Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör
Kaliber18 Maj 2014

Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig.

-Här hänger man av sig eller?

-Ja om man vill så kan man hänga av sig.

Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara.

-Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former.

Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa.

-Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut.

-När använde ni det här senast?

-Det var nu här på förmiddagen.

-Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då?

-Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar.

-Men alla är borta nu?

-Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra.

Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.

Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt.

På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett. Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret?

-Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen.

Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster.

Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger. Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill. Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel.

-Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott.

-Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade?

-Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam.

Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg?

-Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg.

Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma. Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen? För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn.

-Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör.

Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

-Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta.

Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra.

Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen.

Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret.

-En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera.

-Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet?

-Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas.

Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken? Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar:

”Rutiner med hämtning och lämning brister”

”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra”

”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda”

Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg. Det är första gången de besöker lokalerna.

Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen.

-Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen.

-Vilken betydelse har det då?

-Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han.

Psykolog Åsa Landberg:

-Nu när de är på plats har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen.

-Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel?

-Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg.

- …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum…

Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret.

-Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa.

-Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel?

-Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där.

Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus?

-Sen en månad senare så fick vi ett meddelande…

I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”.

-Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd.

-Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre

-Har ni träffats någon gång efteråt?

-Ja det har vi.

-Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan?

-Nej det har han inte.

De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare.

-Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera.

-Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation?

-När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång.

Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet:

-Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer.

Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg

-Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det.

Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare.

Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar. Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här:

-På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.

-Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade?

-Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop.

Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge.

-Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt.

Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja.

-Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.

Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan.

Reporter: Lovisa Haag, UR

Producent: Karl Brodin, UR

Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

De skilda kvinnornas bödel - hur hundratals skilda kvinnor hängs ut som horor

De skilda kvinnornas bödel - hur hundratals skilda kvinnor hängs ut som horor

Om hur hundratals kvinnor hängs ut med namn och bild som övergivna horor i konton på Tik Tok efter att de flytt till Europa och skiljt sig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Salma, som egentligen heter något annat, gifte sig i Syrien men trivdes inte i äktenskapet. När kriget bröt ut flydde hon till Sverige, och en tid senare skiljde hon sig från sin man.Salma är en av de kvinnor som hängts ut med namn och bild på kontot. Då har hon varit skild i flera år. I en text på arabiska intill bilden beskrivs Salma som en övergiven och skild kvinna som träffat sin nya älskare på SFI. - Jag tror att det är någon som känner mig som gett bilden, och som skriver om mig på det dåliga sättet.Ingenting av det som skrivs om Salma är sant säger hon. Och vem som vill henne illa vet hon inte. ”Allvarlig förföljelse”Christina Malmqvist, arbetar på nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck.- Bara namnet här - det är ju en direkt uppmaning att mörda. Det är en förföljelse som är väldigt allvarlig av kvinnor som egentligen bara vill leva sitt eget liv.Förtalsexperten Ängla Pendel säger att med den lagstiftning som finns idag är det kontoanvändaren som ska åtalas och inte Tiktok. Och i det här fallet är användaren anonym.- I Sverige har vi inget straffrättsligt eller skademässig reglering av ansvaret hos sociala medieplattformar, utan vi har valt att lägga det ansvaret på individen.Nya Tiktok-konton startas upp när andra stängs nerTill Kaliber säger Tiktoks svenska presschef att de nu satt igång en utredning om kontona men i nuläget vill de inte ställa upp på en intervju.Tiktok har stängt ner kontot, men redan har ett nytt liknande konto startat upp och på kort tid fått tusentals följare.I Kaliber idag, i ett samarbete med P4-kanalerna i Västsverige, om en anonymiserad, organiserad hederskultur som försöker sätta klorna i de kvinnor som flytt den. Om en plattform som säger sig ta ansvar och om kvinnorna som söker upprättelse.

