Moa fick över hundra elchocker när hon vårdades på rättspsyk
Kaliber11 Jan 2015

Moa fick över hundra elchocker när hon vårdades på rättspsyk

Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.”

En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar.

”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.”

Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg.

”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.”

Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården.

Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna.

– Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer.

Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv.

Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen.

Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag.

– Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut…

Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott.

– Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge.

– Vad tänker du om att det blev nästan tre år?

– Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått.

När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida.

En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna.

– Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering.

Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser.

– Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där.

Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi. Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år.

– Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det.

Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.”

– Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan…

– Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år?

Chefsläkare Per-Axel Karlsson.

– Nja torftig miljö vi..

– Vandrarhem tror jag de pratar om.

– Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende.

– Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja…

– Mådde du bättre av dem?

– Nej…….

– Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut?

– Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag.

En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa.

– Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja.

– Kände du att det hjälpte dig?

– Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ.

Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen.

– Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja.

Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande.

”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.”

– Tyckte du det funkade?

– Nej…inte alls…

Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel.

– Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt.

– Var det fel här?

– Det kan ha varit fel här.

Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna.

– Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak.

– Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då?

– Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den.

– Var effekten god här tycker du?

– Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt.

– Så IVO har fel?

– Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för.

De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger.

Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid.

– Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat.

Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende.

– Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det.

Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat.

– Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv.

– För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv.

– Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det……

– Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna?

– Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ.

– Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna?

– Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ.

Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013.

Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet. Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet. Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade.

– Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ.

I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende. Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del. Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren.

I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året.

Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning.

I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik.

I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende.

– Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget.

– Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin?

– Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går.

Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag.

– Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns.

Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare.

– Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här.

Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast.

– Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas.

Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner.

Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling.

– Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre.

Ing-Marie Wieselgren, SKL igen.

– Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser.

Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet.

– Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast.

– Är det jobbigt att prata om det nu?

– Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ.

Reporter: Sofia Boo

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Anna på Amiralsgatan – "Hon är ingen grönsak"

Anna på Amiralsgatan – "Hon är ingen grönsak"

