"Safe targets"
Kaliber11 Maj 2014

"Safe targets"

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan.

– Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.

Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma.

– Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt?

Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat.

– De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet.

Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen.

– Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas.

Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn.

Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott.

– Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning.

– Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon.

Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten.

– Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena.

Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal.

– Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.

– Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder?

– Nej inte i ett enda.

– Hur tolkar du de här resultaten?

– Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan.

Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna.

Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden.

En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer:

”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…”

”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.”

Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen.

Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början.

En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter.

– Vi kan gå häråt…

När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla.

– För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat.

Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera.

En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat.

– Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva.

Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov.

– Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn.

Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar.

– Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart.

Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder. Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara.

– Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej.

Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?

– Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet.

Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap.

– Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon.

Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna.

Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse.

Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det.

”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.”

”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.”

”Nej oftast inte. En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.”

Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto.

– Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör. Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte.

– Vad säger det här resultatet?

– Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto.

Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.

– För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd?

Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin.

– Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans.

– Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen?

– Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten.

Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar.

Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det.

I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet.

”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.”

”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.”

”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.”

Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn.

– Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev.

I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning.

– Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev.

– Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar…

– Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns.

– I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken?

– Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall.

– Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning.

– Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok.

– Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra?

– Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för.

Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten.

Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade

– Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem.

– Jag tycker inte att det hanterades rätt.

Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades.

– I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner.

Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan.

Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR

Producent: Karl Brodin, UR

Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Klimatkatastrofen del 1: ”Vi ber om ursäkt och backar”

Klimatkatastrofen del 1: ”Vi ber om ursäkt och backar”

Kaliber faktagranskar påståenden från olika FN-organ om klimatförändringar och deras påverkan. Dör verkligen 1,7 miljoner barn varje år p g a klimatförändringar och dör 14 gånger så många kvinnor som män i väderkatastrofer? Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. FN:s klimatpanel, IPCC, får hjälp av flera tusen forskare i sitt arbete med att sammanställa vetenskapen, och deras rapporter tar sex-sju år att skriva. Men inom FN-systemet finns dussintals andra organ, där många skriver egna rapporter, artiklar och gör olika uttalanden om klimatet. Med skiftande kvalitet.Kaliber kollar några av dessa påståenden för att se vad som är sant – i serien Klimatkatastrofen.Reportern Ola Sandstig tar oss med på en resa till Chamonix, Bryssel och Genève.

2 Dec 202429min

Pengar för utdragna tänder: ”Ska ta bort allt”

Pengar för utdragna tänder: ”Ska ta bort allt”

Gillette sätter sig i tandläkarstolen. Allt ska bort, får hon veta. Tandläkaren drar ut 20 tänder på en och samma gång. I bilen på vägen hem blöder det kraftigt ur käkarna. Och fler patienter drabbas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En tandläkare i Göteborg drog ut 20 av Gillette Orahams tänder – på en och samma gång.– Ta bort allt och göra fint, bättre. Jag sa okej. Han är läkare, han måste veta. Jag är inte läkare, säger Gillette.Kliniken i Göteborg har riktat in sig på personer med utländsk bakgrund, anställt arabisktalande personal för att kommunicera med patientgruppen och genomfört en anmärkningsvärt stor mängd tandextraktioner och implantat.Behandlingarna som tandläkaren har utfört är omfattande. Och har kostar mycket pengar. Men över en viss summa går Försäkringskassan in och täcker större delen av kostnaden.Både Försäkringskassan och Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har reagerat på klinikens behandlingar.– Ja det vi ser det är ju att man har genomfört onödiga ingrepp och det är ju en patientsäkerhetsrisk. Där man har...inte haft grund till olika behandlingar, säger Marie Åberg, avdelningschef på Ivo.Tog över tio år för myndigheter att ageraTrots att tandläkaren varit känd av myndigheterna under mycket lång tid, har de inte agerat. Redan 2013 blev tandläkaren sparkad från Folktandvården. Sedan dess har Ivo kritiserat tandläkaren vid flera tillfällen, bland annat för att han dragit ut tänder och ersatt dem med implantat utan att det varit motiverat.För Gillette Oraham innebar behandlingen att hon blödde kraftigt i munnen efter ingreppet.– Blod, blod, blod, blod. Min man han gav till mig bara handduk att...blod, säger hon.Klinikens behandlingar har till stod del finansierats av tandvårdsstödet, som Försäkringskassan står för. Det extremt avvikande behandlingsmönstret var något som man reagerade på redan 2018. Men trots det var det först i början på förra året som de stoppade tandläkarens möjlighet att använda statligt tandvårdsstöd.– Med facit i hand så önskar vi ju att vi hade kommit till skott tidigare och att vi hade agerat tidigare, säger Line Skjervik, enhetschef på Försäkringskassan.I slutet av oktober 2024 beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, att dra tillbaka tandläkarens legitimation.– Du kan ha världens bästa hotell. Och du har några klagomål. Det betyder inte att hotellet är dåligt. Jag har ett extremt vårdpanorama, det skriver de själva. Vilket betyder att jag har behandlat extremt många patienter. Så om några patienter är missnöjda...det är ju tråkigt. Men det betyder ju inte att jag är en kass tandläkare för det, säger tandläkaren.

