De farliga männen 2: Fri igen

Kriminalvården tvångsutvisar personer som får avslag på sina asylansökningar och inte återvänder frivilligt till sina hemländer. Ibland måste de använda våld. Hur säkra är de grepp som används? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

28 Nov 201629min

Makrillen, räkan och torsken är tre populära val i fiskdisken. Trots hållbarhetsmärkning förekommer både överfiske och bottentrålning - håller löftet om hållbar fisk? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Granskningen som är gjord av Samira Othman och Daniel Värjö har nominerats till journalistpriset Guldspaden.

21 Nov 201629min

Kaliber fortsätter granskningen av Karolinska sjukhusets nya organisation. Hur blev en management-teori kallad värdebaserad vård visionen för Karolinska? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

14 Nov 201629min

Briljant ingenjörskonst eller vettlöst krångel? Snart behandlas första patienten på jättesatsningen Nya Karolinska. Men hur många vet att sjukhuset också genomför en omfattande förändring på insidan? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Om två veckor ska första patienten behandlas på Nya Karolinska sjukhuset - ett projekt som har planerats i 15 år och är ett av de dyraste sjukhusbyggena i världen. Om det har det skrivits åtskilligt.Men hur många vet att Karolinska samtidigt genomför en väldigt stor omorganisation?Kaliber idag om ett pressat sjukhus.Klinikerna, som i över hundra år har varit navet i sjukhusorganisationer, ska upphöra. I stället ska vården organiseras efter så kallade flöden, specifika patientgrupper. En organisation som är helt ny och för många svår att förstå.Förhoppningen är att den nya verksamhetsmodellen också ska hjälpa till att lösa de ökande problemen sjukhuset har med stängda vårdplatser och växande köer på flera områden.Nyheter i SVT:”I nio månader har Linnea Nilsson väntat på att hennes mamma ska få en tid på Karolinska Solna. Operation har planerats fyra gånger men aldrig blivit av. Men som det är nu så måste hon vara extremt försiktig, eftersom det går ett hål rakt in i hjärnan. Så då får man gå med hjälm på.”Inslaget i SVT är från i våras. För den som är uppmärksam framgår att Karolinska har något viktigt på gång. Vi hör divisionschef på neurologmottagningen Göran Günther. Göran Günther i SVT: ”Vi hoppas att en ny verksamhetsmodell som Karolinska nu går in i inom kort, en helt ny organisation, kommer att förbättra vården för patienterna och även arbetsmiljön.”Värdebaserad vårdDen 5 juli är sjukhusledningen i Almedalen och presenterar sin nya organisation. Inspelningen kommer från Dagens Medicin Agenda och Moderator är Christina Kennedy:”-Det är tufft i vården just nu. Ni har svårt att rekrytera personal. Kommer det här nya sättet jobba, hur kommer det att hjälpa till att lösa de problemen? - Absolut, annars vi aldrig gjort det här. ”Produktionsdirektör Andreas Ringman Uggla från den här inspelningen:”- Det som är väldigt tydligt när man gör ett sånt här omvälvande förändringsarbete är att det finns väldigt många stenar att lyfta på.”Och sjukhusdirektören Melvin Samsom är där och visar en presentationsfilm.“To illustrate what we are doing I would like to show you a short film.” Ur presentationsfilmen från Karolinska:”Vi på Karolinska universitetssjukhuset vill öka värdet för våra patienter genom att skapa en ny modell. Huvudstrategin som vi bygger vår nya verksamhetsmodell på är därför värdebaserad vård.”Det hela bygger på en amerikansk managementteori. En teori som, förenklat, handlar om hur man kan förbättra kvaliteten i vården och samtidigt spara pengar. Vi ska återkomma till det.I Almedalen finns även representanter från Sahlgrenska I Göteborg och Akademiska i Uppsala som berättar om sina erfarenheter av värdebaserad vård. De har infört konceptet i liten skala, och de har kvar sin vanliga organisation.På Karolinska går man nu betydligt längre. Sjukhusledningen har kommit fram till att det bästa sättet att införa värdebaserad vård, är en total omstöpning. Karolinska ska därför avskaffa sina kliniker och organisera vården på ett helt annat sätt. Produktionsdirektör Andreas Ringman Uggla förklarar i seminariet från Dagens Medicin Agenda:”Det vill säga, slutar att kämpa emot en organisationsstruktur som inte är gjord för att utföra det arbete vi vill utföra, och vrider om den så att vi i stället kan ligga och harmonisera.”Ledningen vill skapa en organisation där man kan följa patienternas väg i vårdkedjan och lättare mäta och förbättra kvaliteten. Vinsten för patienterna ska vara att de får bättre vård, och samtidigt ska sjukhuset komma tillrätta med de problem man brottas med.Från Karolinskas presentationsfilm:”Vi vill också möta våra utmaningar med en fragmenterad organisation, ojämn vårdkvalitet och återkommande problem med ekonomin.Samma dag som den nya verksamhetsmodellen presenteras i Almedalen domineras nyheterna därhemma av att Karolinska tvingas ställa in alla icke-akuta operationer.Det finns en växande kritik mot att sjukhusledningen sätter en sådan tilltro till ingenjörskonst och teoretiska modeller…– Ja, man kan ju jämföra det med att många just nu upplever att de drunknar, en av kritikerna, läkaren Astrid Seeberger.…och till en organisation som ingen vet hur den kommer att fungera:– Det är klart att det går att göra annorlunda, men att göra allt detta på en gång, samtidigt som man flyttat in i nya lokaler, ser jag som ett väldigt, väldigt stort riskprojekt, säger förre sjukhusdirektören Birgir Jacobsson.Det här är det första av två program om den stora omvandlingen på Karolinska.Vi är på njurmedicinska kliniken i Huddinge. Den ska upphöra och tillsammans med endokrinkliniken bilda temat ”infektion och inflammation”. Exakt vad det innebär är svårt att sammanfatta. Målet är att kompetensen ska följa patienterna i högre utsträckning än i dag.Om kliniken som finns i dag samlar en rad olika diagnoser och symptom som är kopplade till njurarna, blir den nya organisationen i flöden mer specifik. Vissa läkare och specialistsköterskor kanske enbart kommer arbeta med kronisk njursvikt, andra kanske enbart jobba på en dialysavdelning. Vi säger kanske, eftersom alla formella beslut ännu inte är tagna.Kritiken är alltså utbredd här. Astrid Seeberger, överläkare i njurmedicin, säger att det finns en stor frustration på hennes arbetsplats just nu.– Det saknas vårdplatser. Det saknas sköterskor, det saknas läkare. Varje vecka slutar folk, för de orkar helt enkelt inte längre. I ett sånt, läge att då införa en ny modell, som kräver väldigt många möten, en enorm administrativa belastningen, det skapar en stress för personalen som redan är så stressad.Många vi pratar med beskriver hur omställningsarbetet har prioriterats före allt annat senaste året. Hur chefer och personal måste lägga ned mycket tid varje vecka på möten och utbildning. Hundratals workshops har hållits med upp till 15 medarbetare på varje. Dessutom pågår ett ständigt rekryteringsarbete. Nu när hela strukturen görs om i grunden, ska totalt 700 chefstjänster tillsättas, för att ersätta dem i den gamla organisationen.Peter Bárány är just nu verksamhetschef för Njurmedicin. Han säger att alla möten som hålls sätter en stor press på arbetet.– Det finns en stor oro för att vi inte ska hinna göra det här på ett bra sätt. Det här läggs ju ovanpå det övriga arbetet, och det är ett stort problem.Hur många timmar sitter du?– Jag sitter minst 25 timmar i veckan. Men för en läkare att hitta 3-4 timmar för ett möte i veckan, den tiden är svår att hitta.Och fortfarande återstår en del att förstå när det gäller hur det kliniska arbetet med patienterna ska fogas in i den nya verksamhetsmodellen.Peter Bárány verksamhetschef njurmedicin Huddinge:– Det som blir komplicerat är ju att vi har många patienter med flera olika sjukdomar. Man har ju i modellen tänkt att man bara ska vara med i ett flöde, men vi har ju patienter som har två eller tre allvarliga sjukdomar och vilket flöde ska man vara i? Ska man vara med i alla tre eller hur det ska fungera för dem? Det är för mig oklart idag.Vi har försökt att få en uppskattning av kostnaderna för det här omvandlingsarbetet. Det har inte varit lätt. Mycket av kostnaderna tas från Karolinskas ordinarie budget, som är 16 miljarder. Det finns också en omställningsbudget som i år är på 600 miljoner. De pengarna går till programledning, att införa nya arbetssätt och till driftsättning av det nya sjukhuset.En konkret siffra vi får från presstjänsten på Karolinska, är att man hittills i år betalat 26 miljoner till det konsultbolag som hjälper till med den nya verksamhetsmodellen. När vi talar med flera chefer och experter, både tidigare och nuvarande anställda, anser de att den totala kostnaden för värdebaserad vård och ny verksamhetsmodell, måste röra sig om hundratals miljoner, i direkta och indirekta kostnader. De beskriver hur Karolinska, med sina 16 000 anställda, förutom att bli klart i tid till flytten, fokuserar helt och hållet på den nya verksamhetsmodellen.Som vi berättade i början av programmet så har Karolinska sedan i våras haft växande problem med att hålla vårdplatser öppna och hålla uppe vårdproduktionen på planerad nivå. Det går knappt en månad utan att media rapporterar om allvarliga händelser.  Från P4 Stockholm:”Allting flöt på som det brukar göra, och Hugo sövdes. Och vi får alltså reda på att operationen är inställd klockan 14, när Hugo redan ligger…”Magnus Zetterström berättar för P4 Stockholm om när sonen skulle opereras på Astrid Lindgren.”Jag förstod inte vad det hela berodde på. De pratade om akutplatser, vårdplatser. Jag ställde frågan till läkaren, så du kan vi åka hem? Alldeles riktigt, Ni kan packa väskan och åka hem.”Melvin Samsom från Holland är sjukhusdirektör för Karolinska sedan två år. Vi frågar honom i vilken utsträckning de ökande problemen med platsbrist och köer är kopplade till det väldiga omställningsarbetet.– It has to do with specific shortage of professions that we need to have. For instance nurses for the evenings and in the nights. Sometimes also operating nurses.Enligt honom finns inget sånt samband. Dippen i vårdproduktion handlar om andra saker; brist på specifik kompetens, exempelvis sjuksköterskor på kvällar och nätter, och för operation.– The other part is moving out care, so called ”poliklinisering”, so that we do it in day care, so to answer your question, no it is not related. Och det handlar om vård som flyttas ut från sjukhuset, och en ökad satsning på dagkirurgi, säger han.– That we are doing many things at the same time, that is true, of course.Att vi gör många saker på en gång, det stämmer, säger han. Men NKS lokaler är designade för att främja en tematisering, en sammanslagning av klinikerna.– NKS is built to facilitate a thematical organisation.Om vi skulle flytta in med den gamla klinikstrukturen, så skulle vi sedan behöva lägga ett par år på omorganisation, så därför har vi beslutat att det är bäst att göra det nu.– So we have decided within the leadership group that this is the best time to change it. Men att de nya lokalerna är designade för en radikal omorganisation där man river ner klinikstrukturen, håller Birgir Jakobsson inte med om. Den förre sjukhusdirektören, som 2012 inledde Karolinskas förberedelser för NKS, gjorde då en helt annan bedömning.– Jag var väldigt tydlig med det. Det talades om en tematisering och det bejakade jag. Det fanns ju redan en viss tematisering på sjukhuset. Jag sa: vi behåller den. Vi behåller klinikerna. Vi tänker inte göra en stor omorganisation. Vi ser ju det, att folk blir förvirrade, verksamheten tappar tempo, folk letar efter sina roller och efter nya samarbetspartners. Det sa jag redan från början, att vi gör inte det riskprojektet!Om jag skulle säga att du är bakåtsträvare, hur skulle du försvara dig då?– Absolut, du kan ha den åsikten. Men jag har jobbat inom sjukvården i 35 år och jag brinner för att förbättra och förändra sjukvården så att kvaliteten och patientsäkerheten ökar. Och jag har jobbat tillräckligt länge för att förstå att omorganisationer; att dra boxar och streck annorlunda, är en väldigt överreklamerad förbättringsmetod.En modell utan förankring i verkligheten?2014, året då Birgir Jakobsson går i pension och Melvin Samsom tillträder, tar arbetet fart på Karolinska med värdebaserad vård, en managementteori, framtagen av bland andra Michael Porter en amerikansk ekonomiprofessor, här på en konferens i Stockholm för ett par år sedan, utlagd på Youtube.”The fundamental purpose of healthcare system is value for the patient”Enligt honom är sjukvårdens mål att skapa värde för patienten.Och värdet får man enligt Porter genom att ta behandlingens effekter delat med kostnaderna. Och för att kunna göra det, måste man bli bättre på att mäta vårdresultaten.Det kan låta enkelt, men i själva verket är Porters program invecklat och har gett upphov till många missförstånd. Det säger Carl Savage, forskare på Karolinska Institutet, som i en kartläggning av en stor mängd vetenskapliga artiklar funnit en begreppsförvirring kring vad konceptet egentligen innebär. Han är positiv till mycket i Porters teori, men anser att förvirringen är ett bekymmer.Vi träffar honom på en konferens om värdebaserad vård, där han och forskarkollegan menar att flera av de föregående talarna, missförstått begreppet ”värde”.”Hur har vi pratat om värde idag? Det Porter menar med värde, är den här ekvationen..!”Var finns då det sjukhus som gått i mål med Porters modell?Carl Savage, doktorand KI:– Det finns ingen som har gått i mål, det finns ingen i världen som bedriver värdebaserad vård.Varför inte?