Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör
Kaliber18 Maj 2014

Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig.

-Här hänger man av sig eller?

-Ja om man vill så kan man hänga av sig.

Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara.

-Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former.

Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa.

-Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut.

-När använde ni det här senast?

-Det var nu här på förmiddagen.

-Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då?

-Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar.

-Men alla är borta nu?

-Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra.

Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.

Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt.

På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett. Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret?

-Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen.

Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster.

Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger. Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill. Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel.

-Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott.

-Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade?

-Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam.

Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg?

-Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg.

Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma. Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen? För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn.

-Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör.

Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

-Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta.

Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra.

Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen.

Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret.

-En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera.

-Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet?

-Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas.

Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken? Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar:

”Rutiner med hämtning och lämning brister”

”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra”

”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda”

Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg. Det är första gången de besöker lokalerna.

Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen.

-Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen.

-Vilken betydelse har det då?

-Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han.

Psykolog Åsa Landberg:

-Nu när de är på plats har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen.

-Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel?

-Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg.

- …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum…

Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret.

-Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa.

-Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel?

-Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där.

Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus?

-Sen en månad senare så fick vi ett meddelande…

I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”.

-Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd.

-Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre

-Har ni träffats någon gång efteråt?

-Ja det har vi.

-Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan?

-Nej det har han inte.

De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare.

-Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera.

-Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation?

-När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång.

Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet:

-Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer.

Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg

-Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det.

Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare.

Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar. Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här:

-På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.

-Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade?

-Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop.

Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge.

-Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt.

Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja.

-Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.

Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan.

Reporter: Lovisa Haag, UR

Producent: Karl Brodin, UR

Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Klimatkatastrofen del 1: ”Vi ber om ursäkt och backar”

Klimatkatastrofen del 1: ”Vi ber om ursäkt och backar”

Kaliber faktagranskar påståenden från olika FN-organ om klimatförändringar och deras påverkan. Dör verkligen 1,7 miljoner barn varje år p g a klimatförändringar och dör 14 gånger så många kvinnor som män i väderkatastrofer? Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.

2 Dec 202429min

Pengar för utdragna tänder: ”Ska ta bort allt”

Pengar för utdragna tänder: ”Ska ta bort allt”

Gillette sätter sig i tandläkarstolen. Allt ska bort, får hon veta. Tandläkaren drar ut 20 tänder på en och samma gång. I bilen på vägen hem blöder det kraftigt ur käkarna. Och fler patienter drabbas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En tandläkare i Göteborg drog ut 20 av Gillette Orahams tänder – på en och samma gång.– Ta bort allt och göra fint, bättre. Jag sa okej. Han är läkare, han måste veta. Jag är inte läkare, säger Gillette.Kliniken i Göteborg har riktat in sig på personer med utländsk bakgrund, anställt arabisktalande personal för att kommunicera med patientgruppen och genomfört en anmärkningsvärt stor mängd tandextraktioner och implantat.Behandlingarna som tandläkaren har utfört är omfattande. Och har kostar mycket pengar. Men över en viss summa går Försäkringskassan in och täcker större delen av kostnaden.Både Försäkringskassan och Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har reagerat på klinikens behandlingar.– Ja det vi ser det är ju att man har genomfört onödiga ingrepp och det är ju en patientsäkerhetsrisk. Där man har...inte haft grund till olika behandlingar, säger Marie Åberg, avdelningschef på Ivo.Tog över tio år för myndigheter att ageraTrots att tandläkaren varit känd av myndigheterna under mycket lång tid, har de inte agerat. Redan 2013 blev tandläkaren sparkad från Folktandvården. Sedan dess har Ivo kritiserat tandläkaren vid flera tillfällen, bland annat för att han dragit ut tänder och ersatt dem med implantat utan att det varit motiverat.För Gillette Oraham innebar behandlingen att hon blödde kraftigt i munnen efter ingreppet.– Blod, blod, blod, blod. Min man han gav till mig bara handduk att...blod, säger hon.Klinikens behandlingar har till stod del finansierats av tandvårdsstödet, som Försäkringskassan står för. Det extremt avvikande behandlingsmönstret var något som man reagerade på redan 2018. Men trots det var det först i början på förra året som de stoppade tandläkarens möjlighet att använda statligt tandvårdsstöd.– Med facit i hand så önskar vi ju att vi hade kommit till skott tidigare och att vi hade agerat tidigare, säger Line Skjervik, enhetschef på Försäkringskassan.I slutet av oktober 2024 beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, att dra tillbaka tandläkarens legitimation.– Du kan ha världens bästa hotell. Och du har några klagomål. Det betyder inte att hotellet är dåligt. Jag har ett extremt vårdpanorama, det skriver de själva. Vilket betyder att jag har behandlat extremt många patienter. Så om några patienter är missnöjda...det är ju tråkigt. Men det betyder ju inte att jag är en kass tandläkare för det, säger tandläkaren.