10 Apr 202329min

Psykiatrikern, opiaterna och patienterna som blev kvar

Psykiatrikern, opiaterna och patienterna som blev kvar

Agnes och Ella fick höga doser av starka mediciner utskrivna av en psykiatriker som plötsligt inte gick att nå. Kaliber om förtvivlade patienter och allvarliga anmälningar som utreds år efter år samtidigt som läkare får jobba kvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Annelies dotter Agnes, som egentligen heter något annat, har sedan hon var barn haft svårt att hålla fokus på en sak i taget, och i mellanstadiet börjar hon må dåligt. De söker hjälp från skolan och BUP, men det är inte förrän Annelie får tag i en västsvensk psykiatriker som de känner att de når fram. Agnes blir utredd och får diagnosen ADD, precis det som Annelie misstänkt att hon haft hela tiden.Agnes börjar gå på centralstimulerande mediciner som psykiatrikern skriver ut. Men en tid senare märker Annelie och hennes man Thomas att något är konstigt.– Klockan var framåt halv elva på kvällen och hon satt och gjorde läxor, och hade märkbart svårt att sitta still. Hon hade mycket energi helt enkelt, på ett sätt som aldrig har haft förut. Vi bara "men herregud hon är ju hög. Hon är ju speedad liksom".Psykiatrikern går inte att nåNär Kai Knudsen, överläkare och universitetslektor i klinisk toxikologi, tittar på medicinerna Agnes fick utskrivna till sig kan han konstatera att doserna är höga och att psykiatrikern överskrivit rekommenderad dygnsdos.– Där finns en alldeles särskild fara, det är att man blir hyperaktiv. Man blir speedad, och i värsta fall att man får en akut psykos för det här är alltså amfetamin man förskriver. Och med psykosen, om det blir det, följer en ökad suicidrisk, säger Kai Knudsen.Men när Agnes föräldrar försöker få tag i Agnes läkare för att justera medicindoserna, går han inte längre att nå. Annelie skriver själv ner doserna för sin dotter innan de till slut får fatt i psykiatrikern.Ella är en annan som försökt nå psykiatrikern. Hon har ADHD, har mått dåligt nästan hela sitt liv och i perioder tar hon droger. Den vanliga sjukvården upplever hon som för fyrkantig, men den västsvenska psykiatrikern är annorlunda. Psykiatrikern skriver ut starka mediciner även åt Ella.– Det var ganska liberalt. Aldrig haft så mycket problem på apoteket. Hämta sin chef och liksom står och bara "vi får inte göra såhär". Men ja, det kunde vara tre månader ibland och då kunde det vara gatuvärde på många tiotusentals kronor liksom.Samtidigt som hon börjar må sämre får hon allt svårare att få tag i psykiatrikern.IVO: "Tyvärr långa handläggningstider"Kalibers granskning visar att det finns fler patienter som försöker nå mannen, och att IVO, inspektionen för vård och omsorg, startade en utredning mot honom redan i mars 2021 – som ännu inte är klar.Mannen själv hävdar att han är oskyldigt anmäld, och att han brinner för att hjälpa sina patienter. Han tycker IVO:s utredning tagit alldeles för lång tid och att det påverkat honom negativt.Marie Åberg är avdelningschef på IVO. Hon vill inte svara på några frågor om utredningen av den västsvenske psykiatrikern eftersom den fortfarande pågår, men hon säger att IVO försöker få ner sina handläggningstider.– Det är ju så att vi har tyvärr för långa handläggningstider när det kommer till att utreda legitimerad personal. Och jag kan bara beklaga att IVO:s handläggningstider är långa, och vi ser över arbetssätten. Samtidigt behöver våra utredningar av legitimerad personal vara rättssäkra och tillräckligt underbyggda för att vi ska kunna till exempel anmäla till HSAN.