– Det är nytt. Folk har inte insett konsekvenserna.Hur vet man att det funkar, då?– Det vet man inte. Det är precis det man inte vet. Om du går in på Youtube och tittar på Michael Porters tal, så kommer han aldrig att de dig exempel på ett ställe som gör alla sex delarna i hans program, utan han väljer ut ett ställe till och var och en. Till exempel lyfter han fram Jönköping som han skriver om 2006, hur långt de ha kommit. Men frågar de som arbetar i Jönköping så säger de att de helt enkelt arbetar med kvalitetsförbättring. Så han tar upp det som ett exempel på värdebaserad vård. Men det är bara ett exempel på en del av värdebaserad vård.Vi ska göra ett kort besök på ortopeden vid Sahlgrenska Mölndal, där de sedan 2013 arbetat värdebaserat med höftproteskirurgi. Genom att korta vårdtiden på sjukhuet har de minskat antalet infektioner och kortat köerna. På frågan om det verkligen är värdebaserad vård, svarar de att de använder de delar som passar deras arbete.Inne på avdelning 233 får jag en rundvisning av läkaren Maziar Mohaddes som leder förändringsarbetet här på ortopeden och av vårdenhetschef Marta Olsson.Marta Olsson, vårdenhetschef:– Tidigare kom väldigt många, ungefär 80 procent och blev inlagda kvällen innan. Det händer nästan aldrig numer, de kommer sex eller halvåtta samma morgon som operation. Så vi har kortat vårdtiden på sjukhus.Maziar Mohaddes, ortoped:– Och det ser vi efter den förändring vi har haft de senaste två åren här, att komplikationsfrekvensen minskar, andelen patienten som behöver ny operation, på grund av att de till exempel har fått en infektion eller andra problem minskar.Så den kortare vårdtiden handlar enbart om att man ska minska risken för infektioner, det handlar inte om att spara pengar?– Vi har haft den utgångspunkten när vi har förändrat arbetssättet, att i första hand som gör man förändringen för att förbättra patientutfallen, vilket har bidragit till de resultat man ser: förbättrad nöjdhetsgrad ett år efter operation, och en sänkning av komplikationerna med 20 procent."Vi kan inte riktigt avgöra kvalitén"Åter till Karolinska. En viktig del som man tagit fasta på är att låta patient- och anhörigrepresentanter vara med och diskutera fram vilka mått som är viktiga. I en presentationsfilm om Karolinskas nya verksamhetsmodell, får vi träffa kirurgiprofessor Torbjörn Holm.Ur presentationsfilmen:”Torbjörn: Jag arbetar tillsammans i en projektgrupp eller arbetsgrupp., där alla professioner och discipliner som tar hand om patienter med kolorektal cancer ingår. Men det viktigaste av allt är att vi har en patientrepresentant, Johan, som har haft den här sjukdomen, och nu hjälper oss i det värdebaserade arbetet.Johan: Jag tror det är helt avgörande att man låter professionen ytterst ta besluten, men att de besluten tas i samråd med patienten som får vara med och påverka.Torbjörn: Han har givit oss idéer och uppslag till förbättringsarbete, till exempel….”Den här filmen är från i våras. Vi ska komma tillbaka till professor Torbjörn Holm om en stund och höra hur han ser på läget idag, men först ska vi träffa Läkarföreningen, och ordföranden på Karolinska, Yvonne Dellmark.– Det är jättebra att man försöker ta reda på vad patienterna vill och vad de tycker om vården, och använder det i förbättringsarbetet. Det är väldigt positivt. Däremot behöver man inte organisera om vården så här mycket för att åstadkomma det.Hon säger att man fortfarande saknar en referens, till något sjukhus som lyckats genomföra något liknande.– Vi har inte hittat något exempel där man har genomfört alla de här förändringarna samtidigt, så vi ser det som ett stort experiment.Förra sommaren, när sjukhusledningen presenterade sitt förslag på ny organisation, för de fackliga representanterna, tog man upp ett tiotal pilotprojekt på värdebaserad vård. Men själva underlaget, med fakta och siffror, fick Läkarföreningen inte ta del av, säger de.När vi begär ut de här piloterna, vill sjukhusledningen få det klassat som arbetsmaterial. Först efter lite krångel får vi ut dem.Yvonne Dellmark för se underlaget:– Jag kan inte se några nya uppgifter som man inte hade kunnat åstadkomma med vilket förbättringsarbete som helst.Yvonne Dellmark är inte imponerad. Dessutom säger att hon att vissa av datumen inte verkar stämma.– Det är ju några av de här flödena där det inte verkar finnas någon dokumentation, som du har fått ta del av i alla fall, från den tidpunkt då de skulle utvärderas.Hur ska man tolka det? Att det sa att det fanns ett underlag fast det inte fanns? – Det är så jag tolkar det. Att det faktiskt inte fanns ett bättre underlag.Vi undrar varför sjukhusledningen tog upp piloterna som ett underlag för den nya verksamhetsmodellen, ifall de inte var relevanta?– They were relevant in terms of patient flows and to see wether value based healthcare could work in a university hospital environment as we have.Det var de, säger Melvin Samsom, de inleddes 2014 för att se hur vi kan bedriva värdebaserad vård på ett universitetssjukhus och för att se hur vi ska organisera oss. Men han hävdar att de aldrig varit avsedda att utgöra något stöd för den nya modellen.– That was not intended to be the proof for the new "verksamhetsmodell.”Så vad finns det för stöd?Vad har sjukhusdirektören för belägg för att deras enorma satsning kommer att lyckas?– Yeah, but there is no evidence for a non-organisational structure either, its a choice the you make.But the clinics we have had them for hundreds of years, this is something new… – Yes, and we know the problems are with the clinics, when we talk about the fragmentation of healthcare.Det finns inget belägg för att rådande struktur fungerar heller, säger Melvin Samsom, och räknar igenom de brister som han ser i den nuvarande organisationen kring kliniker: fragmenterad vård, svårigheter att mäta kvaliteten och återkommande problem med kostnader.– We can’t really grab the quality, we have this constant cost issues.Men vad han bygger sina kalkyler på, att det nya organisationen ska lyckas, får vi inget svar på.  Vi tar det här stegvis, ni får komma tillbaka om ett par år, så får ni se resultaten, säger han:– The new organisational structure if focusing on solving this step by step. Let’s come back to this in one or two years and we can show you the results.Det finns alltså en kritik mot att den nya organisationen är dåligt underbyggd, samt att införandet sätter press på en redan pressad verksamhet.  Något som ledningen bemöter med att nuvarande organisation har kommit till vägs ände och att nu är det bästa tillfället att göra det här.Men kritiken är bredare än så, den handlar om toppstyrning, alltså sättet man genomför det här på.Kaliber har talat med runt 15 höga chefer, inom olika verksamheter. Hälften av dem har valt att lämna Karolinska på grund av det som sker.En av dem är verksamhetschef Peter Baranys företrädare på njurmedicin Huddinge, överläkare Maarit Korkeila. Hon vill inte bli intervjuad, men skriver i ett mail att:”Det kändes meningslöst att sitta i ändlösa möten och workshops. Ledningen försöker skapa en ny modell utifrån Excel-ark och diagnosnummer. Men det finns många och ofta livsviktiga samband som inte syns i siffror. Toppstyrningen gör att man även tappar den starkaste inbyggda drivkraft som finns inom sjukvård, nämligen att göra något bra för patienterna och dela resurserna på bästa sätt, ’på golvet’ varje dag.”Briljant ingenjörskonst eller ett vettlöst krångel?Ytterligare en kritiker är Annika Bergquist, som här tackas av från sin tjänst som verksamhetschef för Gastrocentrum i Solna.– Det har med den nya omorganisationen att göra. Jag är för en temaindelad vård. Men jag är väldigt emot att bryta sönder befintliga strukturer och genom åratal uppbyggda goda relationer, vilket det finns en väldigt stor risk att man gör nu. Problemet som jag ser det är att man inte möter verksamheterna där de är, utan man skapar ett system och drar alla över en kam.Har du kommunicerat dina farhågor till sjukhusledningen?– Absolut. Jag har vid ett flertal tillfällen och på olika nivåer kommunicerat det här. Jag får till svar att det är framväxande förändring där det finns möjlighet att vara med och påverka. Min erfarenhet nu är att den möjligheten att påverkar de viktigaste dragen för den verksamhet jag har lett och för de patienter som ingår där, det har inte varit möjligt.Melvin Samsom anser att kritiken om toppstyrning är ogrundad.– We are asking many people within the organisation to design the organisational structure in the best way that fits their needs and their patients needs.Han hävdar att även om ledningen tagit beslutet om ny organisation, så har designen och strukturen fått växa fram i dialog med verksamheterna. Men sedan behöver inte alla var eniga med det vi till sist bestämmer, säger han.– That doesn’t entail the fact of course that everyone will agree with the final decisions.Förutom toppstyrning, klagar många vi pratar med, på konsultstyrning; att mycket av förändringsarbetet leds av personer, som saknar vårdbakgrund, kanske aldrig träffat en patient.– De konsulter som varit inne som projektledare och presenterat olika scenarios för oss har ju en väldigt fyrkantig bild av verkligheten, sägerYvonne Dellmark, ordförande Läkarföreningen Karolinska, tycker det märks på mötena:– Med olika fyrkanter som vi kan välja att gå in i. Om vi föreslår en cirkel som passar verksamheten mycket bättre, så passar inte den i modellen och försvinner snabbt ut ur diskussionen.Om detta vittnar många vi pratar med. Till och med reklampelaren för den nya organisationen. Vi hörde ju kirurgiprofessorn Torbjörn Holm tidigare i programmet, i den presntationsfilm för den nya verksamhetsmodellen, som Karolinska låtit göra.Ur presentationsfilmen:”Vad ska vi göra för att förändra våra arbetssätt, så att vi faktiskt uppnår de mål vi sätter upp?”I slutet av filmen får han en fråga av patienten.Ur filmen:”Kommer ni att klara den här omställningen?Jag tror faktiskt att vi kommer att lyckas. Dels för att personalen har en inställning att arbeta för att öka värdet för patienten, men också för att…”Filmen är publicerades på Youtube i mars i år. I början av oktober söker vi upp Torbjörn Holm på hans kontor. Nu låter han inte lika positiv.Torbjörn Holm, professor kirurgi:– Det är ju fullkomligt obegripligt! Alltså det här, ingen förstår nå’nting!Vi sitter framför datorn och Torbjörn klickar sig igenom en till synes ändlös radda av Power Points, fyllda med staplar och diagram, cirklar och trianglar i olika färger.Torbjörn Holm, professor kirurgi:– Du ser hur många! Det är ju helt sjukt!Har du blivit lite besviken över det som du var så entusiastisk till?– Ja, i viss mån. Jag tycker att man har gjort det mycket mer komplext och svårt än vad de kanske borde ha behövt vara. Den grundläggande principen är god, men vägen dit har blivit alldeles för krånglig.Vi frågar sjukhusdirektören, varför de ger managementkonsulterna ett sådant inflytande och vad det är för unik kompetens de tillför.– They help us to design the new "verksamhetsmodell" and the bring in aspecific expertise that we dont have, sager Melvin Samsom. What is so unique about their expertise? – Well, they are consultants so they can bring in specific analysis to help our change leaders, to really do the work.Konsulterna hjälper oss att utforma vår nya verksamhetsmodell, och för med sig en kompetens som vi inte har, säger Melvin Samsom. De är konsulter och de kan göra specifika analyser, som hjälper våra förändringsledare att få arbetet gjort.Torbjörn Holm, professor kirurgi:– Det finns ett glapp mellan de som styr vården och de som utför vården. Och det ökar ännu mer med alla konsulter, eftersom deras språk är oftast väldigt obegripligt för oss som är i verksamheten. Och vårt språk i verksamheten är också obegripligt för konsulterna, för de kan inte de medicinska termerna, de kan inte verksamheten, de vet inte vad vi egentligen håller på med.Det tycks ha blivit några konsultledda möten för mycket för kirurgiprofessor Torbjörn Holm.– Det här är ju ingen som orkar läsa!Bortom alla svårbegripliga Powerpoints, tycker han sig skönja en organisation som påminner rätt mycket om den gamla, och där problemen inte är löstaTorbjörn Holm, professor kirurgi:– Det är nya namn. Vi kallar kliniker för ett flöde i stället, vår klinik delas upp i tre olika flöden, men det vi gör med våra patienter kommer ju vara i stort sett detsamma.Briljant ingenjörskonst eller ett vettlöst krångel? Det får framtiden utvisa.Säkert är att det redan kostat åtskilliga skattemiljoner och otaliga mötestimmar, för stressad personal. Och att upplevelsen av toppstyrning har fått erfarna läkare att säga upp sig eller tappa sugen.Torbjörn Holm, professor kirurgi:– Risken är väl att alla vi som varit väldigt entusiastiska för den tematiska organisationen kanske blir desillusionerade och kanske tappar geisten. Reporter: Per ShaprioProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

