Mikaela var rädd för att skada sitt barn: ”Om tankarna stämmer förtjänar jag inte att leva”

Varje vaken minut går åt till att försöka mota bort de obehagliga och våldsamma tankarna. Tänk om jag är pedofil, men har bara inte insett det?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Reporter & ljuddesign: Vincent Hansson
Producent: Gustav Asplund
Slutmix: Astrid Ankarcrona

Verkligheten görs av produktionsbolaget Filt.

UTSKRIFT AV DOKUMENTÄREN:

– Tänk om jag är pedofil men jag har bara inte insett det förrän nu?

För Mikaela går varje vaken minut åt till att försöka mota bort tankarna. Tankar som är obehagliga, våldsamma och ständigt fyllda av tvivel. Hon är rädd för att hon ska övertyga sig själv att vara en fara för dem hon älskar mest. En fara för sin son.

– Det enda sättet att skydda mitt barn är att flytta ifrån honom.

Jag har sökt upp Mikaela i Onsala utanför Kungsbacka. När jag fick reda på hennes berättelse slog den an i mig personligen. En historia om att brottas med och leva med sina demoner. Går dem att övermannas?

Mikaela växer upp i Luxemburg. Hon beskriver sig själv som ett känsligt barn, som upplever mycket ansvar för andras välmående. Och att hon redan som liten börjar ha en stark rädsla för döden.

– Jag började få tankar kring döden som alla barn får. Men jag fick verkligen panik av tanken av döden och blev rädd för att sova, för jag tänkte att jag skulle dö när jag sov. Så jag hade väldigt mycket känslor som liten.

En dag får Mikaela ta del av en tragisk nyhet. En nära vän till familjen har drabbats av cancer. En hjärntumör. Tillståndet är kritiskt och han mår sämre och sämre för varje dag som går.

– Då blev jag ganska ledsen av att höra det. Och så tyckte jag synd om honom för att han led. Då minns jag att jag tänkte: ”jag hoppas att han dör snart så att han inte behöver lida för länge”.

Kort efter att Mikaela tänkt den tanken så går familjevännen bort. Mitt i sorgen slår skulden till med full kraft, en fixidé om att hon bär ansvaret –att det är hon som har orsakat hans död.

– Det är mitt fel att han dog. För jag tänkte ju tanken, ”jag hoppas att han dör snart så han slipper lida”. Och då minns jag att jag sa det till min mamma. Att det är mitt fel. Och då förklarade hon att man kan inte tänka sig att någon ska dö, och att det är en ganska normal tanke att ha. Och att det kan vara lite fint att hoppas att någon inte ska behöva lida.

Hennes mammas ord blir en viss tröst men dessa tankar skulle visa sig bara vara början. En dag när hon hackar grönsaker så dyker en skrämmande bild upp i huvudet.

– Då började jag få tankar på att ”tänk om jag tar en kniv och sticker mig själv.” Jag ville absolut inte skada mig själv, men jag var livrädd för att jag skulle tappa kontrollen och bara sticka kniven i min mage. Så jag sa det till min mamma, och hon förklarade för mig att om du är rädd för att du ska skada dig själv, så behöver du inte vara ensam hemma. Men det ledde också till att jag var mycket med min mamma på fritiden. För jag var så rädd för att vara hemma.

När Mikaela är 16 år slår en ny, absurd fixering rot. Det är en tanke som trotsar allt sunt förnuft och som för de flesta – även för henne själv – framstår som helt världsfrånvänt. Men trots det känns det som något hon behöver ta på allvar.

– Så var jag fortfarande oskuld, och då började jag få tankar kring att jag skulle vara gravid, att jag skulle på något sätt ha lyckats bli gravid ändå. Jag minns att jag tog graviditetstest, trots att jag någonstans förstod att det är klart att du inte är gravid. Men jag var så rädd för det, för den tanken satte sig där också.

Lex Jungfru Maria?

– Ja. exakt!

Det är ingen som ser några varningsflaggor eller snappar upp att det är något problem. För tankarna påverkar ännu inte Mikaela till den grad att det innebär några större bekymmer för henne. Att den starka ansvarskänslan, rädslan för att skada sig själv, rädslan för att vara någon slags jungfruföderska – att det här skulle vara ett tecken på en sjukdom var det ännu ingen som kunde förstå. Mikaela är nu i 20-årsåldern och befinner sig på en fest. Och där mitt bland alla människor så får hon syn på en kille. Det är som att världen stannar upp, och allt folk runt omkring blir bara till en suddig bakgrund.

