När protester blir till hot
Kaliber17 Feb 2013

När protester blir till hot

Sverige satsar på vindkraften och i dag byggs det ett vindkraftverk om dagen. Men bakom den stora utbyggnaden finns hårt motstånd, konflikter och hot. Kaliber fortsätter granskningen om vindkraftens baksida.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

– Här har de samlats nu, de är inte många men de verkar ganska arga, vindkraftsmotståndarna. Vindkraft är subventionerad miljöförstöring står det på den största banderollen.

­– Man kallar det här vindkraftspark, men detta är ju en industri.

– Nu måste vi fortsätta kämpa för att det här ska bli bra – JA!

Demonstrationer mot vindkraft runtom i landet från förra året.

– Vi är här i dag för att vi ska tala om att vi är ledsna och djupt bedrövade över att vår miljö där vi lever och verkar ska bli vindindustri.

Framtidshopp, eller social katastrof - vindkraften väcker känslor. Bygder delas upp i för och emot.

Förra veckan berättade Kaliber om hur vindkraften är vår tids stora energisatsning, men hur en lagändring flyttat fokus från ren energi till tvivelaktiga pengar.

I dag ska det handla om hur det organiserade motståndet mot vindkraften har vuxit sig allt starkare i takt med vindkraftsutbyggnaden. Hur de som arbetar med att planera och bygga vindkraften upplever att motståndet försvårar och fördröjer deras arbete, och om hur motståndet på sina håll har gått överstyr.

– Jag har ju fått en del mail som jag inte tycker hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag har fått en del mail med personliga påhopp ifrån människor som jag trodde att jag kände.

Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.

– Det har förekommit trakasserier, jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.

– I början var det väldigt jobbigt när de skrev en massa skit om mig på hemsidan, men sedan så kom jag över det där, men jag vet att mina barn och mina kompisar gick in och kollade och tyckte att det var förskräckligt, att det var hemskt att det stod en massa saker som inte var sant.

Gunilla Hedin och Håkan Johansson – två lokala politiker från olika platser i Sverige som har upplevt hur vindkraftsmotståndet har blivit hotfullt.

– Det påverkar när man går till simskolan, man träffar varandra på olika avslutningar, på ICA, man träffar varandra. Och spänningen finns ju kvar. Man är så himla upprörda över de här grejerna, de som är mot är så himla upprörda och tror att det är så himla farligt och de är så ilska av sig. Och sedan finns det de som vill bygga som också blir ilskna. Det är som ett täcke över hela kommunen, inget händer. Allt ska överklagas, allt ska bråkas. Det är inte bra alls, det är inte bra i skolan, det är inte bra någonstans. Det är skogsbygd mot slättbygd – istället för att vi tar den här kommunen framåt ihop så blir det en fråga som lägger locket på alltihop.

Flera vindkraftsprojektörer Kaliber har talat med har också upplevt de här hotfulla stämningarna.

Men först - hur blev vindkraften en så omtvistad fråga?

Bilens anti-sladdfunktion har gått igång flera gånger när vi parkerar bilen på Storgatan i Linköping, på en av vinterns hittills snöigaste dagar.

På en tvärgata ligger RGP Vindkrafts kontor, där Rolf Pettersson arbetar med att planera för och bygga vindkraft.

– Vi har märkt att det har blivit stor skillnad senaste åren helt klart, mycket beroende på det organiserade motståndet. Och vi var nog rätt förskonade från sånt här i början när man höll på. Jag har ju hållit på länge, första tio åren var det inga större problem överhuvudtaget. Men sedan kom det här organiserade motståndet även upp till Östergötland.

Men generellt sätt är svenskarna positiva till vindkraft som energikälla. SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas åsikter kring bland annat vindkraftsfrågan – och enligt undersökningen för 2011 var det bara 1 procent som helt ville avstå från energikällan. Nästan nio av tio svenskar ville satsa mer eller lika mycket på vindkraften som i dag.

Men det är en annan sak när ett eller flera vindkraftverk ska byggas i människors direkta närhet. Det här beskrivs ibland som NIMBY-effekten – not in my back yard – eller – inte på min bakgård – och betyder att de som får vindkraften inpå knuten ofta är de största motståndarna.

Karin Hammarlund jobbar som forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp och konsult inom landskapsanalys. Hon har studerat vindkraftsmotståndet. Precis som med kärnkraften på 80-talet är vindkraft en fråga som rör upp känslor, säger hon.

– Det finns nästan ingen som säger att jag rycker på axlarna när man pratar om vindkraft, antingen älskar man det eller så hatar man det.

Vindkraftsmotståndet har blivit mer organiserat och kan upplevas som militant och aggressivt, säger Karin Hammarlund.

– Om man känner att min inte har fått sin röst hörd, då klart att man blir mer och mer uppfinningsrik i hur man ska få sin röst hörd. Och då handlar det ofta om att väcka opinion på ett eller annat sätt. Just när man pratar om det utifrån det etablerade vindkraftsmotståndets perspektiv så verkar vindkraft vara väldigt, väldigt farligt. Och det klart, om man kan få det att framstå som väldigt farligt är det många som vänder sig dit för att få stöd och som är oroliga. Känner man sig hotad och trängd, då blir man militant. Antingen så ger man sig eller så kämpar man för sin sak.

Ja, vi ska prata om vindkraft nu och en stund framåt, detta mot bakgrund…

I P4 Skaraborg kunde man i juni förra året höra några av de vanligaste argumenten för och emot vindkraft, i en debatt mellan vindkraftsmotståndaren Jonny Fagerström och vindkraftsföretagaren Anders Schönborg.

– Vindkraften är i dag helt onödig, vi går i Sverige mot ett elöverskott.

Anders Schönborg, hur lönsam är vindkraften?