11 Nov 202429min

Smuggelhundar – rabies väg till Sverige: ”Klappa inga hundar ni inte känner”

Smuggelhundar – rabies väg till Sverige: ”Klappa inga hundar ni inte känner”

Adam och Linda köper hundar av Igor. Men de visar sig vara smuggelhundar och saknar rabiesvaccin. Ingen vet hur många hundar i Sverige som smugglats hit, men veterinärer och tullare ser ett ökat hot om rabies med varje insmugglad hund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Två söta valpar letar efter nytt hem” står det i annonsen. På bilden syns två vaniljfärgade valpar. ”Linda” hoppas att en av de två valparna kan bli deras. Hon åker till en förort i Stockholm för att möta upp säljaren.Hunden är enligt säljaren ”Igor” fyra månader gammal och kommer från Bulgarien, och den är chippad och vaccinerad mot rabies.När Linda kommit hem med valpen vill hon besiktiga den. Veterinären reagerar på hundens papper – det saknas en giltig signatur och hon blir tillsagd att vara uppmärksam så att hunden inte biter någon. Och att vaccinera sig mot rabies.Även ”Adam” köper en hund från säljaren Igor.– Den skulle vara fyra månader. Den skulle vara rumsren, det skulle vara en helt laglig och helt bra hund liksom. Passet och allt såg riktigt ut. Men det var ju uppenbarligen bara fejk alltihop fick vi reda på sen, säger Adam.Han tar med sig valpen till distriktsveterinären Hanna. Men allt verkar inte stå rätt till.– Jag har ju en stark misstanke om att det här är en illegalt införd hund, en smuggelvalp, säger hon.Smuggelhundar ökar risk för rabies i SverigeVeterinärer ska anmäla när de stöter på en misstanke om rabies. Men det räcker inte med att de ser att det är en smuggelhund och att hundens papper är falska. Hunden behöver visa symtom på rabies eller komma ovaccinerad direkt från ett område med mycket rabies – något som en veterinär inte kan veta om smuggelhunden, då papperen är falska.– Jag blir ju oerhört frustrerad. Jag vet ju att folk tjänar stora pengar på de här valparna. Det här är inte något som görs i god tro av säljarna utan det här är ju organiserat. Så jag blir frustrerad. Jag blir arg och jag blir orolig, säger Hanna.Rabies – en dödlig virussjukdom som kan drabba alla djur, inklusive oss människor. Det finns inget bot när symptomen väl börjar visa sig. Viruset har funnits i Sverige, men utrotades på 1800-talet.– Det sägs att det här är fruktansvärt otäck sjukdom för människor. Det kan man föreställa sig också. Man blir förändrad i psyket och man får kramper, smärtsamma kramper, säger Susanna Sternberg Lewerin, veterinär och professor i epizootologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.Det har inte hänt ännu, vad man känner till, att det kommit in en rabiessmittad hund i Sverige. Men det har nyligen hänt i länder nära oss i Europa.– Den enda sätt som det skulle komma till myndigheternas kännedom, det är ju om man går till en veterinär och en veterinär plockar upp att dokumentationen är fel. Och där har också veterinärer tystnadsplikt, så att om det inte finns en reell misstanke om rabies så kan de inte anmäla det till myndigheterna. Så det blir en gråzon där det kan vara svårt för oss att få kännedom om de här hundarna och sen så kan det också vara de som aldrig kommer till en veterinär, säger Emelie Pettersson, biträdande stadsveterinär på SVA.