11 Nov 202429min

Smuggelhundar – rabies väg till Sverige: ”Klappa inga hundar ni inte känner”

Smuggelhundar – rabies väg till Sverige: ”Klappa inga hundar ni inte känner”

Adam och Linda köper hundar av Igor. Men de visar sig vara smuggelhundar och saknar rabiesvaccin. Ingen vet hur många hundar i Sverige som smugglats hit, men veterinärer och tullare ser ett ökat hot om rabies med varje insmugglad hund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ”Två söta valpar letar efter nytt hem” står det i annonsen. På bilden syns två vaniljfärgade valpar. ”Linda” hoppas att en av de två valparna kan bli deras. Hon åker till en förort i Stockholm för att möta upp säljaren.Hunden är enligt säljaren ”Igor” fyra månader gammal och kommer från Bulgarien, och den är chippad och vaccinerad mot rabies.När Linda kommit hem med valpen vill hon besiktiga den. Veterinären reagerar på hundens papper – det saknas en giltig signatur och hon blir tillsagd att vara uppmärksam så att hunden inte biter någon. Och att vaccinera sig mot rabies.Även ”Adam” köper en hund från säljaren Igor.– Den skulle vara fyra månader. Den skulle vara rumsren, det skulle vara en helt laglig och helt bra hund liksom. Passet och allt såg riktigt ut. Men det var ju uppenbarligen bara fejk alltihop fick vi reda på sen, säger Adam.Han tar med sig valpen till distriktsveterinären Hanna. Men allt verkar inte stå rätt till.– Jag har ju en stark misstanke om att det här är en illegalt införd hund, en smuggelvalp, säger hon.Smuggelhundar ökar risk för rabies i SverigeVeterinärer ska anmäla när de stöter på en misstanke om rabies. Men det räcker inte med att de ser att det är en smuggelhund och att hundens papper är falska. Hunden behöver visa symtom på rabies eller komma ovaccinerad direkt från ett område med mycket rabies – något som en veterinär inte kan veta om smuggelhunden, då papperen är falska.– Jag blir ju oerhört frustrerad. Jag vet ju att folk tjänar stora pengar på de här valparna. Det här är inte något som görs i god tro av säljarna utan det här är ju organiserat. Så jag blir frustrerad. Jag blir arg och jag blir orolig, säger Hanna.Rabies – en dödlig virussjukdom som kan drabba alla djur, inklusive oss människor. Det finns inget bot när symptomen väl börjar visa sig. Viruset har funnits i Sverige, men utrotades på 1800-talet.– Det sägs att det här är fruktansvärt otäck sjukdom för människor. Det kan man föreställa sig också. Man blir förändrad i psyket och man får kramper, smärtsamma kramper, säger Susanna Sternberg Lewerin, veterinär och professor i epizootologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.Det har inte hänt ännu, vad man känner till, att det kommit in en rabiessmittad hund i Sverige. Men det har nyligen hänt i länder nära oss i Europa.– Den enda sätt som det skulle komma till myndigheternas kännedom, det är ju om man går till en veterinär och en veterinär plockar upp att dokumentationen är fel. Och där har också veterinärer tystnadsplikt, så att om det inte finns en reell misstanke om rabies så kan de inte anmäla det till myndigheterna. Så det blir en gråzon där det kan vara svårt för oss att få kännedom om de här hundarna och sen så kan det också vara de som aldrig kommer till en veterinär, säger Emelie Pettersson, biträdande stadsveterinär på SVA.