– Framför allt är det väldigt lönsamt mot miljön.

Och det är ofta de här argumenten som hörs – motståndarna tycker att vindkraftsutbyggnaden är obefogad och att den förstör människors och djurs livsmiljö. Medan förespråkarna framhäver att det är en ren energikälla och att Sverige har goda förutsättningar för vindkraft.

Men i det här programmet ska vi inte ge oss inte i debatten för eller emot, utan istället berätta om förhållandena för de som på olika sätt berörs av vindkraftsutbyggnaden.

I takt med den snabba utbyggnaden av vindkraften har motståndet blivit både starkare och mer välorganiserat, framför allt genom den rikstäckande paraplyorganisationen Föreningen Svenskt Landskapsskydds arbete. De har funnits sedan 1999, men det är de senaste två, tre åren som föreningen har vuxit som mest. Enligt egna siffror engagerar de 30 000 medlemmar i dag.

På föreningens hemsida kan man läsa att storskalig etablering av vindkraft är det största hotet mot vår natur och mot vårt kulturarv.

Jonny Fagerström är talesperson för föreningen, och hans namn dyker upp så fort det talas om vindkraftsmotståndet.

– Vi räknar med att 150 000 människor på landsbygden kommer att bli drabbade om man ska bygga ut vindkraften till 30 twh som man pratar om i planeringsmålet. Och när man väl har börjat med att titta på de här målen stödja människor så kan man inte sluta helt plötsligt, utan då måste man fortsätta tills det har nått vägs ände. Det handlar om att påverka politiker, påverka vindindustrin, påverka opinionen och i sista änden att överklaga och skriva samrådsyttranden.

Förutom att arbeta med föreningen är Jonny Fagerström också aktiv klimatskeptiker. Han är bland annat engagerad i Stockholmsinitiativet – en förening som på sin blogg – the Climate Scam – skriver att det så kallade klimathotet är överdrivet.

Under rubriker som ”Vindkraften är en skrevspark mot välfärden och landsbygden” och ”Vindkraften - en propagandalögn och samhällsekonomisk katastrof” - skriver Jonny Fagerström insändare för att övertyga bland annat landets kommunpolitiker om att vindkraft är något negativt.

– Jag, tillsammans med några andra i styrelsen, har skrivit flera hundra artiklar till i princip alla lokaltidningar i hela Sverige där vi har dels skrivit om vår uppfattning om det här, och dels har vi bemött vindenergins artiklar i alla tidningar.

Och det finns inga tvivel om att Föreningen Svenskt Landskapsskydd har varit framgångsrika i sitt arbete. Vi har pratat med tio personer som jobbar som vindkraftprojektörer, som alltså arbetar med att planera för och bygga vindkraft. Och alla utan en säger att det organiserade motståndet försvårar deras arbete. Rolf Pettersson, projektör på RGP Vindkraft säger att halva arbetsdagarna går åt till motståndet, framför allt till att bemöta överklaganden. Tillståndsprövningen för vindkraft tar tre till fyra gånger så lång tid i dag jämfört med för 15 år sedan, säger han.

– Många är ju trötta på det, ordentligt trötta, och det är många som inte tycker att det är speciellt roligt längre att jobba med vindkraft, på grund av att man hela tiden får höra från motståndarna hur dåligt det är. Man ger upp. Man tröttnar på det helt klart.

Finns det inget positivt med det här motståndet, att det blir en debatt, att man tar upp olika aspekter, för vindkraft påverkar ju miljön ändå?

– Nej, jag tycker nog inte det, i och med att debatten förs under bältet och deras argument baseras inte på fakta.

Förra veckan berättade Kaliber hur ett kommunalt veto infördes 2009 - som innebär att vindkraftsprojekt som innefattar mer än sex verk måste bli godkända av kommunen. Vi berättade hur kommuner använder det kommunala vetot för att kräva vindkraftsprojektörer på pengar – för att kommunerna ska säga ja till deras vindkraftsplaner - en slags utpressning kallade flera personer det.

Men vetot innebär också att motståndsrörelsen får större inflytande. Det säger Agne Hansson som är en av fyra vindkraftssamordnare som är utsedda av regeringen för att underlätta för expansionen av vindkraften.

– Genom det kommunala vetot har de fått mycket, mycket större inflytande. Mycket större än andra parter har i tillståndsprocessen.

För att de kan påverka de kommunala…?

– Ja, och ställa villkor på politikerna. Och det är ganska uppenbart, därför att erfarenheten som jag fick, eftersom jag har varit med under hela tiden, har jag ju sett att alla tillståndsärenden, beslut om vindkraftsutbyggnad i kommuner, beslut över vindkraftsplaner och annat – de ligger i stort sett nere 1,5 år före ett val, för då blir politikerna lite byxis och då vågar de inte ta beslut om det finns starka motstånd emot vindkraftsbeslut och det är olyckligt.

Energimyndigheten gjorde 2010 en undersökning där de bland annat kom fram till att som kommunernas vetorätt ser ut I dag kan grupper med stark medial uppvaktning avgöra hur en kommun ska använda sin mark.

Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren gick i början av 2011 ut och sa att han ville ta bort det kommunala vetot. ”Vi behöver en förändring så att kommuner inte bara lyssnar på opinioner och säger nej utan även försöker lösa konflikterna”, sa han då. Men i dag är det här ingen fråga som de aktuella departementen driver.

När vi ringer runt och pratar med personer i vindkraftsbranschen är det flera som berättar om hur motståndsrörelsen, med Föreningen Svenskt Landskapsskydd i spetsen, använder ohederliga metoder, bland annat felaktiga argument.

En som säger att hon har varit med om det här är Hanna Lind. Hon jobbar som miljökonsult på Triventus Consulting och är ständigt i kontakt med motståndsrörelsen.

