De farliga männen 2: Fri igen

Det ska vara en väg ut ur knarket, men statens tvångsvård av missbrukare kan det bli det motsatta. Kaliber idag följer upp P4 Jönköpings granskning om knark och brister i vården på LVM-hemmet Fortunagården i Värnamo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Där är ju den, där är kistan. Och där är buketten som jag hade köpt från Annelis dotter och mig. Det är väldigt vackert, säger Britt-Marie Britt-Marie sitter och tittar på bilder från begravningen - för bara några dagar sedan. En trött mamma till en dotter som just dött, efter över 30 år som missbrukare av tunga droger. Anneli var narkoman och när det gick så långt att hon höll på att knarka ihjäl sig dömdes hon till tvångsvård i en domstol. Staten tog över ansvaret för henne och hon blev intagen på ett av statens LVM-hem och där var där hennes liv tog slut. Söndagförmiddag 23 november för snart ett år sedan, hittas hon död i sin säng, bredvid henne fanns rester av heroin.Hon dog när hon var under tvångsvård och hon är inte ensam visar det sig. På P4 Jönköping har vi granskat tvångsvården av missbrukare sedan den där dagen och i Kaliber idag ska vi berätta hur det kan gå till på statens LVM-hem.Annelis mamma minns fortfarande hennes glada dotter.– Här är Anneli när hon var min Anneli. Jag skulle tro att hon var 15,16. Det var en yngre präst och jag är så tacksam att han pratade om Anneli som hon var. Att hon hade en kamp, i stället för att skydda och låtsas som att drogerna inte fanns. Men det gjorde inte han. Han sa att hon var den unga glada hästtjejen och sen kom drogerna, och tog över. Och hon kom aldrig ur det. Och jag tycker att det är gott att han gjorde så.Det är som ett altare - Britt-Maries tv-bord. Där finns ett fotografi lutat på ett litet staffli, på en leende Anneli precis innan hon började med knarket.– Då var hon en pigg, glad hästtjej. Väldigt aktiv, hon var väldigt rolig att ha med sig. Vi gjorde allt tillsammans.Där finns också foton på Annelis två barn, en son som dog i cancer när han var fem, och en dotter som nu är 19 år. På bordet är ljus tända.– Jag såg henne nu i kistan, jag såg ju på henne att även om de hade målat och så här så hon var sliten och att hon kämpat.Tvångsvården blev inte vad Annelis mamma hade hoppats på. De sista veckorna rymde Anneli, började ta sitt heroin igen och när hon kom tillbaka till hemmet var hon påverkad. Hon hamnade på intagningsavdelningen där hon skulle få extra mycket. Men så blev det inte. Det var i de rödgula enplanshusen i närheten av Värnamo sjukhus som Annelis liv slutade. På hemmet för missbrukande kvinnor - Fortunagården. Ett av statens institutionsstyrelses elva LVM. Anneli var ju heroinist och tvångsplacerades där, allt enligt svensk lag, lagen om vård av missbrukare LVM.Syftet med LVM är att på statliga behandlingshem avbryta ett livshotande missbruk, att få folk på fötter och motivera dem till frivilligvård. Allt i en drogfri miljö.Vår granskning började med att vi fick tips om att tvångsvården på Fortunagården i Värnamo inte fungerade så som myndigheten beskriver den. Vi fick flera samtal som beskrev situationen som illa och att intagna varnat för vad som skulle kunna hända? Vi upptäckte att Fortunagården under 2014, hade blivit anmält till inspektionen för vård och omsorg flera gånger av både anhöriga och intagna. Vi fastnade vid en av anmälningarna, där intagna kvinnor radade upp allvarliga brister i vården.Bland annat beskrev de en händelse där en kvinna låg och krampade under natten, spydde och kissade ner sig och att andra på avdelningen fick knacka på dörren i flera minuter för att det inte fanns någon personal på hela avdelningen. En annan klient höll på att få fel mediciner, enligt anmälarna var det piller som skulle varit vara livsfarliga om hon fått dem i sig. De avslutade med att skriva de var rädda att någon skulle kunna dö om ingen tog tag i situationen och just den här anmälan var skriven knappt två månader innan den där söndagen den 23 november när Anneli dör.- Det är för jävligt egentligen, ett LVM är ju till för att rädda liv inte för att ta ihjäl människor, säger Stina.Vi sitter nu på det behandlingshem dit Stina fått komma i slutfasen av sitt LVM på Fortunagården och nu sitter vi i ett konferensrumStina som egentligen heter nåt annat och som är 23 år. Det här är hennes version av vad som hänt:- Jag vet att tjejen som dog på Fortunagården nu hade varit hemma och då tagit ett återfall och tagit med sig grejer in. Det förvånar mig inte, det är fruktansvärt.Hon sitter med håret i en fläta med välsminkade ögon som inte viker undan en enda gång och det går inte att se på utsidan att hon tar tunga droger eller att hon dom senaste månaderna varit strulig, frustrerad och ibland våldsam.– Jag har aldrig knarkat så mycket som jag gjort under den här tiden. Jag har knarkat mer säger Stina.Du har knarkat mer under tiden på LVM än annars?– Det har jag gjort, Amfetamin, Extacy under min LVM-tid har jag testat dessa och injicerat. Hur är det möjligt?– Man träffar fel personer. Hur lätt var det att få tag på det där inne?– Väldigt lätt, man fick in både det ena och det andra.Hur gick det till?– Vi besök eller skicka in det. Jag fick själv in via ett besök under bordet. Det var personal med men hon var inte särskilt observant. Min kompis gav mig en boll heroin och en tändare i handen under bordet och jag stoppade ned dem i bh:n. Så lätt är det.Hur ofta kollar de er?– Hur menar du med kolla? Var det ingen som misstänkte att det pågick?– Nej inte förrän jag var påtänd, då upptäckte de det.Men hur ofta hade du kunnat ta en dos om du hade velat?– 1-2 gånger i veckan om jag hade velat. Det är en väldigt starkt behov som en missbrukare har, och man måste få den hjälpen för att överleva. De på Fortunagården kan inte ge den hjälpen. Stina berättar också hur hon själv gaddat ihop sig med andra intagna och slagit ner en i personalen för att komma åt piller från medicinskåpet. Hon försvarar det här med att hon blev desperat och inte hade nåt annat att göra än att prata med andra missbrukare. Och Stina ger en bild som absolut inte förekommer i några myndighetsbeskrivningar om hur det ska vara. Hon hävdar att man lätt får tag på droger på Fortunagården. Och flera kvinnor som vårdas och har vårdats där säger samma sak:– Det var både knark och alkohol som kom in.– Jag hade kunna supa varenda dag på öppen avdelning. Kunde lagt vitvinsflaskan i kylen och tagit ut den vid nio.– Det kom in genom att folk låg på sjukhus och tog med sig handsprit. Det var folk som skickade paket, folk såg till att det låg knark utanför grinden. De knarkade inne men ingen reagerade.– Det är ju folk som är döende på Fortunagården som mår riktigt dåligt. Det är ingen vård utan ren förvaring.– När man hamnar på tvång har man inga förväntningar, men jag trodde att jag skulle få terapi, träffa psykolog, läkare allt sådant som det står i papprena fungerar inte någonting.Vad gjorde ni på dagarna?– Spelade Skippy och Yatsy Förvaring istället för vård? Vi pratar med intagna och anhöriga och dom ger samma bild. Vi pratar också med personal men det här är känsligt att prata om ska det visa sig. INGEN som vi pratar med i personalen vill vara med sitt rätta namn eller sin röst, men det dom säger kommer att väcka fler frågor:– Ärligt talat är LVM-vården skit.