"Safe targets"
Kaliber11 Maj 2014

"Safe targets"

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan.

– Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.

Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma.

– Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt?

Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat.

– De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet.

Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen.

– Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas.

Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn.

Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott.

– Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning.

– Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon.

Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten.

– Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena.

Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal.

– Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.

– Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder?

– Nej inte i ett enda.

– Hur tolkar du de här resultaten?

– Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan.

Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna.

Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden.

En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer:

”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…”

”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.”

Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen.

Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början.

En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter.

– Vi kan gå häråt…

När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla.

– För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat.

Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera.

En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat.

– Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva.

Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov.

– Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn.

Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar.

– Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart.

Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder. Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara.

– Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej.

Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?

– Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet.

Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap.

– Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon.

Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna.

Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse.

Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det.

”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.”

”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.”

”Nej oftast inte. En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.”

Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto.

– Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör. Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte.

– Vad säger det här resultatet?

– Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto.

Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.

– För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd?

Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin.

– Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans.

– Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen?

– Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten.

Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar.

Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det.

I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet.

”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.”

”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.”

”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.”

Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn.

– Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev.

I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning.

– Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev.

– Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar…

– Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns.

– I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken?

– Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall.

– Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning.

– Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok.

– Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra?

– Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för.

Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten.

Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade

– Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem.

– Jag tycker inte att det hanterades rätt.

Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades.

– I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner.

Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan.

Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR

Producent: Karl Brodin, UR

Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Ungdomarna och morden – när insatserna inte hjälper

Ungdomarna och morden – när insatserna inte hjälper

Om ungdomar som hamnat snett, men där insatserna inte räcker till och där det slutar i katastrof. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kalibers granskning Ungdomarna och morden - när insatserna inte hjälper handlar om ungdomar som döms för mord. Kaliber har gått igenom morddomar från de senaste fem åren där de dömda var minderåriga när de begått brottet. I nästan samtliga fall har personerna varit kända av socialtjänsten, blivit utredda och fått insatser, före morden. Häktades som sjuttonåring I avsnittet möter vi "Anders" som häktades för mord när han var sjutton år. Under åren före mordet struntar han i insatserna från socialtjänsten som sätts in, samtidigt som brotten han begår blir allt grövre.

25 Okt 202129min

Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändare

Kaliber granskar Skatteverkets förmedlingstjänst, som hanterar brev och paket som ska till personer med skyddade personuppgifter. Hur säker är den tjänsten? Kaliber har testat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Varje år skickas över en halv miljon brev och paket genom Skatteverkets förmedlingstjänst – till personer som lever med skyddade personuppgifter. Tanken med det är att ingen ska kunna veta var personen bor. Kaliber testar säkerheten – och visar hur myndigheten som ska skydda istället blir en väg för förvaren att komma i kontakt med och hitta sitt offer. Skickade gps-sändare De som lever med skyddade personuppgifter får sin post via Skatteverkets förmedlingsuppdrag. Det var genom denna posttjänst, som Kaliber med hjälp av tre gps-sändare hittade de tre skyddade kvinnornas adresser. De var med på och godkände testet. De är kritiska till Skatteverket. Men det är inte första gången som skyddade personer hittas med post som skickats genom Skatteverket. Kalibers genomgång visar att två domar fallit de senaste fem åren, där mannen som kvinnan ska skyddas från hittat henne genom att skicka gps-sändare på det här sättet. Skatteverket svarar Peter Sävje, chef för folkbokföringsavdelningen på Skatteverket säger bland annat så här i programmet: – De här handlar ju då om våra säkerhetsrutiner och jag vill inte kommentera det. Hur ser du på de här uppgifterna? – Ja, det är ju naturligtvis oerhört allvarligt. Utifrån vårt perspektiv så finns det målkonflikter i detta. Det finns, det finns regler för vad vi kan och inte kan göra. Och i någon mening kan man ju se att det finns svårigheter att kombinera till exempel de önskemål som finns hos personer med skydd att få leva ett så normalt liv som möjligt, och just det här med att säkerställa att inte man röjs. Det är ju en konflikt av två motstridiga intressen i någon mening. Skulle du säga att teknikutvecklingen har sprungit ifrån säkerhetsrutinerna? – Återigen jag vill inte kommentera våra säkerhetsarrangemang. Är det något som kan föranleda att man ändrar eller uppdaterar säkerhetsrutinerna? – Vi är ju naturligtvis medvetna om den här risken. Självklart. Så på den punkten så ser jag inte att de här uppgifterna föranleder någon annan hantering från vår sida.