– Det stora problemet med det organiserade motståndet är att metoderna inte alltid är helt rumsrena, man sprider felaktig information och det gör folk rädda, trots att det är mycket som är lätt att dementera.

Vindkraftssamordnaren Agne Hansson har en liknande bild av hur motståndsrörelsen arbetar.

– De har väldigt lite sakargument egentligen och använder i stort sätt vilka argument som helst för att försöka nå sina syften, vilket är lite främmande för det demokratiska system och den demokratiska debatt som vi av tradition har här i Sverige. Det är ganska militant det motståndet på vissa händer. Det förändrar sig och det är inte generellt, men i ledningen för den här organisationen finns många sådana företrädare som beter sig på det sättet, vilket är olyckligt.

Men Jonny Fagerström, talesperson för Föreningen Svenskt Landskapsskydd, slår ifrån sig kritiken.

– Vindindustrin är ju inte fria från synd heller, de går ju fram som ångvältar i terrängen och sysslar också med propaganda, lögner, erbjuder pengar och försöker lura människor. Jag tar avstånd från den typen av metoder, och det påstår sig vindindustrin också göra men de behöver nog se över sitt eget hus innan de uttalar sig om hur människor på bygden verkar.

Här står ord mot ord – personer i vindkraftsbranschen säger att motståndsrörelsen använder sig av ohederliga metoder, och motståndsrörelsen tycker detsamma om vindkraftsbranschen.

En möjlighet att protestera hör hemma i en demokrati, det kan nog alla skriva under på, men ibland kan motståndet gå överstyr.

– Så blev jag uppringd av en man som mer eller mindre skrek till mig att vi ska spränga era jävla vindkraftverk i luften, kommer ni hit så ska vi sabotera för er och bara öste ur sig förolämpningar och hot om hur de skulle sabba för oss.

Hanna Lind har arbetat som miljökonsult i två år och hon berättar att motståndet var svårt att hantera till en början, men att hon har vant sig. Samråden, då vindkraftsbolagen träffar allmänheten, brukar vara de tillfällen då motståndet blir som mest påtagligt, berättar hon.

– I vissa projekt kan motståndsgrupperna bli väldigt hotfulla, både i telefon, brev och mail och i fysiska situationer på samråd där vuxna människor beter sig som om man lever i en sandlåda. Jag har kollegor som efter samråd har känt sig väldigt, väldigt hotade och faktiskt varit på väg att polisanmäla människor för deras uppträdande på samråd. Finns exempel på när deltagarlistan har blivit stulen. Motståndarna har gjort det till sin taktik. Det är ju rent sabotage, det är ett sätt att tvinga företaget att ta ett steg tillbaka och börja om fråTvå vindkraftsprojektörer och två en motståndströrelse?mma med. måste prata med nån. under nga ar blivit stulen. ändigt i kontn början.

För Hanna Lind och hennes kollegor har hoten inneburit att de har blivit försiktigare i sitt arbete. I dag åker de inte två, tre personer till ett samråd i en kommun där motståndet är stort som de gjorde förut, utan bunkar upp med extra folk. Ibland har de varit tio personer ifall mötet skulle spåra ur, säger hon.

De tio projektörer vi har pratat med berättar om fler exempel på hot – fyra personer upplever att de själva har blivit hotade, sju av tio säger att de har kollegor som har blivit utsatta för hot.

En kvinna berättar: ”Det var under ett samråd – det var hätsk stämning. Jag hamnade i en diskussion med en person efter genomgången – då spottade han på mig. Det var inte mycket att göra, det var bara att gå därifrån. Men det var det värsta jag har varit med om.”

Samma kvinna berättar om hur hennes kollegor har varit med om mer subtila hot – hur motståndare ska ha sagt: ”jag vet var du bor och var dina barn bor”.

Det är inte ett demokratiskt beteende att trakassera och hota personer på grund av deras arbete eller deras ståndpunkt. Men enligt de vi pratat med förekommer det alltså i dag.

– Det har förekommit trakasserier.

Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.

– Jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.

Dödsrunan från september förra året är utformad precis som de dödsannonser man ser i tidningen. Den döde är Demokratin i Härjedalens kommun, och de närmast sörjande är invånarna, ekonomin, naturen och turismen. Längst ner anges vem som är den skyldige – där namnges bland annat Gunilla Hedin.

– Den satt uppe lite varstans i Svegsområdet.

Hur kändes det då?

– Egentligen bara skakar jag på huvudet, det säger mer om de som har satt upp dem, än om mig. Jag tyckte ju att det var lite obehagligt, men jag tror att gemene man tyckte att det var osmakligt. Jag tyckte att det var osmakligt gjort. Jag önskar att man kunde föra en dialog och en frisk debatt om det här. Där man kan se för och nackdelar, utan att vi behöver vara elaka mot varandra.

En annan kommun där vindkraften har skapat motsättningar är Ödeshög i Östergötland, mellan de som är för och de som är emot vindkraft i kommunen.

Håkan Johansson är moderat politiker som i 12 år var ordförande för Miljö- och byggnämnden, med ansvar för frågor som rörde vindkraftsutbyggnaden i kommunen. Då utsattes han för bland annat för muntliga påhopp, säger han.

– De började skjuta på mig personligen, de kollade upp mig vad jag höll på med som politiker och nämndordförande, att mina privata företag tryckte de på – bäst du passar dig annars kommer det gå dåligt för din frus företag och sådana saker. De stod på gårdsplan ibland och vid mina vindkraftverk som jag har och ja, det var en hotfull stämning. Det var en jobbig tid.