– Dom flesta är här har knark, antingen har dom med sig det in eller så får dom tag på det när dom är här.– Det är brist på personal, Det är därför det händer grejor hela tiden. På ett sätt är jag inte förvånad över att någon dog, stället har gått utför sista halvåret, ingen orkar riktigt längre.– Dom gångerna som det varit överfall så har det varit klienter som man inte har haft en relation till. Det blir jobbigt för klienter att skada någon de tycker om men med fler vikarier ökar risken. Hur kan det va så här på ett statligt behandlingshem? Det ska ju vara drogfritt där. Det är extra viktigt eftersom kvinnorna där är inlåsta mot sin vilja, det har Socialstyrelsen poängterat efter ett annat dödsfall, några år tidigare på Fortunagården. När vi granskar statens institutionsstyrelses egna siffror visar det sig att, under i stort sett hela förra året, har det varit fler kvinnor inskrivna än det finns vårdplatser för.På Fortunagården finns det när vi granskar det här, 2014, 17 vårdplatser men blir läget akut har dom 21 sängar. När det är som värst är det, är 26 kvinnor inskrivna. Det har till och med hänt att någon sovit på en madrass på toaletten.Vi kan också se att nästan var femte anställd har varit långtidssjukskriven under hösten 2014. Dessutom har flera i personalen sagt upp sig, en del efter hot och våld.I december är det så oroligt på LVM-hemmet att väktare kallas in dygnet runt under två veckor för att hålla ordning.Laila Siljedahl är institutionschef på Fortunagården. Så här sa hon i januari, när vi åkte till hemmet i Värnamo. En och en halv månad efter Annelis död.– Jag upplever att vården på Fortunagården är bra. Jag tycker att vi är en bra verksamhet.– Vårt första uppdrag är att efter avgiftning vara en plats för förändring. Att jobba med motivationsarbete och träning. All tvångsvård är ju sex månader. Och för oss är det en fantastisk möjlighet att få vara med jämte kvinnorna och försöka vara det stöd de behöver för att göra sin förändring. Då är hon nöjd med vården, och på frågan om varför dom kallat in väktare säger hon senare på telefon: – Mm, vi hade en bedömning i december månad efter att vi fått in droger så vi märkte att kvinnor var påverkade, då vi hade en arbetssituation för personalen som inte var bra. Långt från Värnamo i en annan stad finns en nu 20-årig tjej som vi kallar Matilda. Det var hennes mamma, Anneli , som dog på Fortunagården i november.– Det är väl allas största mardröm att det ska komma hem poliser till en. De sa att de hade tråkiga nyheter, att mamma hade avlidit och att personal hade hittat henne. Det var väl det de sa. Jag kände att när hon ändå satt på LVM och grejor så tänkte jag att det kanske går den här gången men det blev inte så. När Anneli, som varit på rymmen, kom tillbaka till Fortunagården så var det överbelagt och är det få i den ordinarie personalen där. Hon kom in drogpåverkad och i dåligt skick. Vi läser i journalen att hon mår så dåligt att hon inte kan sitta upprätt, personalen beskriver hur hon sitter som en fällkniv i soffan med huvudet på bordet, inne på intagningsavdelningen. Personalen lyckas, beskriver de, bulla upp med kuddar utan att hon märker något. På morgonen går hon upp och tar en banan och en cigg. När klockan är sex går hon in på sitt rum och stänger om sig. Enligt statens institutionsstyrelse ska säkerheten på intaget vara extra hög och hon ska få extra mycket tillsyn. Minst en gång i timmen men det fick inte Anneli visar vår granskning. Klockan elva hittas hon död i sin säng. Polisen hittar heroinrester i rummet. Och i journalen står det att personalen tittade in i hennes rum en gång på fem timmar. Att bli lämnad ensam utan regelbunden tillsyn , i det skick Anneli var i, kan vara farligt. Det säger beroendeläkare vi har pratat med, en av dom besökte vi i Jönköping.På avdelning E på den psykiatriska kliniken på länssjukhuset Ryhov jobbar överläkare Patrik Mård. Han förklarar hur de gör där när missbrukare kommer in.– När man kommer in tittar vi till dem väldigt tätt, en gång i kvarten första dygnet. Den kan vi göra det mer om de inte är riktigt stabila. Det beror på hur de är.På en avgiftningsklinik hade Anneli förmodligen fått tillsyn en gång i kvarten. Men såna rutiner saknades på Fortunagården i lex Sarah anmälan som Statens institutionsstyrelse senare skriver. Där konstaterar dom också att om hon hade fått en bättre tillsyn så citat "hade det kunnat leda till ett annat händelseförlopp" och att konsekvensen "utan tvekan varit allvarlig".– Något som skulle vara viktigt för mig är att veta att något som kanske har gått fel, att det ändras. Det som hände med min mamma var ju inte kul och det finns ju fler som bor där också. Man vill aldrig att någon annan ska vara i samma situation, säger Matilda Du fick aldrig något samtal från Fortunagården?– Nej, ingenting. De vet ju om att hon har ett barn och då borde de ju ringa och beklaga sorgen. Det finns ju något de hade kunnat säga om vad som hänt. Be om ursäkt för det som hänt kanske, för det ska ju inte vara så tycker inte jag i alla fall. Jag visste att det var hennes sista chans att klara det och så är det ett misstag som dom på nått sätt har gjort. Att hon tar droger är ju inte konstigt eftersom hon är en missbrukare, men jag förstår inte hur hon kan lyckas ta en överdos på en låst avdelning. Matilda kommer aldrig få exakt svar på varför hennes mamma dog på Fortunagården. Polisen hittade ju heroin på rummet när Anneli hittades död. men obduktionsrapporten ger inte svar på om det var en överdos eller nåt annat. . Och institutionschefen Laila Siljedahl vill inte svara på några frågor om Annelis död.Det här är Kaliber om den svenska tvångsvården av missbrukare på Fortunagården i Värnamo. Under senvintern, en vecka efter vårt avslöjande, gjorde inspektionen för vård och omsorg en granskning av LVM-hemmet. De bedömde att hemmet inte levde upp till kraven på säkerhet, det var för lite personal och alldeles för mycket droger. IVO skrev att det är av högsta vikt att Fortunagården är drogfri, missbrukarna är ju där mot sin vilja. Nu har det gått åtta månader sen vi pratade med Annelis dotter och institutionschefen på Fortunagården Laila Siljedahl, så vi bokade en ny tid med henne för att få veta om hon står fast vid det hon sa då att vården var god.– Det är klart att jag ser att det är väldigt, väldigt allvarligt om vi får in droger på institutionen. Jag ser det också allvarligt att personalen inte är tillräcklig och då måste jag jobba på att öka upp den och det har vi gjort nu. Och nu i höst kommer vi att utöka med ytterligare personal, säger Laila Siljedahl. En kvinna säger till oss att hon knarkat mer inne på hemmet än utanför?