7 Nov 201629min

De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse. – Jag har fortfarande ett märke i höger öga. Kan man se det? – Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där. Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem. – Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig. Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.   – Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst. Dina syskon hade du någon kontakt med dem? – Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt. "Nej, jag har aldrig känt kärlek"  Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna. – Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.   Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten. – Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar. Förklarade hon någonsin varför? – Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.   Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta. Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att… kände du kärlek från dem någon gång? – Jag har tänkt många gånger på det här… Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll… eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.   Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt. Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman: ”Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt.” Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten. ”Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.” Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats. Tragiskt med så många avslag Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick. Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag. – De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig. Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären: “De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta.” Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås. ”Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan.” Johnny Lindén tar fram lunta med papper. – Här är hela arkivhandlingen från Göteborg. Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad. – Det är inte mycket som står. Hjärnskadad pojke. – Ja. Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad? – Det vet inte jag vad det kommer från. Men har du någon hjärnskada? – Nej. Det tycker jag inte själv. Haha. Kletar i barnbespisningen i skolan. – Ja, ja. Att du hade dåligt bordsskick? – Det kan det ha varit.   När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås. – Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism. På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.   – Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft. Vad fick ni göra då? – Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft. En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna. – Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för. När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny. – Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet. Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande. – Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med. I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.   – Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun. Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt. Men vad gjorde ni då? – Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta. Men hur var det för dig att sitta inlåst? – Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt. Fostermamman dömdes I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga. – Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll. Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.   – Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det. Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex. – Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat.  Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.   Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar. Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg. – Och hon slog och hon slog och hon slog. Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen. – Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker. Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.   – Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår. Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen. – Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i. Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister: ”Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden.” Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada. Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt. – Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar. Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med   Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan. – Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden. Väckte nytt hopp Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan. Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav. Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011: ”Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt.” – Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen. – Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet. Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor. – Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén.  – Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell. I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag:  – Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär. Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.   – Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt. "Vi litade på vad sökanden sa" En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser. – Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.   Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor. – Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén. Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art. – Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde. Pernilla letar i sina papper. Så vad står det här i beslutet? – Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen. Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning. – Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att… Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt. De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art. – Och det är tydligen inte allvarligt… med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen… det är inte allvarligt. Jag förstår inte.   Kraven stränga I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning. – Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat. Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker. – Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande. Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev. – Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas. Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?   – Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev. Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis. Rättsfall drivs i tingsrätten Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen. Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med. – Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades. Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.   – Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.   Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut. – Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell. – Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.   Reporter: Mikael Funke Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