Vi är i det grå boningshuset på Håkan Johanssons och familjens gård, på slätten. Lite längre bort på familjens mark står tre vindkraftverk, vi ser de stå och snurra genom fönstren. Håkan Johansson tjänar själv pengar på vindkraften – han får arrende från vindkraftbolaget som äger verken.

Han säger att han har upplevt hur motståndare, organiserade av den lokala motståndsföreningen Rättvis vind, genom påtryckningar och hot har försökt att få honom att säga nej till vindkraft.

– De har en egen hemsida, Rättvis vind, med anklagelser mot mig. De kollade upp en massa saker, de kollade upp alla mail som jag har skrivit till min sekreterare bland annat 12 år tillbaka. De har rivit i mina bygglov på mina egna verk, sådant som inte handlar om skogsbygden alls, utan för att få mig att bli nervös och säga stopp till vindkraften.

Hur höga är de här då?

– Det där är 65 meter och det där är 72 meter.

Hur nära står de då?

– 400 meter.

Men du satt som ordförande i den här nämnden, var det helt lämpligt för dig att upplåta mark åt de här vindkraftverken, och tjäna pengar på det. Du tycker inte själv att det var olämpligt?

– Inte det minsta, jag var ju inte med själv och tog det beslutet. Det har inget med de andra vindkraftverken att göra. Man får gärna granska mina verk. Om man som granne blir irriterad över att mina verk är uppe det kan jag förstå. Men att folk som bor en mil bort, bara för att jag är ordförande i en nämnd ska gå på mina verk. Det förstår jag inte.

Bygden har delats i två läger – mellan de som är för vindkraft, och de som är emot, säger Håkan Johansson. Själv ha han känt av det både i simhallen, och på ICA.

– När man åker ner och handlar i Ödeshög så känner man att man hade många blickar som var mot en, många människor var riktigt elaka. De gick på och sa att det är bäst att du tänker dig för.

Vi åker vidare genom det snötäckta landskapet, in mot Ödeshög centrum.

Vi stannar utanför kommunhuset, intill mataffären.

Det är låg aktivitet på biblioteket i Ödeshög. Vi är här för att träffa Hans Ström som är ordförande i föreningen Rättvis vind, som har funnits sedan 2009.

– Vi är ju inte i princip emot att generera el med vindkraft, utan det är just placeringen som vi har synpunkter på. Vi anser att Sverige är så stort och glesbefolkat i vissa områden, så där kan man kanske klämma in de här vindkraftsparkerna, men hålla på att klämma in dem i Ödeshögs skogsbygd som man håller på att planera för, det tycker vi är helt fel.

– Man kan börja grunna på vad var det som gjorde att vi bildades vår förening – jo det var det att vi helt plötsligt riskerade att få de här vindkraftverken nära oss, vi som bor i skogen och då började vi samla ett gäng med folk och som sagt, nu är vi uppe i närmare 700 medlemmar och det är Ödeshögs största förening vad jag vet. Så att vi är en betydande maktfaktor politiskt. Det märkte man i valet 2010 där vi i princip styrde valet till de partier som hade något så när vettiga synpunkter vad gäller placering av vindkraft.

Det som Hans Ström säger bekräftar den bild Agne Hansson, vindkraftssamordnare, ger av hur motståndet på grund av det kommunala vetot fått allt större politisk betydelse.

Men vad säger Hans Ström om hoten som Håkan Johansson säger att Rättvis vind har utsatt honom för?

– Jag betraktar det som helt felaktiga påståenden. Jag känner inte till något fall där han har blivit hotad, och har han det får han väl polisanmäla det. Vi har varit väldigt försiktiga i vårt agerande. Jag kan väl säga som så att han själv jämförde Rättvis vind med militanta djurrättsaktivister – så är det någon som framfört felaktiga synpunkter så är det han.

Han känner sig utpekad som person, han och hans familj. Vad säger du om det?

– Nej, det inte bra om han upplever situationen så, men enligt mitt sätt att se så har han inte blivit hotad av några människor vad jag vet. Det är helt otänkbart. Det är väl några knäppgökar då som har ringt, som vi inte har någon kontroll över. Men som jag sa förut – är man politiker, sitter man i en nämnd då får man räkna med att bli granskad. Det är en demokratisk sak, det är en rättighet för medborgarna.

Men granskad är en sak, men att bli påhoppad personligen och att ens frus företag hamnar på er hemsida – vad säger du om det?

– Jag har inte sett att det existerar, och gör det det så är det inte bra, det är inte rätt. Då får vi ta bort det. Det är första gången jag hör det. Men som sagt, jag känner inte till att vi har hotat nån, vi har inte bråkat med nån, vi har bara tagit fram fakta. Och tål man inte fakta som politiker, då ska man inte vara politiker. Och det är ju inte första gången en politiker har blivit uthängd – titta i kvällspressen, det är tio gånger värre där än vad vi har hittat på.

Reportrar: Malin Sandberg och Frida Johanson
Producent: Sabina Schatzl

Avsnitt(590)