4 Nov 202429min

Så gick det: Dömda utan att förstå, Lisebergsbranden och kampen för proteser

Så gick det: Dömda utan att förstå, Lisebergsbranden och kampen för proteser

Om hur branden på Lisebergs vattenland Oceana startade, att personer döms för brott de inte förstår att de begått och om Madeleines kamp för en protes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Dömd utan att förståSofie, som har en intellektuell funktionsnedsättning, dömdes till rättspsykiatrisk vård trotts att hon har samma mentala ålder som en sex-sju-åring. I det svenska rättssystemet finns det inga undantag för personer som kanske inte förstått att de har begått ett brott.Det finns möjligheter att undvika en rättsprocess i Sverige. Men Kalibers granskning som publicerades under 2021, visade att man ändå ställer personer med intellektuella funktionsnedsättningar till rätta. Något som sker i ett antal fall varje år.Sofie var inom den slutna rättspsykiatrin i tre år, och enligt hennes föräldrar var hon inte sig lik när hon släpptes ut. Sedan granskningen har det publicerats en rapport av Acta publica som handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar hanteras i rättsväsendet. Den visar på att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortsätter att dömas till fängelse och rättspsykiatrisk vård, och att en hel del av brotten begås inom LSS, som till exempel gruppbostäder.LisebergsbrandenI februari började Lisebergs vattenpark Oceana att brinna. Branden spred sig från rutschkanorna till det fem våning höga badtornet. Under byggnationen var inte brandskyddet på plats, och det saknades nödutgångar på det övre planen i badtornet. En person dog och anläggningen förstördes i branden. Statens haverikommission har nu kommit fram till det var ett svetsningsarbete som startade branden. Kaliber har även tagit del av dokumentation som visar att rutschkanorna var av ett material som, om det utsattes för brand, blir övertänt inom två minuter.ProtesvårdenKaliber kunde i våras berätta om hur protesvården skiljer sig över landet – det handlar bland annat om olika långa väntetider, och olika bedömningar om en patient behöver mer än en protes. Det kan också handla om, om patienterna får hygienproteser, som de kan använda för att kunna duscha och bada.Madeleine Möhlenbock bor i Göteborg och för två år sedan var hon med om en olycka. Hon behövde genomgå sex stora operationer och var tvungen att amputera nedre delen av benet. Sin första och enda protes hon fick sommaren 2022 går inte att duscha med. Istället fick hon en duschbräda att sätta tvärs över badkaret.När Madeleine vänder sig till Västra Götalandsregionen får hon först kalla handen. Men efter granskningen har regionen svängt, hon ska få en hygienprotes.– Man känner sig som en människa igen, att jag liksom, jag kan resa överallt, jag kan bara ha med mig den och kunna stå upp och duscha, förut har det ju varit väldigt begränsad, säger Madeleine.

