Jacob Taubes: När aposteln Paulus förklarar krig mot Rom

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade idéhistorien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-12-14.

Först flera år efteråt skulle betydelsen av de där fyra dagarna i februari 1987 stå klar för dem som deltagit. Då hade föreläsningarna sammanställts till en bok med en ovanligt kraftfull verkningshistoria. Men än så länge har ingenting av det där hänt. Än så länge är det bara februari 1987 i ett seminarierum på universitetet i Heidelberg, och en ensam röst, sprucken av sjukdom och ålderdom, som försöker sammanfatta ett helt liv i dialog med Paulus brev till romarna. Mannen, som är döende i cancer och som heter Jacob Taubes, är på samma gång en intellektuell gigant som en tämligen okänd religionsfilosof och rabbin. Han har knappt publicerat någonting under sina fyrtio år som akademiker, än mindre lagt fram någon banbrytande teori eller några nya rön. Trots det omges han av en ovanlig air, av en sorts aura som varit svår för eftervärlden att greppa och beskriva, men som på något sätt gjorde honom till ett intellektuellt kraftcentrum, en punkt mot vilken många av hans samtida, med eller mot sin vilja, graviterade. Han befann sig under femtio-, sextio- och sjuttiotalen hela tiden mitt i idédebatten. Listan över hans vänner och samtalspartners är en ovanligt omfattande provkarta över efterkrigstidens intellektuella värld. Alla verkar finnas med, från Carl Smith till Herbert Marcuse. I ett par av Susan Sontags mer fiktiva verk återfinns han som en diabolisk professor, en Mefistofeles som förlöser andra människors tankemässiga förmågor, men till ett mycket högt pris. Redan som mycket ung doktorand, innan han flyttade från Schweiz till USA och sedan vidare till Jerusalem och Berlin, hade han rykte om sig att vara något av ett demoniskt geni, en person som ofta kom i konflikt, som utnyttjade andra, som ljög och bedrog, ja, kanske till och med fuskade sig fram genom det akademiska livet, men som också hade en otrolig förmåga att tänka nytt och att hjälpa andra framåt i sina intellektuella processer.

Men nu, i februari 1987 i Heidelberg, är allt detta historia. Av Jacob Taubes liv återstår nästan ingenting, han är sjuk och svag. Mellan den tredje och fjärde föreläsningsdagen vårdas han på intensivavdelningen på Heidelbergs lasarett. Några veckor senare är han död. Och ändå är det på sätt och vis först nu det börjar; Jacob Taubes talar, bandspelaren rullar, hans intellektuella testamente tar form i stunden.

Han säger att han har kommit till Paulus brev, inte som professor i religionsfilosofi, utan som jude och som rabbin, och han understryker att den han mött i breven varken är ett katolskt helgon eller en protestantisk teolog, utan en radikal judisk mystiker. För honom var Paulus först som sist en apokalyptisk och gnostisk tänkare som ville krossa alla invanda föreställningar om världen. Jacob Taubes läste Paulus brev till romarna som ett politiskt traktat, ja, mer än så, för honom var Romarbrevet västerlandets revolutionära text par preference, en urkund omöjlig att förbise om man vill förstå den europeiska värld som växte fram ur judendom och kristendom. Allt som senare ska spelas ut i form av allt från messianism till revolutionär socialism finns redan inskrivet här; framför allt föreställningen om att den rådande ordningen går att överskrida och ersätta med något helt nytt, något som ännu inte går att föreställa sig.

Drömmen om en annan värld, om ett annat liv, börjar enligt Jacob Taubes med Paulus brev till romarna.

Det är denna vändning, från det rent teologiska till det politiska, som inom några år, när föreläsningarna samlats till en bok med titeln ”Die Politische Theologie des Paulus”, ska skicka en elektrisk stöt genom delar av den akademiska världen och delar av den europeiska vänstern, en stöt som väcker Paulus till liv för nya läsningar och nya tolkningar. Det är i Jacob Taubes efterföljd som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek söker sig till Paulus för att förstå vår värld.

Ja, efter de där dagarna i Heidelberg i februari 1987 går det inte att läsa Paulus på samma sätt längre.

Själv hittade Jacob Taubes till Paulus redan på fyrtiotalet, i de sena tonåren när han börjat studera till rabbin i Zürich. Den amerikanske historikern Jerry Muller, som skrivit en stor biografi över Jacob Taubes, beskriver relationen till Paulus som en livslång identifikation. Kanske, spekulerar Jerry Muller, handlade det om ett personlighetsdrag; Jacob Taubes var en man som oavbrutet bröt mot sociala konventioner och tabun, en ohämmad regelbrytare. Men förmodligen handlade det lika mycket om tidsandan, om de historiska betingelserna. Jacob Taubes hade på nära håll sett hur den tyska protestantiska teologin blev ett redskap för nazismen, och hur den liberala teologin lagt sig platt för kapitalismen.

För honom fanns det varken något protestantiskt eller liberalt över Paulus. Tvärtom. För Jacob Taubes var Paulus en revolutionär i ordets mest grundläggande betydelse. Paulus största önskan var att överskrida nuet och kliva in i framtidens rike. Ja, mer än så, Jacob Taubes menade att Paulus deklarerade krig mot Rom. Med en antikolonial gest av kosmiska proportioner vände han upp och ner på alla samtidens hierarkier: de första skulle bli de sista, de sista skulle bli de första – hur många tusen legionärer kejsaren än hade till sitt förfogande. Mot kejsaren och hans väldiga våldsmonopol satte Paulus ett nytt folk redo att utmana all form av innevarande ordning: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Ja, kanske är det här, i bilden av Paulus som en judisk förkunnare som överskrider den antika idén om identitet och därmed konstituerar ett helt nytt historiskt subjekt, som Jacob Taubes är som mest intressant. Han pekar på hur Paulus går från att bara vara en judisk mystiker med messianska böjelser till att bli en politisk ledare med en helt ny värld i sikte.

För den som vill är det lätt att dra paralleller till den tidiga arbetarrörelsen när begreppet klass kom att ersätta föreställningen om folket, och därmed skapa en motpart till kapitalet. Mellan Karl Marx och Paulus finns en stark affinitet. I båda fallen gällde det om att tänka historien och dess drivkrafter på nytt.

Men kanske är det ännu lättare att dra en linje från Paulus till de antikoloniala rörelserna under nittonhundratalet. Även då handlade kampen till stor del om att skapa nya identiteter som kunde samla människor mot den imperialistiska övermakten och dess fokus på splittring. Varför inte kalla Paulus för en antik Mahatma Gandhi.

Ja, med Jacob Taubes hjälp blir det tydligt att Paulus politiska teologi är ett revolutionärt och antikolonialt vrål genom historien, ett vrål som ekat genom århundradena: Det går att tänka mot strömmen. En annan värld är möjlig!

Mattias Hagberg, författare

Litteratur

Giorgio Agamben, The Time Thar Remains – A Commontary on the Letter to the Romans (Stanford University Press 2005).

Alain Badiou, Saint Paul – The Foundation of Universalism (Stanford University Press 2003).

Jerry Z. Muller, Professor of Apocalypse – The Many Lives of Jacon Taubes (Princeton, 2022).

Jacob Taubes, The Political Theology of Paul (Stanford University Press, 2004).

Slavoj Zizek, The Puppet and the Dwarf – The Perverse Core of Christianity (MIT Press 2003)