– Ja, jag är jätteledsen för att det har hänt självklart va, men vi, som sagt, jobbar på att vi kontrollerar posten och vi kontrollerar alla saker och har dom varit utanför institutionen gör vi kroppsvisitation innan man kommer in igen.Det är en grov anklagelse – hon berättar att hon fått in heroin när det satt personal i rummet, via ett besök, under bordet? När det satt personal i rummet, hur är det möjligt? – Nej självklart ska inte det var möjligt. Vi ska se till att det inte finns narkotika inne på institutionen och vi gör allt iv kan varje dag för att det inte ska hända.Hur ser du på ditt ansvar för att det ändå skett? – Alltså jag har ansvar för institutionen så länge jag har jobbat här va. Vi jobbar med efter de riktlinjer som finns och de regler som finns när det gäller kroppsvisitering tex, när det gäller posthantering o s v. Nu fick vi ökade möjligheter inför 2015, med flera miljoner till personalkostnader så vi har kunnat öka upp personalen det här året det gör att vi kan jobba ännu mer med att se till att det inte kommer in droger på institutionen. Situationen har förbättrats säger Laila Siljedahl. Men under 2014 dog det minst fyra personer på olika statliga LVM-hem i Sverige. Anneli en av dom och under vår granskning dör fler. En kvinna till exempel dör, bara morgonen efter att hon skickats hem på försök från FortunagårdenOch sen vi startade vår granskning så har det blivit än mer ont om sängplatser på dom olika LVM-hemmen i Sverige. I slutet på juli låg beläggningen på 129% snitt enligt statens institutionsstyrelse. Det är till och med så många som tvångsomhändertas att det är kö och Statens institutionsstyrelse kan inte längre fullfölja sitt uppdrag - att anvisa platser till alla.Christer Pedersen är kommunikationsdirektör p åStatens institutionsstyrelse – Varken vår personal eller våra klienter mår bra av att det är så här fullt på våra institutioner. Det är till och med så fullt att det ibland bildas kö för att komma in på en institution. Det är det vi försöker råda bot på genom att öka vår kapacitet med 30 platser i år, det är väldigt många och vi fortsätter det arbetet nästa år. Det vi också kommer göra är att öka flexibiliteten genom att ha, på våra större institutioner, ha avdelningar som man kan starta när det är högre efterfrågan och stänga när det är mindre.Borde ni som myndighet ha reagerat tidigare? – Ja, det kan man tycka men om man tittar på tio års sikt så är det här ett extremt läge, att efterfrågan är så stor nu. Det inte finns något år där det har inträffat något liknande. Det har inte gått att förutspå och vad det beror på är inte heller lätt att svara på.Det har ju kommit larmrapporter långt tidigare än slutet på året, det har ju skett dödsfall tidigare på grund av knark, facket har larmat under hela 2014, varför gjorde ni inte några åtgärder tidigare ?– Vi har ju ett antal tillsynsmyndigheter, bl a IVO som tillsyn av vår verksamhet och vi ser allvarligt på kritiken som har kommit när det gäller Fortunagården. Vi välkomnar alla former av tillsyn som vi sen använder för att förbättra vår verksamhet. Det pågår ett ständigt förbättringsarbete, även på Fortunagården.Hur ser du på att någon hann dö innan det åtgärdades?– Det är ju naturligtvis väldigt beklagligt och väldigt tragiskt. Det vi kan göra nu är att vidta åtgärder så det förhoppningsvis inte händer igen. I det här fallet har IVO uttalat kritik . Det har man på Fortunagården tagit till sig. De har vidtagit flera åtgärder för att komma tillrätta med det här.Frågan uppstår ändå, hur kan man dö av knark när man är satt under tvångsvård? Det vill Annelis dotter ha svar på?– Det är en berättigad fråga. Det är en stor problematik för oss och någonting svårt att hantera. När en klient har varit avviken från institutionen och kommer tillbaka så gör vi ytliga kroppsbesiktningar d v s vi tittar på den nakna kroppen om vi misstänker att det finns skäl att tro att klienten har droger med sin in på institutionen. Det är vad vi får göra enligt våra särskilda befogenheter. Vi får inte kontrollera kroppens håligheter. Man ska ha klart för sig att det är en social lagstiftning. Det är inget straff, det är vård man ska få. Det är en kränkning i sig att bli utsatt för tvångsvård och som jag förstår det har lagstiftarna inte velat kränka ytterligare genom den här väldigt kränkande behandlingen, att också kontrollera kroppshåligheter och ja, så ser det ut.Men om jag förstår dig rätt så kan ni inte garantera att det är drogfritt?– Så långt kan jag inte gå att jag kan säga att vi kan lämna garantier för att droger inte kommer in på institutioner, det är ett problem jag har att arbeta med. Men har ni inte tillräckliga verktyg för att stoppa knark inne på LVM-hemmen?– Vi har att förhålla oss till den lagstiftning som gäller och vi har inga andra önskemål om nån annan lagstiftning, vi följer den lagstiftning som gäller. Det vi kan göra däremot är att skruva på våra rutiner, förbättra uppmärksamheten utbilda personal och ha högre personaltäthet o s v. Långt från huvudkontoret i Stockholm ringer en telefon hemma hos Britt-Marie. En nära vän ringer och undrar hur det är med Anneli så här efter begravningen.Vad säger du om att hon dog där på ett statligt behandlingshem? – Det är helt fruktansvärt att det är på det sättet. Jag vet inte nåt som fungerar, det är förvaring, det är det är, säger Annelis mamma Britt-Marie. – Att hon är borta är delvis också en lättnad. Hon far inte illa. Hon gör ingen annan illa och absolut inte sig själv. Jag behöver inte vara rädd att telefonen ringer på natten.– Men det är den Anneli på fotot, det är henne jag saknar. Hon finns ju inte heller och det är ju sorgen i det hela.Reportrar: Pernilla Arvidsson och Rebecka Montelius P4 Jönköping Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

7 Sep 201528min

I andra delen av Kalibers serie med granskningar gjorda av Sveriges radios lokala kanaler följer vi reportern Viktor Åsbergs resa till Rumänien. I vintras åkte han ner för att försöka förstå varför romer söker sig till Sverige för att tigga i vinterkylan. I Kaliber återvänder han till byn i nordöstra Rumänien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han går med trasiga skor förbi de pastellfärgade husen. Det är december och molnen hänger gråtunga över den byn. Temperaturen går ned mot minus tio grader. Det ryker ur munnen när han andas. Några magra, skabbiga gatuhundar springer förbi honom.Han säger att han är tillfälligt herre i huset medan hans pappa jobbar i Sverige. – Han kommer och går, kommer och går, säger han om sin pappa.Eduard är sju år och är en av dem barn som stannat kvar medan allt fler romer åker till Sverige och tigger pengar för att försörja sina familjer. En sak har han gemensamt med de vuxna – drömmen om ett bättre liv. Han säger att han vill bli lärare eller författare. Plötsligt satt dom utanför affärer, på gator och torg i Sverige. De tiggande romerna har blivit allt fler och väcker känslor och debatt.Jag är tillbaka i staden Iasi, som ligger i nordöstra Rumänien.En bit framför mig sitter en liten pojke och spelar flöjt. Han har med sig sin hundvalp och en liten pappförpackning med några mynt i. Jag var här senast i december – då för att följa spåren av de romer som finns i Sverige idag. Jag kom till en liten by där desperationen var stor.DECEMBER Valea Seaca.Det är en by med cirka 3000 invånare. På svenska betyder Valea Seaca ”den torra dalen”.I nedre delen av byn finns hus. En bit upp har husen blivit stugor. Längre in på de små gatorna liknar stugorna skjul – fallfärdiga små hus med plast för att täcka