Elöverkänslig del 1: Pengarna och hoten

Elöverkänslig del 1: Pengarna och hoten

Tusentals personer säger att de är drabbade av elöverkänslighet - något som den samlade vetenskapen inte kunnat bevisa existerar. Kaliber om statliga miljoner till ett förbund som gör motstånd mot forskningen. Del 1/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Arja och Helén upplever sig sjuka av el– De här lysrören, det kändes som ett strykjärn mot huvudet, och jag kunde inte gå rakt.Det är 1992, och Arja kliver in i en mataffär i Upplands Väsby när hon plötsligt tycker att hon känner av de flimrande lysrören i taket. Tron på elöverkänslighet blir starkare hos henne.– Jag hade ingen längtan efter döden, men det, det är den fruktansvärda sjukdomen, att man är så sjuk och har så ont i huvudet.I en annan del av landet, på den uppländska slätten, bor Helén i ett rött hus i en glänta mellan snöklädda åkrar och högresta granar.Det är 2006 när Helén upplever en starkare sjukdomskänsla. Hon säger att hon känner yrsel och smärta, och börjar att rasa i vikt. Helén går till vårdcentralen, men där hittar de ingen orsak.Vid den här tiden får Helén höra talas om elöverkänslighet från en släkting som själv tror sig vara drabbad. Ju mer Helén tänker på elöverkänslighet, desto mer tror hon på det som en förklaring. Och som ett problem som i sådana fall går att lösa.– Vi fick ju tömma hela huset på datorer, på mobilerna, på alla batterier vi hade i allting.All teknik som finns i ett normalt tjugohundratalshem, blir ett hot, enligt Helén.BildskärmssjukaVi får kontakt med människor som har eller har haft besvär som de själva beskriver som diffusa smärtor, trötthet. Yrsel. Sömnsvårigheter. Nästäppa. Domningar. Stickningar. Svimningar. Flera av dem har också pratat om hur att uppleva sig som elöverkänslig kan väcka självmordstankar. Och flera av dem har fått bekräftat av andra som tror på elöverkänslighet att deras ohälsa beror på strålning.Och ett namn återkommer bland flera av de vi pratar med, det är Bengt Håkansson från Elöverkänsligas Riksförbund, ett förbund med 2.200 medlemmar.– Min entré där, det var bland annat att jag skrev en rätt lång artikel i deras tidning, eller i vår tidning, ska jag säga nu, Ljusglimten. Rätt snart så fick jag överta frågespalten “teknikfrågan” där jag svarar på frågor om teknik. Och, ja, vad som bekymrar folk. Jag har ju några som lyssnar och som behöver hjälp och råd. Det har väl varit det viktigaste.Går inte att koppla– Det här har ju många namn.Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.– Det mesta har ju varit vad man kallar dubbelblindprovokationer, det vill säga att man har gjort en försöksuppsättning som man så långt som möjligt tror, att det här är någonting som triggar besvären hos personerna. Och ibland har man gjort öppna prov innan, det vill säga att de vet ”nu är du exponerad, nu sätter vi på den här utrustningen”, och man har valt försökspersoner då som har sagt ”ja men det här är någonting som utlöser besvär hos mig.” Man har också tagit personernas i andra studier, inte mina, men man har tagit utpekad utrustning och gjort i deras hemmiljöer, för man tänkte att ”om vi gör det här i laboratorier så kanske vi missar någon faktor”, men inte där heller fick man något samband.Studier har kunnat visa att det är en negativ förväntan som kan orsaka besvären, något som kallas ”noceboeffekt”. Det innebär att människor kan uppleva sjukdomssymptom för att de är övertygade om att de ska inträffa i en specifik miljö.Samtidigt har Lena Hillert utsatts för försök till misskreditering, då personer påstått att hon varit anställd av Telia.– Jag har aldrig varit anställd, jag har aldrig fått ett öre från Telia. Man försökte ju misskreditera mig. För att, så att säga, minska min trovärdighet. Det är ju naturligtvis inte roligt, säger Lena Hillert.Avfärdar att elöverkänslighet inte skulle ha bevisatsOrdförande för Elöverkänsligas Riksförbund, Marianne Ketti, upplever själv att hon började drabbas av elöverkänslighet för många år sedan.När vi påtalar för Marianne Ketti att elöverkänslighet inte vetenskapligt går att bevisa, avfärdar hon den erkända forskningen.– Den bygger inte på någon saklighet.Marianne Ketti är övertygad om att forskningsresultat och myndigheter som arbetar med strålsäkerhet, så som Strålsäkerhetsmyndigheten, är korrupta.– Strålsäkerhetsmyndigheten kan du inte lita på. De har ett vetenskapligt råd, och delvis hänger det här...sitter det här, från det här vetenskapliga rådet då, så sitter det folk från en organisation som heter ICNIRP. Vi har försökt komma åt dom här länge.ICNIRP, den organisation hon är kritisk mot, är en icke vinstdrivande internationell sammanslutning av forskare och experter inom området icke-joniserande strålning och människors hälsa. Det är också därifrån den senaste forskningen kan hämtas som stöd för bland annat myndigheter i Sverige, till exempel gällande de gränsvärden som mäts kring hur hög strålning som får förekomma i samhället utan att det innebär risker.Hot mot myndighetspersoner och forskareVi kommer i kontakt med flera myndighetspersoner och forskare som berättar om hot som de blivit utsatta för från medlemmar i förbundet. Jimmy Estenberg jobbade som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten fram till 2021. En dag får han ett samtal. Det kommer från en medlem i Elöverkänsligas Riksförbund, berättar han.– En person hade letat upp mina barns födelseannonser...och då var de ju några år gamla, så det är ingenting som låg i dagens tidning direkt. Det var ju en väldig tydlig markering från dem att de hade koll på mig och min familj.Vi frågar Marianne Ketti, som varit ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund i 10 år, om hoten.– Ja, vi hotar ingen, sådant jobbar inte vi med i förbundet, vi jobbar seriöst. Jag tycker det är förjäkligt om man hotar politiker, om man hotar någon annan, oavsett om jag inte sympatiserar med dem så tycker jag att ingen människa ska vara utsatt för hot i sin yrkesutövning eller vad man nu jobbar med. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.Miljoner i bidragVarje år får Elöverkänsligas Riksförbund omkring 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta på grund av att elöverkänslighet räknas som ett funktionshinder efter ett regeringsbeslut 1995. Bidraget är utformat så att pengarna ska gå till påverkansmöjlighet i samhället som ligger i medlemmarnas intressen.– Det finns ingen koppling till det i just det här organisationsbidraget, utan fokus som vi tittar på utifrån statsbidrag, det är helt enkelt om de har uppfyllt de kriterier för en organisation, och för att kunna organisera sig som verksamhet, säger Zara Warglo, som är avdelningschef för Avdelningen för behörighet och statsbidrag på Socialstyrelsen. Mellan åren 1995 och 2000 betalade Regeringskansliet ut statsbidrag till handikapporganisationerna, men år 2000 tog Socialstyrelsen över ansvaret för att betala ut pengarna.– Och sedan fick vi ta över det här uppdraget, och sedan dess då, 2000, så har de ungefär sammanlagt fått ut 33 miljoner kronor. Här får man väl titta på det i ljuset av just den funktionshinderspolitik, tänker jag, som var runt millennieskiftet, där man var väldigt noggrann med att trycka på att man skulle inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren och en funktionsnedsättning då som kunde leda till ett funktionshinder.Vill se över hur bidraget är utformat– Vi skulle ju gärna se att man gör en översyn av den här förordningen. Vi kan inte ändra i en förordning. Men däremot så har vi ju påtalat det för Regeringskansliet, säger Zara Warglo.Regeringskansliet vill inte ställa upp på en intervju men skriver i mejl att ett nytt förslag till förordningen förbereds inom Regeringskansliet.Till Kaliber uppger majoriteten av riksdagspartierna att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen ses över.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.Slutmix: Johan HörnqvistProgramledare: Annika H Eriksson