Anna har tidigare haft förmåga att delta i olika vardagliga sysslor, varit med ute på lunch, fika och picknick. När familjen besöker henne nu ligger hon ofta i sängen. Varför blev det så här? Del 2/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Anna skadas i en uppmärksammad olycka efter en biljakt i februari 2015. Hon går på en trottoar i Malmö med sin barnvagn. En bil kastas upp på trottoaren och hamnar över Anna och hennes lilla son som ligger i vagnen. Båda skadas svårt, sonen återhämtar sig. Anna överlever men med svåra skador. Hon förlorar ett ben och får hjärnskador. Hon förlorar förmågan att tala. Hon börjar en lång och mödosam väg med rehabilitering och aktiviteter för att få ett meningsfullt liv.Gick tidigare själv med protesTill en början gör hon framsteg. Hon är kommunikativ. Hon använder kroppsrörelser, mimik och gester.– Tidigare gick hon två dagar i veckan, under den här bra god man-tiden så åkte hon i väg och så hade hon musik. Och så hade hon gå-träning och så vidare, så hon gick med med protes och då var hon ju uppe och gick mer eller mindre själv med protes. Och sen så har allting då gått tillbaks många, många, många steg, berättar brodern Erik.Hon kan kommunicera konkreta önskemål – till människor som lärt känna henne väl. Hon får en protes och börjar träna på att gå med den. Hon har ett schema med dagliga aktiviteter. Men sedan händer något.– Här finns ingenting och ingen kreativitet. Nej, hon vilar mest. Och jag orkar inte. Jag är för gammal, säger hennes mamma Gunnel.Kaliber tar reda på vad som hänt, varför blev det så här och hur ser ansvaret ut?En god man ska uppmärksamma behovenEfter olyckan fick Anna en god man. Den personen ska ta hand om hennes ekonomi och bevaka hennes rätt. Målet är att hon ska ha en så bra livskvalitet som möjligt. Den personen ska uppmärksamma hennes behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet och daglig sysselsättning. Så beskriver hennes hemkommun, Ängelholms kommun, uppdraget.Det är alltså hennes god man som ska se till att Anna lever ett så gott liv som möjligt och får de resurser hon har rätt till.De senaste två åren har Annas gode män kommit från ett företag, Optio AB, som har sitt säte i Västerås, 52 mil från Ängelholm. De personliga besöken från dessa gode män har varit inga eller få. Den dagliga verksamheten för Anna är en timme i veckan som hon inte vill gå på. Anna använder inte sitt kommunikationsstöd. Kaliber får också veta att sjukgymnastiktiderna på vårdcentralen är slut och protesträningen som ska ske hemma ”fungerar inte”.De gode männen från Optio kan inte svara på frågor om ett enskilt fall, men en av dem svarar på generella frågor. Hon säger bland annat att hon var god man för Anna i tio månader. Under den tiden besökte hon inte Anna. På frågan om hur hon gör för att se till att hon tolkar en huvudman rätt svarar hon att man antingen kan träffa personen personligen, genom Teams eller Skype, eller prata via personalen eller anhöriga, men att hon inte träffade Anna personligen på grund av covid. Företaget Optio och den nuvarande gode mannen vill också ”påtala vikten om Annas integritet i detta.”Överförmyndarnämnden och Optio svararÖverförmyndarenheten i Ängelholm svarar på mail att de inte kan svara på frågor om Annas fall. Men överförmyndarnämndens ordförande Karl-Erik Asp, som inte heller han kan kommentera det enskilda fallet, säger bland annat att om det skulle komma en anmärkning eller oro för att den gode mannen inte företräder en persons bästa så är det tingsrätten som avgör om den gode mannen gjort rätt eller inte. Hör mer om Optios och överförmyndarnämndens svar i programmet.Annas bror Erik har överklagat beslutet om god man och yrkat om att själv få bli det, men innan programmet sänds får han avslag. Han kommer överklaga igen:– Jag har sagt hela tiden att jag vill inte vara god man. Jag vill vara en bror som är där och fikar liksom och umgås med henne. Men nu har det liksom varit ohållbart och Anna har ju bara blivit sämre och sämre av det här Optio AB.

31 Okt 202243min

PRISVINNARE: Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

PRISVINNARE: Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

Årets vinnare av Guldörat 2022 i kategorin Årets avslöjande! Hösten 2021 granskade Kaliber Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Lyssna igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor.Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer.Skickade gps-sändareDe som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket.Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet.Skatteverket svararPeter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet:– De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det.Hur ser du på de här uppgifterna?– Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening.Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna?– Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang.Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna?– Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.

