"Vi beväpnar våra ungar"
Kaliber13 Okt 2013

"Vi beväpnar våra ungar"

Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården.

– Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting?

– Det är det frågan är?

– Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera?

I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn.

– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet.

– Sade du att vi ska beväpna våra barn?

– Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar?

– Vi ska samla pengar och köpa vapen.

– Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.

Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?

– Om vi lugnar ner oss.

September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord.

Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17 och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.)

4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro.

När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.

– Polisen är överallt men de kan inte hitta dem.

Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.

– Han var skitsnäll och min bäste vän nästan.

– Kanske de kommer döda oss också, vem vet?

– Tänker du så?

-- Ja, bara jag bor här.

– Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område.

Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.

– Igår var det några skottlossningar här också tror jag.

Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet.

Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna.

Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.)

Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte, när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.

– Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem?

– Ja, precis, den nedre av dem.

– Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans?

– Jo, det kan du väl få se.

Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.

– Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum.

Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset.

– Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån.

– Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som?

– Ja, ungefär så.

– Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen.

– Ja, precis.

När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112.

– Hur många skott hörde du?

– Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt.

– Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången?

– Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också.

Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln.

– Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt.

Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år.

– Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst.

– Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna?

– Ja, det var ett typexempel.

Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna.

– Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem.

– Det är samma människor alltså?

– Ja, ja, ja, det är det.

– Hur stora är de här grupperingarna?

– Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer.

– Tyngre nivåer?

– Tyngre, ja. Så är det.

– Vad är det för åldrar i de här - du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om?

– Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där.

Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta. Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna. Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott. Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas.

– Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.

Och våldet fortsätter. Fem dagar senare.

Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.)

17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling. Men ingen skadas.

– Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså.

Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter.

– Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?” och så visade jag med handen, liksom. Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade.

Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter.

– Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket.

Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid.

– Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin.

– Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om?

– De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter.

De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna.

– Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta?

– Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant.

– Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla?

Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt.

Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor.

Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende.

Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17 år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”.

Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.

– De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen.

– Den gamla Christian, vem är det?

– De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt.

Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar

– Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia.

Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på.

– Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det.

Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri.

Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt.

– Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr.

Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid, men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer.

– Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt.

Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården.

De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän.

Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten.

– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet.

Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer.

– Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå.

Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga.

– För det verkar som ni inte tar det på allvar?

Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken.

– Absolut gör vi det.

– Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem.

– Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga.

– Men folk är rädda för sitt liv!

– Exakt, kommer ni skydda oss sen?

– Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr.

Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta – innan de ens fyllt tjugo.

– Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter?

Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods.

– Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så.

– Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen?

– Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså.

– Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort?

– Det är väl också lite att man… jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.

September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre.

En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)

I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.)

Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.)

– Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.

Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se

Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Avsnitt(590)

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Det livsfarliga strypvåldet: ”Rädd att inte vakna upp igen”