31 Okt 201629min

Det var för att skydda de mest utsatta barnen som Lex Bobby kom till 2008. Men har lagen minskat risken för att barn ska fara illa? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det är Isolde. Vi var på Österlen. Här dansar hon runt, hon kom på hur en lampa fungerar också och satt och tände och släckte den hela kvällen. Det är en ovanligt varm höstdag och Mattias har tagit ledigt från jobbet för att träffa mig. Hans dotter Isolde är ett av de barn lex Bobby kom till för att skydda. Vi tar kaffet med oss och går en trappa ner för att titta i en kartong han inte har orkat öppna på flera år. Isolde var ett efterlängtat barn när hon kom för 7 år sen, men strax efter hon fötts tog relationen mellan Mattias och Isoldes mamma slut, Isolde bodde hos sin mamma och en utdragen vårdnadstvist började. – Enligt henne skulle jag komma dit någon timme på helgerna och sen skulle jag inte vara mer med än så. Så där började det… Det här är sådant som jag letade upp när du ringde. Jag har inte orkat plocka med Isoldes små tavlor som hon har målat. Jag fick alla bilder från förskolan så det här är sådant som hon har gjort. Vill du ta en paus eller vill du fortsätta? – Nej, vi fortsätter, det är så här. Det här har inte jag tittat på ordentligt. Man orkar till en viss gräns, man hanterar sorgen för den är varje dag. Den blir inte lättare med åren, det finns inget som säger enligt mig att sorg går över eller liknande, och varje gång jag lyfter fram något sådant här, läser någonting eller tittar på det så sörjer jag. Därför har jag inte orkat. För den här sorgen är nog att hantera till vardags. Mattias dotter blev tre och ett halvt år. Hon dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att Mattias hade anmält oro för henne till Socialtjänsten. Det är ovanligt att barn dör på grund av brott i Sverige. I genomsnitt har 5 barn per år dödats de senaste 5 åren. Men när det händer och det hade funnits varningssignaler om att barnet var i behov av skydd ska det göras en grundlig utredning av vad som gick fel. På så sätt ska man kunna hitta bristerna i samhällets skyddsnät, rätta till dem och förhindra att det händer igen. Det är det lex Bobby gå ut på. Kaliber idag kommer att visa att viktig kunskap om barnen som dödats missas och att fallen som utreds är så få att frågan är om det ens går att hitta generella brister. Kaliber kommer också visa att det inte skulle behöva vara så. Men först ska vi gå vi gå tillbaka 10 år i tiden för lex Bobby kom till efter en händelse som skakade om Sverige. Ur Ekot: “I göteborgstrakten har polisen satt in stora resurser för att leta efter en 10-årig pojke som försvann igår.” I januari 2006 anmäldes 10-årige Bobby försvunnen av sin mamma och styvpappa och många engagerade sig i sökandet efter honom. Nästan tre veckor senare kom det fram att det var de som hade misshandlat honom till döds. Ur Ekot: “Enligt åklagaren så blev pojken svårt plågad innan han dog. Han fick bland annat ström genom kroppen och hade blivit lämnad naken i snön.” Det som hände Bobby skulle inte få hända igen. Lex Bobby trädde i kraft två år efter hans död och det fanns en stor politisk enighet om att den behövdes. Flera andra länder hade börjat göra den här typen av haveriutredningar långt tidigare. Staffan Janson är barnläkare och gästprofessor i pediatrik vid Uppsala universitet och han är en av dem som länge hade jobbat för att den här typen av haveriutredningar skulle införas i Sverige också: – Vartenda dödsfall på ett bygge till exempel utreds ju i detalj. Är det den mänskliga faktorn, är det någon teknisk faktor eller är det någonting annat som har ställt till detta? Och på det viset lär man sig och det viset minskar man antalet dödsfall inom andra sektorer, inom byggnadssektorn, inom trafiksektorn, inom flyget. Staffan Janson har jobbat med utsatta barn i 40 år och han övertygad om att det man kan få ut av sådana här utredningar kan rädda liv: – Det är jag alldeles säker på. Man kan till och med bygga upp det som kan kallas för lathundar. Man kan skriva på en enda sida, kanske med tio punkter: det här och det här och det här. Är det så att du misstänker 4 av de här tio sakerna? Reagera! Lex Bobby trädde i kraft i januari 2008 och det är på Socialstyrelsen som utredningarna görs - men redan innan de kan komma igång har det uppstått problem. Polisen är skyldig att meddela Socialstyrelsen när de lägger ner en utredning mot någon som misstänkts ha dödat ett barn. Det händer väldigt sällan så då går ansvaret över till åklagaren som ska rapportera när i en dom i ett sådant här mål har vunnit laga kraft. Men Socialstyrelsen får inte in de här underrättelserna som de ska, berättar Marie Nyman som tog över som projektledare för lex Bobby-utredningarna i april år: – Nej, det är här det har fallerat. Vi får inte det, utan vi får ofta påkalla, ringa runt och fråga om det finns någon dom. Så det här är ju ett förbättringsområde som behöver ske, att det sker per automatik. För risken är ju att vi kanske missar någon. Åklagare och polis säger till Kaliber att de inte har lyckats få in rapporteringen av de här fallen i sina rutiner. Det har informerats om att det ska göras, men i praktiken glöms det ofta bort. Så Marie Nyman och hennes kollegor tvingas leta efter fallen de ska utreda. Det gör de bland annat genom att ringa runt till åklagarna och genom att hålla utkik efter dem i media: – Alltså, dagstidningar, kvällstidningar, SVT och Sveriges radio som rapporterar om sådana här saker som vi brukar hålla ögonen på. Men hur går det till då, gör ni en anteckning om dem då? – Ja, vi antecknar och har lite koll på dem. Och så begär ni in det här sedan då från åklagaren? – Ja, jag tror att de flesta har uppmärksammats. Jag tror inte att media har missat någon. Men skulle det vara så att vi inte får in någon underrättelse, ja då sker det ju ingen sådan här dödsfallsutredning på Socialstyrelsen. Det har missats fall och det är inte det enda som inte har fungerat med lex Bobby. Det här är inte heller första gången lagen granskas. När utredningen kan börja begär Socialstyrelsen in skriftlig dokumentation om barnen från de myndigheter som hade varit i kontakt med dem. Det kan till exempel vara från socialtjänsten, sjukvården, skolan och polisen för att sedan börja leta efter vad som kan ha gått fel. – Och då gäller det att systematisera det här läsandet. Det är ofta en otrolig mängd att läsa. Och där håller vi nu på med… jag vet att vi har fått kritik för att vi kanske inte har gjort det här på ett riktigt systematiskt sätt tidigare. Men jag vet att man sen den här kritiken kom till oss har vi ändå försökt bättra det och det har blivit mycket bättre och nu försöker vi skruva lite extra på det och ha en metodik i våra utredningar. Ja, Socialstyrelsen är kritisk till att åklagare och polis inte rapporterar dödsfallen som de ska men de har också själva fått kraftig kritik för hur de sköter utredningarna. För fyra år sen gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera Socialstyrelsens arbete med utredningarna och 2014 kom de med en nästan 100 sidor tjock rapport. I den får Socialstyrelsen underkänt på flera punkter. Så här lät det i P4 Jönköping i september 2014: ”En färsk rapport ifrån Statskontoret visar att den här lagen i princip är helt tandlös. Johan Sörensson du är chefsjurist på Statskontoret, varför har det blivit såhär? Vi har ju övervägt att man ska korrigera den här lagen men vi bedömer att det inte är tillräckligt utan vi tror både att det behövs fler fall och att man också behöver gå djupare i varje fall för att hitta likheter, för att hitta förbättringsåtgärder.” Statskontoret föreslog både att regeringen skulle överväga att göra om lagen och att de skulle flytta utredningarna från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Kritiken mot Socialstyrelsen handlar bland annat om att Statskontoret inte anser att det räcker att läsa den skriftliga dokumentationen för att få reda på vad som har gått fel och kunna rätta till felen. Man behöver också prata med dem som varit inblandade. Men Socialstyrelsen tar inte personlig kontakt. De har tyckt att det vore oetiskt att göra det. Att en utredning inte får starta förrän rättsprocessen är över innebär att det ofta har hunnit gå lång tid sen barnet dödades och då har man inte velat riva upp känslor hos personalen. Marie Nyman jobbade inte som projektledare på Socialstyrelsen när kritiken från Statskontoret kom, men nu är hon ansvarig för utredningarna. Så hur ser det ut idag? – Det vi funderar på nu det är att kunna göra det i fall där vi ser att det skulle vara viktigt att få kompletteringar. Men ni ska fortfarande bara göra det i vissa fall? – Mmm Är det inte en förutsättning för att få veta mer att man pratar med dem som har jobbat med det? – Det beror ju på vad som kommer fram i de handlingar vi får in så att säga. Vi tar även in rutiner och handlingsplaner och sådana saker. Det gäller ju att skapa sig en bild av hur det här kunde hända. Men i arbetet med Kalibers granskning har jag pratat med flera barnläkare, psykologer och psykiatriker och de säger alla att det inte går att skapa sig en bild av vad som hänt utan att prata med de inblandade. – Det är naturligtvis inte så att någon måste prata men många vill. Många ser brister, missförhållanden som de är oerhört olyckliga över och som de inte vill ska drabba andra barn. Åsa Landberg är barnpsykolog och har bland annat jobbat inom barn och- ungdomspsykiatrin och på Rädda Barnen. I sitt jobb har hon också träffat personal som har varit inblandad i fall där barn har dött. – Man behöver ge dem som är nära barnen en möjlighet att berätta sin historia, ge sin syn på saken. Åsa Landberg säger att mycket av det som händer i myndigheters kontakter med utsatta barn aldrig hamnar i journaler och skriftliga dokument. Saker som att man kanske inte har haft tid, inte har fått stöd av ledningen eller inte har rätt utbildning: – Det finns en risk för att de här dödsfallsutredningarna drabbas av samma tillkortakommanden som utredningarna kring barnen. Det handlar om för mycket fokus på skriftlig dokumentation, bristande helhetssyn, bristande barnperspektiv. Ska man göra strukturförändringar, ska man ha förslag så måste man också prata med de människor det rör. Marie Nyman på Socialstyrelsen säger att ett hinder för att prata med de som varit inblandade också är att det är stor personalomsättning inom till exempel Socialtjänsten och vården. – Men om de är kvar så är det klart att visst de har säkert viktig information. Men vi tänker att den personen, kanske inte är så viktig, utan mer vad man har för rutiner och struktur i organisationen för att upptäcka sådant här. Vad finns det för skäl att inte kontakta dem? – Vi vill se varje ärende, varje ärende är unik. Alltså en del i det här är ju att det blir otroligt mycket mer arbetskrävande. Det tar ju mer resurser. Jag tror att ska man göra det så behöver man åka ut till verksamheterna, åka ut till kommunen och landstinget. Och det är ju kanske inte bara en verksamhet, utan kanske fem verksamheter i ett ärende. Så det blir ju otroligt mycket mer tid man kommer att få lägga på varje ärende. Så det gäller ju att avväga där, syftet med att göra de här utredningarna och vad det ska leda till. Men vad är syftet med dem? – Man ska ha en kunskapsuppbyggnad kring att inte det här ska hända igen. Att vi ska lämna förslag på åtgärder till regeringen. Att kontakta anhöriga till barnen som har dödats har aldrig diskuterats på Socialstyrelsen. Men i en del andra länder som gör dödsfallsutredningar spelar offrets familj en viktig roll för att få reda på vad som har hänt. – Här är hennes små händer och hennes små fötter och här är hennes annons. Så hon är begravd den 6 september. Mattias vill berätta sin historia. Hans dotter Isolde dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att hennes mamma hade hotat Mattias med att ta sitt eget och hennes liv. När man till exempel hamnar i konflikt som Mattias och Isoldes mamma gjorde har man inte så mycket annat val än att lita på att samhället kliver in och skyddar barnet. – Man är fruktansvärt maktlös. Helt maktlös. Det som är absolut tyngst och jobbigast i mitt liv, som jag känner det är att, hur mycket människor i min omgivning än säger att det fanns ingenting du kunde göra så tycker ju inte jag det. Jag har ju inte kunnat skydda mitt barn. Men jag vet inte vad jag skulle ha gjort mer. Jag föreslog för min jurist att jag skulle åka dit och sparka in dörren och hämta henne och fick svaret, gör inte det. Då kommer du aldrig att få träffa henne igen. Jag gjorde inte det och nu är hon död. Nu är hon borta. Ring sociala och gör en orosanmälan, sa juristen och det gjorde jag. Jag ringde upp och gjorde en orosanmälan och får frågan, tror du att hon kommer att göra något sådant? Ja, vad fan ska man svara? Jag tror ju inte det. Jag tror ju inte det om någon. Så frågan är ju bara egentligen… Jag ska inte få den frågan, utan det borde ha agerats på det. Mattias ansökte också i tingsrätten om att det skulle göras en vårdnadsutredning av Isoldes hemförhållanden men fick avslag. Efter Isoldes död riktade Inspektionen för vård och omsorg, IVO kritik mot socialtjänsten för att det inte hade gjorts en ordentlig skyddsutredning. Isoldes mamma dömdes för mord till rättspsykiatrisk vård. Vi vet inte om Isoldes död finns med bland de lex Bobby-utredningar som har gjorts av Socialstyrelsen för de är sekretessbelagda, men med stor sannolikhet gör den det. Det står inte i lagen att Socialstyrelsen måste kontakta varken personal eller anhöriga, men Mattias hade velat få ge sin bild av det som hände. – Jag önskar att man hade valt att fråga mig vad jag ville. Det enda jag hade kvar var ju att på något sätt göra det korta liv, tre och ett halvt år som Isolde levde, meningsfullt. Det är klart att det river upp känslor. Det är klart att det är jobbigt, jag sitter här och gråter. Men det är väl ändå mitt val i så fall att säga nej tack? För för mig hade det varit av största vikt att få vara med och påverka. För mig hade det varit ett sätt att se att det finns någon form av vilja att förändra sättet vi hanterar sådana här situationer på. Socialstyrelsen har ansvar för genomförandet av dödsfallsutredningarna men även om alla fall som ingår i lex Bobby skulle utredas lika grundligt som en flygolycka så skulle utredningarna bli få och det är här kritiken mot lagens utformning kommer in. Som lex Bobby är skriven är det enbart fall där barn dör på grund av brott som ska utredas. Staffan Janson som är barnläkare och har jobbat med utsatta barn i 40 år kan inte förstå varför inte fler dödsfall utreds. – Alltså hela idén med den typen av lag som lex Bobby är, borde ha blivit, är att man ska utreda alla oklara dödsfall hos barn så i grunden så att man ser mönstren av detta. Sedan lex Bobby trädde i kraft 2008 har 35 barns död utretts. Socialstyrelsens uppgift är att hitta gemensamma nämnare och ringa in bristerna i skyddsnätet men fallen är enligt Staffan Janson så olika och så få att det inte går att hitta gemensamma mönster och komma med konkreta förslag till förbättringar. – Vi har i alla fall hitintills inte kunnat se att de här rapporterna har lärt oss någonting som vi kan ha användning av. I alla fall ingenting nytt, utöver det vi redan vet, Och det är ju det vi önskar. Vi vill ju ha en ny användbar kunskap och det är klart att det finns mycket att lära sig här. Staffan Janson och många andra som jobbar med utsatta barn har under lång tid påpekat att det skulle gå att få fram den kunskap som behövs för att förhindra att barn far illa om man vidgade lagen och gjorde som man gör i en del andra länder. I England och flera delstater i USA till exempel, utreds också oklara dödsfall bland barn. Bland dem finns det också barn som också kan ha varit i behov av samhällets skydd. För att få reda på hur många fler barn som skulle kunna utredas i Sverige om vi gjorde liknande har Kaliber begärt ut statistik över de barn i Sverige som har dött av odefinierad, oklar eller yttre orsak de senaste 5 åren. Skulle de fallen också utredas rör det sig inte längre om 5 barn per år utan om 120 barn. Jag ber Staffan Janson titta på ett av de fall vi vet inte har granskats enligt lex Bobby. Det handlar om en 5-årig flicka med grava funktionsnedsättningar som dog samma år som Isolde. Det hann göras 7 orosanmälningar om henne till Socialtjänsten innan hon dog om misstanke om våld och bristande omsorg. – Det här är ju då ett fall där det uppenbarligen är grav vanvård och här kan man ju nästan direkt se att här finns det ett antal saker som man skulle kunna lära sig av, eftersom man inte har reagerat riktigt från myndigheternas sida. En del av de dödsfall som finns i statistiken vi har tagit fram, kan man enligt Staffan Janson snabbt hitta en naturlig förklaring till och lägga åt sidan, men bland de här 120 barnen finns det också barn som har varit i behov av skydd. Barn som har tagit livet av sig och barn som har dött av vanvård: – Kan man göra detta med många fall så är det klart att kunskapsmängden kommer att bli väldigt stor. Vi kommer att kunna lära ut saker som vi inte kände till tidigare till personal som har hand om framför allt små barn så att de kan reagera i tid och se till att detta inte händer. Det handlar ofta om att sätta in stöd i familjer där man kan få en klar misstanke om att här står det inte rätt till. Känner du till någon åtgärd som har införts på grund av de här utredningarna? – Nej, det gör jag inte. Tycker du att det är meningsfullt att fortsätta med dem som det ser ut idag? – Nej, det är inte meningsfullt, utan det meningsfulla är att man tänker om här. Att man lär sig av de genomtänkta utredningar som görs i USA eller England, kanske framför allt i England eftersom de är mera lika oss och tar hem den kunskapen och skriver om den här lagen. Snart har det gått nio år sedan lex Bobby trädde i kraft, fyra år sedan Statskontoret rekommenderade regeringen att se över lagen och två år sedan de föreslog att ansvaret för utredningarna skulle flyttas över från Socialstyrelsen till IVO. Ingenting har ändrats i lagen och Socialstyrelsen tar ännu inte kontakt med de inblandade, vilket alla vi har pratat med säger är nödvändigt för att kunna stärka skyddet för utsatta barn. Marie Nyman som är projektledare för utredningarna tycker ändå att Socialstyrelsen har tagit till sig av kritiken: – Vi har en intern rutin för att det här ska gå till så att det blir tydligt. Vi håller på att utveckla utredningsarbetet för att det ska bli bättre och det är utifrån Statskontorets kritik som vi gör den här satsningen nu så att det tycker jag att vi har gjort. Hur många utredningar har gjorts sen Statskontoret kom med kritiken? 2014 och 2015? – Då måste jag titta efter… ja, det var bara, 2014 var det ett ärende och 2015 var det ett ärende, eller 2015 var det nog två ärenden men ett har vi inte fått in någon underrättelse på förrän här i våras så det har dröjts på det. Och sen har vi gjort en i år och vi har tre på gång som vi ska göra. Men alltså det är ju så här det är, det är ju få ärenden. Men vad är meningen med att utreda ett fall per år? – Vi är ju skyldiga att utreda så då måste vi göra det. Sedan kritiken mot lex Bobby kom har antalet utredningar minskat från i snitt ungefär 5 per år till 1 2014 och 1 2015. Marie Nyman säger att de har utrett alla dödsfall de har fått rapporterade till sig och kan inte svara på varför utredningarna har blivit färre, trots att antalet barn som dödas inte har blivit det. En av orsakerna kan vara att de inte hittar alla fall som inte rapporteras som de ska. Polis och åklagare säger till Kaliber att de ser över sina rutiner. Resultatet av lagen som skulle förhindra att det som hände 10-åriga Bobby skulle hända igen redovisas för regeringen i en rapport vartannat år. I den senaste som kom i år skriver Socialstyrelsen själva att de hittills inte har kommit fram till några nya slutsatser och att förslagen till åtgärder inte heller är nya. På Socialdepartementet pågår en översyn av lagen men man har precis bytt utredare så vi kan inte få veta vad man har kommit fram till hittills. Vi har också försökt få en intervju med barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regner som är ytterst ansvarig för lagen och också erbjudit henne att lyssna på det här programmet i förväg, men har fått svar att hon inte har möjlighet att medverka den här gången. Mattias, som förlorade sin dotter Isolde hoppas att anhöriga ska få en chans att vara med i utredningarna i framtiden för han tror att han hade haft viktig kunskap att bidra med: – Ja, absolut. Jag tror fortfarande att jag har det. Om det kan rädda ett enda barn så är det värt att riva upp de här såren. Reporter: Micha Arlt Producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