fönsterluckorna. Jordgolv hos några. Vi har sett bilder i tidningar och TV. Och radion berättar om rapporter och experter. Vi har inte blivit slagna av lukten: smutstvätt, svett och matrester. – Vi sover där vi ryms, säger en äldre kvinna som visar hur hon och tio barn sover i samma rum på natten.Hon lägger barn i en soffa. De får ligga i bredd som sardiner för att få plats. Rummet är kanske femton kvadratmeter stort. En flicka lägger sig i soffan och hon har en smutsig tröja på sig, men inga byxor, inga trosor. Det drar kallt. – Folk är i stora behov av hjälp, säger Michelle Raducanu. Hon bor i ett närliggande hus med sin familj. Michelle är 24 år och har i flera omgångar varit i Norge och tiggt pengar. Hon vill åka tillbaka men önskar att hon hittade ett jobb där. – Där har människor flera rum i hemmen. Här har vi allt i ett rum: kök, dusch, allt, säger hon. Det är inte alla romer som är fattiga – det finns också rika. Men många som bor i Valea Seaca har en tunn plånbok. Inget rinnande vatten, ingen elektricitet och tre mål om dagen är inte heller någon självklarhet. För att få mat på bordet handlar de på krita – en stor del av pengarna de tigger går till att betala skulderna, säger flera bybor. – En man som bor här har en buss och kör folk som känner honom till Sverige och Norge. AUGUSTI Nio månader senare i staden Bacau, halvvägs tillbaka på väg mot byn. Jag sitter en servering med min Liviu Avasiloai, som också är engagerad i hjälparbeten i Rumänien. Han tar fram sin telefon och visar bilder han tagit för två veckor sedan när han besökte staden Babadag i södra delen av landet. – Här står jag med några romska barn i Babadag. I Babadag finns ett stort område i utkanten av stan där romska familjer bor. Staden har skyddat sig från dem genom en hög betongmur. En sån som man ser i Gaza, säger han. Liviu visar bilder på den höga betongmuren och säger att den nästan helt omger det romska området. Han menar att detta är ett konkret exempel på hur romer kan bli behandlade i Rumänien. – När jag säger att det finns många fördomar mot romer så är det sant. Om du frågar politikerna så svarar de att romerna visst har rättigheter, och ja, det har de… Men vi har också en betongmur som omger dem? – De skulle säga att de också har sina rättigheter att skydda sig själva. Varför är det ingen som reagerar och protesterar? – Det vore politiskt inkorrekt, svarar Liviu Vi gör den här resan för att skildra romernas verklighet på plats. Men också för att förstå hur de hamnat där och hur möjligheterna till förändring ser ut.Strykarkatter och gatuhundar på varsin sida vägen. Syrsorna har precis börjat sjunga. Natten hinner aldrig bli riktigt sval. DECEMBER Han står vid spisen i hörnet tillsammans med sina två syskon, Veden är snart slut och vintern blir kallare. Här bor den sjuårige Eduard med sin familj som delar på cirka 20 kvadratmeter.. På en hylla har han ett block och ett par pennor. Eduard gillar att räkna saker. – Gatuhundarna, hur många hus som finns, säger han. Hjälporganisationen Hoppets stjärna har funnits i Rumänien sedan´1990 De säger att det kommer allt fler volontärer och andra organisationer som hjälper de nödställda. En av dom som arbetat sen starten är Maine Viklund Olofsson. Hon kom hit strax efter den rumänska revolutionen och kommunismens fall. – Det har skett en stor förändring om man säger att människor fått frihet. Men man ser också att klassklyftorna vuxit alarmerande och det ser vi konsekvenserna av på våra svenska gator idag. – Jag ser uppenbara vitaminbrister hos både barn och kvinnor. De föder barn väldigt tätt och hinner inte återhämta sig. Det kan man se i hela deras hy och kroppshållning. De ser slitna ut, säger hon. – Jag har sett fattigdom på olika sätt. Det som är värst är att se barnen lida – det är ju de som är framtiden i ett land. Och vemodet när man ser människor som måste lämna sitt eget land för att överleva och hitta jobb. Jag har något kommit över den värsta chocken. Första året, 1990, var värst. Jag kunde inte sova eller äta, utan bara vänta på att få gråta ut, säger hon.Allt fler utvecklingsprojekt startar och barnens utbildning blir ofta prioriterad. Här är det till exempel vanligt att föräldrarna är analfabeter. De kan inte hjälpa sina barn med läxläsning. Vi åker till Husi – ett par timmars bilåkning från Valea Seaca.Här får de barn som kommer från svåra förhållanden hjälp. Efter skolan ges extra stöd i ett projekt som startat. – Jag är så glad över att mitt barn lär sig saker, säger en mama. Hennes son går nu i femte klass och har därmed en högre utbildning är hon själv. Mamman berättar att hon inte kan hjälpa barnen med läxorna och hennes man har inte ens gått i skola. Ofta vilar satsningar som dessa på frivilligorganisationer. Men det beror på var man bor – I Husi står kommunen nu för lokalkostnader och bjuder eleverna på ett mål mat om dagen. – Maten betyder mycket för vårt barn. Vi har det kämpigt där hemma, menar en annan mamma som har en dotter i skolan. Så vad har de styrande i samhället gjort hittills för att förbättra romernas situation? EU har avsatt pengar för att hjälpa de fattigaste med social hjälp och utbildning. Långt ifrån alla pengar används. Kommunerna måste medfinansiera för att kunna starta projekt med EU-.medel. De saknar dock egna ekonomiska muskler. – Det saknas en strategi, både nationellt och lokalt för hur vi ska kunna ta del av Eu-medel, säger Pravăț.Adrian Netedu, doktor i sociologi vid universitetet i Iasi, menar att de projekt som blivit genomförda inte gett några långsiktiga resultat. De pågår i ett år och försvinner sedan. Han säger att flera projekt måste starta samtidigt inom olika delar i samhället och samverka med varandra.– Det är bättre än de enskilda projekten som läggs ned efter ett tag. Vi behöver en kontinuitet, säger han.Tillbaka hos Eduard i december:– Jag säger åt honom att inte dricka eller spela för pengarna, säger Eduard. Han brukar ibland prata med sin pappa på telefon.Eduard berättar om den framtid han tänker sig. Han vill just nu bli lärare i historia eller författare. När hans pappa tigger i Sverige tar han hand om sina yngre syskon medan mamman är ute.– Ibland river jag ut ett papper ur mitt block och skriver, säger han. AUGUSTI 2015 Tillbaka i Valea Seaca på väg på fattigkvarteren. Eduard har blivit registrerad och folkbokförd. Vi försöker hitta honom igen, men det är osäkert om hans finns kvar. Hans pappa ska ha tagit med honom till Sverige för att tigga, har flera bybor sagt innan vi kommit fram. Vi ska strax se hur deras vardag ser ut idag och om hjälpinsatserna gjord skillnad.Först möter vi Lennart Eriksson, utvecklingschef vid biståndsorganisationen Hoppets stjärna. Han har lett projekt i Rumänien sedan 90-talet och menar att det kommer ta längre tid innan några effekter blir synliga i Valea Seaca.– Det är ett stort åtagande och inget man fixar på ett halvår. Vi har börjat med ett utbildning- och resurscenter där barnen ska komma efter skolan – det är nummer ett. Sedan har vi inlett ett nära samarbete med föräldrarna till barnen att jobba med deras hemförhållanden. Vi har för avsikt att sanera deras hemmiljöer. Det är ungefär 30 familjer som lever rent förskräckligt där.Vilka krav ställer ni på motprestationer då?