– Direkt fick vi ögonkontakt med varandra och jag kände direkt någon attraktion till honom och han kände likadant.

Gnistan mellan dem är omöjlig att ignorera. Så de börjar dejta och blir snabbt ett par. Och för Mikaela känns det helt fantastiskt. Hon har aldrig varit såhär lycklig.

– Och då var det, jag svävade bland rosa moln. Jag var så kär. Älskade honom så mycket.

Men att känna så starkt får någon har också sina baksidor för Mikaela. För den där starka ansvarskänslan, som genom hela livet har legat i bakgrunden och lurat börjar träda fram.

– Jag kände så mycket för honom att det nästan blev jobbigt för mig. Jag ville hellre bara få känna mig lite mer: ”okej, jag älskar dig jättemycket, men jag är inte besatt av dig”. För då märkte jag också att jag fick sådana här tankar om att jag ville skydda honom från allt.

Och Mikaela börjar oroa sig. Tänk om hon skulle förstöra allt? Allt det fina de håller på att skapa tillsammans Tänk om hon skulle råka flörta med någon, råka vara otrogen. Eller någonting mycket värre.

– Då började jag få tankar om att jag skulle råka döda honom eller någon annan, för jag bodde med min kusin, att jag skulle döda honom eller min kusin i sömnen. Och jag tror att det har att göra med att jag hittade en person som jag började älska jättemycket. Och så blev jag så rädd för att jag skulle råka förstöra det. Och vad är det värsta man kan göra då? Jo, det är att döda någon.

Mikaela vet att hon aldrig skulle göra något sånt i ett vaket tillstånd. I ett tillstånd där hon har kontroll. Så hon måste anpassa hemmet för någon annan – den potentiellt sömngående versionen av sig själv.

– Började gömma knivarna i lägenheten. Försöka sätta dem högt upp i ett skåp, för då kommer det att vara svårt för mig att komma åt dem när jag sover.

Men det är också nu det blir uppenbart, både för henne själv, och folk runtomkring. Det är något som inte står rätt till. Hon behöver hjälp. Så hon tar steget och vänder sig till vården. Mikaela, som levt i skräck för att förlora greppet om verkligheten, får nu äntligen en förklaring på vad det är som pågår. Hon har OCD, eller tvångsyndrom som det också heter.

– För jag var har jag en psykos? Nej, du har inte en psykos. Du har tvångstankar och det kändes väldigt skönt att äntligen få ett ord att hänga upp mig på och förstå mer om det.

Mikaela hade aldrig kunnat föreställa sig att OCD kunde se ut på det här sättet. För henne, liksom för många andra, var diagnosen förknippad med människor som maniskt tvättar sina händer eller håller saker kliniskt rent. Det kan förstås se ut på det sättet, men långt ifrån hela sanningen.

Det centrala i OCD är inte städning, utan de ritualer (fysiska eller mentala) som skapas för att avvärja en katastrof. Hjärnan identifierar ett hot och kräver en motprestation för att lugnet ska infinna sig. Men det är en falsk trygghet. För ju mer Mikaela försöker försäkra sig om att hon inte kommer mörda sin kille sömnen, desto mer utrymme får tvivlet att växa.

För att bryta mönstret måste hon sluta söka svar och istället våga stanna kvar i ångesten utan att agera. Så Mikaela får påbörja en KBT-behandling, där hon steg för steg får närma sig det allra läskigaste.

– När jag stod där med kniven så kändes det ju ganska läskigt i början, för det kändes verkligen som att jag kommer tappa kontrollen nu. Tänk om jag egentligen vill döda honom? Tänk om det är därför jag tänker de här tankarna. Sen blev det lättare och lättare ju mer jag övade på det.

Och så tillslut får Mikaela börja sova med knivar bredvid sig i sovrummet. Den ultimata exponeringen som ska få henne att tolerera osäkerheten kring vad hon gör och inte gör i sömnen. Och det funkar. Rädslan tynar till slut bort.

– Titta, du kan sova med en kniv i sovrummet, men du dödar ingen när du sover ändå.

Mikaela har äntligen lämnat skräcken bakom sig och börjat blicka framåt mot en ljusare horisont. Relationen är starkare och tryggare än någonsin. De gifter sig och bestämmer sig för att ta det stora steget att skaffa barn. Men drömmen om en växande familj visar sig vara en betydligt snårigare väg än de hade föreställt sig.

– Så vi fick genomgå en IVF process, vilket var ganska påfrestande. Sen blev jag gravid och i början av graviditeten började jag märka av att jag blev väldigt orolig för fostret. Jag började bli jättenojig för att någonting skulle hända som jag tänker att många gravida blir. Men jag kanske blev det lite väl mycket. Jag hörde av mig till barnmorskan hela tiden. Sen fortsatte det under graviditeten. Jag började må bättre sen också. Men sen de två sista veckorna så började jag må jättedåligt. Jag kunde inte sova, jag fick skakningar i hela kroppen. Jag mådde illa, jag kunde inte äta och det var på grund av ångest.

Och så händer något mer. Oron kring sömnen, som ofta varit en domän för Mikaelas OCD, börjar återigen ta plats. Men än så länge har hon inte gjort kopplingen. Hon ser inte att det är precis samma gamla demon som har börjat hemsöka henne på nytt

– Då blev jag jätterädd för att inte kunna sova. Jag minns att jag tänkte om jag tänker den här tanken innan klockan fyra idag, att jag inte kommer kunna sova, då kommer jag inte kunna sova ikväll. Sen brukade jag oftast kunna sova ändå, men jag blev liksom hyperfokuserad på olika klockslag och mina kroppsliga sensationer.

Starka sömnmediciner blir hennes enda sätt att uthärda de sista veckorna innan förlossningen. Men det triggar också igång något nytt. För i takt med att den närmar sig, börjar en annan sorts skräck att växa. Det är inte den typiska rädslan som många blivande mammor känner – oron för medicinska komplikationer eller den fysiska smärtan. Utan det är något annat.

– Men jag var jätterädd. Inte för att föda barn, men jag var jätterädd för att någon skulle ta mitt barn ifrån mig. Att socialtjänsten skulle komma och ta honom. Jag behövde gå på starka sömnmediciner precis innan min förlossning. Och så tänkte jag nej, men nu kommer jag bli missbrukare. Garanterat. Det finns liksom ingen annan utväg. Och de förklarade att det behöver du absolut inte bli. Det kommer du inte bli. Vi kommer inte fortsätta skriva ut det här hur länge som helst. Men jag mådde jättedåligt. Och sen fick jag min son.

Mikaela tittar på sin son. Det finaste hon någonsin har sett. Resultatet av en lång och prövande IVF-resa. Men hon kan inte njuta av det nyblivna föräldraskapet. För hennes besatthet av klockslag, rädslan för att inte kunna sova och att bli ifråntagen sin son fortsätter att hålla i sig. För tänk om någon skulle tycka att hon är en olämplig förälder?

– Jag tror att det har att göra med att jag också jobbar med just på socialtjänsten, att jag handlägger sådana här ärenden. Och shade vi nyligen haft något ärende med en mamma också i liknande situation som mig, och då blir jag jätterädd för att det där kommer hända mig också. Så det låg nära till hands. Jag tror det var det.

Rädslan för att inte räcka till som förälder börjar mutera och blir till ett inre monster. Den tvingar på henne bilder av ögonblick hon inte kan minnas, scener som aldrig har ägt rum, men som hennes hjärna ändå vill få henne att känna sig skyldig till.

– Jag börjar få jättemycket tankar kring att tänk om jag skakar honom, Tänk om jag redan har råkat skaka honom utan att jag har märkt det.

Tvångstankar av den här typen, som att skada sitt barn, Där inte något man vill göra, det är inte heller något man kommer göra och det är inte impulser, utan det är tankar som känns främmande och något som inte är i linje med den man är som person. OCD:n är en varelse som attackerar det du värderar allra mest i livet. Att vara en bra förälder, en bra partner och en person som behandlar andra väl. För Mikaela blir varje tvångstanke och varje litet misstag till bränsle. Det är som om hon oavsiktligt fortsätter att mata varelsen, tills den växer sig så stor att den skuggar allt annat.