24 Okt 201628min

Larmnumret 112 är en trygghet för många, en livlina. Därför är det viktigt att någon svarar snabbt och att snabb hjälp skickas ut. Kaliber granskar idag SOS Alarm och hur de sköter sitt uppdrag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Här var då min sons rum, och man ser ju att det är väldigt mycket svart och där är ett väggfäste för en teve och teven var helt i hopsmält.Jag är i Ljungby i Småland, i vad som är kvar det hus där Katrin Marnell bodde till en kväll i mars förra året. Nu finns bara två ytterväggar, och några sotiga innerväggar. Hon berättar att hon och hennes pojkvän just skulle till att somna när hon stördes av ett ljud:– Jag hörde ett konstigt ljud och gick ut upp och tittade genom fönstret, såg inget gick och lade mig igen. Sen gick min pojkvän upp i vardagsrummet så såg att det kom lågor.De sprang och hämtade barnen, 4-åriga Frida och 8-årige Tim som redan hade somnat.– Jag tog inga kläder, ingenting. Jag var i bra trosorna, Frida hade pyjamas på sig, vi fick inte ens på oss skor. Vi tog dem som de var, vi tog inte ens skor på oss.I grannhuset bor Katrins svärmor:– Vi sprang bara in här och ropade det brinner, det brinner.De ringde 112 och berättade vad som hade hänt och fick snart beskedet att en brandbil var på väg. Och eftersom räddningstjänsten ligger bara tre kilometer från huset trodde de att hjälpen skulle komma snabbt.– Alltså de svarade ju fort, men de kom aldrig kändes det som. Och vi ringde ju från flera telefoner och de sa att de var på väg fast de hade blivit skickade fel.Katrin fick veta att räddningstjänst var på väg – vad hon inte visste var att den räddningstjänst som larmats ut låg nära 20 mil därifrån.Katrin är inte ensam om att ha råkat illa ut – det finns flera fall.Kaliber handlar idag om SOS Alarm – det företag som har i uppdrag att stå för mycket av vår trygghet och säkerhet, och som snabbt ska larma ut ambulans och räddningstjänst vid olyckor eller sjukdomar. Men på senare år har SOS alarm fått kritik. Det har framför allt handlar om man inte svarar tillräckligt snabbt på nödnumret 112, men också om felbedömningar och hjälp som skickats åt fel håll.SOS Alarm har försökt få ner svarstiden genom att ändra sitt arbetssätt. Men Kaliber kan idag visa att hjälpen inte kommer fram snabbare. Det tar istället längre tid att larma ut rätt räddningstjänst. Hur blev det så?Jag har åkt till räddningstjänsten i Mora. Det är stort larm och räddningsmanskapet har 90 sekunder på sig innan bilen ska rulla ut genom dörrarna.Det är flera länkar i räddningskedjan innan en räddningsbil eller ambulans kan åka ut på en olycka eller sjukdomsfall. Kaliber ska tittat på två av dem:Först ska någon svara på nödnumret 112 och ta reda på vad som har hänt. Regeringen har gett det uppdraget till SOS Alarm.Sedan ska ambulans eller räddningstjänsts larmas ut, och på de flesta håll i landet är det SOS Alarm som sköter även det.Och det är viktigt att både svarstiden och tiden för att larma ut är kort. Det säger Johan Szymanski som är räddningschef i Mora och Orsa kommuner:– Det viktigaste för oss är att den nödställde får hjälp så snabbt som möjligt och då gäller det ju att SOS svara så snabbt som möjligt när man väl ringer och att man larmar ut så snabbt som möjligt.Avgörande sekunderSOS Alarm är ett bolag som ägs av staten och Sveriges kommuner och landsting gemensamt. Kommuner och landsting skriver avtal med och betalar SOS Alarm för att bolaget ska larma ut ambulanser och räddningsbilar. Men i Mora har SOS Alarm under senare år inte uppfyllt avtalet och larmat ut inom den tiden som man har lovat:– Det vi har uppmärksammat då är över flera års tid nu så har SOS inte hållit de tider som vi har avtalat om, säger Johan Szymanski.Från att någon ringer 112 och säger att det hänt en olycka eller att det brinner ska det normalt inte ta mer än 120 sekunder, alltså två minuter innan hjälp skickas ut.Det handlar om mediantiden, den får man om man sorterar alla tider i storleksordning och pekar ut den tid som ligger alldeles i mitten. Ibland går det alltså fortare ibland tar det längre tid, men normalt ska det alltså inte ta mer än 120 sekunder.Men på senare år har det alltså tagit SOS Alarm längre tid att larma ut en räddningstjänst. Man har leget på både 130 och 140 sekunder säger Johan Szymanski.Men vad spelar de här sekunderna egentligen för roll?– Och skulle man exempelvis ha, låt säga ett barn som håller på att drunkna då kan tio, tjugo eller trettio sekunder vara avgörande. Föräldrarna kanske ser att det här barnet håller huvudet ovanför vattenytan men hinner försvinna under vattnet innan vi kommer fram och då är tio sekunder eller tjugo sekunder oerhört viktigt, säger Johan Szymanski.Han säger att tidigare var SOS Alarm bra på att hålla tiderna, men att det förändrats på senare år – och han tror att det beror på att SOS Alarm arbetar på ett nytt sätt. Tidigare togs 112-samtalen emot av den närmaste SOS-centralen, numera svarar SOS-operatörer på 112-samtal från hela landet. Men för SOS-operatörerna blir det svårt att hitta var hjälpen behövs – och det är det som gör att tiderna för att larma ut en räddningsbil har ökat menar Johan Szymanski:– Så den lokala förankringen, lokalkännedomen har försvunnit. Man hittar helt enkelt inte. Det tror jag är problemets kärna. Man kanske svara i Göteborg eller Malmö och så kommer larmet från Mora eller Venjan eller någon annan liten ort i Dalarna. Och då är det naturligtvis svårt att avgöra var den hjälpsökande behöver resurserna.Så varför har SOS Alarm börjat jobba på det här nya sättet? Det visar sig handla om att man inte uppfyller regeringens krav i den första delen av räddningskedjan, utan tar alldeles för lång tid på sig att svara på 112-samtal.I genomsnitt ska det inte ta längre än 8 sekunder innan någon svarar. Och ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Det är krav som regeringen ställer men som SOS Alarm inte har uppfyllt de senaste åren.– Hej, Lena heter jag.– Hej Claes, välkommen!Jag är på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm och träffar Claes Eliasson som är chef för alarmering och beredskap.– Vad vi har gjort är att använda våra resurser så effektivt som möjligt. Och vi har alltså gått över till något som vi kallar nationell mottagning. Där alla operatörer i hela Sverige kan ta emot besvara ett nödsamtal var man än ringer in ifrån. Och det gör vi för att då kapa de här längsta svarstiderna så att ingen ska behöva sitta och vänta på svar i ett nödläge när det finns en ledig operatör någonstans i Sverige.Förra året fick den som ringde 112 vänta drygt 13 sekunder på att någon skulle svara, och då hade ändå tiden gått ner sen året dessförinnan. Och mer än var tionde som ringde fick vänta mer än 30 sekunder.Hur har det då gått under 2016?– Under våren har vi sett svarstider på 10-12 sekunder under våren och under sommaren uppåt 16 sekunder. Och tyvärr har de inte riktigt gå ner riktigt under september.Claes Eliasson säger att det beror främst på att antalet samtal där någon verkligen behöver hjälp har ökat:– Antalet med ett faktiskt hjälpbehov ute i samhället ökar, vårdärendena ökar, det blir ett ökat tryck på sjukhus etcetera och även räddningstjänstärenden ökat något. Men också att vi jobbar med ett kvalitetsarbete där vi blir bättre på att dokumentera de hjälpinsatser vi gör och det gör att samtalstiderna ökar något.SOS Alarm når alltså fortfarande inte upp till kravet från regeringen om den som ringer 112 inte ska behöva vänta längre än 8 sekunder i genomsnitt, och att ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Men Claes Eliasson menar ändå att arbetet har gett ett visst resultat. De allra längsta tiderna har minskat:– De allra längsta kunde ligga på ett par, tre minuter, där är vi nere i en halvering av det. Men då ska vi också säga att det handlar om något enstaka jämfört med en nio-tio tusen per dygn samtal. Men det är ju ändå väldigt viktigt att vi fokuserar just där för det kan ju vara där en allvarlig situation har inträffat.Men kan han se några nackdelar med det förändrade arbetssättet?– Nej, i princip inte. Varje operatör kan ju hävda det här med geografin och lokalkännedom, men det är ju så att det finns ingen operatör i världen som kan hela Stockholms geografi utantill, det byggs om och det är stort och det är oerhört mycket gator, så man måste jobba med de kartsystem vi har och det är oerhört moderna kartsystem. Och jobbar man med det kan man positionera precis överallt, om man jobbar rätt, säger Claes Eliasson.Det flera räddningstjänster pekar på, att försöket minska tiden för att svara på 112, har gjort att tiderna i nästa del av kedjan, att larma ut räddningstjänst, blir längre eftersom SOS-operatörerna har svårt att hitta när det svarar på samtal från ett större område – så är det inget som Claes Eliasson känner igen.Kånnavägen, LjungbyMen när Katrin i Småland ringde 112 var det en annan SOS-central än den lokala som svarade och operatören hade stora svårigheter att hitta rätt:– Och vi ringde ju från flera telefoner och sa verkligen Kånnavägen och Ljungby och de sa att de är på väg liksom…Enligt den utredning som SOS Alarm gör senare så har operatören uppfattat Kånnavägen men stavar fel och skriver o i stället för å. När det inte blir någon träff tar operatören bort Ljungby i sökfältet och får upp en väg som heter Skonarevägen. Den ligger nästan 20 mil därifrån på en helt annan ort, men trots det larmas räddningstjänsten i delen av landet ut.Under tiden ser Katrin hur branden sprider sig:– Det vällde ut svart rök och vi hörde fönster som exploderade och gick vi runt kunde vi se lågor slå ut.Vad tänkte du när du såg det?– Panik, alltså vad ska man göra, var ska man ta vägen…Två andra SOS-centraler ta emot ytterligare samtal och två räddningsärenden skapas, vilket enligt utredningen gör att SOS-operatörerna har svårt att få överblick över händelsen. Först sju minuter senare har SOS Alarm lyckats lokalisera platsen på kartan och efter det kan man larma ut rätt räddningstjänst.Katrin tror att om rätt räddningstjänst larmats ut snabbare hade man kunnat begränsa branden:– Jag tro att de hade kunnat ha branden bara i själva vardagsrummet och resten av huset hade klarat sig. Det är min gissning för att det skulle gå mycket, mycket bättre.Katrins hus ligger på en gata med villor och små industrier, på andra sidan centrum ligger räddningstjänsten i Ljungby. Carl Håkansson är räddningschef här.– Vi upplevde ju inte att det skulle varit något anmärkningsvärt förrän vi kommer dit och vi fick rätt mycket synpunkter av folk på plats, och kanske med all rätt. Men vi visste ju inget om att ett antal minuter tidigare hade larmet gått till en helt annan räddningstjänst i en helt annan del av landet.Liksom räddningschefen i Mora menar Carl Håkansson att SOS Alarms arbete med att korta den allra första delen av räddningskedjan nämligen att svara när någon ringer 112, har lett till att tiden i nästa del i kedjan har ökat. Det tar längre tid att larma ut en räddningstjänst.Förändringen har införts stegvis, en del av landet åt gången, och i slutet på 2015 svarar nu SOS-centralerna på samtal från hela landet.