Baudrillards Amerika: Sekten är central i USA:s själva väsen

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad håller samman detta Amerika, var en fråga jag ofta fick anledning att ställa mig under mina år som TV-korrespondent i USA. Amerika var det ord jag använde om det USA som inte riktigt gick att ta på, den svårfångade idén om vad som menas med att vara amerikan, om vad slags samhälle Amerikas Förenta stater var tänkt att vara eller bli. Hur gick de högstämda orden från det amerikanska grundandet ihop med en ofta nog så brutal social och ekonomisk verklighet? Hur kunde den amerikanska drömmen om individuell frihet och framgång leva vidare i ett samhälle stöpt i slaveri, raslagar, folkfördrivning och inbördeskrig?

Det vilade något overkligt över det amerikanska projektet, för ett slags projekt var det, ett helt nyskapat samhälle med en riktning, ett mål och en mening. Någon skulle säga att overkligheten var själva styrkan. Förmågan hos det amerikanska projektet att gång efter annan mana fram bilden av en framtid där vars och ens ambitioner och livsdrömmar skulle förverkligas – om inte idag så i morgon, om inte för dig själv så för dina barn. Det var ett samhälle som inte hölls samman av ett gemensamt förflutet, som i den gamla världen, utan av en gemensam framtid i den nya. Amerika var löftet om att om och om igen kunna lämna det som varit och börja livet på nytt.

Det var ett löfte som i längden bara kunde hållas vid liv av en idé stark nog att med jämna mellanrum besegra verkligheten, eller åtminstone den handfasta erfarenheten av svikna förväntningar och personliga misslyckanden, i ett Amerika där risken för bådadera tidvis var större än någon annanstans, och den sociala rörligheten, dvs möjligheten att ta sig från en samhällsklass till en annan, lägre än i de flesta europeiska länder.

Vilket i sin tur krävde att idén om Amerika måste ges ny luft under vingarna så snart den riskerade att störta mot marken – vilket hade hänt gång efter annan i den amerikanska historien. När jag i mitten av 1980-talet kom till USA hade det just hänt igen, i självtvivlen efter Vietnamkrigets politiska och militära nederlag, och Nixon-erans moraliska moras, och de stora orden i den amerikanska idén syntes mera verklighetsfrämmande än någonsin.

Men det var också då här åren som idén fick sin senaste – och kanske sista –livräddande injektion. Och det var inte helt förvånande en tidigare Hollywoodskådespelare, Ronald Reagan, som levererade den. Amerika, sa han, var fortfarande den skinande stad på berget, det nya Jerusalem, som de protestantiska invandrarna från England, puritanerna, hade sett framför sig när de i början av 1600-talet landsteg i den nya världen. Amerika var fortfarande en dröm värd att tro på.

Under mina år i USA var det inte svårt att se hur högt höjd över den sociala och ekonomiska verkligheten idén var för de flesta amerikaner, men jag kunde också se hur starkt dess grepp fortfarande kunde vara om människors fantasier och drömmar. Jag minns särskilt ett valmöte med Ronald Reagan på hösten 1986 i Orange County, Kalifornien, med en publik till stor del bestående av människor som nyss hade kommit hit med den amerikanska framgångsdrömmen på näthinnan.

Och när presidenten till sist klev in på scenen och med sin välmodulerade röst än en gång tog de stora amerikanska orden i sin mun, och folkjublet steg mot luften, slog det mig på nytt i hur hög grad idén eller drömmen har varit beroende av ledare med den retoriska förmågan att göra myt av den amerikanska verkligheten.

”Behöver Amerika en magiker för att hålla sina myter vid liv? Eller en kejsare som med jämna mellanrum förmår övertyga folket om att kostymen är verklig?”, undrade jag i en bok skriven efter mina år i USA.

En bok som redan då gjorde ett starkt intryck på mig, var Jean Baudrillards Amerika. Den franske filosofen och sociologen hade där satt sina högst egna ord på den konstellation av idé och verklighet, modernitet och primitivitet, magiskt tänkande och jordnära realism, rotlöshet och målmedvetenhet, religiositet och materialism, som så påtagligt skilde Amerika från snart sagt alla andra samhällen i vår tid.

Hyperrealitet eller hyperverklighet är det begrepp som Baudrillard myntar för att beskriva ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet hade suddats ut, där människors föreställningar om verkligheten till stor del formas i en värld av mediala bilder och tecken. kan framstå som mera verklig än den verklighet vi erfar med våra sinnen.

I viss mån gäller väl det här oss alla. Ingen av oss lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre erfarenhetsbaserade föreställningar om den. Men vad Baudrillard på sitt omisskännliga sätt sätter ord på är ett säreget amerikanskt tillstånd där föreställningarna alltför lätt lossar från erfarenheterna, och människor får svårt att skilja verklighet från dröm, sant från falskt, äkta från oäkta. Ungefär som en sekt – instängd i sina mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om världen.

Varför är sekterna i Amerika så mäktiga och dynamiska? frågar sig Baudrillard.

Och hans svar är att de sekter som i Amerika trodde sig ha grundat det nya Jerusalem hade bevarat, som han skriver, ”sitt ursprungs praktiska religiösa svärmeri och sin moraliska besatthet.”

”Mängden enskilda sekter får inte bedra oss, fortsätter han, det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium.”

Jag hade ju själv sett detta sekternas Amerika växa sig starkt under Reagans 80-tal, med extatiska teve-predikanter som i gigantiska megakyrkor lovade ett nytt, moraliskt renat, kristet Amerika. Jag hann också se hur deras löften och fantasier trängde in i politiken och undan för undan förvandlade det republikanska partiet till ett slags sekt det också. När Donald Trump 2016 gick till val på att göra Amerika stort igen så var det sektens språk han talade och det var som sektledare han skulle komma att dyrkas av de tiotals miljoner amerikaner som blint slöt upp bakom honom.

Likt en sentida Tocqueville reste Baudrillard till 1980-talets Amerika för att spana efter mänsklighetens framtid. 40 år senare, med Donald Trumps Amerika framför ögonen, började hans iakttagelser framstå som närmast profetiska.

”Det primitiva”, skriver Baudrillard, ”har trängt in i den självförhärligande och omänskliga karaktären hos ett universum som kraftigt överskrider sitt moraliska, sociala eller ekologiska förnuft”.

Jag ser alla de understrykningar jag gjorde när jag läste Baudrillards Amerika för första gången och jag får god lust att stryka under samma meningar igen, bara hårdare, och med ännu större förundran över träffsäkerheten i dem.

Göran Rosenberg
författare

Litteratur

Jean Baudrillard: Amerika. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2026.