– Och så minns jag en gång när jag råkade, när jag skulle klippa hans naglar. Och så råkar jag klippa honom på hans finger, vilket väldigt många föräldrar har råkat göra någon gång. Men då fick jag panik. Nu kommer någon ta honom. För nu har jag ju till och med råkat skada mitt barn.

Ett spädbarn en sårbar liten varelse som kräver konstant tillsyn. Men för Mikaela blir det inte lättare med tiden, snarare tvärtom. För när hennes son lämnar den sköra bebistiden bakom sig och börjar bli några år gammal, så framträder en ännu mer skrämmande tvångstanke.

– Tänk om jag egentligen är pedofil? Men att jag bara inte insett det förrän nu. Så då blev jag jätterädd för att jag helt plötsligt skulle vara det. Det var aldrig så att jag var rädd för att jag skulle utsätta honom för någonting, men jag var bara rädd för att de här tankarna skulle bli så påtagliga att jag till sist skulle övertala mig själv att jag är det.

Det är egentligen inget ovanligt att ha skrämmande tvångstankar. Tänk om jag puttar ner någon på tågspåret? Tänk om jag kör över någon med bilen? Tänk om jag begår ett övergrepp? Det som gör att det blir sjukligt är vikten man lägger vid dessa tankar. För de allra flesta kan vifta bort dem som obetydliga. En person med OCD tänker att de säger något om vem man är som person. Någon som jobbar på en förskola kanske säger upp sig från sitt jobb, en annan vågar inte sätta sin fot på en tågperrong, och en förälder kanske inte vågar vara ensam med sitt barn. För Mikaela så tar det nu upp hela hennes dagar och hon gör allt för att försöka hindra tankarna från att växa.

– Typ om jag skulle lyfta honom, se till att okej, jag får. Jag måste se till att hans ben inte råkar nudda mitt skrev när jag lyfter upp honom. Det är nästan omöjligt kan jag säga när man lyfter upp ett barn om de är nära en. Men då blir jag jätterädd för det och tänkte att jag måste flytta på honom på något konstigt sätt. Så jag kontrollerade alltid hur jag lyfte upp honom. Om jag skulle torka honom. När han gick på toaletten så minns jag att jag tänkte ”tänk inget konstigt, tänk inget konstigt, tänk inget konstigt” när jag skulle torka honom. Då är det nästan omöjligt att inte tänka något konstigt när man försöker säga det till sig själv.

Om jag säger “tänk inte på en rosa elefant” Vad händer i ditt huvud då? Sannolikt börjar du nog föreställa dig en rosa elefant. Det är precis så med tvångstankar. Men eftersom de ofta är av obehaglig natur så kan de leda till stresspåslag.

– Så hör jag det här ordet olämplig. Olämplig, Olämplig. Så till sist så är det. Jag är olämplig uppenbarligen. För jag tänker ju att jag inte ska tänka olämpliga saker.

De är Mikaela och hennes mans femte bröllopsdag. En dag som borde firas. Men precis som vanligt så slås Mikaela av en intensiv ångest så fort hon öppnar ögonen. Men det är ändå någonting annorlunda med den här morgonen. För hon känner nu en känsla av att hon inte klarar det här mer. Att hon inte längre orkar kämpa mot de skrämmande tankarna.

– För då var det ju att ifall de tankarna skulle stämma så förtjänar inte jag att leva. Det var liksom det som var grunden till det hela. Jag minns att jag ringde till min kusin, som har jobbat inom psykiatrin, och sa till honom att det känns som att jag måste ta en kniv och skada mig själv. Då sa han: ”Michaela, då är det dags att åka till psykakuten om man känner det.”

Hon och hennes man åker till psykakuten. Det är skrämmande för Mikaela, för inom henne mullrar samma gamla farhåga: rädslan för att vårdpersonalen ska se henne som en bristande förälder och bli oroliga för hennes son.

– Jag berättade för dem vad det är jag känner och de blev inte oroliga för mitt barn. De blev oroliga för mig. Så de sa att om du vill så kan du bli inlagd nu. Och då kände jag att ja, det måste jag ju bli för jag orkar inte detta längre.

Mikaela skrivs in, men tiden i slutenvården skulle visa sig bara bli ett kort andrum. För medan hennes mediciner justeras och en remiss skickas till ett specialistteam för OCD, börjar hon smida planer.