Under senare år har strypvåldet ökat. Sara och Svea berättar om vad de utsattes för i sina relationer. Det sexuella strypvåldet var värst säger Svea. Vi varnar för skildringar av sexuellt våld i programmet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kraftig ökning av strypvåldSara träffar kärleken på nätet. Hon blir snabbt förälskad och beskriver de första tre månaderna som intensiva och lyckliga. Men sedan förändras mannen. Det första slaget kommer efter ett halvår. Våldet blir vardag och mannen ger sig på Sara varje dag.Han tog också stryptag på dig?– Ja, det gjorde han och den här känslan av att kippa efter andan och att det svartnar, att inte få luft, och att du inte är där. Den rädslan också – släcker han mitt liv nu?Många larmar om att strypvåld och strypsex ökar. Just strypvåldet mot kvinnor beskrivs som en stor risk: det kan övergå i dödligt våld. Därför måste det förebyggande arbetet bli bättre och kunskapen höjas hos dem som ska dokumentera och utreda den här typen av brott, anser regeringen.Kaliber har gått igenom drygt 300 domar från de senaste fem åren som handlar om strypvåld och strypsex i nära eller tillfälliga relationer. Förra året var det totalt 86 domar – en ökning med drygt 75 procent jämfört med de tre föregående åren. En siffra som vi redan nu i september är i kapp.– Jag blir tyvärr inte förvånad när jag hör det för jag upplever att vi har rört oss mot en normalisering av strypvåld som är bokstavligt talat livsfarlig och där behöver vi verkligen agera, säger Paulina Brandberg (L), jämställdhetsminister.Bättre dokumentation behövsBrita Zilg är forskare och rättsläkare på Rättsmedicinalverket, den myndighet som i början av mars fick i uppdrag av regeringen att öka kunskaperna om strypvåld. Bland annat finns det brister vid dokumentation i samband med undersökningar på vårdcentraler och sjukhus, vilket kan påverka underlaget i patientjournalen.– De är ofta väldigt överslätande beskrivna och speciellt strypskador kanske för det man ser, resterna efter ett stryptillfälle, det kan vara rätt diskreta skador som väldigt svaga hudavskrapningar och blåmärken på halsen, säger Brita Zilg.För om bevisen inte räcker är risken att förövare går fria – och det är ju också så att personer som döms för fler eller allvarligare brott kan få ett strängare straff. Det är därför dokumentation av strypvåld är så viktig.Även polisen behöver lära sig mer om strypvåld. Bland annat att ställa rätt frågor och leta efter spår. Anna Jinghede Sundwall är doktorand och kriminaltekniker vid polismyndigheten, men just nu arbetar också hon med Rättsmedicinalverkets studie.– Det är ett våldsfenomen som vi har generellt låg kunskap om och det handlar många gånger om svårbevisade brott och vi vet att strypvåld är en riskfaktor, icke dödligt strypvåld är en riskfaktor för senare grövre och faktiskt dödligt våld, så det är angeläget att vi lär oss mer för att förebygga, säger hon.Reporter Lisbeth Hermansson.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play. Vi vill varna för skildringar av sexuellt våld i programmet.

23 Sep 202430min

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Klimathus i lågor – storbranden på Lindängen

Alex och Esther hamnade mitt i en brand som egentligen inte borde kunna sprida sig. Det handlar om populära modulhus i trä, där elden tar sig in i väggarna mellan lägenheterna. Trots larm får husen fortsätta att byggas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hundratals bostadslösa efter bränder i klimathusDen 10 augusti 2023 börjar ett femvåningshus brinna på Lindängen i Malmö.Elden sprider sig snabbt, på bara någon timme har hela vindsvåningen brunnit ner. Räddningstjänsten kämpar med att släcka branden men det är som att elden hela tiden får fyr på nytt.Huset är byggt av moduler i trä och elden letar sig ner i stommen, via hålrummen mellan lägenhetsmodulerna. Det brinner i väggarna.”Det är ett nytt fenomen som jag inte har varit med om, att det kryper så långt ner som till tredje våningen.” Så säger insatsledare Magnus Khölin på räddningstjänsten Syd.Räddningstjänsten får leta efter elden med värmekameror, och skadorna hinner bli så stora att huset måste rivas.Lindbäcks modulhus i trä har brunnit på flera platserKaliber och P4 Malmöhus granskning visar att branden inte är den första. Hus har brunnit och förstörts i både Uppsala och Luleå och hundratals har tvingats lämna sina hem. Det är samma företag, Lindbäcks, som byggt husen.Trots att räddningstjänst och forskare larmat om risken med bränderna sedan 2013 så har företaget fortsätt att bygga hus med hålrum. Tusentals lägenheter finns över hela Sverige. I flera fall har det uppdagats att husen har brister i brandskyddet som åtgärdats. Men man fortsätter bygga, Stefan Lindbäck är VD för Lindbäcks Group:”Jag tror det är lite för naivt att tänka att vi stannar upp med utvecklingen. Däremot så är det viktigt att se till att de lösningar vi gör är robustare än vi gjorde igår”, säger han.Han poängterar också att husen följer Boverkets byggregler. Dessutom har de utvecklat metoden för kontroller av brandtätning så att brister inte ska finnas i nya hus.Nu ändrar Boverket byggreglerna, hålrum där brand kan spridas blir förbjudet. Men reglerna gäller inte för de tusentals bostäder som redan finns.Lyssna på hela granskningen här eller i appen Sveriges Radio Play.Reportrar Elsa Henriksdotter, Kaliber och Dusan Marinkovic, P4 Malmöhus.