4 Nov 202429min

Så gick det: Dömda utan att förstå, Lisebergsbranden och kampen för proteser

Så gick det: Dömda utan att förstå, Lisebergsbranden och kampen för proteser

Om hur branden på Lisebergs vattenland Oceana startade, att personer döms för brott de inte förstår att de begått och om Madeleines kamp för en protes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Dömd utan att förståSofie, som har en intellektuell funktionsnedsättning, dömdes till rättspsykiatrisk vård trotts att hon har samma mentala ålder som en sex-sju-åring. I det svenska rättssystemet finns det inga undantag för personer som kanske inte förstått att de har begått ett brott.Det finns möjligheter att undvika en rättsprocess i Sverige. Men Kalibers granskning som publicerades under 2021, visade att man ändå ställer personer med intellektuella funktionsnedsättningar till rätta. Något som sker i ett antal fall varje år.Sofie var inom den slutna rättspsykiatrin i tre år, och enligt hennes föräldrar var hon inte sig lik när hon släpptes ut. Sedan granskningen har det publicerats en rapport av Acta publica som handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar hanteras i rättsväsendet. Den visar på att personer med intellektuell funktionsnedsättning fortsätter att dömas till fängelse och rättspsykiatrisk vård, och att en hel del av brotten begås inom LSS, som till exempel gruppbostäder.LisebergsbrandenI februari började Lisebergs vattenpark Oceana att brinna. Branden spred sig från rutschkanorna till det fem våning höga badtornet. Under byggnationen var inte brandskyddet på plats, och det saknades nödutgångar på det övre planen i badtornet. En person dog och anläggningen förstördes i branden. Statens haverikommission har nu kommit fram till det var ett svetsningsarbete som startade branden. Kaliber har även tagit del av dokumentation som visar att rutschkanorna var av ett material som, om det utsattes för brand, blir övertänt inom två minuter.ProtesvårdenKaliber kunde i våras berätta om hur protesvården skiljer sig över landet – det handlar bland annat om olika långa väntetider, och olika bedömningar om en patient behöver mer än en protes. Det kan också handla om, om patienterna får hygienproteser, som de kan använda för att kunna duscha och bada.Madeleine Möhlenbock bor i Göteborg och för två år sedan var hon med om en olycka. Hon behövde genomgå sex stora operationer och var tvungen att amputera nedre delen av benet. Sin första och enda protes hon fick sommaren 2022 går inte att duscha med. Istället fick hon en duschbräda att sätta tvärs över badkaret.När Madeleine vänder sig till Västra Götalandsregionen får hon först kalla handen. Men efter granskningen har regionen svängt, hon ska få en hygienprotes.– Man känner sig som en människa igen, att jag liksom, jag kan resa överallt, jag kan bara ha med mig den och kunna stå upp och duscha, förut har det ju varit väldigt begränsad, säger Madeleine.