3 Apr 202329min

"Djävulstabletterna" – Linus och oxikodonvågen

"Djävulstabletterna" – Linus och oxikodonvågen

Allt fler svenskar dör av det narkotikaklassade läkemedlet oxikodon. Utskrivningarna ökar och fler illegala tabletter upptäcks. Linus är en av dem som blev beroende av "djävulstabletten", som Linus pappa kallar den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lasses son Linus växer upp i Karlshamn och kommer i kontakt med oxikodon på en fest. Han blir snabbt beroende.Läkemedlet oxikodon, som är en syntetisk opioid, skrivs ut för användning vid till exempel svår smärta. Men det finns vissa bieffekter med oxikodon, bland annat att den som tar det kan få svårt att andas. Överdoser kan leda till koma, blodtrycksfall, andningsuppehåll och vara dödliga.Missbruket av opioider och oxikodon ökar på flera platser i Sverige och världen. I USA har över en halv miljon människor dött sedan millennieskiftet till följd av opioidanvändning. Trots kännedomen om detta menar Paulina Tuvendal, klinisk utredare vid Läkemedelsverket, att läkemedel likt oxikodon är nödvändiga.– Att ha tillgång till starka opioider så som morfin och oxikodon är helt oumbärligt för en modern sjukvård. Sedan måste vi också göra vårt bästa för att minska riskerna för illegal användning och även att man av misstag tar för hög dos eller så.Utskrivningarna av oxikodon ökarAllt fler illegala oxikodontabletter kommer över gränsen till Sverige. På bara ett par år har antalet beslagna tabletter tiodubblats. Förutom den illegala importen av oxikodon så finns det även problem inom sjukvården med läkare som skriver ut stora mängder Oxikodon, enligt polisen.– Det här är en ju en fråga som Socialstyrelsen måste ta på allvar. Man får ju hoppas att de följer utvecklingen väldigt noga, och att man ser till att man håller en restriktivitet kring förskrivningen utav den här typen av preparat, säger Stewe Alm på polisens Nationella operativa avdelning."Ersätter Tramadol"Socialstyrelsen har i uppdrag att följa utvecklingen i vården. De menar att utskrivningar nödvändigtvis inte är problemet, istället kan det bland annat handla om insmugglade tabletter. Daniel Svensson, utredare på Socialstyrelsen, ser samtidigt siffrorna för antalet döda ökar i samma takt som utskrivningarna– Det finns helt enkelt mera tillgängligt ute i samhället och då kommer förekomsten av dödsfallen att öka andelsmässigt, det är ungefär det vi ser också. Vi behöver de här läkemedlen efter vissa operationer och så vidare, det är inte läkemedlet i sig som är problemet i sig utan det är hanteringen återigen.Lasse märkte efter en tid att tabletterna tagit ett grepp om hans son.– Jag menar, får du inte oxin i dig…du kan inte duscha, du kan inte äta. Jag sa till honom många gånger att ”detta kommer till att bli din död”. Jag kände det på mig. Jag förstod det liksom när jag förstod hur allvarlig tabletten var.

27 Mars 202329min

Den dolda övervakningen – så gick det sen

Den dolda övervakningen – så gick det sen

De omdebatterade övervakningskamerorna i Teslas bilar ska göras om. Förändringen kommer efter att den nederländska dataskyddsmyndigheten börjat granska kamerorna. Kaliber följer upp grävet från hösten 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kalibers granskning Den dolda övervakning från september 2022 handlade om en funktion som finns tillgänglig i de flesta elbilar av märket Tesla: bilens sentry mode, eller vaktkamera, som finns till för att skydda bilen mot skadegörelse. Men det är inte bara när någon kommer för nära bilen som kamerorna går igång – de kan sättas på genom en app oavsett var man befinner sig.Filmerna från Tesla-bilarna strider mot GDPRDetta har visat sig inte vara helt okontroversiellt. Kaliber intervjuade Johanna Chamberlain, doktor i civilrätt på Uppsala universitet, som menade att när bilkamerorna filmar på allmänna platser så saknas i regel giltiga skäl till att samla in personuppgifter, och att det därför strider mot dataskyddsförordningen (GDPR).Myndigheterna har inte agerat på detta förrän för omkring två år sedan. Då kom Stefan in i garaget där hans bil stod parkerad – och reagerade på hur bilen bredvid blinkade till. Han tittade in i bilen och såg en röd punkt på skärmen, en inspelningssymbol som han känner igen från smarta telefoner.Stefan upplevde detta som ett intrång i sitt privatliv och skickade in ett klagomål till Integritetsskyddsmyndigheten IMY, den myndighet som är tillsynsmyndighet för GDPR.Beslut från nederländska dataskyddsmyndighetenIMY skickade i sin tur ärendet vidare till Nederländerna, där företaget har sitt huvudkontor. Där skulle frågan avgöras om vem som skulle ses som personuppgiftsansvarig för filmerna som lagras från vaktkamerorna – Tesla eller den enskilda bilägaren.Denna uppföljning handlar om beslutet från den nederländska dataskyddsmyndigheten, och vad det får för konsekvenser för bilägare i Sverige.

