Madame Bovary i lyxfällan – vinst och förlustelse på kärleksmarknaden

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Men det är som skuldsatt konsument vi kan börja förstå henne, säger Jimmy Vulovic.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-12-04.

Innan Emma Bovary dör ber hon om att få sin spegel. Blicken riktas in i den kallt ärliga ytan. En människas viktigaste allierade är den som förr eller senare visar sig i spegeln. Det tror jag hon inser där och då. Tårarna faller. Sedan kastar hon sig tillbaka i sängen för att med en djup suck slutligen dö. Arsenik. Hon tog giftet för att fly ett liv som hon aldrig fick men länge låtsades leva. Och liksom fordringarna för det illusoriska liv hon levt kom döden till slut, obevekligt, likt ett fult ansikte upphöjt ”som en skräckbild i de eviga mörkren”. Emma dör mycket olycklig. ”Känn dig själv”, viskar hennes tragiska historia fortfarande mellan raderna i Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856.

Visdomen stod ristad i förhallen till Apollontemplet i Delfi. Därifrån har den ekat genom vår historia. Sokrates, den ogudaktige förledaren av ungdomen, gjorde filosofi av den. Inför Atens anklagande blickar så insisterade han på att självkännedom och ett rättfärdigt liv var allt han någonsin önskat uppnå. Sokrates vägrade under rättegången att be om nåd, vägrade att anpassa sig efter vad den dömande staden förväntade sig. Dödsstraff. Och giftkalken som han svepte tydliggjorde en konfliktlinje mellan individens vilja och samhällets krav. Sokrates var ett undantag. Han var ett tvärtom jämfört med oss andra. Ekot av hans visdom passerar därför, trots alla våra goda intentioner och instämmande nickningar, oftast förbi döva öron.

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Ännu ett eko av den vises röst i hennes exempel. Det är i verkligheten, inte i fiktioner och nedtecknade ord, som svaren finns. Så sade Sokrates. Men Emmas problem är större än romaner, mycket större. Hela hennes liv är konsumism, en fiktion så god som någon annan. Hon lånar liv istället för att leva sitt eget. Romanläsning är bara en del i det livsmönstret. När Emma Bovary dag efter dag ser på Game of Thrones och olika feelgood-serier, nej, så är det naturligtvis inte, men om romanen skrivits idag skulle hon nog ha gjort det. Men väl när hon läser de historiska romanerna av Walter Scott och alla möjliga kärleksromaner, så gör hon det inte för att få se och känna sig själv utan tvärtom för att fly bort från sig själv.

De återkommande äktenskapsbrotten är också en del i det konsumtionsmönstret. Med exempelvis den unge älskaren Léon konsumerar hon helt ohämmat kärleken, eller i alla fall en bild av kärlek och bekräftelse som står skriven i böckerna, tills hon känner att han tröttnat på henne. Då tröttnar också Emma på honom och möter ”i äktenskapsbrottet den tristess som hör äktenskapet till”. Deras konsumtionsvärde för varandra minskar helt enkelt. Men allt det där är hanterbart. Det är bara att gå vidare. Emma vet att maken Charles förlåter. Hon kan hantera honom. Däremot förmår hon inte att hantera det mest konkreta och ödesdigra resultatet av sin konsumentnatur: krediter, skuldebrev och reverser.

Då Emma går under beror det inte på romaner eller på att någon älskare har avslöjats, utan på att konsumtionslånens fälla till slut slår igen. Berättarrösten ger uttryckligen med orden ”det vill säga pengarna” läsaren den egentliga orsaken till hennes ohållbara situation. Romanen är en studie i skuldsättning, en berättelse om ett liv i lånta fjädrar. Och då återbetalningskraven hopar sig bortom all hanterbarhet tar Emma till den för skuldsatta lika ofta använda som desperata strategin att förtränga allt. Men kroppen minns: ”Hon kände nu som en molande och allomfattande värk i kroppen. Och det hände ofta att Emma fick stämningshandlingar, papper med stämplar, som hon knappt tittade på. Hon hade helst inte levt längre, eller fått sova ständigt.”

Romanen Madame Bovary kan litteraturhistoriskt delvis beskrivas som en tidig naturalistisk fallstudie om vad som händer då en människa med vissa givna individuella förutsättningar hamnar i en specifik miljö. I det här fallet en av konstromantiken präglad drömmare som får den moderna kapitalistiska ordningens alla kreditmöjligheter till sitt förfogande. Om vi istället beskriver berättelsen med en mer välbekant senkapitalistisk terminologi skulle den kunna liknas vid det tidiga konsumtionssamhällets Lyxfällan. Fast utan hopp i slutet förstås. Emma Bovary är ett exempel på det som socialpsykologen Erich Fromm har kallat homo consumens, alltså den människa som i den kapitalistiska världens ständigt ökande och till synes oändliga konsumtionsvalmöjligheter lever sitt liv, eller i alla fall iscensätter det, genom konsumtion av berättelser och varor.

Berättarrösten fångar träffsäkert, genom den unge älskaren Léons blick under ett hett kärleksmöte, hur Emma både iscensätter sig själv och också tolkas som något annat än den hon egentligen är: ”Tack vare sitt skiftande humör, ömsom hemlighetsfullt, ömsom glättigt, pladdrigt, tystlåtet, hänfört, nonchalant, kunde hon väcka minnet av tusen lustar hos honom, frammana instinkter och hågkomster. Hon var den förälskade kvinnan i alla romaner, hjältinnan i alla dramer, det obestämda hon i alla diktböcker.” Ett obestämt hon är väl så långt bort man någonsin kan komma ifrån det själv som både Sokrates och Gustave Flaubert vill att vi ska lära känna.

Författaren visar sig vara visare än den vise då han illustrerar att det inte ens behövs någon litteratur för att fångas i fiktioner. Emma Bovary är nämligen långt ifrån ensam om oförmågan att se världen för vad den är och att hantera den därefter. Romanen är full av illusioner och det resulterar i slutänden alltid i mycket smärta. Exempelvis förmår heller inte Charles att se Emma för den hon är och de behov hon har. Hans ständiga idealisering av henne, upphöjandet av henne på piedestal, kan vid en första anblick få honom att framstå som underlägsen. Så ser inte Emma det. Istället inser hon att de ständiga förlåtelserna tvingar henne att ”underkasta sig hans storsinthet” och det gör henne rasande. Hon är hjälplöst fångad i den roll som hon har tilldelats i livet, fångad i äktenskapet och i den bild av henne som maken Charles gärna konsumerar.

Homo consumens föds ur fångenskap, otillfredsställelse och passivitet. Det som först framstår som aktivitet, det vill säga att välja mellan likartade saker, ger konsumenten en illusion av frihet och makt samtidigt som det på ett behagligt vis döljer inre tomhet och ensamhet. Emma Bovary passar in i mönstret. Läsaren kan ana det djupa mörkret under hennes agerande. Men hon är inte ensam om det. Från och med den realistiska romanen är skönlitteraturen full av personer som, liksom de flesta av oss, är storkonsumenter av varor och drömmar, fiktioner. Den är full av personer som egentligen bara gör det som konsumtionssamhället förväntar sig av dem. Genom romanerna kan vi, trots den vises varning för litteraturen, ta lärdom. Sokrates och Emma närmar sig visserligen giftet från skilda håll, den ene för att hålla fast vid sin individ och den andre för att fly sin individ. Ändå förenas de då priset för att leva i ett samhälle präglat av illusioner till slut måste betalas.

Jimmy Vulovic, litteraturforskare