Förlossningsolyckorna som inte anmäls och vad hände med "Elias"?

Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar.

För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren.

Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls.

När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen.

Vi börjar i Lund.

December 2013. På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar.

Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd.

Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd. Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen.

– Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne.

Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber. När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte.

– Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea. Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt.

Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador.

-- Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden.

Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen.

I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning. Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök.

Hur var det att få det beskedet då?

– Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända.

– Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle…

Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort.

– Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen.

Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor.

– Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det.

Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF.

– Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången.

Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen?

– Det kan jag förstå.

Varför det?

– Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården.

Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen.

– Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig.

Vad tänker du göra nu?

– Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det.

Vad vill du diskutera?

– Handläggningen av fallet.

Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen borde vara anmälda enligt Lex Maria

– Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria.

Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det?

– Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut.

Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada.

Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan.

De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen". Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts.

Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts.

-- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas.

Vad tänker du om det?

– Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu.

Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat.

– Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen.

Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården.

– Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent?

– Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen.

När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget.

Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen:

– Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid.

2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per.

– det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea.

Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning.

– Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare…

Reporter Sofia Boo
sofia.boo@sverigesradio.se

Reporter Markus Alfredsson
markus.alfredsson@sverigesradio.se

Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom.

”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.”

– Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina.

Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster.

– Han gillar döskallar.

I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet

”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.”

Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson.

– Här är hans sovrum.

Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på.

– Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen.

– I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran.

Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom?

– Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare.

De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre.

– Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom.

Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte.

Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping.

Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism.

Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten:

– I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska.

Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU?

– Nej, förmodligen inte.

Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa.

– Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan.

I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna. Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens.

Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter.

Joar igen.

– Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping.

Vad är det för speciella resurser då?

– Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia.

Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det:

”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ”

En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse.

Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin.

Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn.

När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför första gången vi träffas.

Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14.

– Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma.

Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls. Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar

Nu får de därför ses en helg varannan helg.

I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger.

Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping.

– Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna.

Vad skulle du helst vilja?
– Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja.

Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig?
– Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig. De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig.

Du lyssnade på reportaget som sändes?
– Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig.

Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina.

– Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig.

Hur kom det sig att de bytte skola tillslut?

– Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre.

Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen.

– Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt.

Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka?
– Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över.

Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen.

Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem.

– Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem.

– Han smygringde ju.

– Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.”

Vad sa morfar när du ringde?
– Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest.
Varför var du så ledsen?
– Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen.
Vad är det för minnen?
– När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick.

Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon.

Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen.

Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet.

Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”.

– Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om.
Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet?
– Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de.

– Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut.

Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade?
– Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra.

Hur mådde du där i det hemmet?
– Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat.

De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta.

– Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade.

Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten.

– Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer.

Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus.

– Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej…
Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid?
– För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling.

Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu.

– Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde.

Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare?

– Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid.

Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut?

– Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag.

Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då?
– Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby.

Elias och Stina heter egentligen något annat.

Reporter Daniel Velasco
daniel.velasco@sverigesradio.se

Producent Eskil Larsson
eskil.larsson@sverigesradio.se