18 Okt 202132min

Förföljd – drabbad och rådlös

Förföljd – drabbad och rådlös

I Danmark kan de som utsätts för stalking, olaga förföljelse, få hjälp och stöd via ett specialiserat stalkingcenter. Vilken hjälp och vilket stöd finns i Sverige? Del 2/4 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I en serie i två delar granskar Kaliber situationen för dem som utsätts för olaga förföljelse, det som kallas stalking. I befolkningsundersökningar uppger ungefär var tionde person att de någon gång i livet varit utsatta för förföljelse. Men långt ifrån alla anmäler, experter inom området menar att mörkertalet är stort. I det här programmet vänder vi blickarna mot Danmark, där finns ett speciellt stalkingcenter, som erbjuder behandling, hjälp och rådgivning - både för de utsatta och de som förövarna, de som stalkar, för att de ska sluta med sitt beteende. Speciella center för stalking I Skottland, men alltså även i vårt grannland Danmark, finns kompetenscentrum som endast jobbar med frågor som rör stalkning. – I Sverige finns det inget ställe som man kan höra av sig till när det gäller stalkning. Och det skulle behövas, säger Susanne Strand, docent i kriminologi.

11 Okt 202130min

Ungdomsrånen och det delade samhället

Ungdomsrånen och det delade samhället

"Filip" har blivit rånad och utsatt för två rånförsök. De senaste åren har antalet ungdomsrån fördubblats. Kaliber om varför rånen sker - och hur samhället misslyckats med att minska brotten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ungdomsrånen har ökat Under senare delen av 90-talet ökar ungdomsrånen i framför allt storstäderna. Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar år 2000 efter att ha granskat utvecklingen i Stockholm och Malmö att det nästan bara är pojkar som begår rån och är ”i många fall, men långt ifrån alltid, bosatta i socioekonomiskt mindre välbeställda bostadsområden.” Brå varnade också för att ett ökat antal ungdomsrån kan leda till ökad främlingsfientlighet. I dag har antalet anmälda ungdomsrån ökat, och även på orter utanför storstäderna. Filip utsattes för rånförsök I Kalibers granskning möter vi Filip i Linköping. Han har vid flera tillfällen utsatts för rånförsök där flera ungdomar försökt råna honom. Vid ett tillfälle blev han rånad vid en busstation mitt i centrala Linköping. Han berättar i avsnittet hur dessa rån och rånförsök har påverkat hans vardag. Reporter: Christian Ströberg Producent: Johan Sundström Slutmix: Jan-Olof Leandersson Programledare: Annika H Eriksson

4 Okt 202129min

Förföljd – lagen hjälper inte mig

Förföljd – lagen hjälper inte mig

"Alva" har varit förföljd av en man i över tio år men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse. För tio år sedan fick Sverige en lag som gjorde stalking brottsligt. Hur väl fungerar lagen? Del 1/4 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Tio år efter att Sverige fick lagen om olaga förföljelse, det som kallas stalkning, är det fortfarande få anmälningar och fällande domar. Kritiker talar om ett stort mörkertal som lagen inte förmår fånga in. P1-programmet Kaliber har träffat Alva, som egentligen heter något annat. Hon har varit förföljd av en man i över tio år, men han har inte kunnat dömas för olaga förföljelse. – Han liksom jaga och jaga och jaga. Och jag sa det till honom att jag vill inte ha någon kontakt med dig. Men han respekterade inte det utan han fortsatte och fortsatte och fortsatte. ”Alva” har varit förföljd av samma man sedan hon var 14 år, i över tio års tid. Mannen har haft kontaktförbud men det hjälper inte. Han överträder det gång på gång. Alva har polisanmält många gånger men mannen döms ändå inte för stalkningsbrottet olaga förföljelse. 602 anmälningar om olaga förföljelse Förra året gjordes 602 anmälningar om olaga förföljelse, enligt Brottsförebyggande rådets, BRÅ:s, statistik. De senaste åren har runt 100 personer dömts för brottet varje år. I jämförelse med hur vanligt stalkning beräknas vara är det mycket få säger Susanne Strand, som är docent i kriminologi vid Örebro Universitet. Hon är en av kritikerna till att det inte är fler anmälningar, åtal och domar. – Det är inte bara polis och åklagare som behöver lära sig mer om det här brottet eller det här beteendet utan det är till och med våra lagstiftare som i högre utsträckning behöver förstå att det här är ett jättestort problem i vårat samhälle och då måste vi ta det på allvar. Olaga förföljelse är ett samlingsbrott för upprepade trakasserier. Åklagare som P1 programmet Kaliber talat med menar att en förklaring till att det inte är fler anmälningar och domar kan vara att den som stalkar döms för andra brott med lägre straffvärde. Det kan också vara så att gärningarna som ingår i att upprepat förfölja en annan person, tex att ringa eller söka upp någon, tas upp ett och ett i taget och man inte ser sammanhanget.