– Jag tänkte att enda sättet att skydda mitt barn nu är ju att jag flyttar ifrån honom. Så jag började planera på att jag skulle skaffa en lägenhet någonstans och att flytta ifrån dem. Och det var ju väldigt läskigt för min man, för jag var ju helt bara: ”Men jag måste ju det. Fattar du inte det?”.

Och i väntan på specialistbehandling blir Mikaelas mående bara sämre och sämre.

– Jag började få tankar kring att inte vilja leva längre. Jag kunde inte äta så jag gick ner typ sju kilo och jag behövde absolut inte gå ner i vikt. Jag började också ha jättesvårt att sova på riktigt denna gången. Så till sist så sökte jag mig till psykakuten igen, och då gjorde man lite mer medicinjusteringar och såg till att det lades på med remissen.

När Mikaela vaknar efter sin fjärde natt på sjukhuset är något annorlunda. Den intensiva ångesten, som brukar stå redo så fort hon öppnar ögonen, lyser med sin frånvaro. För första gången är det tyst.

– Nu kan jag tänka klart. Nu styr inte de här tankarna mig. Jag fattar nu att allt det här har varit OCD hela tiden och det var nästan en utomkroppslig upplevelse. Det var så skönt och jag bara kände att nu kanske jag kan gå tillbaka och faktiskt njuta av att vara med mitt barn.

Den nya kombinationen av mediciner har börjat verka och Mikaela är nu mottaglig för en terapibehandling, som hon påbörjar den direkt efter hon blir utskriven. Hon övar på att sitta stilla med tankarna, låta dem komma och gå utan att börja analysera dem. Hon får skriva ner sina värsta scenarier på papper och läsa dem högt för sig själv. I början bombarderas hon av de klassiska “tänkt om”- tankarna. Men för varje gång hon vägrar gå in i spiralen, börjar något långsamt att skifta.

– Till sist blev det bara text på en lapp, och jag kunde bara läsa den utan att gå in i en ond spiral. Så det var en av de väldigt bra övningarna tyckte jag.

Och Mikaelas allra största seger har varit modet att bryta tysnaden. Att våga prata om det som pågår i huvudet. Det som många gånger har känts som en mörk hemlighet.

– Jag har inte mått så här bra sen innan min son kom och det är helt underbart. Jag delar med mig väldigt mycket på sociala medier om min upplevelse av OCD, vilket jag känner stärker mig också att jag kan vara så öppen om det. För jag märker också att det är så många som känner igen sig. Det har varit en stor del av att jag ska återhämta mig, märker jag. Och att prata öppet om det med folk så att folk också förstår att OCD är inte bara att vilja ha saker och ting rent. Och nu, nu kan jag jobba igen. Jag kan vara med min son utan att känna mig hindrad. Jag kan njuta av att vara med min man utan att vara rädd för att jag är otrogen hela tiden, vilket är väldigt skönt. Så jag känner att jag lever nu. Förut överlevde jag bara.

Något som är värt att nämna är jag lever samma typ av OCD som Mikaela. Det variant där tvångshandlingarna främst utspelar sig i huvudet. Genom åren har mina teman skiftat, men oftast kretsar de kring rädslan för att skada andra. Det är anledningen till att jag inte vågar ta körkort, och precis som Mikaela har jag plågats av rädslan för att vara pedofil. Som tur har jag lyckats lämna just det temat bakom mig, men skräcken för att det ska komma tillbaka kan ändå dyka upp ibland.

Vad skulle du säga till någon som jag, som är rädd att skaffa barn för att man är rädd för att det kommer blossa upp?

– Jag skulle säga att man ska inte låta idén hindra det man vill göra, utan vill man skaffa barn, då ska man absolut göra det. För det är så fantastiskt att ha ett barn, även om det kan vara jättejobbigt ibland och man märker att det kan påverka ens psykiska mående. Så är jag så tacksam för att jag faktiskt vågade skaffa barn, för annars hade mitt liv inte sett ut som det gör idag. Jag har en fantastisk familj och jag tycker det är väldigt viktigt att man inte låter idén ta så mycket plats att man faktiskt hindrar det från från att man skaffar barn.

Den ultimata exponeringen?

– Kanske? Absolut. Framför allt om man också har pedofili och det där man är rädd för att tänk om jag egentligen är pedofil. Det var jag också rädd för när jag skulle träffa barn. Men jag var bara nej. Fuck that. Jag tänker skaffa barn ändå.