Martin förlorade rätten att bestämma över sitt liv - tog 15 år att bli fri

Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

- Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn. Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten.

- Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning…

En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen.

Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd.

Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten.

Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt.

- Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då.

Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap?

För att ta reda på det har vi åkt till Ånge.

- Nu är vi på loppis.

- Oj, här är det grejer!

- Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund.

Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar.

- Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för.

Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt.

Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall.

- Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då.

Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting.

- Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då.

Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin.

- Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor.

Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna.

Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare.

Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för.

Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt.

Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution.

Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år.

Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra.

Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell.

- Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting.

Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald.

När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg.

- Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret.

- Visste du då vad förvaltarskap innebar?

- Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång.

Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg.

Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst.

Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte.

Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap.

- När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer.

- Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg?

- Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan.

- Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir?

- Ja.

Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall.

- Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall.

- Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap?

- Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre.

Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer.

Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar.

Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar.

- Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden.

När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad.

Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville.

- Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar.

I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver.

Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden.

- Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst.

För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse. Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten. Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet.

- De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.

- Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare?

- Nej, jag har inte varit glad alls.

Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering.

År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs.

Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart.

- De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag.

Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare.

- Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig.

På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten.

Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap.

- Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting.

Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin.

Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte.

- Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt.

Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då.

Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri.

- Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet.

Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester.

I psykologutlåtandet står det:

”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.”

Och i läkarintyget står det:

”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”.

Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia.

- Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag.

- Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara!

- Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu.

Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan.

- Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva.

Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret.

Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap?

Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende?

Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet?

Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss.

Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag.

Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå.

Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor.

Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid.

- Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande.

Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall.

- Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han.

Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13.

Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken.

Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män.

Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap.

Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig.

Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post.

Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik.

- Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst.

Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi.

- Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan.

I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste.

Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt

Producenter: Anna Berg och Micha Arlt

Exekutiv producent: Annika H Eriksson

kaliber@sverigesradio.se