– Det tar längre tid innan de vet mer om positionen och olyckan och det tar längre tid där av att vi får larm och det SOS kanske har förbättrar är att de svara snabbare men, ja, det är ju en del i kedjan men det får ju inte ske till bekostnad av att man larmar oss senare, säger Carl Håkansson.Men hur lång tid tar det då från att SOS Alarm har svarat på 112 till att en räddningstjänst skickas ut? Kravet är ju att det i mediantid inte ska ta längre än 120 sekunder, alltså två minuter vid allvarliga händelser."Vi ville klargöra att vi har fått nog"Men siffrorna för Sverige visar att sedan 2012 har man inte klarat det kravet och sedan 2014 har mediantiden varit nästan 20 sekunder för lång, alltså omkring 140 sekunder.Vi återvände till räddningschefen i Mora Johan Szymanski:– Är det en drunkning eller någon som ligger i ett brinnande hus såär ju de här sekunderna oerhört viktiga och då har vi råd att vänta så länge.När jag får hjälp att hitta fler siffror kan jag konstatera att tiden har ökat allt sedan 2010 och sedan januari 2014 och fram till juni i år har SOS Alarm inte lyckats uppfylla kravet på skicka ut en räddningstjänst vid allvarliga händelser inom 120 sekunder, en enda enskild månad.Det här fått cheferna för samtliga räddningstjänster i Dalarna att i ett brev till SOS Alarm och kräva förbättringar. Och ser man inte en förbättring före nyår kommer räddningstjänsterna i Dalarna att överväga att lämna SOS Alarm enligt Johan Szymanski.– Vi ville klargöra att vi har fått nog, vi tyckte inte att vi hade varit tillräckligt tydliga tidigare. Men vi ville tala om att det här håller inte, ni måste bli bättre.Men att de långa tider för att larma ut en räddningstjänst skulle bero på att SOS-centralerna stegvis har gått över till att svara på 112-samtal från hela landet, det är inget som Claes Eliasson, chef för alarmering och beredskap på SOS Alarm håller med om. Han ser snarare att det beror på förändringar i samhället:– Det är mycket som har förändrats i samhället. Vi bygger om våra larmplaner regelbundet, förväntningarna på oss förändras, vi har språkutmaningar, det är så mycket i samhället som förändrats så det blir lite förenklat att ta ut en faktor och säga att det är det som det handlar om.Han pekar också på att tiderna ha gått ner något de senaste månaderna:– De här sista 3-4 månaderna så har vi brutit den här trenden och de har gått ner. Så de är på väg ner just nu.De har ökat sedan 2010 sa du och att man har fåt ner dem de senaste månaderna kan det verkligen vara ett trendbrott, eller bara en tillfällig dipp?– Det kan vi ju inte svara på, det kan vara precis som du säger, men de arbeten vi gör så är det i varje fall enligt plan.Fram till 2012 klarade SOS Alarm att larma ut räddningstjänst inom 120 sekunder vid allvarliga fall. Sedan dess har tiderna ökat och ligger nu på omkring 140 sekunder. År 2012 var också då SOS Alarm stegvis började gå över till svara på 112-samtal i större områden.Men går det verkligen inte att få veta om det här hänger samman?Borde inte SOS Alarm eller räddningstjänsterna ha statistik där man se om det gör någon skillnad på tiderna för att larma ut beroende på var samtalet tas emot, om samtalet tas emot av närmaste SOS-centralen eller av någon annan central?Men Claes Eliasson säger att SOS Alarm inte mäter så idag:– Vi följer upp totalen på hela Sverige.Men ni mäter inte för enskilda centraler och skillnaden mellan om man tar emot på närmaste central?– Nej, nej inte idag.Men Kaliber har fått ta del av siffror som inte redovisats officiellt. De visar skillnaden på den tid det tar att larma ut en räddningstjänst om den närmaste SOS-centralen har svarat eller om man svarar på en annan central.Och det visar sig att det – med ett enda undantag – tar längre tid om man svara på en annan central än den som är den närmaste SOS-centralen. Skillnaden är i vissa fall så stor som 30 sekunder. Men när jag presenterar den uppgiften för Claes Eliasson säger han att det är siffror han inte känner igen:– Det känner jag inte igen men däremot kan jag inte dementera det för så kan det naturligtvis vara, det är inte omöjligt, men det är inga siffror jag känner igen.Men kan det verkligen stämma? Vi har ju fått del av siffor som visar det här. Vi återkommer till det här senare i programmet.Och ibland tar det inte bara längre tid, ibland skickas en ambulans eller räddningstjänst ut åt helt fel håll, det som hände Katrin när hennes hus brann ned, och man larmade ut en räddningstjänst i en helt annan del av landet.Under 2015 registrerade SOS Alarm i snitt 32 positioneringsavvikelser i månaden, det vill säga en om dagen. Under 2016 fram till och med juli har det ökat till 36 i månaden.– Ja, någonstans drygt noll komma en promille av alla samtal och det är väl runt en om dagen. Men då ska vi också säga att det är alla felpositioneringsavvikelser som vi har, vilket kan vara då i de flesta fall väldigt obetydliga fel husnummer eller något liknade till lite allvarligare naturligtvis, säger Claes Eliasson.Finns exempel på där det har gått riktigt illa?– Ja, det finns det absolut, som tur är det väldigt, väldigt få varje år.SOS larmar alltså inte bara ut inte räddningstjänst utan också ambulans i stora delar av landet. Och handlar det om ett livshotande tillstånd ska det gå på 100 sekunder – en minut och 40 sekunder – alltså 20 sekunder snabbare än en brandbil. Det läser jag i SOS Alarms årsredovisning där man konstaterar att man fram till 2015 har klarat målet. Men under 2016 har tiderna för att larma ut ambulans ökat.– Det tittar vi på och har för närvarande inget riktigt bra svar men vi analyserar det, säger Claes Eliasson.Men när jag bestämmer mig för att mer noggrant titta på ambulanssifforna upptäcker jag något underligt. Är det så att SOS Alarm inte redovisar hela sanningen om hur lång tid det tar att larma ut ambulans?Jag har åkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i ambulansgaraget träffar jag Per Andersson som är verksamhetschef:– En ambulans idag är som ett litet sjukhus, vi kan ge väldigt kvalificerad vård.I juni 2015 startade Uppsala läns landsting tillsammans med Västmanland en egen larmcentral. Ett skäl är att ambulanssjukvården har blivit mer avancerad. Ett annat skäl var att man var missnöjd med hur SOS uppfyllt kontraktet med landstingen.Och nu efter nästan ett och ett halvt år säger Per Andersson är de är nöjda med hur det har gått.– Erfarenheterna som vi bedömer det, men då är vi ju part i målet, de är enbart goda. Alla punkter vi kan mäta, olika tider så är det förbättringar och vi känner också att vi har fått ett större inslag av medicinskt innehåll i tjänsten, den är mer utvecklingsbar, vi har fått mer kontroll över våra resurser, säger Per Andersson.Det är fortfarande SOS Alarm som svarar på 112-samtalen och behövs det en ambulans så ringer de upp landstingens larmcentral och lämnar över ärendet. Totalt tar uppringningen och överlämningen i genomsnitt 40 sekunder. Men trots den extra tiden har den totala tiden för att skicka ut en ambulans inte ökat. Den är lika lång eller till och med något kortare. Men hur är det egentligen möjligt?– Vi tror ju att det är en kombination av kompetens, rätt stöd och i viss mån geografisk kompetens, de som jobbar kan de här områdena, och som känner dem väl. Vi har många personer som roterar mellan ambulans och larmcentral och som rör sig på vägarna och som kan sätta adresser snabbare.Men det är nu jag upptäcker att det finns något som inte stämmer. De siffror Per Andersson visar mig från SOS Alarm och från landstingens larmcentral talar om att det tar ungefär tre minuter att larma ut en ambulans.Men vid livshotande tillstånd ska det ju gå nästan dubbelt så fort, alltså under 1 minut och 40 sekunder, vilket är det mål som SOS alarm säger sig ha uppfyllt fram till och med i år.Hur hänger det här ihop egentligen? Det är en fråga som också landstinget i Uppsala ställde sig – och de upptäckte då att SOS Alarm i sin redovisning bara räknar med en del av den tid det faktiskt tar att larma ut ambulans.– Ja, om vi tittar på SOS Alarms tider så upptäckte vi under senaste perioden i samband med en avvikelse att vi hade uppgifter från anhöriga hur länge en person varit uppkopplad mot 112 och vi hade uppgifter från ärendet som var kortare och då visade sig att det vi då fick redovisat så ingick inte hela tiden på SOS Alarm från det att samtalet besvarades tills att ambulans larmades ut, säger Per Andersson.Så när SOS Alarm säger att de klarar att larma ut en ambulans inom 100 sekunder, det vill säga 1 minut och 40 sekunder, talar de alltså inte om hela samtalet från att de svarat på 112 tills att de larmat ut en ambulans.Till skillnad från tiderna för att larma ut räddningstjänst där hela tiden är medräknad börjar de för ambulans att mäta tiden en bit in i samtalet – efter att de har konstaterat att det handlar om ett vårdärende. Något som man blev mycket förvånad över på Uppsala läns landsting.– Det väckte stor förvåning hos oss och var en nyhet. Måhända var vi naiva, men det väckte stor förvåning. Ja, frågan är ju om vi ställt för få frågor och bara utgått från det som vi själva har känt har varit så självklart, om det nu var naivt eller inte, men det har inte förespeglat oss att man bröt upp det på det sättet, sen kanske det finns skäl för det som vi inte har förstått men i de redogörelser vi har haft har det aldrig diskuterats, säger Per Andersson.Att inte ha någotVarför redovisas bara en del av tiden när man larmar ut ambulans? När jag träffar Claes Eliasson på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm kan han inte svara på frågan och ber att få återkomma. Senare får jag ett svar från SOS Alarms presschef Helena Söderblom som säger att eftersom det skiljer mycket mellan hur avtalen ser ut med olika landsting, har man valt att redovisa på det här sättet. Men, säger hon, självklart borde det framgå tydligt på vilket sätt SOS Alarm väljer att redovisa.Men jag har en fråga kvar att ställa till Claes Eliasson. Det handlar om SOS Alarms nya sätt att arbeta, där SOS-centraler stegvis gått över till att svara på 112-samtal inom ett större område, och där man tog steget fullt ut i slutet på förra året och började svara på samtal från hela landet.De siffror som Kaliber tagit del av visade ju att den tiden för att larma ut räddningstjänst var längre om samtalet till 112 hade tagits emot på någon annan SOS-central än den som är närmast – men det var inget som Claes Eliasson då sa sig känna igen. När jag par dagar söker honom per telefon säger han att jo, det stämmer, så är det.– Vi kan se att det tar något längre tid att larma ut räddningstjänst från en annan plats i landet. I januari, omedelbart efter att gemensam nationell mottagning infördes så var skillnaden 20 sekunder. Det har vi successivt arbetat ner och i september är nu den här skillnaden 13 sekunder och den fortsätter kontinuerligt att minska, säger Claes Eliasson.SOS alarm, det företag som ska stå för en stor del av vår trygghet och säkerhet, har alltså under senare år fått allt svårare att uppfylla de krav som regering, landsting och kommuner ställer. Tiderna för att svara på 112 har varit för långa och i många år har det tagit för lång tid att larma ut räddningstjänst.För att korta svarstiden på 112 har SOS Alarm låtit SOS-centraler svara på samtal från hela landet. Men Kaliber har kunnat visa att det inte har gjort att hjälpen kommit fram snabbare, utan tvärt om eftersom det har fått till följd att tiden för att larma ut räddningstjänst blir längre.Kaliber är snart slut men först återvänder till Katrin i Ljungby i Småland, som fick vänta länge på att SOS Alarm skulle hitta rätt adress och kunna larma ut rätt räddningstjänst.– På morgonen var det bra lite rök, men branden var släckt i varje fall.Och du vaknade och såg det, hur kändes det?– Det kändes konstigt, att inte ha något, att allt var borta.Vad tänker hon då om det som hände?– Jag tycker det är väldigt dåligt, för det ska ju gå fort och dom som sitter där borde förstå bättre och kunna skicka ut snabbt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