28 Okt 202429min

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Reidars hus började brinna och Kristoffer fick el genom kroppen. Kaliber har kollat på riskerna med att antalet solcellsanläggningar ökat explosionsartat och hittar farliga och olagliga installationer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I december 2022 anländer solcellsmontörerna till det faluröda huset i Storvik i Gästrikland, där Reidar Vikström bor med sin sambo. Det året hade elpriset rusat och Reidar anlitar en takfirma som har kampanj på ett paket med solceller.– Grannarna hade gjort med det här bolaget, de var jättenöjda. De skulle inte sätta upp en solcell om de inte fick göra ett takjobb också. Då kände vi att vi kör på dem, säger Reidar.Men när alla solpaneler är monterade på taket saknas en växelriktare. Den kommer först efter ett par månader.– Men då låg elektrikern efter jättemycket också för det var väl lika hos alla andra också. Då låg strömriktaren i garaget i typ tre veckor, säger Reidar.En morgon, efter att Reidar jobbat natt, går han och lägger sig i sovrummet. Efter någon timme vaknar han av ett sprakande ljud. Huset brinner, och garaget är övertänt. Solcellsinstallationen var inte avslutad och ett kablage som hängde ner från anläggningen var inte säkrat.Fyrtiotal företag har brutit mot lagenAntalet solcellsanläggningar har ökat kraftigt de senaste åren. Vid årsskiftet fanns omkring 250 000 anläggningar i landet. Allt ifrån villatak till solcellsparker. Det har gjort att även oseriösa företag inom branschen blivit fler.Kaliber har gått igenom alla anmälningar till Elsäkerhetsverket som rör solceller sedan 2021. Där finns ett fyrtiotal företag som har brutit mot elsäkerhetslagen genom att sätta upp solceller utan behörighet.Elsäkerhetsverket är den myndighet som ska kontrollera elinstallationsbolag. De senaste fem åren har myndigheten förbjudit elva företag från att arbeta med elinstallationer.Olagliga elinstallationsarbeten ska polisanmälas, säger Mikael Carlson, teknisk expert på Elsäkerhetsverket.– Problemet ligger väl i de aktörer som har för bråttom och vill göra snabba affärer och inte gör det tillräckligt bra och inte vet om vilka krav man måste uppfylla och hur man bör bygga de här anläggningarna för att de ska vara säkra, säger han.Ström rakt genom kroppenMen det finns också andra risker med att starkströmsanläggningar på taken.När Kristoffer Persson skulle utföra ett ventilationsarbete på ett fyrvåningshus med solpaneler fick han ström från hand till hand när han tog i ett dörrhandtag.– Det är väl som en konstant stöt. Men är den tillräckligt stark så spänner musklerna sig själva, så att man sitter fast där. Man fick rycka ifrån liksom. Man fick väl lite puls för att det var obehagligt, säger Kristoffer.Det finns fler exempel på elolyckor, besiktningsmän och kunder som fått el igenom sig, men också på när paneler släppt och blåst iväg.Enligt den utredningen som Räddningstjänsten gjorde efter branden i Reidars hus, var det kablarna från solpanelerna som inte hade kopplats in som var orsaken till branden. Och företaget som utförde arbetet på Reidars tak var inte registrerat för att installera solceller.Drygt ett och ett halvt år efter branden kunde Reidar och hans sambo flytta in i huset igen. Och det blir inga nya solceller.– Jag var väl egentligen inne på att vi skulle göra det, men sambon var väldigt tveksam. I värsta fall, det kan ju hända igen. Det finns ju ingen garanti att det inte gör det. Då hoppar vi över det, säger han.

