Motstånd: Länge leve desertören!

Finns det något som en god soldat, när kriget i sig är ett ont? Det frågar sig Patricia Lorenzoni, som lyfter fram fiktiva och verkliga desertörer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

År 1917, under brinnande världskrig, ställde sig en ung brittisk poet upp och vägrade återvända till fronten. Siegfried Sassoon hade tagit frivillig värvning under den upprustningsentusiasm som föregått krigsutbrottet 1914. På västfronten utmärkte han sig för ett mod gränsande till galenskap, och belönades med det brittiska militärkorset. Men efter en period av konvalescens tog han offentligt avstånd från kriget och deserterade.

Sassoon hotades med krigsrätt och riskerade arkebusering. Inflytelserika vänner lyckades dock få honom inlagd på Cariglockhart War Hospital där han istället vårdades för ”granatchock”, ett ord som kunde rymma allt från posttraumatiskt stressyndrom till ideologiskt motiverad pacifism. Här diagnosticerades han som lidande av ”starkt anti-krigskomplex” och ordinerades täta terapeutiska samtal. Efter fyra månader återvände han till fronten.

Men i hans poesi ljuder protesten vidare. Sassoons dikter målar upp ett skyttegravslandskap av ruttnande lik. ”Wallowed like trodden sand-bags loosely filled / and naked sodden buttocks, mats of hair / bulged, clotted heads, slept in the plastering slime. /And then the rain began,—the jolly old rain!” Kriget som en radikal stöld på mening.

Vem i den här historien var galen? Poeten som led av granatchock, eller de som ”botade” honom tillbaka till fronten?

Bilden av desertören befinner sig där kampen om historien förs. Den som vägrat strida för dem som eftervärlden kallar onda, blir hjälte. Den som lämnar en kamp uppfattad som rättfärdig framstår istället som en feg usling.

Men i krigets hetta, låter sig skillnaden mellan ont och gott verkligen göras?

Joseph Hellers roman Moment 22 från 1961 handlar om ett krig som sannerligen ofta framställs som en kamp mellan ont och gott: andra världskriget. Huvudpersonen, kapten John Yossarian, befinner sig på en av USA:s flygbaser i Italien. Han kämpar mot tyska nazister och italienska fascister – men, visar det sig, kanske allra mest mot de egna befälen. Yossarian, som är krigstrött och traumatiserad, försöker desperat bli friskriven med hänvisning till att han är vansinnig. Och alla är överens om att Yossarian är vansinnig. Därför bör han få åka hem.

Men för att bli friskriven måste Yossarian själv ansöka om det. Och när han gör det, visar han prov på sund självbevarelsedrift. Hans ansökan om friskrivning blir därmed grund till avslag, den visar ju att han är frisk. Den paragraf som gör detta möjligt har samma namn som bokens titel, ”moment 22”.

Titelparagrafen blir till en punkt vid vilken allt är möjligt, i allra fasansfullaste mening. Moment 22 är den byråkratiserade nakna maktens punkt, och den maktlösa förtvivlans. På så vis återfinns den på samma plats som det trauma som hemsöker Yossarian, och kring vilket berättelsen rör sig i allt snävare cirklar.

Det är en satirisk roman full av humor, inledningsvis vansinnigt rolig. Men ju längre den fortgår, desto mer växer läsarens obehag. Kriget är ett monster som producerar monster som i sin tur profiterar på att reproducera monster. Här finns gruppledaren överste Cathcart, som i sin besatthet av att bli befordrad till general ständigt ökar det antal flyguppdrag hans mannar måste utföra eftersom han tror att det förbättrar hans egna chanser. Här finns Milo, mässofficer och driftig entreprenör vars affärsverksamhet blir så lukrativ att ingen kan invända mot den ens när han säljer sina tjänster till den tyska militärmakten och bombar den egna flygbasen. Här finns den interna underrättelsetjänsten som diskret ser till att ”försvinna” vemhelst som ställer till för mycket oljud om krigets verkliga villkor.

Och här finns också ett manskap som söker tröst och glömska i famnen hos dem som är än mer maktlösa än de själva; Roms fattiga prostituerade. Jo, Yossarian kämpar för den ”goda” sidan. Men vilken mening har ordet ”gott”, när kriget är i sig ont?

”Jag är förbannat trött / på all er propaganda / om truppens goda anda / den får mig att se rött.” Så sjunger desertören i Lars Forsells översättning av Boris Vians sång Le Déserteur. Den japanske mästaranimatören Hayao Miyazaki låter ofta sina filmer utspela sig mot bakgrund av kriget. I Det levande slottet från 2004 vill två krigförande parter tvångsmobilisera trollkarlarna för att kunna dra nytta av deras förmågor i strid. I en scen står trollkarlen Hauru med hattmakerskan Sophie och betraktar ett slagskepp i fjärran. Sophie frågar: ”Är det vårt eller fiendens?” Hauru svarar: ”Vad spelar det för roll? De är mördare.” Om nätterna ger han sig ut i fågelhamn och strider mot bägge sidors dödsmaskiner.

Haurus position är inte pacifistens, utan antimilitaristens. Vad han vägrar är krigets regim. I den unga arbetarrörelsen var antimilitarismen en central del, den som likt Hauru sa: vad spelar det för roll, när de alla är mördare? Rörelsen var internationalistisk, och arbetare från olika länder skulle aldrig gå i krig mot varandra. Därför hade många svårt att föreställa sig ett storkrig i Europa. Men i takt med att upprustningen och krigshetsen intensifierades kring sekelskiftet 1900, slöt allt fler fackföreningar och socialistiska partier ändå upp bakom sina militärmakter.

Vad hade hänt om arbetarrörelsen i stort stått fast vid antimilitarismen? Relationen till militären är en känslig punkt i rörelsens historia, i Sverige och annorstädes. Redan när kampsången Internationalen, som än idag sjungs på första maj, översattes till svenska 1902 uteslöts en vers från den franska originalet:

”Om de oss driver, dessa kannibaler / mot våra grannar än en gång / vi skjuter våra generaler/ och sjunger syskonskapets sång.”

Idag sjungs versen, men i princip enbart i de anarkistiska och syndikalistiska tågen.

Internationalens franska original författades av Eugène Pottier. Han deltog aktivt i Pariskommunen, det arbetaruppror som 1871 brutalt slogs ner av den franska armén. För kvinnorna och männen i kommunen var det uppenbart att militären som sådan, oavsett nationsflagg, var fienden. Denna insikt är vad som också sjunker in hos Yossarian. Därför går han mot slutet av romanen baklänges genom flygbasen med draget vapen. Om han tidigare fruktat tyskarna, är det nu de egna befälen han är rädd för. Till slut återstår ingenting annat för honom än att desertera.

Det är inte för att han är en dålig antinazist som Yossarian deserterar. Det är för att han äntligen klart kan se det dödens maskineri han själv är del av.

Drygt ett sekel ligger mellan oss och Sassoons misslyckade försök att desertera. Militär upprustning är åter frågan för dagen. Just därför, låt oss höja en skål för den som har modet att trotsa krigets regim, för desertören i liv och fiktion: för John Yossarian, för Siegfried Sassoon, för trollkarlen Hauru och för alla andra som trotsar krigspropagandan och vägrar vara en god soldat i dödandets tjänst.

Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare