Dömd diktare: Bertil Malmberg och det tyska

Poeten Håkan Sandell reflekterar över sin kollega Bertil Malmberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-11-07.

I början av tjugohundratalet stod jag ensam i en mörk kvarterspark i norra München, och stirrade upp mot ett väl upplyst kupolformat fönster på andra sidan. Hustru och barn hade jag lämnat i pensionatsängarna nere vid Leopoldstrasses triumfbåge. Så vad hade väl då jag i en bayersk parkdunge att göra om natten, spionerande in genom andra människors fönster?

Bakom dessa rutor levde den svenske poeten Bertil Malmberg under de för honom besvärliga åren 1917 till 1927. Biografierna brukar kalla det en ateljévåning. Det malmbergska hemmet har av slumpen överlevt också nästa världskrig med dess zig-zaggande bombmattor. Vartannat hus står, i ful modern efterkrigsstil, vartannat i gammal skön wilhelminsk och med minnesskylt över Kandinskij eller så. Här bodde Malmberg tillsammans med sin franskfödda flickvän Gabie som han mött på Cabaret Läderlappen.

De flesta svenska poeter stannar hemma. Hur hamnade Bertil Malmberg i München, och det mitt under brinnande krig? Torbjörn Kjölstads biografi "Den ensamme resenären" – som försöker att vara den kompletta Malmberg-biografin – mer antyder än serverar svaren. Malmbergs nationellt sinnade lyrik hade visserligen haft sin publik hos den ännu karolinsk-romantiska svenska högern, men vänsterpressen hade hånat honom av hjärtans lust, som en läspande dandy – läspningarna återgivna i pratbubblor – som en som yrade om Gud och fosterland. Mellan storstrejk och bondetåg splittrades Sverige, kanske för alltid, i två politiska läger. Även den egna sidan, med Fredrik Böök, vände sig emot honom. Poeten stod ensam kvar med sina tvivel. I självbiografiska tillbakablickar har han vidrört hur han kom att skämmas över de nationalistiska poserna, hur han använt det nationella till att jaga upp sina ord till det rätta patoset, att det var stämningarna och de stora orden som hade attraherat honom, inte deras idémässiga innehåll.

Egentligen, påstår jag, tycks det nationella för honom ha handlat om det personliga, om nostalgi för farmoderns herrgård (betald med sågverkspengar), för det gamla Sverige och för gamla människor generellt. Moder Svea är kanske här just en farmor! En nostalgi för årstidsstämningar och lutande alléträd, för biblioteks tunga hyllor i ek, där i kallfuktiga rader ståtar de guldfolierade bokbandens högtidliga ord, med deras förförande trolldomsmakt, ekon av fornstora dagar. Spökar gör familjegodset, som sålts 1902 när han var tretton. Wäija kallat, känt från barndomskildringen "Åke och hans värld". Ja, så här klingar minnets makt, i "Uppgörelse och löfte", diktsamlingen från 1911:

Utanför de djupa fönstren rördes

trädfantomerna i spöklikt ljus,

och i risigt kala kronor hördes

svarta slagregns sagorika brus.

I det krigsmörka München bjöds frihet. Den gränslösa friheten under krigs- och revolutionstillstånd har andra skrivit om, andra män vill säga, eftersom gatorna blir otrygga för kvinnor. Här har han kärleken till sin blivande hustru, tillåtelsen att sitta hela nätter på natthaket "Brännässlan". Rilke är i stan. München har hela tre litterära salonger, Bruckmanns, Bernsteins samt Pringsheims, Thomas Manns svärföräldrar. Den kommunistiska rådsrepubliken arresterar honom, men pytt pytt, bara för en dag. Under de kommande efterkrigsåren och inflationsåren håller den svenska valutan familjen flytande som en kork, medan krigsinvaliderna haltar och rullar förbi i gatorna. Det värsta väntar dem än, noterar han, "det att glömmas bort". Poeten har upplevt en värld gå under:

Och kejsarkronorna, de sönderbrutna,

och kejsarmantlarna, de sönderskurna,

och kejsarörnarna med fläkta vingar

på marken ligga och förtrampas alla.