17 Okt 201630min

Det har stormat kring företaget Uber. I Sverige lades samåkningstjänsten Uber pop till slut ned. Men många förare dömdes. Vilket ansvar tar Uber och hur påverkar företaget arbetsmarknaden? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När samåkningstjänsten Uber pop lanserades i Sverige blev den snabbt populär. Det behövde inte längre kosta så mycket att ta sig hem från krogen som med vanlig taxi.Det fanns bara en hake. Tjänsten Uber pop var inte laglig. Efter 600 dagar lade företaget ned den. Men förarna fick ta smällen - omkring 60 har hittills dömts i domstol.Kaliber idag handlar om det världsomspännande företaget Uber och deras förare - både i Sverige och i USA där allt började.Vi är i Stockholms tingsrätt en solig dag. Daniels fall ska upp i rätten: för första gången i sitt liv ska han stå inför en domstol, efter att ha kört som förare för Uber Pop. Och därför är han misstänkt för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.Eftersom Daniel vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in vad han säger– För mig känns det så här: det här borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag blev pappa för två veckor sen. Och här står jag, åtalad för ett brott, efter att ha kört för Uber som jag trodde var ett lagligt jobb. Det känns så konstigt. I hela mitt liv har jag aldrig varit i domstol eller blivit åtalad.Daniel körde för företaget UBER som på bara några år gick från noll till att bli en av världens största aktörer på taximarknaden. Ett företag som hyllats av resenärerna, men är illa sett av den etablerade taxinäringen. Uber har vuxit sig allt större genom låga priser och att tjänsten är enkel att använda. Men de har fått kritik för aggressiva affärsmetoder och att de brutit mot lagen.Kaliber handlar idag om dom som får betala priset för billiga resor och lagbrott. Vad händer med förarna som körde för Uber pop i Sverige och vad är det som gör att Uberförare i New York protesterar utanför UBERs kontor där? Följ med till UBERs hemland USA och till Europakontoret i Amsterdam. Men vi börjar på ett informationsmöte i Stockholm förra sommaren.”Jättekul att ni är här för att lyssna på oss. Vi… jättekul liksom, vi har gjort Uber pop här sen i september och det funkar fantastiskt bra. Så…”Han som pratar är i 25-årsåldern och står i en konferenslokal på ett hotell i Stockholm. Åhörarna som har kommit hit är framförallt män mellan 25 och 50 år, de flesta med utländsk bakgrund. De är här för att höra hur det är att köra Uber pop.Startade 2010 i USADet omtalade företaget Uber startade 2010 i San Fransisco i USA och skakade då om taxivärlden med sin tjänst. Med den nya digitala tekniken behövde man inga taxiväxlar, köer eller kontanter. Nu finns företag med liknande tjänster men UBER är överlägset störst.Ubers affärsidé är att via en app i telefonen sammanföra privatpersoner med förare som vill köra dem. Med ett enkelt knapptryck kan man beställa en bil till den geografiska position man befinner sig på och få en uppgift på om hur mycket resan kommer att kosta.När Uber började etablera sig i Europa mötte företaget på motstånd i många länder. I till exempel Frankrike protesterade andra taxiförare och brände bildäck. Men för Sverige som haft en avreglerad taximarknad sedan 1990 var det lätt för Uber att etablera sig. Här kan i princip vem som helst starta ett taxibolag och det får finnas hur många taxibilar som helst. Man skulle kunna säga att Ubers förarna är frilansare och i Sverige ska alltså alla ha taxiförarlegitimation.Men när Uber lanserade tjänsten Uber POP under hösten 2014 vände man sig till privatpersoner utantaxiförarlegitimation och då blev det mycket uppståndelse. Tillbaka till Ubers representant som står där på rekryteringsmötet:”Jag tänkte göra en snabb presentation om den här tjänsten Uber och Uber pop. Uber är ett teknikföretag, många tror att vi är ett taxiföretag men det är vi inte. Det vi är hör för att prata om idag är inte en taxitjänst, det är en samåkningstjänst. Vi har även taxitjänster.”Det är alltså som samåkningstjänst som Uber försöker lansera Uber POP. Vanliga privatpersoner utan taxiförarlegitimation och taxitrafiktillstånd började skjutsa kunder i egen bil. Pop-resorna var enligt företaget 60 procent billigare än vanlig taxi. 80 procent av notan gick till föraren som skulle stå för bil, bränsle, försäkring och skatt, Uber tog 20 procent.”Vi har gjort det här sen september. Hundratals förare som kör, funkar väldigt bra, vi har ingen press från skatteverket eller polisen. Det funkar bra…”Olagligt med Uber pop i SverigeMen bara två månader efter att det här mötet hölls kom den första tingsrättsdomen om att det var olagligt att köra för Uber POP.Men trots det fortsatte Uber med sina informationsmöten för att locka förare dit. Daniel var en av dem som gick på mötet.Vid den tidpunkten hade Daniel ett jobb: att dela ut tidningar mellan 02 och 04 på natten, sex dagar i veckan. Han och hans fru hade fått veta att de skulle bli föräldrar och han behövde ett nytt jobb. En kompis tipsade honom att han kunde köra Uber POP. Det här var alltså efter att den första domen fallit och ändå fortsatte Uber att rekrytera förare till tjänsten.– Vi blev alla lurade och vi blev alla utnyttjade. Varför ger man folk ett jobb ifall de vet att de kommer att dömas i domstol?I november i fjol blev Daniel stoppad av polisen när han körde för Uber pop. Han fick höra att han var misstänkt för olaga taxitrafik.– Jag åkte till Uber och sa: hey, jag har blivit stoppad av polisen: man kan inte göra så här, skjutsa folk mot betalning i Sverige. Då sa Uber så här: Nej, polisen försöker bara stoppa dig. Domstolen ska först bestämma sig. Så du kan fortfarande köra Uber pop till dess att domstolen säger att vi måste stänga ner.Daniel litade på Uber, men blev stoppad en gång till av polisen och den här gången slutade han för gott.– Jag är fortfarande så ny här i Sverige. Jag känner inte till lagarna här. Om jag visste att Uber pop var olagligt så skulle jag aldrig ha kört för Uber pop.I rättssalen där rättegången mot Daniel hålls, håller kammaråklagare Hans Ranholm sitt slutanförande. Och där får företaget Uber sig en känga:”Man ska som grundregel inte tala illa om någon som inte befinner sig i rättssalen, som inte kan försvara sig. Men jag tror inte att det är en alltför stor överdrift att säga att det sätt som Ubers verksamhet genom den här Uber POP-appen, den var inte så snygg. Det är utan tvekan så att XX och en hel del andra som anmälde sig som förare har blivit utnyttjade.”"Det är ett utnyttjande"– Hej!– Välkommen!Hos trafikpolisen i Solna har polisinspektör Anders Thonfors förhört ett 80-tal av de förare som blivit åtalade för bland annat olaglig taxitrafik efter att ha kört för Uber pop. Anders Thonfors har arbetat som polis i 30 år och han är förbannad på hur Uber har hanterat förarna.– Ja, det är ett utnyttjande av de här människorna, ett bondfångeri. Det handlar ju om att tjäna pengar och inget annat. Man har utnyttjat dem och de har ingen chans själv att sätta sig in i vad är det för lagar och regler som gäller i Sverige. Det har de inte fått någon information om, i vart fall ingen som de har förstått.Uber har ju sagt till förarna inom Uber pop att fortsätta att köra trots att tingsrätten i första skedet sa att det var olagligt, liksom Transportstyrelsen att det stred mot lagen.Vad tycker du om det?– Lagtrots. Punkt. Det är väl inte så mycket att säga om det. Man struntar i vad myndigheter säger, man fortsätter.Trafikpolisen har redovisat ett drygt hundratal fall i Stockholm och Göteborg. Kalibers granskning visar att hittills har cirka 60 män dömts i tingsrätten för att ha kört för Uber pop. I mars i år kom den första vägledande domen i hovrätten. Den man som dömdes då fick dagsböter för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.Uber pop blev särskilt populärt bland unga. Men Uber pop fick också mycket kritik under den tid som den existerade i Stockholm och Göteborg. När vi gjorde jobb om Uber pop för Sveriges Radio förra sommaren så sa tre av tio förare öppet till oss att de inte betalade skatt.På det här rekryteringsmötet som vi då besökte med dold mikrofon så var Ubers representanter noga med att understryka att de inte skulle lämna in inkomstuppgifter om Uber pops förare till Skatteverket.”Vi betalar skatt för vår del som vi tjänar på det här. Du bestämmer själv vad du ska göra med dina pengar. Den enda som känner till att du tjänar pengar är Uber och det är du. Det är ditt eget ansvar hur du eventuellt deklarerar det här.Så ni lämnar inga uppgifter till skattemyndigheterna?Nej.”Det är förarnas eget ansvar att betala skatt, men flera av dem som vi talat med har tolkat Ubers information som att de inte behöver det.Enligt Skatteverket har man fram tills nu upptaxerat 280 personer som körde för Uber pop. (Uppdaterad siffra samma dag som programmet sändes: 304 st). De får alltså betala restskatt för sina inkomster från Uber pop.Efter all kritik om skatten gjorde Uber det möjligt för förarna att genom appen skicka inkomstuppgifterna direkt till Skatteverket. Men det är fortfarande upp till föraren att göra det.Uber pop lades ned i SverigeNyheter från EKOT 11 maj 2016: ”Uber pop läggs ner”Motståndet blev för stort: i maj i år lades Uber pop ner i Sverige och idag har Uber i Sverige endast tjänster där legitimerade taxiförare kör på uppdrag av företaget Uber.Så är det också i New York, USA. Idag är det bara legitimerade taxiförare som får köra i själva staden New York. Men där har Uberförare börjat protestera mot företaget och opinionsbildare känner en oro över hur Uber ska påverka arbetsmarknaden i stort.Vi åker dit för att se vad som hänt de här sex åren då Uber har funnits. Hur har företaget Uber påverkat den amerikanska arbetsmarknaden?Vi åker taxi med Uber. I appen knappar vi in var vi vill bli hämtade.”Okej, det är Leonardo som kommer…”Vi åker in till Manhattan och här, inne i de trendiga kvarteren i Soho är det många som använder tjänsten. Uber har blivit det självklara valet för många unga, som sociologistudenten Kelthy More som använder Uber istället för vanlig taxi.– Jag använder mig av Uber främst I city och det är som ersättning för taxi. Det är mycket bekvämare. Du behöver inga kontanter och det är mycket lättare när du kan nå någon genom en app i mobilen.Varför använder du Uber istället för taxi?–Du måste vänta på en taxi och kolla om det kan komma en. Uber är mer kontrollerat och du får en inom några minuter.(– I primarly use Uber here in the city and it’s a substitution for a cab or a taxi. And it’s a lot more convenient, you don’t have to have cash on you, and it’s an easier way than you can always someone on your phone.Why are you using Uber instead of a cab?– A cab you have to wait, and hail a cab to see if it is coming. And Uber, you are just gonna have one and it’s more controlled because you can call when you want to and it gonna be there in a few minutes.)36 000 förare i New YorkOch Uber har vuxit snabbt: på sex år har Uberförarna gått från noll till 36 000 i New York och därmed tagit upp konkurrensen om passagerarna med de klassiska gula taxibilarna .Enligt bedömare låg företagets marknadsvärde på mellan 60 och 70 miljarder dollar i fjol. Den 40-årige grundaren Travis Kalanick är idag en av USAs hundra rikaste personer.Uber har också blivit ett av de bolag som många tar upp som exempel i den nya delningsekonomin som kan förklaras med olika sätt att hyra, dela och låna saker istället för att äga dem.Vissa menar att delningsekonomin kan komma att förändra sektorer inom samhället och på det viset kan den här nya ekonomin få stora politiska konsekvenser.Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. Många gillar flexibiliteten i jobbet, men tycker ersättningen är för låg och att det är svårt att påverka företaget.Reporter:” Just nu så står vi på en gata mitt i Chinatown och väntar på en förare som ska ta oss på en tur till Brooklyn. Vi har pratat med ganska många förare när vi har varit ute och åkt. De har inga problem att åka med oss som kunder men när vi väl vill slå på mikrofonen och göra en intervju, är det svårare. Nu tror jag att han kommer här, ja perfekt!”Han heter Salman och han och hans förarkollegor på Uber har börjat organisera sig. I januari bestämde sig Uber plötsligt för att sänka priset på resorna, vilket genast drabbade förarna eftersom de kör på provision. Salman var en av de som var med och protesterade utanför Ubers kontor i Queens. Men det gav inte mycket effekt.– De gjorde inget, de agerade inte. När anställda strejkar runt om i världen pratar ledningen med dem. Även om de inte kan lösa problemet så diskuterar de I alla fall med dem.(– But they didn’t take any action. Even they didn’t talk about this. When the employees go on strike everywhere in the world, the management talks with them, they discuss with them, they are addressing their problem, if they can not solve the problem: at least they can discuss with them. )"Jag har inget val"Salman säger att Uber, till skillnad från andra företag vars anställda inte är nöjda, inte ens brydde sig att ta diskussionen med förarna, men så är de ju inte anställda utan partners. Han känner sig inte nöjd med att jobba för Uber.– Jag gillar det inte, men jag har inget val, därför gör jag det. Uber är ingen god arbetsgivare. Jag säger det om och om igen. För de tar inte hand om sina förare, de tar inte hand om dem som tjänar pengar åt dem.(– In short I don’t like it, but I have no choice therefore I am doing it. UBER is not a good employer. I am saying again and again they are not good employersBecause they are not taking care of the drivers, they are not taking care of the people that is earning for them.)I ett blogginlägg förklarade Uber att man sänkte priserna för att få fler kunder, men man medger också för oss att kommunikationen till förarna kunde varit bättre.Vi åker till huvudstaden Washington DC, Här har Ubers tjänst, som liknar Uber POP i Sverige, kommit att bli ett alternativ till en dåligt utbyggd kollektivtrafik och ett taxisystem som många är missnöjda med. Här på stationen träffar vi 23-åriga Rashmie som väntar på ett tåg. Hon tycker att Uber är ett smidigt sätt att ta sig runt i sta’n och använder tjänsten 3-4 gånger i veckan:– Det kan vara svårt att ta sig runt, speciellt inne i city, då är det bra med Uber. För folk i utkaterna som ska in till downtown kan det ta för lång tid med tunnelbananan eller bussen. Och det är dyrt att köra med egen bil. Jag tycker Uber är bekvämt.Har du funderat på arbetsvillkoren för förarna?–Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken.(– Especially in a city like DC, it could be difficult to get around, Uber could be a good option. In DC a lot of people live in the outskirts in the city and need to go to the downtown. With a Metro and the bus it can take a long time. But it is also expensive to drive your own car. I find Uber to be pretty convenient.Have you been thinking of the working conditions for the drivers of Uber?– I must admit that that had not crossed my mind.)Liten sektor, men den växer fortNågon kilometer från Capitol Hill där kongressen ligger, finns en av USAs största banker, JP Morgan Chase. Där träffar vi Fiona Greig, som är chef för en av bankens analysenheter.JP Morgan Chase har tittat på hur många av deras sex miljoner kunder i USA som får inkomster från delningsekonomin, som Uber. Av dem drygt 3 procent som fått inkomster från denna sektor under de senaste tre åren. En liten andel, men ökningen var ändå dramatisk säger Fiona Greig.–Vi pratar om en liten sektor, men den växer väldigt fort.(– We have talking about a small sector! It is growing very, very fast.)Fiona Greig ser fördelar med att delningsekonomin ger fler jobb, med låg tröskel som hjälper folk att komma in på arbetsmarknaden. Det är bättre att få en egen inkomst istället för att låna av familj och vänner eller att ta ytterligare lån via kreditkortet. Men nackdelarna ser hon också: att de här jobben inte direkt ger fördelar som hälsoförsäkring eller pension.Fiona Greig tror att den här sektorn på vissa sätt kan göra arbetsmarknaden mer effektiv.– För den som blivit av med jobbet kan man till exempel köra Uber i väntan på att hitta ett riktigt bra jobb, istället för att ta första bästa, säger Fiona Greig.