28 Okt 202429min

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Reidars hus började brinna och Kristoffer fick el genom kroppen. Kaliber har kollat på riskerna med att antalet solcellsanläggningar ökat explosionsartat och hittar farliga och olagliga installationer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I december 2022 anländer solcellsmontörerna till det faluröda huset i Storvik i Gästrikland, där Reidar Vikström bor med sin sambo. Det året hade elpriset rusat och Reidar anlitar en takfirma som har kampanj på ett paket med solceller.– Grannarna hade gjort med det här bolaget, de var jättenöjda. De skulle inte sätta upp en solcell om de inte fick göra ett takjobb också. Då kände vi att vi kör på dem, säger Reidar.Men när alla solpaneler är monterade på taket saknas en växelriktare. Den kommer först efter ett par månader.– Men då låg elektrikern efter jättemycket också för det var väl lika hos alla andra också. Då låg strömriktaren i garaget i typ tre veckor, säger Reidar.En morgon, efter att Reidar jobbat natt, går han och lägger sig i sovrummet. Efter någon timme vaknar han av ett sprakande ljud. Huset brinner, och garaget är övertänt. Solcellsinstallationen var inte avslutad och ett kablage som hängde ner från anläggningen var inte säkrat.Fyrtiotal företag har brutit mot lagenAntalet solcellsanläggningar har ökat kraftigt de senaste åren. Vid årsskiftet fanns omkring 250 000 anläggningar i landet. Allt ifrån villatak till solcellsparker. Det har gjort att även oseriösa företag inom branschen blivit fler.Kaliber har gått igenom alla anmälningar till Elsäkerhetsverket som rör solceller sedan 2021. Där finns ett fyrtiotal företag som har brutit mot elsäkerhetslagen genom att sätta upp solceller utan behörighet.Elsäkerhetsverket är den myndighet som ska kontrollera elinstallationsbolag. De senaste fem åren har myndigheten förbjudit elva företag från att arbeta med elinstallationer.Olagliga elinstallationsarbeten ska polisanmälas, säger Mikael Carlson, teknisk expert på Elsäkerhetsverket.– Problemet ligger väl i de aktörer som har för bråttom och vill göra snabba affärer och inte gör det tillräckligt bra och inte vet om vilka krav man måste uppfylla och hur man bör bygga de här anläggningarna för att de ska vara säkra, säger han.Ström rakt genom kroppenMen det finns också andra risker med att starkströmsanläggningar på taken.När Kristoffer Persson skulle utföra ett ventilationsarbete på ett fyrvåningshus med solpaneler fick han ström från hand till hand när han tog i ett dörrhandtag.– Det är väl som en konstant stöt. Men är den tillräckligt stark så spänner musklerna sig själva, så att man sitter fast där. Man fick rycka ifrån liksom. Man fick väl lite puls för att det var obehagligt, säger Kristoffer.Det finns fler exempel på elolyckor, besiktningsmän och kunder som fått el igenom sig, men också på när paneler släppt och blåst iväg.Enligt den utredningen som Räddningstjänsten gjorde efter branden i Reidars hus, var det kablarna från solpanelerna som inte hade kopplats in som var orsaken till branden. Och företaget som utförde arbetet på Reidars tak var inte registrerat för att installera solceller.Drygt ett och ett halvt år efter branden kunde Reidar och hans sambo flytta in i huset igen. Och det blir inga nya solceller.– Jag var väl egentligen inne på att vi skulle göra det, men sambon var väldigt tveksam. I värsta fall, det kan ju hända igen. Det finns ju ingen garanti att det inte gör det. Då hoppar vi över det, säger han.