19 Feb 202429min

Otrygga kvinnor – Sara bär kniv för att våga gå hem

Otrygga kvinnor – Sara bär kniv för att våga gå hem

Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa struntar i löprundan utomhus när det är mörkt. Emma har en app och Sara bär kniv. Många kvinnor upplever att de är otrygga utomhus och begränsar sina liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kaliber handlar om hur rädsla och otrygghet påverkar unga kvinnors vardag och vad de gör åt det.Sedan början av 2000-talet har Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visat att kvinnor är den grupp som upplever störst otrygghet när de vistas utomhus under kvällstid i sitt bostadsområde, särskilt unga kvinnor. Och flera internationella studier visar att rädslan att utsättas för sexualbrott särskilt påverkar kvinnors upplevda otrygghet. I programmet möter vi fyra kvinnor som på olika sätt tagit till verktyg och strategier för att lösa den upplevda otryggheten: Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa löptränar inte ensam ute när det är mörkt. Emma använder en app och Sara bär kniv.– Jag kan ju inte gå ut och träna när det är mörkt. Så känner jag ju. Jag är jätterädd för att bli våldtagen eller överfallen, där jag skulle bli skadad för livet. Det är det jag är rädd för, berättar Filippa.Omvägar, överfallslarm och försvarsspray– När jag är ute och går kanske jag kollar mig över axeln, inte har på jättehög musik i lurarna och är allmänt vaksam över min omgivning. Och kanske håller nyckeln i handen så här, som ett vapen, säger Emma.– Jag har ju en kniv, men det är ju inte en kniv som jag någonsin ämnar använda, utan det är bara att det känns tryggt, säger Sara, som är ett påhittat namn.Efter att Nazli gått en kurs i feministiskt självförsvar är hon inte rädd längre:– Jag tänker inte så mycket på överfallsvåldtäkter eller vad som skulle kunna hända utan jag tänker att det är en vanlig kväll bara. Och det är så skönt, jag känner mig väldigt lätt och befriad utav det.Kalibers undersökning visar att det är vanligast att kvinnor väljer att gå omvägar för att undvika platser som upplevs som otrygga, prata i telefon med en anhörig eller inte ha hörlurar i öronen när de går ensamma. Men det handlar också om att undvika klackskor för att kunna springa eller undvika att åka taxi ensam.”Ett massivt jämställdhetsproblem”Att otryggheten upplevs så stor att kvinnor begränsar eller beväpnar sig på olika sätt tycker Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, är allvarligt:– Om vi börjar prata om att man beväpnar sig eller inskränker på sin rörelsefrihet på olika sätt har man ju ett problem på samhällsnivå.Även Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg medverkar i Kaliber. Att tusentals kvinnor som svarat på Kalibers enkät begränsar sina liv ibland eller ofta och inte går ut ensamma på kvällar och nätter kommer inte som en chock för henne.– Jag begränsar själv mitt liv och jag tänker väldigt mycket på vart jag går, framför allt när det är mörkt.Jämställdhetsministern beskriver det hela som ett misslyckande och ”ett massivt jämställdhetsproblem” och säger att hon och regeringen arbetar med både förebyggande insatser och hårdare straff för sexualbrott.

12 Feb 202429min

Misstänkt tjänstefel, kallingeborna vann och varghybrider upprör – så gick det sen

Misstänkt tjänstefel, kallingeborna vann och varghybrider upprör – så gick det sen

Socialsekreteraren och de försvunna orosanmälningarna i gängmiljön nu är personen brottsmisstänkt. Upprättelse för kallingeborna om det förgiftade dricksvattnet. Varghybrider med högt varg-DNA ska bort tycker flera riksdagspartier. Kaliber följer upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