16 Sep 202429min

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Så gick det: Fler utrymningsvägar på Oceana utreds, spårsändare till skyddade personer stoppade och visselblåsare frias från dataintrång

Kommer brandskyddet på Lisebergs vattenland Oceana ändras? Hur gick det för den visselblåsande socialsekreteraren Rikard? Och har Skatteverket skärpt sina rutiner när det gäller post till skyddade personer? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Lisebergsbranden och badtornet som blev en dödsfällaNär Lisebergs vattenvärld Oceana, som skulle öppnats nu i sommar, förstördes i en kraftig brand i februari undersökte Kaliber tillsammans med P4 Göteborg hur brandskyddet under byggtid såg ut – och vi kunde visa att de inte fanns några utrymningsvägar i de övre delarna av tornet. Det här var en granskning som publicerades i mars. Nu utreder Liseberg hur Oceana kan bli säkrare vid en ev återuppbyggnad.– Vi jobbar ju med tredjepartsgranskningar, brandskyddsdokumentation. Det är klart att all information ingår ju i den utredningen, också det som de experter ni har pratat med har kommit fram till, säger Lisebergs vd Andreas Andersen.Farlig post – skyddade adresser avslöjas med gps-sändareSäkerheten för Skatteverkets tjänst där de ansvarar för post till dem som har skyddade personuppgifter har skärpts. Det visar Kalibers granskning, där redaktionen för andra gången testat postförmedlingstjänsten genom att skicka spårsändare till personer med skyddade personuppgifter.– Det är ju avgörande för att man inte ska bli röjd. Det känns som att de verkligen lagt resurser på rätt ställe i det här fallet. Det känns jättebra och hoppfullt, säger en av kvinnorna som var med på testet.Den tystade stadenFör ett år sedan avslöjade Kaliber att flera orosanmälningar som polisen skickat till socialtjänsten i nordöstra Göteborg hade försvunnit. Orosanmälningarna gällde en 14-årig kille, vars familj är en del av ett känt släktbaserat kriminellt nätverk i Göteborg. Enligt polisen var det nio orosanmälningar som vare sig hade registrerats eller utretts.Nu har socialsekreteraren som lät blir att registrera anmälningarna dömts till 30 dagsböter för tjänstefel i ett så kallat strafföreläggande.De tystade larmen före polismordetHösten 2023 granskade Kaliber vad socialtjänsten gjort innan det uppmärksammade mordet på polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Då berättade visselblåsaren Rikard, som vi kallade honom, att socialtjänsten agerade alldeles för tamt när det fick in allvarliga orosanmälningar på unga gängkriminella, som hade kapacitet att döda människor.Rikard hade fått sparken för att arbetsgivaren sa att han hade gjort olagliga slagningar i deras datasystem. Själv menade Rikard att han varit för obekväm för arbetsgivaren för att han ifrågasatte hur socialtjänsten hanterade orosanmälningar på unga gängkriminella.Rikard polisanmäldes av arbetsgivaren och åtalades för dataintrång. I april friades han. Göteborgs tingsrätt menade att åklagaren inte lyckats visa att slagningarna inte hade med Rikards arbete att göra.– Det kändes jätteskönt att det blev en friande dom.Lyssna på Kalibers säsongsavslutning, där flera granskningar följs upp. Lyssna här eller i SR Play.

27 Maj 202429min

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Andnöd – När luften tar slut | Del 4

Det kommer ett besked om dödsolyckan men är det hela sanningen? Del 4. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Några dagar efter att Pär Erlandsson dött i samband med ett reparationsarbete i Göteborgs skärgård hittas en anonym lapp på ett skrivbord på dykarskolan.”Det tar lång tid att åtgärda trasig utrustning, man fortsätter att använda utrustning som man vet är dåligt och trasig, utrustning för reservdykare saknas fler gånger”Lappen kommer från en dykelev som gjort praktik på samma företag som Pär Erlandsson dök för: Svensk Sjöentreprenad.Dykare nära att döBara enstaka olyckor och tillbud går att hitta i den offentliga statistiken. Men Per Almbratt har länge misstänkt att det är något som inte stämmer. Han hör mycket från sina gamla elever.– Men det är ord mot ord, säger han.Det är en typ av händelse som återkommer, det bildas en ispropp där luften går in i hjälmen – och luften stryps.– Det är ju självklart livsfarligt. När det går bra, så går det ju bra, men när det inte går bra, så dör man ju, säger Jens Rosendahl som är huvudskyddsombud i dykkoncernen Marcongruppen.Kaliber pratar med över 100 dykare och över hälften vittnar om allvarliga händelser. Flera berättar om när de trott att de skulle dö. Men bara enstaka tillbud går att hitta hos Arbetsmiljöverket.Arbetsgivarorganisationens ordförande Jörn Ryberg säger att man anmäler alla allvarliga incidenter, men att exempelvis luftstopp inte är en allvarlig incident.Kollegorna vill ha svarI slutet av april 2024 kommer ett besked från Statens Haverikommission. De kommer inte att inleda en utredning om Pärs död, de bedömer att dödsfallet orsakats av ett sjukdomsfall.Men Pärs kollegor har farhågor om brister i den utrusningen som han använde – kan Pär ha fått en frysning i andningsluften?– En av oss har dött. Då tycker inte vi inte att det är rimligt att man lämnar den frågan outredd, säger Jens Rosendahl.Del 4 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