20 Mars 202329min

11-åriga Bryna tog sitt liv

11-åriga Bryna tog sitt liv

Kaliber om Brynas självmord. Ekots granskning av psykiatrin och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag. Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Bryna kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin i Västerbotten för att få en neuropsykiatrisk utredning. Hon får en ADHD-diagnos, men hon har också tydliga autistiska drag och sätts upp på en väntelista till ytterligare en utredning. Hennes mamma Jennie märker att Bryna mår allt sämre och det blivit allt svårare för henne att gå till skolan.Ökning av SSRI-preparat till barn och ungaEn dag skär sig Bryna i ansiktet elva gånger med en glasbit. Bryna och mamma Jennie får nu komma på ett akut läkarbesök hos BUP. I journalen står det:”Mycket ångest hos patienten speciellt kopplat till skolan och oförutsägbara situationer. Vissa depressiva symptom i bilden. Det bedöms rimligt att sätta in SSRI preparat.”Förskrivningarna av SSRI-preparat till barn och unga ökar. De används framförallt vid svåra problem med ångest eller depression. För båda tillstånden rekommenderar bland annat Läkemedelsverket alltid samtal med barn och föräldrar. Men den enda behandlande insats som sätts in för Bryna är medicin.– Det kändes som en quick fix att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie.BUP Västerbotten svararHåkan Jarbin har tagit fram riktlinjer för behandling av barn och unga med depression och ångest och varit rådgivare till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen kring deras riktlinjer och rekommendationer.– Man ska ju aldrig bara ge läkemedel. Och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar.– Det här är ju helt otillräckliga, så att det lyser av papprena hur dåligt skick hon är och hur hög risken hon har, säger Håkan Jarbin.Mamma Jennie har anmält Brynas vård till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som kritiserar BUP i Region Västerbotten på flera punkter, bland annat för att man inte erbjöd någon samtalskontakt. Det här har BUP också själva konstaterat och anmält sig själva enligt lex Maria. Kerstin Eliasson chef för BUP Västerbotten säger sig dock inte kunna svara på frågan varför det blev så här.– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag som vi också verkligen måste lära oss av så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.Detta är Ekots granskning av psykiatrin efter Brynas självmord och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag.Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se