Hemkommen till Sverige först 1927, behåller Bertil Malmberg inte minst som översättare sina kulturella band till Tyskland. Hans sympatier förblir på tysk sida. Att den hårda Versailles-freden var orättvis var en vanlig åsikt och som han kom att behålla helt fram under 30-talet. Man närmar sig redan ett nytt världskrig, men vill inte se det. Nordisk socialdemokrati står fortfarande för nedrustning. När skall en Tysklandsvän förstå att Tyskland blivit ett annat? I sin biografi har Torbjörn Kjölstad likt tidigare skribenter svårigheter, och gör stora ansträngningar, att förstå Malmbergs relation till Tyskland under 30-talet, men verkar att ha svårt att acceptera hur en tid medan den utspelas och uppleves är något annat än när samma tid placeras och sammanfattas i historieskrivning. Att det som en gång stod öppet efteråt ges en sluten och avslutad form.

Liksom Heidenstams har Bertil Malmbergs 1930-tal getts i överkant dålig press. Malmberg var alltid anti-nazist och anti-Hitler, varnande för "den blinda rasfanatismen", och får likväl inte godkänt. Varför det? Det har med stilen att göra, hans syn på en intellektuell litterär stil är att den inte fick vara entydig, sade han två saker mot Tyskland kände han att han ville säga en för, och hans ironier bär pokeransikte, vädjande till läsarens intelligens.

1936 gör Malmberg en stor reportageresa i Tyskland, som bland annat ger honom möjlighet att på nytt bo i München några månader. Ungdomsminnena vaknar, båglamporna lyser ännu över Englische Garten, ölstugorna blomstrar av rostgula glas. Artiklarna står först i Dagens Nyheter, där man var intresserad av de kommande olympiska spelen.

Men saker hade förändrats, i närheten av München ligger nu Dachau, koncentrationslägret. Malmberg ges en guidad tur, än så länge ligger dödslägren i framtiden, även en svensk fångvårdsanstalt vid denna tid skulle ha verkat skrämmande på en poet. Om Dachau-fångarna skriver han likafullt det lilla han erfar – vilket enligt Torbjörn Kjölstad skall leda till vidare tyskt reseförbud – att "över dem alla vilade samma fasa... samma fruktansvärt förskrämda intryck: somliga stammade, när man tilltalade dem, andra stötte fram sina svar..."

Året efter har han smält reseintrycken. Han varnar i tidskriften Nu, att "det är ett misstag att anse de nordiska folken immuna mot det radikala judehatet", och som föredragshållare på en studentafton i Lund samma år 1937 kallar han Hitler för "en demon från de lägre regionerna". Senare, under kriget, medan de tyska trupperna ännu var på den vinnande sidan, så uppfördes hans Hitler- el. Göring-satir "Excellensen" i Stockholm, tyska diplomater dånar om "en förolämpning mot det tyska riket", och Sveriges utrikesminister Günther får medla igen. Bonniers förlag visar mod och ger ut Excellensen, det är 1942, vid en tysk invasion hade man oavsett stått på listorna.

Man kan hålla reservationer vad gäller fel hos människan Bertil Malmberg, men politiska är de inte. Hans poesi kommer att leva vidare, genom dess djupa känsla, även medkänsla, hans gehör för klang, och de metafysiska perspektiv som aldrig varaktigt lånar ut sig till något fast trossystem. En äkta poet påverkas förvisso av sin tid men finner sin symbolik innanför sitt eget väsen.

Håkan Sandell, poet

Litteratur

Torbjörn Kjölstad:

Musik: Solo Cello Passion - Doug Maxwell, Media Right Productions https://youtu.be/yMRDC_nFFaQ