20 Maj 202432min

Andnöd – Pär | Del 3

Andnöd – Pär | Del 3

Dykaren Pär Erlandsson ska laga en propeller på ett fartyg när han säger i kommunikationen att han inte kan få luft. Sedan tappar de kontakten. Dykarna kräver svar - varför dog deras kollega? Del 3. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En kall och blåsig kväll– Det är ett par kilometer, skulle jag säga, minst, till närmaste land.Det blåser och det är kallt. På dykbåten står William Brown och går igenom utrustningen som ska användas i en nödsituation. Bara för säkerhets skull.– Det är inte bra. Men man blir van med att det är så det ser ut.Det är två luftflaskor, som vanligt.– Det händer aldrig någonting, det händer aldrig någon olycka. Det har aldrig behövts, säger William.Han blir avbytt av den rutinerade dykaren Pär Erlandsson. En kort tid senare larmas 112. Pär är död.En polisutredning inleds om vållande till annans död. Polisen tar dykutrustning i beslag.Ordförande i arbetsgivarorganisationen Dykentreprenörerna, Jörn Ryberg, menar att han har fått information om att företaget Pär jobbade för hade tagit ett särskilt stort ansvar vid dykoperationen, och haft fler personer i dyklaget än vad som krävs av Arbetsmiljöverket.– Och den information jag fått är att att man har inte hittat något i det tekniska. Och sen blir bara resten spekulation så det vill jag inte göra, säger han.Vill ha svarEfter Pärs död känner många dykare att de fått nog, nu vill de ha förändring. Och de vill veta vad som hände.– Hur hanteras det här nu? Är det en risk varje gång vi går i vattnet? säger dykaren och Pärs kollega Sebastian Flod.När Pär begravs vet varken familjen eller Pärs kollegor varför han dog.– Det hemskaste nu, det är ovetskapen om vad som har hänt, säger Pärs mamma Inger. – Vad var det som hände? Det är ju absolut inget som kan göra att han kommer tillbaka, men då kan man få ett svar. Och förhoppningsvis att det inte händer någon annan, säger Pärs syster Emma.En anonym lappPärs gamla dyklärare Per Almbratt på dykarskolan på Orust är arg efter dödsfallet, han tycker att säkerheten eftersatts i många år.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd. Och nu har det skett. Jag vill att nu, om nån gång, så ska branschen förändras. En morgon efter olyckan hittar en av lärarna på skolan en anonym lapp på sitt skrivbord. Någon har skrivit:“Jag kan ha användbar information.” Svensk Sjöentreprenad, företaget i Marcongruppen som Pär Erlandsson jobbade på uppdrag för vid dödsfallet, vill inte ställa upp på intervju med hänvisning till att det pågår en polisutredning om vållande till annans död.