10 Mars 202329min

Föräldrarna som dödar sina barn

Föräldrarna som dödar sina barn

Trots varningssignaler och nya lagar som ska skydda barn från att skadas och fara illa fortsätter barn att dödas av sina egna föräldrar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Mattias son Theo har nyss fyllt åtta år och under en filt i bagageutrymmet ligger en ny BMX-cykel som hans son Theo har önskat sig i födelsedagspresent. Mattias ska hämta Theo hemma hos Theos mamma.– Kommer fram till dörren, där det sitter en handskriven lapp. Som är fastklistrad på dörren. På lappen så står det: ”Dörren är olåst. Gå inte in. Tillkalla polis och ambulans”.Lex Bobby och Lex Lilla HjärtatVarje år dödas runt fem barn av en förälder i Sverige. Flera av dödsfallen har blivit uppmärksammade i media och två har legat till grund för lagändringar – Lex Bobby och Lex Lilla Hjärtat – för att försöka hindra att något liknande ska hända igen. Men trots nya lagar och att fler polisanmälningar görs om våld, så fortsätter barn att dödas i samma utsträckning som tidigare.Bo Runeson är professor vid Karolinska Institutet, där man studerat varför föräldrar dödar sina barn.– Det kallas filicid. Man har väl ofta delat in det så att när det gäller mycket små barn så har det i relativt hög utsträckning varit mammor som har dödat sina barn ganska snart efter förlossning eller under de första tidiga åren. Och sedan har det i ungefär lika hög utsträckning varit både mammor och pappor, i stort sett. Och pappor, då, har dödat barn som varit några år äldre.Varningssignaler till myndigheterna innan dödsfallenKaliber har kartlagt 10 av de senaste fallen i Sverige där en förälder har dömts eller är misstänkt för att ha orsakat sitt barns död. I samtliga fall har myndigheter fått varningssignaler mot föräldern innan barnen dött. Bland annat via orosanmälningar och utredningar hos socialtjänsten, uppgifter i vårdnadsutredningar, eller utredningar inom psykiatrin.Detta är något som Socialstyrelsen också sett i sina rapporter, berättar utredaren Moa Mannheimer.– Det är inte bara rutinmässiga kontakter man har haft. Utan många av kontakterna med hälso- och sjukvården har till exempel handlat om man har långvariga hälsoproblem, eller allvarlig psykisk ohälsa hos föräldern. Omkring hälften av fallen i vår senaste rapport har både barn och gärningsperson haft kontakt med socialtjänsten. Så att myndigheterna har ju, tänker vi, i de här fallen kanske haft möjlighet att faktiskt göra mer.Lex Tintin förslag på ny lagI över hälften av fallen Kaliber granskat, där ett barn blivit dödat och en förälder dömts eller är misstänkts för brott, så var föräldrarna separerade eller i en pågående vårdnadstvist. Ett av fallen är den åttaåriga pojken i Luleå som hittades död hemma hos sin pappa. Under flera år hade mamman kämpat för att få ensam vårdnad och att pappan inte skulle få träffa sonen. Efter pojkens död så pågår en debatt om att införa en ny lag, Lex Tintin, för att stärka barnens rätt i vårdnadstvister.En av de som engagerat sig i frågan är advokaten Ulrika Wangle.– Lex Tintin handlar ju främst om barn när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Och där har vi väldigt mycket, menar jag på, en lagstiftning som måste säkerställa mer barns trygghet och att de faktiskt kan tillförsäkras att de får en god trygghet och omvårdnad. För där ser jag att man ligger ganska långt efter i lagstiftningenI fallet med Mattias son Theo, hade fem orosanmälningar kommit in gällande Theos mamma innan den där dagen i juli 2019. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, granskade sedan fallet och hittade då hitta flera brister i kommunens arbete. Maria Rosenquist, chef för individ- och familjeomsorgen i Trelleborgs kommun, säger att kommunen är självkritisk.– Det här är ju såklart en väldigt tragisk händelse, och det är klart att man tittar ju på beslutet, och vi har lagt ned väldigt mycket tid på Ivos beslut, och tittat på vad vi faktiskt kunde gjort annorlunda och vad vi behöver utveckla. Vi har startat en helt ny enhet hos oss som ska jobba med förebyggande arbete riktat till barn och unga och deras familjer, och det handlar ju om att försöka ge barn och föräldrar tidiga insatser innan problemen behöver växa sig så stora att det ens kanske behöver bli en anmälan.

6 Mars 202329min

Hatet i fjällen

Hatet i fjällen

Kaliber om hat och hot mot renägande samer. Och politiska beslut som skulle minska konflikterna, men som istället har ökat dem. Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 21-åriga Evelina är renskötande same i en by i Oviksfjällen i Jämtland. Evelina säger att hon upplevt fördomar sedan hon var barn och att hennes föräldrar varnat henne för vad som kan hända när hon lägger upp offentliga inlägg på sociala medier.– Men ändå vart jag väldigt chockad när jag mötte den där första hatstormen. Det var ju första gången jag la upp en viral video och jag tror jag hade 160 kommentarer totalt varav 100 var hatiska. Kaliber har tittat närmare på det hat och de hot som förekommer mot samer och deras rennäring och vad som lett fram till de konflikter som finns idag. Många hatiska kommentarer handlar om fördomar om att renägande samer tjänar ekonomiskt på att deras renar trafikdödas, på grund av ersättning de får. Vi kontaktar även en man som dömts för hets mot folkgrupp efter en kommentar han skrivit på nätet, för att höra hur han tänkte, och var hatet kommer ifrån. Kunskap om omfattningen av hatbrott mot samer saknasI Brottsförebyggande rådets senaste sammanställning av hatbrottstatistik identifierades 20 hatbrott mot samer. De vanligaste brottskategorierna då var olaga hot och hets mot folkgrupp.Men mörkertalet bedöms vara stort och det saknas kunskap inom rättsväsendet om omfattningen, säger Martina Lindberg som är verksamhetsutvecklare och nationell samordnare för polisens arbete mot hatbrott:– Det handlar ju både om forskningsmässigt men också att vi har väldigt få rättsfall. Vi jobbar för att bli starkare på det men vi har också ett väldigt lågt inflöde. Det vill säga vi har väldigt få som anmäler."Gick till hot att han skulle skjuta renarna"Renägaren Marcus Rensberg polisanmälde ett hot han säger att han tog emot från en markägare.– Han uttryckte väl en del upprördhet till en början att renarna var på ett ställe som han inte tyckte att de skulle vara. Och det kan jag väl inte annat än beklaga, men sen tog det väl den vändningen att det gick till hot att han skulle skjuta renarna och han skulle spöa eller ja, ge oss som hade hand om renarna stryk om vi visade oss där.Kaliber tittar även närmare på de politiska besluten som skulle minska konflikterna, men som istället har ökat dem. Kerstin Calissendorff är ordförande för Sanningskommissionen som granskar hur politiska beslut historiskt fram till idag har påverkat samerna, och konflikterna i fjällen.– Att politikerna inte lyckats lösa de här olika intressemotsättningarna, många har ju funnits länge, länge. Jag ska inte säga att det saknats politisk vilja men det har saknats politisk förmåga.

