Den Stora Heden

Hej Somna. Jag sänkte precis ljuset här i Äventyrsvargen. Jag tycker väldigt mycket om när det mörknar. Ibland på morgnarna när jag var liten och gick upp var vardagsrummet kolsvart. Jag kommer ner tidigt, det är vinter och mörkt ute, och jag går ner för den knarrande trätrappan. I köket har pappa ställt fram frukost. Inne i vardagsrummet sitter han själv i mörkret med en kopp kaffe och vill vara ifred. Jag återkommer till den bilden, för jag är exakt likadan. Det är något med den där privata stunden med kaffekoppen. Den betyder så mycket, och den är så kort.

Jag minns när vi lekte Tripoderna på gräsmattan. Jag hade tjatat mig till att pappa skulle vara med, och mitt i leken tittade jag på honom och såg att han skrattade. Inte elakt. Han tyckte väl att jag var rolig. Men jag avsåg inte att vara rolig, jag var mitt i leken, och leken dog. Jag skämdes över att jag lekte inför honom. Det finns ett annat minne också. Mamma hade nästan alltid tid, i alla fall när jag var mindre. När jag blev äldre och började få ångest var det inte lika lätt för varken henne eller pappa. Jag var kär i en tjej som hette Therese och bodde granngårds. Hon var mitt stora romantiska intresse under mellanstadiet, och det var nog mycket för att hon bodde nära. En dag ringer det, och det är två av mina klasskamrater som berättar att de är hemma hos Therese. Jag förstod att de ringde för att gnugga det i mitt ansikte. Jag minns än idag förtvivlan över att nu var det de och Therese. Jag grät rakt ut i luften, gick in i mitt rum, la mig i sängen och skrek "nu återstår bara kniven". Och jag minns hur min mor skrattade åt mig, för det blir ju så melodramatiskt. Det är svårt som barn att förstå att vuxna har ett annat perspektiv, och som vuxen är det svårt att komma ihåg att man inte själv har det sanna perspektivet. Det finns inga sanna perspektiv.

När jag bytte skola skulle hela klassen komma hem till mig. Jag hade bestämt mig för att bli populär, och ville att pappa skulle hjälpa mig bygga ett nöjesfält. Jag hade ritat skisser på allt som skulle finnas där. Tjejerna skulle leka med trähästar och killarna skulle kunna leka krig. Jag trodde att pappa skulle bygga det, och satte upp teckningen på köksdörren. Mamma och pappa lyssnar ibland, och jag hoppas att de inte tar illa upp.

Jag har ju bara vuxit upp där jag har vuxit upp. Det har gett mig byggmaterial, något att bygga mig själv med. Just då var det på det sättet det var. Det gjorde det svårt för mig i vissa avseenden, men jag tror också att det räddade livet på mig. Jag är otroligt tacksam över att jag har en barndom.

Och någonting som är angeläget för mig just nu är ju att jag vill äga det här. Jag vill ta hand om det här som händer nu. Jag vill inte låta åren gå och sen så har de gått Godnatt Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.