21 Okt 202429min

Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin

Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin

En överläkare inom den slutna psykiatrin ger tips om suicidmetoder. En annan hotar med bältning. Ella och Alexandra börjar spela in läkarsamtal, eftersom tidigare larm inte verkar ha setts som allvarliga. Förrän nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I mars i år försöker Ella, som är i 25-årsåldern, att ta sitt liv. Hon skrivs in på en av de tre allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.Avdelningens överläkare anser inte att Ella behöver vara tvångsinlagd, men hon får stanna kvar frivilligt på avdelningen. Ella gör då ett nytt självmordsförsök – inne på avdelningen.Hon överlever, och någon dag senare har hon ett läkarsamtal. Hon väljer att spela in samtalet då det tidigare har skrivits anteckningar i hennes journal som inte stämmer, berättar hon för Kaliber.Under samtalet säger överläkaren att Ella inte är suicidal på riktigt. Och plötsligt börjar överläkaren berätta hur man går till väga om man verkligen vill ta sitt liv.– Om jag är suicidal, och tänker ta livet av mig. Jag går på kvällstiden. Tar med mig snöre i lugn och ro, inte framför folk, och dessutom inom vården…, säger överläkaren i det inspelade samtalet.Ella skrivs ut efter samtalet, utifrån överläkarens policy om att patienter med självskadebeteende inte ska vara inlagda på hennes avdelning.Tre dagar följer Ella överläkarens instruktioner för hur man ska göra om man verkligen vill ta livet av sig.Mathias Alvidius är verksamhetschef för de slutna psykiatriska avdelningarna vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.Han får lyssna på inspelningen, där överläkaren skriver ut Ella, som nyligen gjort två självmordsförsök.– Nu är det ju taget ur sitt sammanhang. Det vill säga jag känner inte till det här vårdförloppet. Jag vet inte vad som har hänt tidigare. Så jag har svårt att yttra mig om det. Men jag vill ändå vidhålla det, att man ska vara försiktig med att skriva ut patienter utan att ha gjort en klok bedömning och ha helt enkelt relativt mycket på fötterna. Det skulle jag absolut vilja hävda.Men som verksamhetschef då för psykiatrin. När du hör att en patient som av en överläkare får höra att om man verkligen vill ta livet av sig, då går man ut på kvällen med ett snöre. Och att patienten tre dagar senare gör just det. Och gör ett nytt allvarligt suicidförsök. Hur allvarligt ser du på det?– Jag tänker så här att om en patient, och då yttrar jag mig generellt…om en patient har gjort tidigare suicidförsök, i synnerhet om de är i närtid, och den patienten informerar oss om att han eller hon har för avsikt att göra det igen, och den personen till exempel skrivs ut och därefter i närtid gör ytterligare ett suicidförsök, då bedömer jag det som en undvikbar handling. Och då har vi helt enkelt misslyckats.Chefer har fått flera larm om två överläkareI september 2023 skickas ett mejl till Mathias Alvidius, verksamhetschef inom psykiatrin på Sahlgrenska. Det handlar om en annan överläkare.”Jag är livrädd för överläkaren här och önskar bli flyttad”, står det i mejlet som är skickat av en patient på en av de tre allmänpsykiatriska avdelningarna på Sahlgrenska.Enligt vittnesmålen till Kaliber har även denna överläkare haft ett kränkande bemötande, och gjort snabba utskrivningar av självmordsbenägna patienter.Kaliber har varit i kontakt med ett 20-tal personer, patienter, anhöriga och anställda, som ger en samstämmig bild av de två överläkarna. Något som också får stöd i de journalanteckningar som patienter låtit oss ta del av.Chefer inom psykiatrin har länge fått flera larm om läkarna som gjorts av patienter, anhöriga och personal, men inget har hittills setts som allvarliga.Det kan ju inte vara helt ny information för dig det här?– Att det finns utmaningar för oss, det är jag naturligtvis medveten om, säger Mathias Alvidius, verksamhetschef, och chef över de slutenvårdsavdelningar där överläkarna jobbar.Har du förtroende för de här två överläkarna?– Det behöver... jag reflektera över. Och tala om tillsammans med deras chefer.Stängs av i väntan på utredningFyra dagar efter intervjun med verksamhetschefen stängs de två överläkarna av under tiden som det pågår utredningar.Mathias Alvidius vill inte ställa upp på en ny intervju men svara i ett mejl:”Uppgifterna som har framkommit är allvarliga och i huvudsak nya för verksamhetsledningen. De behöver utredas närmare och vi kommer också att undersöka om det är så att tidigare signaler om brister inte tagits på tillräckligt stort allvar.”De två överläkarna har inte velat svara på frågor från Kaliber trots upprepade försök.Ellas självmordsförsök efter samtalet med överläkaren kunde stoppas, tack vare sin bästa vän Michelles agerande.– Jag kan väl känna att...att...det är mitt fel också på många sätt att hon kanske mår dålig kring den här situationen, för att jag ändå satt henne i en situation där hon...har behövt ändå frukta för mitt liv, och mått väldigt dåligt. Så där är jag väl besviken på mig själv men jag är ändå som tacksam för att hon finns och fanns där då, säger Ella.Ella och Michelle heter egentligen något annat.Hit kan du vända dig om du har självmordstankar:Ring 112 om du behöver akut vård eller hjälpNationella hjälplinjen: Tillgänglig dygnet runt via telefonnummer 903 90 eller hjalplinjen.se. Självmordslinjen: Öppen dygnet runt, telefonnummer 901 01. Det går också att använda en chat.Vårdguiden: Telefonnummer 1177Jourhavande präst: Kopplas via telefonnummer 112. Alla dagar kl. 21-06, chatt alla dagar kl. 20-24Humanistisk medmänniska: Telefonnummer 010 551 5590 Tar emot samtal kl 19-23 alla kvällar utom tisdagar.Jourhavande medmänniska: Telefon: 08-702 16 80. Alla dagar kl. 21-06.