21 Okt 202429min

Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin

Hot och självmordstips från överläkare – larmen inifrån slutenpsykiatrin

En överläkare inom den slutna psykiatrin ger tips om suicidmetoder. En annan hotar med bältning. Ella och Alexandra börjar spela in läkarsamtal, eftersom tidigare larm inte verkar ha setts som allvarliga. Förrän nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I mars i år försöker Ella, som är i 25-årsåldern, att ta sitt liv. Hon skrivs in på en av de tre allmänpsykiatriska slutenvårdsavdelningarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.Avdelningens överläkare anser inte att Ella behöver vara tvångsinlagd, men hon får stanna kvar frivilligt på avdelningen. Ella gör då ett nytt självmordsförsök – inne på avdelningen.Hon överlever, och någon dag senare har hon ett läkarsamtal. Hon väljer att spela in samtalet då det tidigare har skrivits anteckningar i hennes journal som inte stämmer, berättar hon för Kaliber.Under samtalet säger överläkaren att Ella inte är suicidal på riktigt. Och plötsligt börjar överläkaren berätta hur man går till väga om man verkligen vill ta sitt liv.– Om jag är suicidal, och tänker ta livet av mig. Jag går på kvällstiden. Tar med mig snöre i lugn och ro, inte framför folk, och dessutom inom vården…, säger överläkaren i det inspelade samtalet.Ella skrivs ut efter samtalet, utifrån överläkarens policy om att patienter med självskadebeteende inte ska vara inlagda på hennes avdelning.Tre dagar följer Ella överläkarens instruktioner för hur man ska göra om man verkligen vill ta livet av sig.Mathias Alvidius är verksamhetschef för de slutna psykiatriska avdelningarna vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.Han får lyssna på inspelningen, där överläkaren skriver ut Ella, som nyligen gjort två självmordsförsök.– Nu är det ju taget ur sitt sammanhang. Det vill säga jag känner inte till det här vårdförloppet. Jag vet inte vad som har hänt tidigare. Så jag har svårt att yttra mig om det. Men jag vill ändå vidhålla det, att man ska vara försiktig med att skriva ut patienter utan att ha gjort en klok bedömning och ha helt enkelt relativt mycket på fötterna. Det skulle jag absolut vilja hävda.Men som verksamhetschef då för psykiatrin. När du hör att en patient som av en överläkare får höra att om man verkligen vill ta livet av sig, då går man ut på kvällen med ett snöre. Och att patienten tre dagar senare gör just det. Och gör ett nytt allvarligt suicidförsök. Hur allvarligt ser du på det?– Jag tänker så här att om en patient, och då yttrar jag mig generellt…om en patient har gjort tidigare suicidförsök, i synnerhet om de är i närtid, och den patienten informerar oss om att han eller hon har för avsikt att göra det igen, och den personen till exempel skrivs ut och därefter i närtid gör ytterligare ett suicidförsök, då bedömer jag det som en undvikbar handling. Och då har vi helt enkelt misslyckats.Chefer har fått flera larm om två överläkareI september 2023 skickas ett mejl till Mathias Alvidius, verksamhetschef inom psykiatrin på Sahlgrenska. Det handlar om en annan överläkare.”Jag är livrädd för överläkaren här och önskar bli flyttad”, står det i mejlet som är skickat av en patient på en av de tre allmänpsykiatriska avdelningarna på Sahlgrenska.Enligt vittnesmålen till Kaliber har även denna överläkare haft ett kränkande bemötande, och gjort snabba utskrivningar av självmordsbenägna patienter.Kaliber har varit i kontakt med ett 20-tal personer, patienter, anhöriga och anställda, som ger en samstämmig bild av de två överläkarna. Något som också får stöd i de journalanteckningar som patienter låtit oss ta del av.Chefer inom psykiatrin har länge fått flera larm om läkarna som gjorts av patienter, anhöriga och personal, men inget har hittills setts som allvarliga.Det kan ju inte vara helt ny information för dig det här?– Att det finns utmaningar för oss, det är jag naturligtvis medveten om, säger Mathias Alvidius, verksamhetschef, och chef över de slutenvårdsavdelningar där överläkarna jobbar.Har du förtroende för de här två överläkarna?– Det behöver... jag reflektera över. Och tala om tillsammans med deras chefer.Stängs av i väntan på utredningFyra dagar efter intervjun med verksamhetschefen stängs de två överläkarna av under tiden som det pågår utredningar.Mathias Alvidius vill inte ställa upp på en ny intervju men svara i ett mejl:”Uppgifterna som har framkommit är allvarliga och i huvudsak nya för verksamhetsledningen. De behöver utredas närmare och vi kommer också att undersöka om det är så att tidigare signaler om brister inte tagits på tillräckligt stort allvar.”De två överläkarna har inte velat svara på frågor från Kaliber trots upprepade försök.Ellas självmordsförsök efter samtalet med överläkaren kunde stoppas, tack vare sin bästa vän Michelles agerande.– Jag kan väl känna att...att...det är mitt fel också på många sätt att hon kanske mår dålig kring den här situationen, för att jag ändå satt henne i en situation där hon...har behövt ändå frukta för mitt liv, och mått väldigt dåligt. Så där är jag väl besviken på mig själv men jag är ändå som tacksam för att hon finns och fanns där då, säger Ella.Ella och Michelle heter egentligen något annat.Hit kan du vända dig om du har självmordstankar:Ring 112 om du behöver akut vård eller hjälpNationella hjälplinjen: Tillgänglig dygnet runt via telefonnummer 903 90 eller hjalplinjen.se. Självmordslinjen: Öppen dygnet runt, telefonnummer 901 01. Det går också att använda en chat.Vårdguiden: Telefonnummer 1177Jourhavande präst: Kopplas via telefonnummer 112. Alla dagar kl. 21-06, chatt alla dagar kl. 20-24Humanistisk medmänniska: Telefonnummer 010 551 5590 Tar emot samtal kl 19-23 alla kvällar utom tisdagar.Jourhavande medmänniska: Telefon: 08-702 16 80. Alla dagar kl. 21-06.