– En motprestation som vi är stenhårda är att barnen måste få gå i skolan. Föräldrar får inte ta barnen ur skolan och åka iväg. Skolan är det centrala – om barnen utbildar sig och går klart sina årskurser och få kunskap, så kan vi se de verkliga resultaten i nästa generation. Ryktet verkar gå att jag är här och besöker byn igen. Allt fler kommer för att följa med mig och de ställer frågor om vad jag kan hjälpa dem med.– Ge mig tio euro, jag behöver tio euro till mat, snälla ge mig tio euro, säger en man.En liten flicka, Maria, står en bit ifrån mig och frågade nyss om jag hade med mig blöjor till hennes lillebror.Förändringen tar tid och kräver motprestationer av romerna. Men trafiken mellan Rumänien och Sverige fortsätter vara intensiv. Chobano Jonela steker potatis över öppen eld och diskar samtidigt i en bytta ute på gården. Runt henne står barnen och tittar förväntansfullt.– Vad ska jag säga? Ingenting händer – livet är hårt, säger hon.Hon har tidigare varit i Karlstad och tiggt pengar. Där gick rykten om att hon tvingades till prostitution av sin man. – Det stämde inte, jag satt och försökte försörja mina barn, säger hon.Några timmar innan vi träffar Jonela har nyheten om en ny attack mot ett migrantläger skett. Husvagnar stod i lågor på morgonen - den här gången utanför Stockholm, men visar sig senare ha varit en olycka. Men hot och våld mot romska tiggare i Sverige har blivit allt vanligare.– Det som händer i Sverge är inte bra. Livet är inte lätt för oss där. Men om jag lyckas tjäna mellan 100-200 kronor per dag så är det mycket mer än i Rumänien. Så vad kan jag säga?Hon får frågan om hon verkligen tror att åka till Sverige är lösningen på deras problem,och om hon själv har haft för höga förväntningar på hjälp där. Jonela menar att det inte löser alla problem, men att barnen måste försörjas. Hon säger att hon haft höga förväntningar. I Valea Seaca hjälper grannar varandra, men det stora problemet kvarstår – de är alla i en djup kris, säger hon. En hundvalp gnyr och kryper på marken. Barnen leker med ett par skabbiga gatuhundar som sprungit in på gården där maten lagas. En pojke håller upp valpen – han tar hand om den, berättar han.Liviu Avasiloai hjälper Hoppets stjärna med att starta upp det nya utbildningscentret. Kommunen välkomnar organisationens hjälp – men med insatsen följer också svåra val. Långt ifrån alla barn kommer få plats. – Vi måste välja 35-40 elever av ungefär 600 som finns här. Det är vad som är svårast i vårt arbete, säger han. Finns det ingen risk att ni skapar ojämlikhet och osämja bland familjerna? – Även om vi vill ge alla en chans så kan vi inte bygga en skola för så många barn. Jag är säker på att det kommer finnas föräldrar som känner sig marginaliserade, men vi förklarar för dem att vi för vad vi kan och att de kanske får hjälp om några år, säger han. Jag mötte sjuårige Eduard i December förra året.Det finns exempel på bybor som åkt iväg för att aldrig komma tillbaka. Såna som lyckats få jobb i ett annat land. Eduard drömmer om att bli något - kanske lärare eller författare.Ryktet sa att han inte längre fanns kvar i byn - att han är i Sverige med sin pappa.Men han är hemma nu.Han säger inte så mycket när vi träffas den här gången – han verkar blyg. – Det har både varit bra och dåligt, säger han om hur tiden varit sedan senast vi sågs. Några andra barn slogs mot honom och ropade elaka saker, berättar han.Han har fått plats i den nya skolverksamheten och ser väldigt mycket fram emot det.– Det finns bra barn som går där, säger han.Jag frågar om han börjat fundera på vad han ska skriva om han skulle bli författare.– Ja. Mer än så berättar han inte. Det är såklart långt kvar dit. Och fram till dess står han inför flera utmaningar i sin vardag. Nu är han tillfälligt i huset igen.En vårmorgon var Eduards pappa borta igen. Han hade åkt iväg för att tigga pengar i Sverige. Det är precis som Eduard sa i december.– Han kommer och går, kommer och går.Reporter: Viktor Åsberg Producent: Andreas Lindahlkontakt: kaliber@sverigesradio.se

31 Aug 201528min

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceaușescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche. -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko. På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

24 Aug 201528min

Business class och fina hotell för kriminalvården - och dödsolyckor på bangård utan stängsel. Kaliber följer upp vad som hänt efter några granskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi börjar med Kriminalvårdens transporttjänst - numera kallad Nationella Transportenheten - en granskning som belönades med en guldspade i våras.Lyxresor och tvångsinjektionerInget mer businessklass i Europa förutom i undantagsfall och bättre kontroll av sjukvården. Det var två av löftena efter Kalibers avslöjande av hur utvisningsresor gick till med Kriminalvården.Men när vi nu följer upp vad som skett så hittar vi fortfarande Businessklassflygande i Europa, femstjärniga hotell och rapporter från sjukvården som skickas till Arvidsjaur.Det är april 2015. Jag är tillbaka vid kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen. I höstas var jag och kollegan Markus Alfredsson här och tittade på bland annat kostnader för hotellnätter och flyg i samband med utvisningar. Vi kunde då avslöja hur kriminalvårdens personal bodde på lyxhotell upp till tre nätter efter utvisningar och flög hem med dyra businessklassbiljetterSå här lät det då:* 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.* Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:* Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. . Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.* Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 kronor enkel resa.Och i en intervju med Kaliber i december 2014 lovade generaldirektören för Kriminalvården Nils Öberg att utvisningsresorna skulle bli billigare efter årsskiftet.(Kaliber 2014-12-21)-- Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går.Den lista med hotell som fanns skulle ändras. Dessutom skulle dåvarande praxis om att alla flygresor över tre timmar innebar resa i businessklass, även inom Europa, ändras.(Ekot 2014-12-21) - Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller om det inte finns extremt starka skäl för nånting annat.Så billigare resor alltså.Men vi kunde också avslöja något helt annat."Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre.""Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.""Det här helt klart olagligt"Genom att läsa rapporter som sjukvårdspersonal lämnat in efter resor kunde vi se att personer som utvisats fått lugnande narkotikaklassade injektioner mot sin vilja. Detta när de bland annat upplevts som stökiga eller bråkiga av personalen."En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som 'mycket uppvarvad och stökig'. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig"I samband med vår publicering valde Kriminalvården att anmäla injektionerna till både polisen och Inspektionen för vård och omsorg och man sa att nu hade man ett nytt sjukvårdföretag och bättre koll.Det skulle bli billigare resor och tvångsinjektionerna polisanmäldes, men vad har då hänt?Jag börjar med att begära ut den så kallade hotellistan, alltså den lista som ligger till grund för vilka hotell som bokas. Den lista som skulle förändras. Men när jag får se den har inte mycket hänt. Det är samma hotell som hösten 2014. Jag känner igen lyxhotellen i Dubai och Istanbul från vår granskning i höstas. Och jag ser samma centrala hotell i Paris och resorter i Jordanien.Och på plats i Norrköping så ser jag hotellnamnen bland reseräkningarna. Jag går igenom reseräkningar och kostnader för flygbiljeter för en månads tid nu under våren. Och fortfarande kan utrikestransportörerna vila mer än en natt på hotell. Och det flygs fortfarande i businessklass. De resor som skulle bli så mycket färre redan efter årsskiftet."Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller"Men jag ser att resor även inom Europa, fortfarande sker i businessklass. Det handlar om resor från städer som t.ex. Madrid, och Istanbul. Som ligger strax över tre timmars flygresa hemifrån.Jag hittar till exempel en enkel resa från Madrid för nästan 8000 kronor per person.- Hej!- Hej.- Sofia.- Johan Mellbring.Kriminalvårdens Transporttjänst heter numera Nationella Transportenheten. Jag träffar chefen Johan Mellbring. Han säger att det är samma hotell på hotellistan och samma praxis för flygresor som i höstas.-- Ja det är ju så att vi försöker ändra rådande praxis och det arbetet tar lite tid.Johan Mellbring säger att han helst inte vill se någon tidsgräns alls när det gäller flygresor i businessklass, men att man nu sitter i förhandlingar med facken, där man diskuterar just businessklass men även kriterier för vilka hotell man ska kunna välja på framöver.-- Jag hade gärna sett att det gått fortare, men vi ska också göra det rätt och riktigt. Vi har också ta hänsyn till våra fackliga parter som vi gör det i samverkan med.-- Men generaldirektören sa ju i en intervju i Kaliber i december då att det skulle inte vara rutin längre att åka businessklass på flygresor över tre timmar. Och i Europa skulle man dra ner på detta jätte mycket. Vad har hänt där då?-- Ja han har ju rätt i sak, sedan har det tagit längre tid än vi bedömt och jag önskar det hade gått mycket fortare.Två förändringar som har skett är att man beslutat att det billigaste hotellet för varje destination på hotellistan ska användas och man har även infört en så kallad avstegslista. En lista där man bland annat ska logga alla hotellnätter som är dyrare än 200 Euro. Jag får läsa avstegslistan, men kan se att flera övernattningar över 200 Euro från den månaden jag tittat på inte finns med.- Ja, då är det så fall något vi missat i vår gängse rutin. Och det är något vi får följa upp.- Så vad tänker du om det då?- Nej, vi ska följa de rutiner vi satt upp.Under hösten gjorde kriminalvårdens personalenhet en översyn av hur utvisningsresorna genomförs. Utredaren kom fram till att resorna i businessklass borde minskas, inte minst inom Europa. Dessutom togs den vilotid upp som vi kunde berätta om i höstas. Att personal efter de ibland väldigt långa utvisningsresorna får ta ut hela sin vila utomlands på hotell, ibland upp till tre nätter med traktamente, istället för att ta ut vilan i hemmet. Utredningen föreslår att vilotid ska tas ut just i hemmet. Men än så länge kan alltså personalen fortsatt vila på hotell utomlands.-- Ja hur många övernattningar man gör är ju en följd av de vilotidsregler som finns som är en del av kollektivavtalet. Det kollektivavtal ska vi också förhandla om.Just nu pågår alltså förhandlingar med facken. Jag träffar Thomas Bergman från fackförbundet ST. Han tycker inte vilotid i det egna hemmet är en bra idé.-- Så att det köper vi ju absolut inte. Och hur skulle det fungera om du har varit igång i 30 timmar och sedan kommer du hem till bostaden och har småbarn. Blir det någon vila då? Det skulle ju aldrig fungera.-- Vad är det som hindrar att man är på hotell en natt och sedan tar resten av vilan i sitt hem?-- Ja, det är just det att du får förmodligen ingen vila när du kommer hem. Utan då har man kanske familj som ställer krav på dig när man kommer hem, då blir det ju ingen vila. Har du varit igång så många timmar så behöver du ju också sova lite grann.Fast det finns väl dagis och skola och...-- Ja jag tror inte på det upplägget.Han menar att businessklassflyg kan vara motiverat att använda även för resor inom Europa.-- I längden, ska du tjänstgöra och jobba med det här år ut och år in så tror jag inte du orkar. Sedan kan du ju alltid ta ut enstaka destinationer där det kan diskuteras, men just nu har vi ju då i vår överenskommelse att ett ben över tre timmar så är det det. Sedan så har ju arbetsgivaren andra idéer nu och då får vi se när de förhandlingarna är klara var vi hamnar så att säga. Det vet vi inte än.Så fortfarande businessklass, fina hotell och flera nätter utomlands alltså. Trots löften om billigare resande. Kriminalvården har påbörjat arbetet att förändra, men det har tagit längre tid än de önskat enligt chefen Johan Mellbring."Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre.""Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.""Det här helt klart olagligt"Efter vårt avslöjandet om att injektioner getts med tvång valde kriminalvården både att polisanmäla och anmäla till inspektionen för vård och omsorg. En förundersökning pågår just nu och brottsrubriceringen är misshandel men ingen är delgiven misstanke om något brott. Inspektionen för vård och omsorg säger att de snart är färdiga att fatta beslut men inte när exakt det kommer.Kaliber har läst de handlingar som finns hos IVO just nu. Där finns bland annat de sjukvårdsrapporter som ligger till grund för anmälan Dessutom har den sjuksköterska och den läkare som utreds av IVO lämnat in förklaringar till det som hänt där båda menar att de inte gjort något fel.Sköterskan skriver:"De sk tvångsinjektionerna gavs ofta med deportis medgivande då de alltid vart informerade, både före och efter, trots att medgivandet ibland kunde tyckas framtvingat från deporti pga den tumultartade situationen."Läkaren skriver att medicin i ett fall gavs på grund av flygsäkerheten och att patienten visade symptom som stämmer överens med epilepsianfall. I ett annat ärende skriver läkaren att en man erbjöds en tablett lugnande men att han själv hellre ville ha Stesolid.Har det getts injektioner med lugnande efter vi pratade med dig i oktober 2014?Jag frågar chefen för NTE Johan Mellbring om han vet om det skett några injektioner med lugnande efter vårt program.-- Vi har i vår avstämning med sjukvårdsföretaget fått reda på att det vid ett antal tillfällen getts injektioner av fysiska eller fysiologiska skäl.-- Vad har det varit för skäl då?