18 Dec 202329min

De farliga männen 1: Högrisklistan

De farliga männen 1: Högrisklistan

Hos polisen finns en lista över ett antal män som de misstänker är kapabla att mörda sin partner. Informationen finns så vad görs för att stoppa dem? Del 1 av 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. – Ja, första gången. Då hade han ju slagit mig i magen. Så polisen kommer. Vi sitter i mitt kök. Det är en massa poliser liksom. Och jag vet att jag gråter väldigt mycket. Och jag grät för att jag ångrade att jag hade ringt dem. Första gången, säger Jasmin. Men det är inte första gången hon blir slagen, sparkad eller strypt av sin pojkvän. Det är däremot första gången hon ringer polisen.Hon försöker ta tillbaka anmälan mot pojkvännen. Åklagaren driver fallet ändå, och Jasmins pojkvän döms till fängelse. Så hade det kunnat sluta. Men det gör inte det.Lista över potentiellt farliga mänKriminolog Anders Östlund har utifrån riskfaktorer baserat på kriminologisk forskning sammanställt en lista på män i region Mitt som löper stor risk att vara våldsam mot sin partner. Just nu är listan på 41 män. Men listan är antagligen längre.Idag råder nämligen sekretess mellan olika myndigheter, i huvudsak för att värna den enskildes integritet. Tanken är att skydda personliga uppgifter från att spridas i andra sammanhang än där man lämnat dem. Men det innebär också att polisen bara har tillgång till sina egna register. Om tex socialtjänsten får veta att en av dessa män misshandlat sin partner igen, att våldet eskalerar, är det inte alls säkert att polisen får veta det. Det tycker kriminolog Anders Östlund är ett problem. – Nu bygger högriskgruppen bara på det som polisen känner till. Och polisen för ju inga register över folks personliga problem. Utan det är något som dyker upp i förhören när de har begått de här brotten. Och det är de uppgifterna vi använder. Men vi skulle ju behöva underbygga det med kunskap ifrån de som verkligen känner till de här personernas problem. Och där står vi ju och stampar för tillfället. Ny lag skulle hjälpa utsatta kvinnorSyftet, med listan är att skydda potentiella brottsoffer. Men det är en sak att ha kännedom om männen, och en annan att veta vad man ska göra med informationen. Polismannen Jale Poljarevius ansvarar för ett nationellt arbete mot partnervåld. Istället för att bara gripa och lagföra män som redan begått grova brott, vill de hitta männen, ha koll på dem och försöka stoppa våldet innan det är för sent. Då krävs en poliskår som gör sitt yttersta. Idag är det inte så, menar han. – Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra. Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt och sånt tycker jag är lite märkligt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, säger Jale Poljarevius.Enligt en ny lag från 2021 får man göra undantag från sekretessen. Sjuksköterskor och socialtjänstens handläggare får nu bryta sekretessen och dela livsviktig information med polisen, för att skydda kvinnorna. Kalibers genomgång visar att lagen knappt används.Jasmin heter egentligen något annat.

4 Dec 202329min

De farliga männen 2: Fri igen

De farliga männen 2: Fri igen

En grupp fångar på landets fängelser genomgår bedömningar om risken för att de återigen ska misshandla sina närmaste. Och bedömningen är träffsäker. Så vad händer när de kommer ut? Del 2 av 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. På ett av landets fängelser sitter Josef. Han har hotat sin exflickvän med kniv, dunkat hennes huvud i en vägg, tagit stryptag på henne och sparkat henne när hon legat på marken. Vittnen, blåmärken och exflickvännens berättelser blir det som till slut fäller honom. Han ska sitta 12 månader i fängelse, och om ingen visste tidigare så vet nu samhället med säkerhet vad han har gjort.Kriminalvården gör egna riskbedömningarNär Josef släpps från fängelset har han av frivården bedömts ha ”en anmärkningsvärt, mycket riskabel brist på ansvarstagande för ett i hög grad gränsöverskridande beteende”. Och så träffar han Agnes. Hon berättar hur svartsjuka övergick i psykisk förnedring och våld.– Först bara lite i taget. Och sen mer och mer att jag förstod att det liksom var en svartsjuka som inte var normal. Vid ett tillfälle uppsökte jag vård då jag var orolig för hur illa det var. Tidigare hade det mer eller mindre mest bara vart blåmärken eller liknande. Jag kände att jag behövde veta om någonting var brutet. Både på grund av hur skadan hade uppkommit. Och hur det kändes.Kaliber har i del 1 av denna granskning berättat om den lista på högriskpersoner som upprättats i region Mitt, av kriminolog Anders Östlund. Tanken är att den ska användas för att skydda kvinnor som lever i fara. Den bygger bara på den kännedom som polisen har om männen.”Inte haft möjlighet att bryta sekretessen”Men för dem som dömts och avtjänar straff inom kriminalvården så finns sedan flera år tillbaka verktyg för att identifiera de allra farligaste. Kriminalvården gör nämligen särskilda riskbedömningar för återfall i partnervåld när en person avtjänar straff för den här typen av brott. Risken delas in i låg, mellan och hög. I oktober i år är det 466 personer som sitter i fängelse och som bedöms ha hög risk för återfall i partnervåld.Kalibers genomgång visar att polisen inte får kännedom om Kriminalvårdens riskbedömningar.– Kriminalvården, trots att de kan ha bedömt att det finns hög risk för våldsutövande, trots att de kanske haft en klient som har pratat om att den har tankar på att skada en närstående eller att de vill hämnas eller liknande. Så har de inte hittills i alla fall haft någon möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen om detta, säger Moa Mannheimer på Socialstyrelsen.”Hur ska de skydda andra människor?”Josef är en känd återfallsförbrytare, som Kriminalvården bedömt har ett grovt gränsöverskridande beteende. Men när Agnes till slut anmäler honom så dröjer det innan polisen tar tag i fallet, och han hinner begå nya våldsbrott mot ytterligare en kvinna.– Alla visste vad som kunde ske igen, och nu har det gjort det. Och vad tänker man då kring efter mig då. Hur ska de skydda andra människor? Andra kvinnor? säger Agnes.Agnes och Josef heter egentligen något annat.