24 Okt 202229min

Anna på Amiralsgatan – olyckan som förändrade allt

Anna på Amiralsgatan – olyckan som förändrade allt

Kaliber granskar vad som hände spädbarnsmamman Anna. Om olyckan som fråntar henne det viktigaste i livet, och hur hon sedan blir alltmer isolerad. Del 1/3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Anna var väldigt lätt att prata med. Hon pratar gärna, men hon är väldigt bra på att lyssna också. Man älskar att lyssna på henne, hon har alltid historier att berätta och hon berättar dem bra, en person som är rolig att lyssna på när hon berättar.Det här berättar Maja. Hon och Anna lär känna varandra när de är barn, de umgås under gymnasietiden. Sen tappar de kontakten ett tag men börjar umgås igen när de precis har passerat 30 och båda bor i Malmö. De träffas och planerar för framtiden:– Tre dagar innan olyckan så var vi och fikade på Möllevångstorget. Hon berättade bland annat om att hon funderade på att ta upp att skriva masteruppsats och på vad hon skulle skriva om. Och att hon då hade någon idé.Det blir 11 februari 2015Den 11 februari 2015 hämtar Anna sin vän Ingrid, som bor i Estland, på tågstationen. Ingrid kommer för att se Annas barn för första gången. De kramar om varandra och promenerar genom stan med sonen i barnvagnen. De turas om att köra vagnen. Den här onsdagen är Anna lycklig säger Ingrid, för att en dröm har blivit verklig:– She was so happy that she has found someone with whom they can actually live a nice, you know, family life together, säger Ingrid.De går på trottoaren, längs Amiralsgatan. Nära ett beigefärgat tegelhus.– We heard a big noise, like brakes or something. She was with the trolley next to her. I was just starting to look around what happened. Like, what is there? And I didn't see anything. But in the next second… I was laying down and next to my head was a big stone. Ingrid hör ett kraftigt ljud. Hon vänder sig om, ser ingenting. I nästa ögonblick ligger hon på trottoaren. Intill hennes huvud är en stor sten.Anna får en bil över sigStrax innan har polismannen Alen Tinjak i Malmö precis börjat prata med sin kollega om att ta en lunchpaus när de får se en bil framför polisbilen som de av olika skäl vill stanna. Men när poliserna markerar för bilen att stanna, gasar den istället. En biljakt inleds.– Vi ligger efter och kollegan som kör bilen är en erfaren instruktör som utbildar poliser i utryckningskörning. Så det är en väldig bra förare och han förstår, eller båda två förstår: Vi ska inte hetsa dem. Kollegan väljer att ge dem lite avstånd så att vi är cirka 200 meter bakom dem… (…) Det är då jag ser ett vitt moln och jag meddelade, de har krockat. De har krockat, berättar Alen Tinjak.Anna, som gått bredvid Ingrid, skadas svårt i olyckan. Hon får en bil över sig och svävar mellan liv och död. Hon överlever men förlorar det liv hon lever. Hon blir av med sitt hem, vårdnaden om sonen, sina vänner och förmågan att gå - och att tala.Bit för bit blir Anna alltmer isolerad och ensam, kommer allt längre från det liv hon en gång levde, då hon var 33 och lyckligt nybliven mamma.

17 Okt 202237min

13-åriga Ella sålde sig på sugardating-sida: ”Du är en produkt”

13-åriga Ella sålde sig på sugardating-sida: ”Du är en produkt”

Om de som tjänar miljoner på prostitution med ett finare namn, och där unga betalar priset. Ett samarbete med P4 Värmland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Ella”, som egentligen heter någonting annat, var tolv år när hon för första gången började chatta med en okänd kille på chatt-tjänsten Kik. Vid den här tiden upplevde hon att hemmet var otryggt, med mycket bråk och ett kylskåp som ekade tomt. De anonyma chattarna blir ett sätt för Ella att prata om hur hon mår, utan att någon dömer henne. Hon beskriver dem som en fristad.”Blir normaliserat i ens egna värld”Killen på chatten ber Ella ta av sig kläderna. Ella, som blivit kär i killen, gör som han säger. Han kräver fler filmer och bilder.– Alltså det kom till den punkten. Alltså jag… jag utförde i princip våldtäkt på mig själv framför kamera för honom, på ett sätt jag aldrig hade gjort förut.Sedan börjar fler killar att höra av sig till 12-åriga Ella. – När man har gått över tröskeln att faktiskt skicka saker, då blir det väldigt normaliserat för en själv i ens egna värld. Det var liksom min lilla hemlighet tillsammans med de diverse personer som jag pratar med.När Ella är 13 år börjar hon dricka. Och övergreppen på nätet blir värre. Det är här, när hon hamnat i en situation där hon behöver pengar snabb, som hon börjar sälja sex. Enklast att hitta kunder för 13-åriga Ella, är på sidor på nätet. Hon hittade sajten Sugardaters.– På många andra sidor så är man ju tvungen att verifiera sin ålder på via BankID eller liknande eller, skicka bild på sitt pass. Och det kunde jag absolut inte göra. Jag hade ju inte ens ID. Jag var så jävla liten.”’Sugardating’ är samma sak som prostitution””Sugardating” är ett koncept som ett antal sajter på nätet använder, och som generellt beskrivs som en mötesplats för män och kvinnor där den ena betalar i någon form för att umgås med den andra. Sajten Sugardaters startades 2013 och enligt deras villkor och regler står det att prostitution och liknande verksamhet är förbjuden på fyra ställen. Men enligt polisen Simon Häggström, specialiserad på prostitution och människohandel, handlar konceptet sugardating och även specifikt sajten Sugardaters om prostitution men med en lyxigare beskrivning.– I själva verket så är ju sugardating samma sak som prostitution. Det är bara det att man har gjort den här ändringen, för att lättare nå fram till i synnerhet ungdomar, säger Simon Häggström.Idag finns 16 fällande domar mot män som köpt sex via sajten Sugardaters de senaste sex åren. Merparten av dem handlar om män som köpt sex av minderåriga. Vd:n för företaget bakom Sugardaters svararVd för det danska företaget som driver sajten Sugardaters, Allan Petterson, kommenterar uppgifterna om prostitution och att minderåriga sålt sig via sajten, via mail till Kaliber. Han skriver att det är olyckligt att minderåriga bryter mot reglerna och skapar profiler på sidan. Han skriver också att de upptäcker några av dem tidigt, att de kontrollerar alla bilder och profiltexter, och att de hjälper polisen på alla sätt de kan.Ella tror att hennes liv skulle se annorlunda ut om sajten Sugardaters aldrig hade funnits.– De gjorde det så jävla enkelt för mig att förstöra mitt liv. Det ska inte vara så här jävla lätt för en trettonåring att sälja sin kropp.

