Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag.

– Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita.

--Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse?

– Ja, absolut.

--Som också fungerar idag 22 år senare.

– Absolut.

Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson.

– Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det.

– Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson.

- Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen?

– Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson.

Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för.

– Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson.

– Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt?

– Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då.

Bankens ansvar

Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas.

I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren.

Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med.

De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.”

– Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här.

--Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva?

– Nej det får vi inte göra.

Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse.

--De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse?

– Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen.

Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas.

--Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse?

– Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då.

--Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank?

– Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar.

Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan.

--Men 22 år?

– Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller.

--Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom?

– Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut.

Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse.

Karl Johan var kunnig

Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen.

– Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar

Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet.

”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”.

Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr.

Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler?

Länsstyrelsen och stiftelser

Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland.

– Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden.

I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals.

Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser

– Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500.

--Men då finns det fler?

--Det kan hända.

Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten?

Testamentens öde

Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet.

-- Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre.

– Då släpper ni det?

– Ja.

I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall.

– Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare.

Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad.

– Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss.

De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller.

– Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv.

--Borde det finnas någon?

– Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här.

När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör.

Pengarna – finns de?

Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson.

– Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson.

Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna.

– Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste.

Inger tar fram en pärm. Här är pengarna.

– Pengarna står fortfarande på honom alltså?

– Ja det gör de.

22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan.

Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra.

Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade.

– Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit.

Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör.

Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan.

Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här.

– Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den.

Reporter: Jonna Burén

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se