4 Dec 202329min

De tystade larmen före polismordet 2: Den hemliga utredningen

De tystade larmen före polismordet 2: Den hemliga utredningen

Socialarbetaren Susanna jobbar hårt för att Abdi ska komma bort från gatorna. Men det är för sent. En sommarkväll skjuts en polis till döds. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. En sekretessbelagd utredningKaliber kan se att det är fullt möjligt att som minderårig vara djupt involverad i ett kriminellt gäng, med allt vad det innebär med myndigheternas vetskap utan att det händer någonting. Det trots att frågan om hur myndigheter handskas med unga kriminella, har fått mer uppmärksamhet än någonsin sedan mordet på polismannen Andreas Danman ett år tidigare, sommaren 2021, med haverikommissioner och rapporter.Men har socialtjänsten, polisen och Göteborgs Stad verkligen gått till botten med vad som hände innan polismordet och tagit lärdom av misstagen?Till slut så läcker i alla fall en sekretessbelagd utredning till Kalibers redaktion. Ocensurerad. Med hjälp av ett flertal källor, öppna och dolda, kan vi nu berätta vad som verkligen hände de fem veckor som föregick mordet på Andreas Danman.Vädjade till BostadsbolagetOch okända mejl visar hur socialförvaltningen under en månads tid försökte förmå det kommunala Bostadsbolaget att flytta Abdi och hans familj från området i hopp om att komma bort från gängkriminaliteten. Men där flytten aldrig blev av.

20 Nov 202329min

De tystade larmen före polismordet 1: Visselblåsaren

De tystade larmen före polismordet 1: Visselblåsaren

Sommaren 2021 skjuts en polis till döds i Göteborg. Ett år senare, i samma område, händer det igen ett nytt mord. Kaliber avslöjar nya detaljer om vad som sker inne på socialtjänsten före morden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Juni 2021 mördas polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Ett mord som chockar hela Sverige. ”Abdi”, 17-åringen som sköt, hade fått flera allvarliga orosanmälningar. Han kommer döda eller bli dödad. Personal som jobbar med samverkan i området var också oroliga. Men Abdi tvångsomhändertas inte veckorna före mordet. Efter mordet tillsätts en haverikommission av Göteborgs kommun. Hade det kunnat förhindras? För att det inte ska kunna hända igen.Ändå händer det igen i Biskopsgården ett år senare. Den här gången är det en ung gängmedlem som mördas av ”Kamal”, en 19-årig kille, som också varit föremål för orosanmälningar och utredningar hos samma socialtjänst, innan han blev myndig, men där han inte tvångsomhändertogs. Socialtjänstens ansvariga menar att bevisen inte var starka nog.Frustration inom socialenKaliber har fått tillgång till omaskade orosanmälningar, en hemlig utredning och okända mejl och ger en unik inblick i vad som hände innan morden. Kaliber handlar också om personer som inifrån socialförvaltningen berättar om oro, upprördhet, frustration och tystnadskultur.

20 Nov 202329min

Den hypade fetmamedicinen och läkarnas pengar

Den hypade fetmamedicinen och läkarnas pengar

I reportage efter reportage framställs läkarna som oberoende och sakliga experter när de pratar om den hypade fetmamedicinen Ozempic. Men vad som inte kommer fram är att flera av dem har en ekonomisk relation till tillverkaren, Novo Nordisk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. 2017 godkänns en ny diabetesmedicin i USA med ämnet semaglutid. Det är ett hormonliknande preparat som också visar sig dämpa hunger och vara effektiv för viktnedgång. Under 2022 rasar många kändisar i vikt, och när Jimmy Kimmel skämtar om medicinen på Oscarsgalan blir Ozempic snart synonymt med viktnedgång. Den globala förskrivningen ökar lavinartat och i Sverige gör efterfrågan att apotekshyllorna gapar tomma efter diabetesläkemedlet. Det lanseras även som ett rent bantningspreparat, under namnet Wegovy. Uttalanden om Wegovy och Ozempic har kartlagtsFlera läkare berättar i svensk media om det nya preparatets möjligheter för fetmabehandling. Men i bara en artikel står det att läkaren också har fått ersättning från de läkemedelsbolag som tillverkar medicinen. Det handlar om betalningar för att de till exempel föreläst eller varit rådgivare åt bolaget. Kalibers kartläggning visar att en femtedel av dem som uttalat sig i medierna om det hypade diabetes- och fetmaläkemedlet har fått ersättning av bolaget. Dessa personer, de flesta läkare, står för 60 procent av alla expertkommentarer om medicinen.Forskare: ”I strid med grundlagen”Förra året tog anställda inom den svenska sjukvården emot 106 miljoner kronor i arvode från läkemedelsindustrin. Det visar branschorganisationens egen sammanställning. Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt, ifrågasätter att läkare överhuvud taget tar emot arvoden från industrin. – Ja, det är i strid med grundlagen och skulle om det är tillräckligt grovt kunna utgöra då tjänstefel.De läkare Kaliber pratat med säger att de följer alla regler som branschen upprättat. Och branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, Lif, tycker att deras regelverk är tillräckligt.– Våra regler är tillräckliga för att ge läkemedelsföretagens stöd och ramar för hur samverkan med hälso- och sjukvården ska ske på ett sunt och transparent sätt i enlighet med grundlagens krav.

13 Nov 202329min

Populärt inom Samhälle & Kultur

podme-dokumentar
en-mork-historia
p3-dokumentar
svenska-fall
mardromsgasten
aftonbladet-krim
skaringer-nessvold
badfluence
nemo-moter-en-van
rattsfallen
killradet
creepypodden-med-jack-werner
flashback-forever
p3-historia
hor-har
rss-brottsutredarna
vad-blir-det-for-mord
radiosporten-dokumentar
rysarpodden
rss-mer-an-bara-morsa