10 Okt 202229min

Våldsspiralen i Kalmar

Våldsspiralen i Kalmar

Kaliber har kartlagt Kalmars undre värld och händelserna som lett till tre dödskjutningar hittills i år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Worakan Banyaem var Filips vän. De träffades för första gången i tioårsåldern, de har spelat fotboll ihop och har känt varandra genom fotbollen sedan dess.– Alltid ett leende på läpparna. Oavsett om det var vinter, sommar eller höst. Det var viktigt för honom att vi skulle ha roligt, han var väldigt generös med sin energi. Och framförallt på äldre dar så blev han som en storebror för de yngre killarna i laget, säger Filip.En kväll i våras hittades Worakan på en cykelväg, inte långt från Filips lägenhet. Han hade blivit skjuten, och dog av sina skador samma kväll.– Jag hade ingen aning att han skulle vara så involverad så att det skulle få den här utgången. Det var just därför det blev en sådan chock.Kaliber denna vecka handlar om Kalmar. Här har man gått från industristad till en utveckling inom tjänstesektorn, Linnéuniversitetet växer och tusentals turister besöker Kalmar varje år.Men de senaste åren har det också hänt något annat i Kalmar. 2020 börjar socialtjänsten se att väldigt unga pojkar, så små som tolv år, riskerar att dras in i gängkriminalitet, antalet anmälda narkotikabrott har ökat, och en allt mer affärsmässig droghandel har uppstått enligt polisen, och med den utvecklingen följer också grövre våld. Kalibers reporter Erika Norberg har kartlagt Kalmars undre värld och pratar med Kalmarbor, socialtjänst, skolpersonal och polis för att lägga ett pussel över de senaste årens händelser och vad som lett fram till dagens situation.