27 Feb 202329min

Förorenat vatten och bitcoinbedrägerier i miljonklassen – hur gick det sen?

Förorenat vatten och bitcoinbedrägerier i miljonklassen – hur gick det sen?

Framgången för kallingeborna i tingsrätten vändes till förlust i hovrätten. Nu går de vidare till Högsta domstolen. Och hur gick det för Eva och Anders som förlorade miljoner när blufföretaget lurade dem? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. PFAS-skandalenPFAS-skandalen i Ronneby kommun är det numera välkända fallet där dricksvattnet för 5000 personer i Kallinge under årtionden förorenades av kemikalierna PFAS. Föroreningarna kom från det brandsläckningsskum som Försvarsmakten övade med på den närliggande flygflottiljen alldeles nära vattentäkten i Kallinge.Framgången för kallingeborna i tingsrätten, där de tilldömdes skadestånd, vändes till förlust i hovrätten. Herman Afzelius, ordförande i PFAS-föreningen, kommenterade då domen såhär:– För mig är det helt orimligt att man kan vända den här domen. Det var inte väntat, jag har hela tiden trott att det inte känns rimligt att man ska kunna förgifta folk med kemikalier i en produkt och sedan komma undan ansvar. Sedan har vi varit beredda att ta det här till Högsta domstolen och nu verkar det som att det krävs att vi tar detta till Högsta domstolen för att få rätt.Kaliber, med reporter Daniel Värjö, var bland de första som granskade den svenska PFAS-skandalen, 2019.Hör mer om hur rätten resonerade i sin dom, vad som händer med fallet nu och vad man vet om PFAS-kemikalier, i programmet.BluffindustrinUnder 2022 granskade Kaliber, i samarbete med Danmarks Radio, en falsk investeringsplattform vid namn Qteck som lurat svenskar på åtminstone 20 miljoner kronor. Kaliber och DR kunde berätta att Qteck var en mindre del av en större, internationell bedrägerihärva. Tyska myndigheter hade just då samtidigt slagit till mot ett call center i Bulgarien där bland annat företagsnamnet Qteck fanns med i beslagtagna datorer.Eva Nilsson och Anders Öderyd var två av de som lurades på pengar av Qteck. De berättade då att de inte hade kunnat betala av lånen som bedragarna fick dem att ta. Hur har de gått för dem?Kalibers reporter Markus Alfredsson berättar mer om granskningen och vad man vet om det polisiära fallet just nu. Vi får också höra hans danska kollega, reportern Ole Hall, om vilka reaktioner den danska redaktionen har fått efter granskningen och vad som hänt där efter att programmen sänts.

20 Feb 202329min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
aftonbladet-krim
svenska-fall
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
rss-brottsutredarna
aftonbladet-daily
radiosporten-dokumentar
rss-mer-an-bara-morsa
rysarpodden