-- Ja det innebär att det finns ett medicinskt tillstånd som gör att för att patienten ska må bra eller överleva så har de behövt injektionerna.Jag blir lovad att få mer information om injektionerna som Johan Mellbring pratar om. Men senare i ett mail tar Kriminalvården tillbaka att det ska ha skett fler än en injektion. Den första muntliga informationen stämde inte och en kontroll gjord av sjukvårdsföretaget visar att det endast ska ha skett en injektion. Den enda injektion som getts var en injektion diazepam, den aktiva substansen i Stesolid, och man skriver att det var en "akut behandling för att förhindra allvarliga skador".Jag får ta del av några sjukvårdsrapporter från våren, bland annat två där personer fått lugnande eller kramplösande medel då de ska ha krampat. I ett av fallen har personen fått två behandlingar redan innan de når planet på grund av kramper. Vid första krampanfallet beskrivs personen som okontakbar. I de rapporter vi läste i höstas kunde vi se om det getts till exempel en injektion eller en tablett, men nu framgår inte det längre. Bara att någon typ av lugnande eller kramplösande medicin getts. Och jag får inte bekräftat av Kriminalvården att det var vid något av dessa två tillfällen som den enda injektionen ska ha getts. Även om ett av tillfällena stämmer väl överens med den övriga information jag fått.Men hur kontrolleras då att den vård som beskrivs i rapporterna? Vad händer med de rapporter som skickas in från vårdföretaget?I vårt program i höstas kunde vi visa att rapporterna som skrivits av sjukvårdspersonal, och där tvångsinjektionerna beskrevs, lästs av planeringspersonalen i Arvidsjaur och inte kommit sjukvårdskunniga till känna. Detta var en del av problemet till att inte injektionerna upptäckts sa dåvarande chef för planeringen Hans Lagerlöf.- Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna.Att personalen inte har reagerat på innehållet tror Hans Lagerlöf kan ha att göra med att personalen inte har medicinsk kompetens. Så här sa han i oktober 2014.- Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre.När jag träffar chefen för Nationella Transportenheten Johan Mellbring frågar jag hur de nu följer upp vården vid resor.Följer era medicinsk kunniga och ansvariga, följer de upp det här på något sätt?-- Ja, vi får ju in sjukjournalerna och sjukvårdsrapporterna, på så sätt kan vi följa upp det här.Men när jag kontaktar vårdutvecklare Maria Hägerstrand på kriminalvården svarar hon i ett mail:"Att någon (jag) på Kriminalvården regelmässigt skulle ta del av samtliga medicinska journaler utan att kunna begära patientens medgivande är som jag förklarat för dig ett brott mot sekretessreglerna och självklart inget vi gör."Och inte heller rapporterna från resorna läser hon"Rapporterna skickas till NTE och läses av dem."Men vem läser då rapporterna som skickas in från sjukvårdsföretaget? Jag får vända mig till Kriminalvården igen och via pressavdelningen får jag veta att det är planeringspersonalen i Arvidsjaur som läser rapporterna. Samma rutin som förut alltså. Däremot kan sjukjournalerna stickprovskontrolleras för att de ska kunna se att journalföringen sker i enlighet med regelverket.Först när jag börjar ställa frågor om rapporterna där lugnande och kramplösande getts skickas de till vårdutvecklare Maria Hägerstrand som i ett mail skriver :"Utifrån händelseförloppet kan jag inte se annat än att behandlingen varit lege artis och i överenstämmelse med Hälso- och sjukvårdslagen."Men fortfarande är rutinen alltså att personal vid planeringen i Arvidsjaur läser rapporterna från vårdföretaget, inte sjukvårdskunnig personal, förutom som nu i undantagsfall. Och enligt Kriminalvården är det det upphandlade vårdföretagets ansvar att vården sker korrekt.Och vi ska avsluta med att berätta att Polisorganisationskommittén i torsdags lämnade över sitt betänkandet "Tillsyn över polisen och Kriminalvården" till inrikesministern. Där föreslås att en ny myndighet bildas som ska ha utöva tillsyn över bland annat Kriminalvården. Bland annat vill man att Personal från tillsynsmyndigheten regelbundet ska åka med som oberoende observatörer vid utvisningar.Spår som dödarSå ska det handla om Kville bangård i Göteborg, där en 18-årig ung man dog strax före nyår. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare, och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.Och nu ett halv år efter olyckan visar det sig att det fortfarande inte kommit något stängsel på plats.Citat från programmet:- Så fel och så sjukt.Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.- Det är jättesvårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.- Det hade inte behövt bli så här.Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer att kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december.- Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege.- Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.- Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.Det hade inte behövt bli så här säger Mian Lodalen, Robins syster i Kalibers program i april efter att Robin dött sedan klättrat upp på en tågvagn på Kville bangård.För 2005 dog en annan ung man på samma sätt och på samma plats. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att i de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber i sitt program visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området, som det hade varit 2005.Så här sa Tommy Jonsson, biträdande planeringschef på Trafikverket i P1 Morgon efter Kaliber program:- Vi får titta på varför man inte har gjort färdigt det här nere i Göteborg. Här har trafikverket ansvar för detta.Men något staket har fortfarande inte kommit upp, nu ett halvår efter den andra dödsolyckan. När SVT Nyheter Väst i måndags åkte till Kville bangård visade sig att Trafikverket i stället knutit ett snöre med flaggor mellan några stolpar som en markering att här bör man inte passera.SVT:s reporter Lars Wiklund konstaterar att det är ett hinder som knappast syns, än mindre hindrar.Christer Ahlin från Trafikverket säger så här i inslaget:- Det är någon form av hinder och det är vad vi gör just nu för att göra någonting.Och Trafikverket håller på med en upphandling för att få en säkerhetslösning till stånd, säger Christer Ahlin:- Vi har en upphandling på gång precis just nu som är klar och där vi nu diskuterar det här att vi ska sätta upp nytt stängsel och det håller vi på och planerar tillsammans med den entreprenören just nu.- Men ett halvår efter den senaste dödsolyckan och ni håller på med en upphandling, om man kommer utifrån kan man tycka att det är ganska långsamt.