14 Okt 202433min

Lustgasen tog över Linas liv: ”Vaknade på motorvägen”

Lustgasen tog över Linas liv: ”Vaknade på motorvägen”

Lina är 17 år när hon börjar missbruka lustgas. Hon får köldskador, tuppar av under en mopedfärd och får domningar som inte släpper. Ändå kan hon inte sluta. Expresslevererad gas är bara ett klick bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2023. 17-åriga Lina har lidit av ångest under flera år. Hon har testat lustgas när hon festat, men när hon hamnar i nya kretsar börjar hon och en person till ta mer och mer. – Sedan blev det liksom en vardag för oss båda. Vi tog väl ungefär två lådor om dagen, ja det är sex tuber i en låda, då. Men… sedan börjar vi ta ännu mer och det blev kanske tre lådor var om dagen, säger Lina.På väg hem från några vänner får hon skjuts bak på en moped och tar lustgas under färden. Hon tappar medvetandet och ramlar av mopeden på en 70-väg.– Sedan vaknade jag upp efter någon minut då ligger jag på motorvägen och någon gubbe försöker prata med mig, och jag fattar inte vad som hänt. Sedan kollar jag åt sidan och då står min vän där och gråter, då förklarar hon bara lite kort att jag flög av och nästan hamnade under en lastbil. Då kollar jag bakom mig och ser att det är långa köer från båda hållen, sedan efter ett tag kommer mina föräldrar till platsen och hämtar upp mig, säger Lina.Allt fler skadasÅr 2020 börjar överläkaren Johanna Grass och kollegorna på Giftinformationscentralen lägga märke till en ökning av samtal med frågor om lustgasrelaterade skador. Hittills i år är siffran uppe i över 400 skadade personer. – Vad det här också kan ge är svåra proppar i blodkärlen. Vi har haft några fall som mycket väl kunde ha dött. Vi har haft några fall med folk som har fått svåra köldskador ner i luftröret eller matstrupen där det kunde gått väldigt illa men där det har gått bra. Och det är mer den akuta användningen. När man släpper gasen ur de här tuborna så är den väldigt, väldigt kall. Och om man andas direkt ur tuben så kan man få en svår köldskada i munnen. Sedan har vi de som inte kan gå. Det är ju ett allvarligt fall. Jag tycker det är allvarligt om man får en demensbild när man är 22. Problemet med lustgas när man tar det ofta och upprepat det är det här vitaminet vi slår ut, vitamin B12, säger Johanna Grass.Det kan till exempel leda till känselbortfall, svaghet i musklerna, nervskador och lågt blodvärde.Linas mamma Camilla märker hur dottern får skador av sitt missbruk, B12-vitaminen slås ut och hon får känselbortfall i händer och fötter. Det blir så pass allvarligt att hon måste läggas in på sjukhus och få B12-injektioner – det fanns risk för proppar i lungorna.– När man är mitt i det så släcker man bara bränder, man bara räddar situationen här och nu. Man hinner aldrig samla kraft, tid och ork till att kunna ligga steget före. Utan det är bara släcka bränder, rädda situationen här och nu. Så det är så mycket känslor på en gång. Man känner sig så fruktansvärt maktlös och otillräcklig, säger Camilla.Barn och unga omhändertagnaPå nätet kan du köpa storpack från grossister och extra tåliga ballonger, och man kan ofta få expressleverans.När Kaliber söker på lustgas i en databas med domar framgår det att lustgas återkommer som berusningsmedel i samband med brott. Hittills i år återfinns ett trettiotal domar som rör brott där lustgas använts.Det framgår även i handlingarna att det finns 33 fall sedan 2022 där barn och unga blivit omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga, på grund av lustgasanvändning tillsammans med annan problematik. Flera av de unga har behövt uppsöka vård för lustgasskador. I några av fallen har barnen varit så unga som 12 och 13 år.Regeringen förbereder nu ett lagförslag när det gäller försäljningen av lustgas. Förslaget innebär bland annat att privatpersoner inte längre ska kunna köpa större mängder lustgas i berusningssyfte. Och de under 18 år ska inte kunna köpa lustgas alls.– Jag tycker att det här är en djupt otillfredsställande situation som vi har just nu där det här är oreglerat. Det leder till skador hos inte minst många unga människor och är farligt helt enkelt, säger socialminister Jakob Forssmed (KD).Lina och Camilla heter egentligen något annat.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall SvenssonLyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.

7 Okt 202428min

Repris: Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Repris: Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Lyssna på serien som är nominerad till Prix Europa och AIB Awards: Andnöd. En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. En granskning av dykarbranschen. Del 1/4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

30 Sep 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
aftonbladet-krim
mardromsgasten
badfluence
skaringer-nessvold
nemo-moter-en-van
killradet
rattsfallen
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
hor-har
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rss-brottsutredarna
p3-historia
aftonbladet-daily
rss-mer-an-bara-morsa