3 Okt 202229min

Tunnelbanans ordningsvakter satte Minou i handfängsel: "Jag förstår inte varför"

Tunnelbanans ordningsvakter satte Minou i handfängsel: "Jag förstår inte varför"

Om ordningsvakter i Stockholms lokaltrafik och när resenärer menar att de går över gränsen och använder omotiverat våld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Minou och hennes vän har precis blivit tillsagda att lämna tunnelbaneperrongen av en ordningsvakt för att de haft med sig folköl. De är på väg därifrån, men hon vänder sig om och säger att hon tycker att vakten utövar maktmissbruk och borde skämmas.– Och sen så lägger jag till då, vilket jag skäms över, i slutändan av meningen: (…) ”har du en mini-pitt eller?”Ordningsvaktens blick förändras plötsligt och så säger han: ”det här är ett gripande” och tar tag i Minous hand med ett hårt grepp. Och sen går allt väldigt fort, berättar hon.– Så vänder de mig, böjer mig framåt så att min rygg fälls fram som en fällkniv. Och så hör jag bara hur min kompis skriker: ni sätter inte handbojor på henne. Och här, här rasar liksom mitt blod ner. Mina ben blir helt svaga. (…) Och så hör jag hur de här handbojorna klirrar.– Alltså jag förstår inte varför jag står där i de här handbojorna med den lilla, lilla händelsen och de proportionerna, alltså handbojor är ju till för kriminella eller folk som är en livsfara för andra.Minou blir upptryckt mot en vägg. Sen beordrar ordningsvakten att Minou ska föras in i ett så kallat trygghetsrum.– Och då liksom, öppnar de dörren och kastar in mig där och jag kommer ner på knäna."Jag får ingen luft"43-åriga Julia, som lider av PTSD, berättar att hon var mitt i pågående panikångestattack när hon konfronterades av ordningsvakter i T-Centralen i Stockholm, för nästan två år sedan.– De försöker få svar från mig, men när du trycker mig in i väggen, och sen trycker min hals – hur kan jag svara dig? Det är det som jag inte fattar, varför de gjorde så.Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, hamnade i en diskussion med en ordningsvakt som tyckte att han var för berusad. Sen blir han överfallen bakifrån, berättar han.– Jag spänner till och plötsligt ramlar vi på golvet och då, då får jag verkligen panik, vad händer? Vad ÄR det här? Den här manliga vakten börjar då liksom klättra upp, han tar stryptag, jag känner jag får ingen luft.Kaliber har gått igenom de klagomål från resenärer som kommit in till SL. Av drygt 800 klagomål som gäller SL:s ordningsvakter finns 220 st fall där resenärerna upplevt omotiverat eller obefogat våld från ordningsvakterna. SL: "Finns ofta två sidor av myntet"Så vad säger SL om resenärernas klagomål? Erik Norling är ansvarig trafikdirektör på Trafikförvaltningen i Region Stockholm:– Om man blir avlägsnad eller gripen av en ordningsvakt så upplevs det sällan som positivt, det är ju väldigt obehagligt och det kan se obehagligt ut. Så det är klart att man kanske har en bild när en sådan här händelse inträffar som man upplevt att det här har varit obehagligt. Kundklagomålen ger en bild av händelse, men den behöver inte vara en nyanserad och korrekt bild av händelsen alltid utan det finns ofta två sidor av myntet.Kaliber har frågat de anlitade vaktbolagen, tre stycken, om kritiken mot deras ordningsvakter. Ett av bolagen svarar att ytterst få ärenden de hanterar är klagomål och att de utbildar sina vakter i bland annat konflikthantering och bemötande. De gör också kontinuerliga kontroller av sin personal för att se att de jobbar i enlighet med uppdraget. Det andra bolaget menar att de alltid försöker att minimera antalet resenärer som känner sig felaktigt behandlade av deras ordningsvakter. Men att det inte går att komma ifrån att vissa resenärer kommer att tycka att ordningsvakterna gör fel i en konflikt, särskilt när alkohol är inblandat. Det tredje vaktbolaget svarar att de tar alla klagomål på allvar och utreder dem.

