Krisen på Kullaberg: När Vilhelm Ekelund tröttnade på månskenspladder

Vilhelm Ekelund klev upp på Kullaberget och återvände med krav på en ny ärlighet. David Zimmerman följer hans spår.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En klar sommardag kliver jag upp på Kullaberget i nordvästra Skåne. Ansiktet möter en storm av ljus och vind, jag måste kisa intensivt för att se hur Öresund och Kattegatt breder ut sig runt arkaiska klippor. Intrycksmassan får huvudet att bulta. Mossor, svinglar och andra tåliga, trotsiga arter kämpar i vindbyarna. I klippskrevorna växer vildkaprifol, eller ”sumpkaprifolen”, som poeten Vilhelm Ekelund kallade den. År 1906 stod han ju också här, i samma soliga blåst och insöp samma panorama. Man skulle kunna tänka sig att en av landets då mest omtyckta naturdiktare sedan promenerade hem och förvandlade sina intryck till ljuv dikt. För det är ju poetens jobb att omsätta den hopplösa naturen till något vi kan njuta av. Eller?

Nej, så tänker nog få samtida poeter på sin uppgift. Och det gjorde inte heller Ekelund, hösten 1906. Han hade börjat ana något misstänkt i detta naturdiktande han var så bra på. Vad han skrev när han gick hem blev något helt annat, som varken kritiker, publik eller marknad skulle begripa. På kullen leker jag med tanken att det är här någonstans det börjar bli komplicerat att skriva böcker om natur och skönhet. Var det rentav Ekelund som sumpade den svenska naturdikten?

Sedan debuten vid sekelskiftet hade han skrivit flera samlingar som hyllades för sina sinnliga, vibrerande skånska naturstämningar. Han hade därtill introducerat Paul Verlaine och andra melankoliska modernister. I deras anda är diktarens ångestsjäl och landskapet oftast oskiljaktiga. I samlingen ”Dithyramber i aftonglans” kan man hitta ett vackert barndomsminne från just Kullaberg. Jublande skriver Ekelund, som närmar sig trettiostrecket, hur själen egentligen inte åtrår de jordiska blommorna i sig. Poängen är att konsten och själen överskrider dem och skapar något större, ett ”gnistrande smycke på tidens hav”.

”Dithyramber i aftonglans” från 1906 ses ofta som hans sista diktsamling. När han kliver ner från kullen hösten det året har han något nytt i tankarna, något som kokar och spritter – en vrede. Ekelund gör slut med lyriken. Och kulturborgligheten. Och Sverige. Och det slutar inte där. En blöt kväll i Göteborg 1907 slår han till en civilklädd länsman i nyllet. I februari året därpå döms han till fängelse och flyr till Berlin.

Under detta vilda intermezzo omvärderar Ekelund sin syn på – ja, allt egentligen. Han äcklas inför vad han kallar högfärdsestetik, narcissuskonst, månskenspladder; helt enkelt en självbespeglande lyrisk skönklang som girigt konsumeras i borgerliga salonger. Ärlig litteratur, skriver Ekelund, är ”de fattigas blommor, de olyckligas blommor, vuxna långt långt utanför det välordnade samhället, där förståndigheten, ärbarheten och plattheten och hyckleriet breda sig i solid välmåga”. Han vill inte ha ett öre till från dessa hycklare och aldrig mer se skymten av någon sentimental gammal Ekelunddikt.

Han byter förlag och ger 1909 ut boken ”Antikt ideal”. Man kan kalla den litteraturkritik, aforismer, polemik, essä, prosadikt – den är allt på en gång. I denna röra av texttyper hittar vi Kullaberg igen. Ekelund beskriver i några makalösa passager utsikten som en ljus klar storm, som ”spänner ut sinnet i lugn glädje – jag har känt den ofta inför verken af högsta konst”. Han syftar på den grekiska körlyrikern Pindaros och konstaterar: ”Hjärtats vemod, andens klagan ur bojorna af den sublunariska verkligheten har ingen röst här”. Alltså, i stället för melankolisk självbespegling – ett heroisk möte med verklighetens okuvliga kraft. Skillnaden från förra bokens Kullaberg är monumental.

Året därpå kommer ännu en genrehybrid som heter ”Böcker och vandringar”. I en essä smyger Ekelund in en programmatisk dikt om hur han vill bort från det vekliga. Han vill förkunna den bittra sanningen. Strunt samma om publiken hånar honom, han vill inte ha deras beröm. Efter denna bok skriver Ekelund mycket, men väldigt lite som liknar dikter i vanlig mening. Det känns därför lite symboliskt att han ändå avslutar boken med – gissa vad? En liten dikt om Kullaberg förstås.

Den påminner om dikten från 1906, fast här träder de där förkastade jordiska blommorna fram på ett oväntat vis. Den poetiska månviolen trängs undan av sumpkaprifolens feta röda trassel av stänglar. Det är alltså hit hans sökande efter bitter sanning lett oss, tillbaka till den soliga klippan jag nu står på. Det som finns här är kanske vackert eller fult, den trassliga naturens likgiltighet inför poetens själsliv är åtminstone total.

Det är paradoxalt nog Ekelunds antimoderna strävan som gör honom modern. När jag gick på min första poesifestival runt 2015 pratade alla om ekopoetik. Det var ett nytt och spännande begrepp som gjorde entré i det skandinaviska litteraturfältet. I termen ryms olika metoder att läsa och skriva i skuggan av vår gigantiska ekologiska hotbild. Men det är knappast en modern naturlyrik. Man får leta länge om man söker vackert stämningsmåleri av tidig Ekelund-typ hos poeter som Anna Hallberg eller Fredrik Nyberg. Ekopoetiken ville tvärtom göra upp med lyrikens konventioner och dikotomier, inte återspegla naturen som något vi ska njuta av på håll. Släng ut den gamla prydliga verktygslådan med metaforer och diktjag och upprätta en ny, organisk poesiform!

Medan jag promenerar ner för kullen tänker jag att Ekelund i och för sig inte visste något om vår tids skenande fossilkapitalism. Men han upptäckte en nästan hopplös etisk konflikt i den roll poeten sätts att spela i det rovgiriga moderna samhället. Ekopoetik är ett av många senare uttryck för detta. Även om luften så småningom väl gick ur även den bubblan. En bit bort ligger parkeringen översvämmad av Teslor och gigantiska stadsjeepar. Kullabergs naturreservat är i dag en del av de välbärgades avsmakningsmeny, suckar jag uppgivet, och försöker vara sådär ekelundskt sur. Men jag banaliserar honom förstås. Ekelund är sällan bara sur – för intrasslad i hans karakteristiska pessimism växer en säregen optimism.

Efter sin upptäckt av poesins hopplösa situation, insisterade han ändå på skrivandet som en kamp mot detta tillstånd. Det är i denna kamp den mänskliga anden utvecklar ”sina ädlaste krafter”, skriver han. Som Anders Olsson påtalar i boken ”Ekelunds hunger”, är detta skrivande inte begränsat till en litterär genre. Det är ett sätt att skriva, tänka och leva som saknar bestämd början, mitt och slut. I språket växer jaget ihop med allt det ser och gör. Vilt och växande. Jag skulle gärna kalla det just organiskt.

Så jag tänker på sumpkaprifolen. Mitt bland sumpen och snärjet i den där sista dikten från Kullaberg reser sig slutligen en ensam alm. Det är Ekelunds etik: lev som almen på den stormiga klippan, som glatt strävar uppåt. Trots allt.

David Zimmerman
poet