(– Rather, than, when I lose my job I take any job, I can actually be more patient because I have source of income from driving selling, and I can wait for the better match. It can actually make that market more efficient. )I New York jobbar Uber-föraren Salman vidare i sin bil.Han har en examen i marknadsekonomi från hemlandet Pakistan och jobbade som säljare i hemlandet Pakistan, men han har svårt att hinna söka andra jobb. För att kunna försörja familjen jobbar han 12-13 timmar om dagen, sex till sju dagar i veckan, från ett på dagen till 01-02 in på natten. Dörren till det amerikanska näringslivet förblir stängd.–Jag har ingen annan möjlighet. Jag har försökt att få ett jobb men ingen är beredd att ge mig det. Jag har en examen. Jag har försökt i Virginia, jag har försökt i New York, men ingen är beredd att ge mig ett jobb. Det är därför jag kör.(– But I have no other option, I tried to get some job, but nobody is ready to give med a job over here. I have a MBA. I tried, I tried in West Virginia, I tried in New York – nobody is ready to give me work. Therefore I am driving.)I somras blev Salman påkörd av en lastbil. Som tur var skadade han sig inte, men det gjorde bilen. Bilen var försäkrad, men under de två månader som bilen var på verkstaden och försäkringsbolaget redde ut vem som skulle betala kunde han inte jobba. Han och hans fru och de två barnen fick leva på kreditkorten.Hur överlevde du under dessa månader?–Med kreditkortet.Hur lång tid kommer det ta att återbetala det?– Kanske lång tid, två-tre år?(So how did you survive during those month?– With the credit card I said to youSo how long will it take you to repay it?– Maybe long time, I was not expecting this much, it will take more than 2-3 years?)Så Salman räknar alltså med att det kommer ta två-tre år att betala skulden.En arbetsmarknad i förändringDet här är ett exempel på den riskförskjutning som många pratar om när arbetsmarknaden förändras på det här sättet.I den ekonomiska modell som Uber jobbar efter, där är förarna utbytbara om de inte får höga ratingpoäng. Idag finns en oro att Ubers arbetsmodell ska sprida sig till andra sektorer på arbetsmarknaden som tillverkningsindustrin eller restaurangbranschen.Eftersom förarna inte är anställda kan Uber med en enkel knapptryckning sänka priset eller stänga av en förare från plattformen. Då kan det röra en förare som kan ha tagit ett lån för att köpa en bil, bara för att kunna jobba för Uber. Det är något man har märkt på organisationen Coworker, som försöker organisera arbetare som jobbar ”on demand” alltså: vid behov.Michelle Miller är en av grundarna till Coworker och här ingår bland annat 5000 Uberförare från hela landet. För ett år sen fick hon leda ett seminarium om de här frågorna tillsammans med president Barack Obama om de här frågorna. Michelle Miller säger att det är allt vanligare att arbetarna inte är anställda utan sitter så här på lösa kontrakt.–Det är verkligen en trend I ekonomin där alltfler företag försöker få folk att jobba för dem, få sina företag att växa utan att ge dem en anställning.–Så som situationen är tänker jag allt oftare på att det som sker i Uber sker för allt fler arbetare i det här landet.(– And it is really a broader trend of the economy where more and more companies are trying to get people to work for them, to perform their work that they need, to grow their companies, without directly employing them.– What the situation actually is, I often think about Uber, in particular, as more of a structural story as what is going to happen to a lot more workers in this country.)Hon säger att Uber-förarna tydligt har märkt av prissänkningarna som gjordes i januari. De har förlorat mellan 100 och 200 dollar varje vecka.– De är redan lågavlönade från början, de lever ur hand i mun, så få mindre betalt kan verkligen få dig att hamna i en skuldfälla.(– These workers are low wage workers to begin with, these are workers who probably live pay check to pay check if that. And so, missing that amount of money, really puts you on a cycle towards debth.)Uber lockar förare med formuleringen: bli din egen chef. Men i själva verket styrs förarna av Ubers effektiva datasystem, en algoritm som kan ge bonus till den förare som kör mycket men som tillfälligt stänger av den förare som tackar nej till en körning. Men de träffar aldrig någon chef och det här gör något med den här yrkesgruppen menar Michelle Miller.– Det här är de verkliga konsekvenserna av vad som händer när vår arbetsmarknad och säkerheten för arbetare bestäms av en uppsättning av algoritmer och beslut om vinst. Och det finns inga skyddsnät för de här arbetarna. De kommer fortsätta att arbeta för de är desperata. De har inte mycket val. Skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta, är att äta och inte äta.(– This are the real life impacts of what happens when our labor market and labor security is determined by a set of algorithms and profit decisions. And there is no safety nets underneath for these workers to see that there are safe. They will continue to work because they are desperate, and they don’t have a lot of choice. The difference between working and not working is eating or not eating. )– Förut hade arbetsgivaren ett ansvar gentemot sina arbetare: om det hände en olycka på en byggarbetsplats så var det arbetsgivaren som stod för omkostnaderna. Så är det inte idag i exemplet Uber, menar Michelle Miller: nu har risken har förflyttats från företagen till de individer som utför jobbet.(– The risk used to sit with your employer and your government, the financial risk used to sit with them, for taking care of you if something went wrong, and now all of this risk has shifted on to these individuals. )Andra sektorer påverkasMichelle tror att Ubers sätt att fungera kan komma att påverka arbetsmarknaden i stort och där ser hon en stor utmaning hur man ska hantera det.– Jag tror att den viktigaste lärdomen är att Ubers ekonomiska struktur kommer att påverka många andra sektorer.(– I think what is important here all of this: Uber is an economic structure which is going to infiltrate multible other sectors.)Tillbaka till Uber-föraren Salman som engagerade sig i protester mot företaget. Han har bjudit in oss till sitt hem i Queens. Barnen leker i vardagsrummet, dottern är 4 och sonen 1 år gamla. Salman säger att det är för barnens skull som han kämpar som Uberförare.– Jag kämpar för dem och för mig, men ja, jag gör det för barnens skull.(– I think that I am struggling for them for me and for them as well… so I am doing for them. So if I am not taking care in their activities but I am doing my part.)Hans fru Naila förklarar att hon ibland känner sig som en ensamstående mamma, eftersom Salman så sällan är hemma.– Det är tufft att vara gift med en Uber-förare. Jag måste vara väldigt förstående. Men ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att han ska jobba för Uber mer. Jag vill inte att han ska köra taxi. Jag vill att han ska göra något bättre.(– For a woman I must say its tough to got married with a Uber driver! Cause they don’t have much time and you have to be patient and you have to be very you know… You have to be really understanding. Should I tell you the truth? I don’t want him to work with Uber no more. I don’t want him to drive the cab no more. I want him to do something better. )Uber drog in som en tsunamiVi lämnar familjen I Queens. Vi får åka med Uberföraren Dean Barry, som jobbat länge som taxiförare.– Uber drog in på marknaden som en tsunami.(– Uber came in to the market like a tsunami.)Han beskriver Ubers etablering i USA som en tsunami.– Ingen visste riktigt vad det var och de tog över.(– Nobody know what kind of business it was and it’s taking over.)Han själv tycker att flexibiliteten är det bästa med att köra Uber, att han själv kan välja när han ska köra och när han ska vara ledig.– Jag gillar flexibiliteten i jobbet, du kan jobba när du själv vill, du kan till exempel parkera bilen i garaget och gå hem när du själv vill. Jag känner till många som slutar köra för de gula taxibilarna, eftersom intäkterna blir mindre.(– Because the flexibility of the job, you work any time you like and you stop any time you like. If you don’t make enough you have to drive work many hours. But you have the flexibility to go and leave the car in the garage. And come home, those kind of things, are a lot of people are leaving the yellow cab because is a shift to shift to shift situation. Because the revenue of the yellow cab is going down.)Men Uber är inte det enda företag han kör för. Som förare måste man vara tillgänglig på alla taxiföretags appar överallt för att få ihop tillräckligt med körningar. På instrumentbräden har han fullt med telefoner och skärmar för att hänga med. Att köra taxi i New York är som att köra ett flygplan säger han.Dean Barry tycker att Uber måste betala förarna mer. Vissa dagar måste han köra 25 till 30 mil för att få ihop förtjänsten och det är för mycket.–Det är mycket körning.(–It’s lot of driving in Uber.)Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. De flesta är nöjda med flexibiliteten i arbetet, men tycker att ersättningen är för låg och de anser att de har små möjligheter att påverka sin arbetssituation."Förarna är mycket viktiga för oss"På plats i New York får vi besöka Ubers huvudkontor, men någon intervju får vi inte göra. Väl hemma i Sverige får vi reda på att vi är välkomna till Ubers Europakontor i Amsterdam.Europakontoret ligger i ljusa lokaler i centrala Amsterdam. Vi passerar ett pingisbord och en hörna med soffor och TV-spel. De runt 300 anställda, de flesta i 25-30-årsåldern.31-årige Pierre-Dimitri Gore-Coty som är högsta chefen på stället och en riktig senior i Uber-sammanhang har inget eget rum utan även han sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.Vi frågar hur Uber ser på förarnas betydelse?– Förarna är mycket viktiga för oss eftersom de är våra kunder. Vi säljer den tekniska plattformen till dem. Vi ser dem som våra nyckelkunder.(–The drivers are extremely important for us because they are our customers. So essentially we are selling to drivers to use the technology platform, we are selling to them. Obviosly we see drivers as our key customers.)Pierre-Dimitri Gore-Coty ser alltså förarna som kör för Uber, framför allt som kunder, och inte som representanter för företaget. Om de inte är nöjda kommer de sluta använda appen.Vi frågor om Ubers affärsmetoder, de upplevs av många som aggressiva, hur ser han på det?– Jag vet att många upplever Uber på det sättet. Den snabba expansionen kan uppfattas som aggressiv.(– I know many people perceive uber like that. I think for me the aggressive comes on the back on two things, the company has expanded enormously quickly.)Han menar att Ubers snabba expansion kan uppfattas som aggressiv samtidigt som man har gett sig in i en bransch som på många håll i Europa är kraftigt reglerad med till exempel taximonopol.Viktigare att titta framåt än bakåtHan tar upp de protester som varit mot Uber från taxiindustrin i europeiska städer där det funnits ett taximonopol och en reglerad marknad.– Vår historia är bredare än så, det handlar om teknik.(– We feel our story is broader than this, it is technology.)Under intervjun pratar Pierre-Dimitri Gore Coty mycket om att framtiden snart är här, och om att många ägnar för mycket tid åt att titta bakåt än framåt.– Till viss del är det för mycket fokus på att titta bakåt istället för framåt, dit framtiden är på väg.(–Too much focus to some extent on looking backward instead of looking forward where the future is headed. )Ledsen för de åtalade förarnas skullI Sverige har Kalibers granskning visat att runt 60 män har åtalats och dömts för att ha kört för Uber pop. Förarna fick ta smällen, åklagare och polis går så långt att de säger att det är ett utnyttjande.Men vad säger Ubers Europachef?– Jag kan inte säga mycket mer än att jag är ledsen för vad de har fått gå igenom.(–I can’t say much but I am sorry for the drivers who had to go through that.)Uber har i vissa fall betalat advokat och böter åt förarna. Och Gore-Coty beklagar att enskilda förare har drabbats och vi frågar om de hade räknat med den här risken när de introducerade Uber pop i Sverige?– Vi trodde aldrig att det skulle gå så långt för de enskilda förarna.(–At no point we thought that it would go that far for the individual drivers.)Väntade på slutliga beslutetMen varför fortsatte de trots att transportstyrelsen först sa att det var olagligt och sedan förarna börjat fällas i tingsrätten?– Ja, men samtidigt är de komplexa beslut, eftersom vi inte hade det slutliga juridiska beslutet.(– Yes but on the same time those are complex decisions when we don’t have final legal decision.)Uber ville få saken prövad i högsta instans och samtidigt var tjänsten populär och både fler kunder och förare anslöt sig.– Vi ville vänta på det slutliga beslutet från domstolen.(– I think that we had to wait for the final decision from the court. As far that I can say, when you have appeal the final decision, no final verdicts actually have been made.)I Frankrike har över 200 förare åtalats och dömts för olaglig taxitrafik efter att ha kört Uber pop. Men här åtalades och dämdes även själva företaget och ansvariga chefer. Pierre-Dimitri Core-Coty och hans chefskollega i Frankrike, dömdes i nu i somras till böter för att ha drivit en olaglig transportservice.I dag har polisen i Sverige också inlett en förundersökning gentemot företaget Uber som, vad Kaliber erfar, rör just beställaransvaret: att Uber drev tjänsten Uber pop trots att det går emot lagen. Ingen person är misstänkt för brott i nuläget. Pierre-Dimitri Gore-Coty säger att man tar den svenska förundersökningen på stort allvar.– Vi tar det här på stort allvar och följer processen och utredningen. Vi samarbetar med åklagaren och myndigheterna.Tror du det kommer bli på samma sätt som i Frankrike?– Jag vet inte. Det får framtiden utvisa.(– We take this extremely seriously, we are following the process and the investigation we collaborate with the public prosecutor, the public authorities to get to the end of the process, hopefully.Do you think that we will see the same situation that you were facing in France this very year?– I don’t now, future will tell.)"Det känns smärtsamt"Tillbaka i Sverige och föraren Daniel igen. Idag faller hans dom och vi träffas för att höra hur det har gått.Vi ringer till Stockholms tingsrätt.”Domen kom för en halvtimme sen. Då döms han för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen. ”– Det känns svårt när du äntligen har fått ett jobb och du jobbar där och sen så blir du åtalad – jobbet du har haft är olagligt och du blir dömd för det. Så, det känns verkligen smärtsamt just nu. Men, men, sån’t är livet. Du måste ändå gå vidare. Känslan av att bli dömd i domstol, jag känner mig som en fånge. Det känns smärtsamt. För mig blir det att lära sig en läxa: att inte lita på någon.– Jag har läst så mycket om Sverige som land, att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i Europa. Jag trodde aldrig att företag som Uber kunde finnas här. Det här blir en lärdom om att aldrig lita på någon.Vi har pratat med flera dömda förare och domen är inte det enda som påverkar dem. Det handlar till exempel om att de blir av med körkortet under en begränsad tid, de förlorar jobbet, de får nej när de ansöker om att bli taxiförare och på grund av att de är straffade får de vänta upp till två år extra på ett svenskt medborgarskap.I Solna jobbar polisinspektör Anders Thonfors vidare med sina utredningar om förare som kört för Uber.När vi tittar tillbaka på den här perioden om några år, vad tror du att vi kommer komma ihåg av det?– Ja, ett exempel på hur man inte ska ha det. Man kan ta med sig teknikförändringarna till framtiden och modernisera. Men Uber är väl ett bra exempel på hur man inte ska ha det. Betänk om man hade så på andra områden i samhället, då hade vi ju inget samhälle kvar av det samhälle vi känner nu. Det blir det nå annat samhälle.Vad blir det för samhälle då?– Ja, vad ska vi kalla det för? Vilda västern? Som man hade på 1800-talet. Fast i nutid.Reportrar: Karin Wettre och Maria RidderstedtProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

10 Okt 201631min