28 Sep 202229min

Den dolda övervakningen

Den dolda övervakningen

Om bilarna som övervakar oss utan att vi vet om det där den ansvariga myndigheten i Sverige inte vet vad som gäller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kalibers första program för säsongen handlar om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla. Det handlar om sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse – eller i alla fall kunna se om bilen utsätts för skadegörelse och vem som gör det. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.Och det här är inte helt okontroversiellt. Motorjournalisten Felix Björklund berättar att det just nu pågår en diskussion i Tyskland kring dessa bilar då landets största organisation för konsumentskydd har stämt biltillverkaren vid en domstol i Berlin på grund av brott mot dataskyddet. I Kina har det under sommaren inrättats förbud för just teslor på flera ställen i landet, på grund av kamerorna.– Man är rädd för spionage och kameraövervakning. Och Kina om någon vet vad man kan göra med kameraövervakning så därför har man helt enkelt förbjudit och säger att det är en tillfällig ordningsregel, säger Felix Björklund."Strider mot GDPR"Men vad gäller i Sverige? Johanna Chamberlain är doktor i civilrätt på Uppsala universitet- hennes avhandling handlade just om personuppgiftsskydd och privatlivsskydd i svensk rätt. Hon menar att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter:– Du får inte filma andra utan att det finns en rättslig grund. Så den här typen av filmning strider ju direkt mot dataskyddsförordningen (GDPR).I Sverige finns det drygt 30.000 teslor, och i de flesta bilar finns möjligheten att aktivera vaktkamerafunktionen. Diskussionerna om detta har bubblat på forum, både utomlands och i Sverige, men inte kommit upp till en allmän debatt, trots att dataskyddsförordningen funnits i Sverige sedan 2018. Myndigheterna har inte agerat förrän för drygt ett år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till:– Jag såg in på skärmen i bilen att det var en sån röd punkt som man känner igen från smarta telefoner där det står att den spelade in. (…) Känslan är väl helt enkelt att man är lite iakttagen. Jag gick faktiskt runt till fler teslor i garaget och flera av de reagerade på samma sätt.Stefan, som upplevde det som ett intrång i sitt privatliv, skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.Tesla pekar på bilägarens ansvarIMY gör också bedömningen att filmerna från teslakamerorna handlar om personuppgiftsbehandling. Men frågan här är vem som blir personuppgiftsansvarig – om det är bilens ägare eller företaget Tesla. Myndigheten har därför skickat Stefans klagomål till sin systermyndighet i Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor, för att få ett svar på var ärendet ska avgöras.Tesla svarar Kaliber att all lagring enbart hamnar lokalt i bilen och då är det den enskilde bilägaren som är personuppgiftsansvarig. Företaget svarar också att det bland annat är kamerorna har gjort att deras bilar är bland dem som i minst utsträckning stjäls och utsätts för skadegörelse. Någon kommentar om kritiken att kamerorna strider mot GDPR ger de inte.Bil-journalisten Felix Björklund menar att det är viktigt att vi får regler för vad som gäller framöver:– Om du ställer den bilen på ett torg när det är en demonstration, så kan du veta vilka som var på den demonstrationen. Det kan ju användas på massa olika sätt. Man är naiv om man tror att detta inte kan hända, säger Felix Björklund.Förtydligande: I vår granskning tar vi upp de bilar som för närvarande finns i Sverige och som har den europeiska dataskyddsförordningen GDPR att ta hänsyn till. Runt om i världen finns det även andra biltillverkare som har och som jobbar med att utveckla en liknande teknik. I Sverige finns för närvarande inte bilar av något bilmärke med ett lika avancerat system som Tesla till försäljning än.

19 Sep 202229min

Extrapodd: Bluffindustrin

Extrapodd: Bluffindustrin

Hela granskningen som podd: Hör Eva Nilssons om hur hon hamnade på existensminimum i en jättelik internationell bedrägerihärva - och hör källor inifrån ett callcenter utomlands där bedragarna jobbade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

13 Juni 202249min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
p3-dokumentar
svenska-fall
en-mork-historia
badfluence
mardromsgasten
aftonbladet-krim
creepypodden-med-jack-werner
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
rattsfallen
killradet
flashback-forever
hor-har
p1-dokumentar
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
aftonbladet-daily
sanna-berattelser
p3-historia