27 Sep 202135min

Larmen innan Elin tog sitt liv

Larmen innan Elin tog sitt liv

Ingen kollade till Elin på hennes boende trots larm om att hon var suicidal och hon tog sitt liv. Kalibers granskning visar vad som går fel inom vården när det handlar om patienter som begår självmord. Fel som upprepas gång på gång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Om en patient mår så dåligt som Elin ska det enligt regionen finnas en så kallad krisplan som ska identifiera risksituationer som kan få en patient att må sämre och beskriva vad man ska göra om en sådan situation uppstår. Det har visat sig vara ett viktigt verktyg i vården av personer som riskerar ta sina liv. Men Elin har ingen krisplan och vår granskning visar att hon inte är ensam om det. Södra Älvsborgs sjukhus anmäler självmordet enligt lagen om Lex Maria. Deras utredning visar på brister i Elins behandling. I utredningen står det att en av de bakomliggande orsaker de hittat är att samverkan med socialtjänsten brast, att det inte fanns tillräckligt kvalitetssäkrade kommunikationsrutiner mellan sjukhus och kommun, mellan de möten de hade. De skriver också att det saknades en krisplan för Elin. Granskningen av över 100 lex Maria-anmälningar visar på brister inom vården av personer som begått självmord. I anmälningarna brister det bland annat i suicidriskbedömningar och dokumentation. Reporter: Sofia Boo Producent och programledare: Annika H Eriksson Slutmix: Jan-Olof Leandersson

20 Sep 202130min

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

Kritiserade skolor och nätverket runt dem - med kopplingar till extrema miljöer. Och om personer som säger sig lurats på ett bättre liv. Kaliber följer upp vad som har hänt i tidigare granskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

7 Juni 202129min

Djursjukvårdens pris

Djursjukvårdens pris

Kaliber om dem som ska vårda och rädda våra husdjur och hur de utsätts för hat och aggressivitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Din hund eller katt har blivit som en familjemedlem. Samtidigt har priserna för veterinärvård och behandlingar av husdjuren skjutit i höjden – och veterinärkliniker och djursjukhus möter många kunder som ifrågasätter både priser och behandlingar – och ibland kan det bli aggressivt och riktigt hotfullt. När Kaliber våren 2021 bestämmer sig för att titta närmare på djursjukvården är det just priserna som väcker vårt intresse i början. Vi skickar en enkät till drygt 200 veterinärkliniker i tio län runt om i landet och får svar från drygt hälften, 124 kliniker, som drivs av allt från mindre företag till stora koncerner. I enkäten till veterinärklinikerna ställer vi frågor om kostnadsutvecklingen men också om de varit med om situationer då de blivit hotfullt eller aggressivt bemötta från en kund under det senaste året. Drygt hälften, 71 av 124 hade varit det, och drygt hälften av dem som svarade ja upplevde att det blivit vanligare de senaste fem åren. Orsaken till det hotfulla eller aggressiva bemötandet är enligt enkätsvaren ofta diskussioner om priset, men det handlar också om kritik mot behandlingen/vården eller att de inte kunna ta emot kunden när han eller hon önskat. Det förekommer också diskussioner om försäkringsvillkoren. Flera beskriver hur tonläget inte bara märks på plats utan också i sociala medier. De som är missnöjda efter ett besök inom veterinärvården kan inte – som i andra sammanhang – vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden – något som konkurrensverket var kritiska till i sin rapport 2018. Däremot kan de anmäla veterinären eller djursjukskötaren till ansvarsnämnden för Djurens Hälso- och sjukvård om de menar att de gjort något fel. Under 2019 och 2020 gjordes omkring 200 anmälningar varje år, klart fler än åren innan. När vi frågade djurklinikerna om vad de ser som de viktigaste förklaringarna till de ökade kostnaderna inom djursjukvården så uppgav 55 av de som svarat på enkäten att en förklaring är att risken för att bli anmäld leder till extra undersökningar och dokumentation.

31 Maj 202130min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
killradet
creepypodden-med-jack-werner
rattsfallen
nemo-moter-en-van
skaringer-nessvold
flashback-forever
radiosporten-dokumentar
hor-har
p1-dokumentar
aftonbladet-daily
rss-verkligheten
rss-sanning-konsekvens
vad-blir-det-for-mord