6 Maj 202429min

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

Andnöd – Farliga pengar | Del 2

En dykare sitter fast flera meter under ytan. Han skriker av smärta. En räddningsdykare ger sig ner under ytan, men får slut på luft. Fler dykare börjar berätta om räddningsutrustning som inte hjälper. Del 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. År 2018 hör Russell Simpson från branschkollegor att det behövs fler anläggningsdykare till arbetet vid Slussen i Stockholm.Han upptäcker snabbt saker som gör honom obekväm. Säkerheten lever inte upp till det han är van vid i Storbritannien. Han reagerar på att den utrustning som finns att tillgå i en nödsituation är luftflaskor att sätta på ryggen - utrustning som han tänker inte kommer räcka långt.Russell dyker ändå. Han och de brittiska kompisarna skämtar om att de höga svenska lönerna är betalning för risken.– It’s kind of danger money, säger han.Larmet går17 september 2018 larmas räddningstjänsten till Slussenbygget. En arbetsdykare har fastnat under vattnet i ett djupt schakt – och han är skadad.Det finns en reservdykare, men han har fått slut på luft och blivit tvungen att lämna sin skadade kollega under ytan.– Antingen var flaskorna inte fulla eller så har han varit väldigt stressad och andats väldigt mycket luft, säger räddningstjänstens dykare Roger Wikström.Roger Wikström dyker ner i schaktet. Vid ytan står räddningsledaren Bengt Tolvers som måste fatta ett avgörande beslut.– Beslutet ligger på mig. Hur jag än gör nu så kan det bli fel. Inte kapa, vad händer då? Dör han då för att han är i så dåligt skick? säger Bengt Tolvers.Del 2 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd.Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson.Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren.

3 Maj 202429min

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

Andnöd – Livets hårda skola | Del 1

En kollega är död och nu har dykarna bestämt sig - de ska inte längre vara tysta. Kaliber och P4 Göteborg granskar dykarbranschen. Del 1. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är 2017 och 27-årige Christoffer Seyer vill byta bana i livet. Valet faller på ett ovanligt yrke; anläggningsdykare. Han ska jobba som hantverkare - under vattnet.– Lite vattencowboy, liksom. Jag tänkte…det här känns som en bra grej.Christoffer påbörjar sin utbildning och får snart komma ut på praktik. Han får en handledare som ska göra ett stort intryck på honom. Det är den hjälpsamma och skämtsamma Pär Erlandsson som ska lotsa honom in i yrket.Oroad för elevernaPå dykarskolan arbetar läraren Per Almbratt som älskar att lära eleverna allt om dykning, men han är också oroad för vad som väntar eleverna ute i verkligheten.– Min bästa och min sämsta dag under hela året, varje år, det är examensdagen. Jag är jätteglad för eleverna som tar sin examen, men sen vet jag att de ska ut till det här. Jag är orolig för dem, att de ska råka ut för någonting, säger han.Christoffer Seyer får jobb i på företaget Svensk Sjöentreprenad, ett bolag i den stora koncernen Marcongruppen.– Det första du får lära dig när du kommer ut är hur du klarar dig själv liksom. Förlita dig på dig själv och ingen annan.Säkerheten viktigastJörn Ryberg grundade den stora dykkoncernen Macrongruppen och har kanske mer än någon annan satt sin prägel på branschen i Sverige.– Det är ju en ansvarsposition. Där just säkerhetsfrågorna, det är ju något som legat mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat, hela livet, säger han.År 2020 är Christoffer Seyer med under arbetet med att bygga ut hamnen i Ystad.När han simmat ner till botten av hamnen ska en stor lyftkran som står på kajen skicka ner ett tolv meter långt stålrör. Han tar emot röret under vattnet och sätter det på plats.– Och sen säger det bara smack… Och, ja, det svartnar för mina ögon. När jag vaknar till så ser jag att det sipprar in vatten. Jag får ju någon typ av panikkänsla, liksom vafan, ska hela havet komma in här nu?Luftslangen fastnade i kranen och drog med sig Christoffer. Men han lyckades till slut ta sig upp till ytan.– Det var nära, säger han.Svenskarna hade annan inställning till säkerhetEn annan dykare som arbetade med hamnen i Ystad är Zak Williams från Skottland. Han har jobbat på flera platser runt om i världen, men under pandemin kom han till Sverige.Han märkte snabbt att de svenska dykarna hade en helt annan inställning till säkerheten än vad han var van vid.– De skojade om att de brittiska killarna för att vi ville ha bailout-flaskor. De refererade till oss som bögar och sådana saker, säger Zak Williams.Nödluften, bailouten, som kan rädda liv verkar inte svenskarna tycka behövs, berättar Zak.– Löjligt. Det är ett livsuppehållande system, så det är bättre att ha det än att inte ha det. Att dyka är tillräckligt farligt ändå, säger Zak Williams.Ingen plats för machomupparDykare som arbetade med hamnen i Ystad berättar om flera incidenter för Kaliber. Men Jörn Ryberg, som då styrde koncernen som Christoffer Seyer och Zak Williams jobbade för, säger att han inte känner till någon av händelserna. Han säger att han satt säkerheten först under sin tid i bolaget.– Har det inte hänt incidenter på dessa 42 år då? Jo, det har det. Men varje gång så lär man sig någonting. Skruvar lite. Rättar till processer. Ja, systematiskt arbetsmiljöarbete helt enkelt. Gemensamt ansvar, tänk till före och då händer det inte saker. Ursäkta uttrycket, men machomuppar, det finns det inte plats för. Då kommer de ju inte hem på kvällen, säger Jörn Ryberg.Jörn Ryberg menar att anläggningsdykare är ett säkert jobb, det kan man till och med se på statistiken.Men dykläraren Per Almbratt litar inte på statistiken. Från sina elever hör han om trasiga dräkter, dykare som blivit intrasslade som inte kommer upp, hjälmar som läcker in vatten och dykare som plötsligt inte kan få luft.– Jag har sagt det under så många år: det krävs ett dödsfall för att någon sorts förändring ska komma till stånd.Efter det som hände PärMed åren börjar yrket synas på Christoffers hud. På ena handen har han en tatuering av en lieman och en propeller, på den andra handen har han en dykarhjälm och texten ”close call” - nära ögat. Tatueringarna är minnen från hans erfarenheter under ytan, en påminnelse om hur fort det går.– Jag har nog tyckt att det var lite av en cool grej innan. Men nu tycker jag att fan…det är ju skitdumt. I och med den här situationen med Pär. Del 1 av Kaliber och P4 Göteborgs granskning Andnöd. Reportrar: Ida Nordén och Markus Alfredsson Producenter: Johan Sundström och Eskil Lundgren