14 Okt 202433min

Lustgasen tog över Linas liv: ”Vaknade på motorvägen”

Lustgasen tog över Linas liv: ”Vaknade på motorvägen”

Lina är 17 år när hon börjar missbruka lustgas. Hon får köldskador, tuppar av under en mopedfärd och får domningar som inte släpper. Ändå kan hon inte sluta. Expresslevererad gas är bara ett klick bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2023. 17-åriga Lina har lidit av ångest under flera år. Hon har testat lustgas när hon festat, men när hon hamnar i nya kretsar börjar hon och en person till ta mer och mer. – Sedan blev det liksom en vardag för oss båda. Vi tog väl ungefär två lådor om dagen, ja det är sex tuber i en låda, då. Men… sedan börjar vi ta ännu mer och det blev kanske tre lådor var om dagen, säger Lina.På väg hem från några vänner får hon skjuts bak på en moped och tar lustgas under färden. Hon tappar medvetandet och ramlar av mopeden på en 70-väg.– Sedan vaknade jag upp efter någon minut då ligger jag på motorvägen och någon gubbe försöker prata med mig, och jag fattar inte vad som hänt. Sedan kollar jag åt sidan och då står min vän där och gråter, då förklarar hon bara lite kort att jag flög av och nästan hamnade under en lastbil. Då kollar jag bakom mig och ser att det är långa köer från båda hållen, sedan efter ett tag kommer mina föräldrar till platsen och hämtar upp mig, säger Lina.Allt fler skadasÅr 2020 börjar överläkaren Johanna Grass och kollegorna på Giftinformationscentralen lägga märke till en ökning av samtal med frågor om lustgasrelaterade skador. Hittills i år är siffran uppe i över 400 skadade personer. – Vad det här också kan ge är svåra proppar i blodkärlen. Vi har haft några fall som mycket väl kunde ha dött. Vi har haft några fall med folk som har fått svåra köldskador ner i luftröret eller matstrupen där det kunde gått väldigt illa men där det har gått bra. Och det är mer den akuta användningen. När man släpper gasen ur de här tuborna så är den väldigt, väldigt kall. Och om man andas direkt ur tuben så kan man få en svår köldskada i munnen. Sedan har vi de som inte kan gå. Det är ju ett allvarligt fall. Jag tycker det är allvarligt om man får en demensbild när man är 22. Problemet med lustgas när man tar det ofta och upprepat det är det här vitaminet vi slår ut, vitamin B12, säger Johanna Grass.Det kan till exempel leda till känselbortfall, svaghet i musklerna, nervskador och lågt blodvärde.Linas mamma Camilla märker hur dottern får skador av sitt missbruk, B12-vitaminen slås ut och hon får känselbortfall i händer och fötter. Det blir så pass allvarligt att hon måste läggas in på sjukhus och få B12-injektioner – det fanns risk för proppar i lungorna.– När man är mitt i det så släcker man bara bränder, man bara räddar situationen här och nu. Man hinner aldrig samla kraft, tid och ork till att kunna ligga steget före. Utan det är bara släcka bränder, rädda situationen här och nu. Så det är så mycket känslor på en gång. Man känner sig så fruktansvärt maktlös och otillräcklig, säger Camilla.Barn och unga omhändertagnaPå nätet kan du köpa storpack från grossister och extra tåliga ballonger, och man kan ofta få expressleverans.När Kaliber söker på lustgas i en databas med domar framgår det att lustgas återkommer som berusningsmedel i samband med brott. Hittills i år återfinns ett trettiotal domar som rör brott där lustgas använts.Det framgår även i handlingarna att det finns 33 fall sedan 2022 där barn och unga blivit omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga, på grund av lustgasanvändning tillsammans med annan problematik. Flera av de unga har behövt uppsöka vård för lustgasskador. I några av fallen har barnen varit så unga som 12 och 13 år.Regeringen förbereder nu ett lagförslag när det gäller försäljningen av lustgas. Förslaget innebär bland annat att privatpersoner inte längre ska kunna köpa större mängder lustgas i berusningssyfte. Och de under 18 år ska inte kunna köpa lustgas alls.– Jag tycker att det här är en djupt otillfredsställande situation som vi har just nu där det här är oreglerat. Det leder till skador hos inte minst många unga människor och är farligt helt enkelt, säger socialminister Jakob Forssmed (KD).Lina och Camilla heter egentligen något annat.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall SvenssonLyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.

7 Okt 202428min

Repris: Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Repris: Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Lyssna på serien som är nominerad till Prix Europa och AIB Awards: Andnöd. En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. En granskning av dykarbranschen. Del 1/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

30 Sep 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rss-brottsutredarna
p3-historia
aftonbladet-daily
rss-mer-an-bara-morsa