29 Apr 202427min

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

Anstalten 3: Sexanklagelserna – ”Det värsta som hänt mig”

De som anklagas för att trakassera och mobba försvinner inte från Skänningeanstalten. Och en dag ställs allt på sin spets. Elin misstänks för att ha haft sex med fångarna och kallas till chefen. Del 3/3 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Elin jobbar som timanställd på Skänningeanstalten medan hon utbildar sig till socionom. En dag får hon ett telefonsamtal från sin chef och blir kallad till ett möte. Hon har blivit anklagad för att ha sex med de intagna.– Under mötet är jag i sådan chocktillstånd så jag tänker hinner typ inte tänka alls. Jag svarar bara på automatik på allt hon säger. Det enda jag svarar är: Det stämmer inte, det stämmer inte, det stämmer inte.Ingen utredning görsSammantaget får Elin bemöta 7-8 olika uppgifter. De mer allvarliga går att kontrollera via bilder från kameraövervakning och instämplingar, men inget tyder på att det har gjorts.Efter mötet skriver Elin ett långt mejl med utförliga förklaringar och hon nämner ett tiotal olika namn på andra kriminalvårdare som kan gå i god för henne. Hon mejlar också anstaltschefen Emil Ahlquist och ber om ett möte. Men inget hjälper.– Det är ingen som är intresserad av att höra min version, man känner sig ju väldigt maktlös.Samma vecka blir hon ombedd att lämna tillbaka kläder, namnbricka och tagg. Hennes tid på Skänninge är över.– Det här är det värsta som har hänt mig.Kommenterar inte enskilda fallVi frågar kriminalvårdschefen på Skänningeanstalten, Emil Ahlquist, hur de gör när det gäller misstanke om otillbörliga relationer.– Om det är en otillbörlig relation, så utreder vi den.Men utreder ni alltid misstankar mot tillbörliga relationer på Skänninge?– Ja, vi utreder.Men i Elins fall görs aldrig någon utredning. Emil Ahlquist har ingen förklaring till varför.– Och jag kommenterar inte det specifika fallet.Del 3 i Kalibers serie om Skänningeanstalten; om sexanklagelser, mobbning och utfrysning. Lyssna här eller i SR Play.Reportrar: Frida Grönholm och Ola SandstigProducent: Annika H Eriksson

15 Apr 202429min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
mardromsgasten
aftonbladet-krim
skaringer-nessvold
badfluence
nemo-moter-en-van
rattsfallen
killradet
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
p3-historia
hor-har
rss-brottsutredarna
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rysarpodden
rss-mer-an-bara-morsa