- Ja, men det är så som det går just nu, faktiskt och det är vad vi har gjort i det här fallet. Vi har ett flaggspel som ändå ska visa på att det är förbjudet att gå in på spårområdet.Lagen om stöd och serviceSå ska vi berätta om vår granskning om LSS, - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som kom till för att svårt funktionshindrade skulle få samma möjligheter att leva sitt liv som vi andra. Men vi kunde visa att funktionshindrade har blivit Svarte Petter och bollas mellan kommun och försäkringskassa. Det är de två myndigheter som hjälper med personlig assistans. Jonas Franksson förlorade sin hjälp från Försäkringskassan och fick vända sig till kommunen. Och där fick han hjälp men med färre antal timmar. Så här sa han i programmet:- Det här handlar ju om mitt liv liksom, det handlar ju om min möjlighet att fortsätta arbeta, att vara en bra förälder till mina barn att kunna leva mitt liv va.Jonas valde att överklaga för att få tillbaka sin hjälp från Försäkringskassan, men för några veckor sedan blev det klart att kammarrätten inte tar upp Jonas ärende och det innebär att han har kvar personlig assistans från kommunen och det lägre antalet timmar.Stimpirater och Funny moneyI vårt program "Stimpirater och Funny money" i höstas konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor.Kaliber granskning ledde bland annat till att åklagare inledde en utredning för misstänkt mutbrott mot tonsättarföreningen FST, som återkommande bjudit landets kulturmakthavare på lyxig julmiddag.Utredningen om misstänkta mutor i kulturlivet har pågått under våren, det har hållits flera förhör och polisen har hämtat dokument hos föreningen svenska tonsättare, som är en av ägarna till upphovsrättsorganisationen Stim.Det var efter ett uttalande som föreningens ordförande Martin Q Larsson gjorde i vår intervju som chefsåklagaren Alf Johansson på Riksenheten mot korruption startade sin utredning.Kaliber kartlade vart pengar som svenska kulturskolor betalar för att få kopiera noter egentligen hamnar, och det visade sig att en ganska stor del går till tonsättarföreningen FST. Detta trots att det i praktiken, enligt föreningens egna undersökningar, visat sig att väldigt få av medlemmarnas verk kopieras.Vi ställde frågor om varför man lade 340 000 kronor på en julmiddag på en av Stockholms finare krogar. Ordföranden Martin Q Larsson svarade att det var ett bra sätt att försöka påverka landets kulturmakthavare:-- Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Som alla vet som är frilansare så är det genom nätverk och kontakter som man får sina jobb och som man skaffar sig sin utkomst, så man överlever även nästa år. Och det här är ett sätt att systematiskt öka kontaktytorna, så att vi anser nog att det här är mycket väl använda pengar.-- Men även här kan det vara svårt att peka på exakta effekter, att jag träffade... Vi får ju mycket berättelser, att "jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning", eller "vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen".--Vem betalar för de personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna?-- Det gör vi.--Så ni bjuder dem på den här middagen?-- Vi bjuder dem på den här middagen.--Tjänstemän på kulturdepartementet?--Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional.Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande. Chefsåklagare Alf Johansson, vill inte i nuläget säga något om hållna förhör eller beslagtagna dokument. Utredningen, där tjänstemän på statens kulturmyndigheter ingår, fortsätter.--Ja, alltså det är ju allmänt känt, genom er research som offentliggjorts, att det finns en hel del beslutsfattare och andra personer som varit inbjudna till de här julmiddagarna och det är ju då sådant som jag intresserar mig för. Jag utreder givande av muta, respektive tagande av muta.-- Planerar du att väcka åtal?-- Nej, alltså det jag planerar nu är att slutföra utredningen och sen så får vi se resultatet av den, först därefter kan jag ta ställning till om det ska väckas något åtal eller om utredningen ska läggas ner.-- Har du fått några indikationer på att du är fel ute?-- Än så länge har det inte förekommit några omständigheter eller förhållanden som föranlett mig att ompröva mitt beslut att driva förundersökningen vidare, utan den rullar på, säger chefsåklagare Alf Johansson.Julmiddagen ställdes in förra året, och det har ställts krav från medlemmar i föreningen att styrelse ska ställa sina platser till förfogande.Även FST's systerorganisation Skap som engagerar andra tonsättare, som haft en årlig vårmiddag, har meddelat att de inte längre kommer att fortsätta med den modellen.Alla våra granskningar hör du i appen Sveriges Radio Play. Gå gärna i och lyssna så hörs vi igen till hösten.Reportrar: Sofia Boo, Lena Pettersson, Andreas LindahlProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

14 Juni 201529min

Svenska reseföretag säljer volontärresor för att rädda Afrikas vilda lejon. Men bakom fasaden döljer sig en lönsam industri som för många lejon slutar med att de skjuts för nöjes skull. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag är på Ukutula, en av södra Afrikas många lejonfarmer. Här finns ett 80-tal lejon, men också hyenor, geparder och afrikanskt lodjur. Och dessutom några asiatiska tigrar. Vi har just passerat en stor lejonhanne i en inhägnad och i en annan inhägnad finns ett tiotal halvvuxna lejonungar som sliter en djurkropp i stycken. Det grälas en del om maten. – Lions are social cats but when it comes to eating sharing isn’t caring. That’s what is going on there, säger farmens guide. Vi är en liten grupp turister och just nu på väg mot de små rovdjursungarna: lejon och tigrar som vi ska få träffa. – Yes you can go and touch them. Ungarna har tagits från sin mamma vid tre veckors ålder och fötts av med nappflaska av människor. På en filt på golvet ligger två lejonungar, en av dem tuggar på ett hörn av filten och bredvid slåss två lite större tigerungar. – Här sitter jag med en lejonunge som jag tror är tre veckor gammal, som jag klappar på huvudet just nu. – He wants to play with you, do you see? Säger guiden. Det är inte bara turister som lockas av rovdjursungarna. Farmen är ett av de ställen i södra Afrika dit svenska volontärresebyråer skickar volontärer, ofta ungdomar som under några veckor eller månader betalar för att arbeta för en god sak. På en av volontärresebolagens hemsidor beskrivs i en reklamfilm hur volontärerna får mata lejonungarna och gå promenader med dem. Och att Afrikas vilda lejon minskar dag för dag, och att något måste göras för att få tillbaka dem. I marknadsföringen står det att uppfödning är ett sätt att rädda lejonen. Men Kaliber har fått tips om att det här inte handlar om att rädda de vilda lejonen, utan om något helt annat. Att lejonen används för att tjäna pengar, och att de som vuxna kan komma att skjutas av rika turister. Jag har åkt till Sydafrika för att få reda på om det här tipset stämmer, och jag vill veta vad som kan hända med den lejonunge jag just klappat på huvudet. Men först ska vi träffa Frida Aronsson i Göteborg. Frida har just kommit hem efter jobb och träning. Hon är en av många svenska ungdomar som lockades av möjligheten att kombinera en spännande resa med att göra en insats för djur och natur. – Jag har ju funderat på att åka på en längre resa och nu blev det möjlighet att kunna åka iväg. Och då kände jag att jag ville göra något mer meningsfullt än att bara åka på ja, turistsresa. Jag gillar ju djur och natur så jag funderade på om jag kunde hoppa på någonting i volontärresor för att hjälpa dem, berättar hon. Frida tog kontakt med en volontärresebyrå som heter Amzungo för att få veta mer. – Sen fastnade jag lite för de stora djuren i Afrika. Det var lockande med Lejon och geparder och andra djur. Så då verkade det spännande att åka på ett sånt projekt. Det stod att de motionerade djuren varje dag så då undrade jag om det verkligen var varje dag man var ute och gick med djur, fortsätter Frida. – För det hade du velat eller? – Jaaa, fast…jag hade velat vara ute med djur men det var några som gick i koppel och då började jag fråga varför de gjorde det? Frida började läsa på om volontärarbete med djur och blev allt mer tveksam ju mer hon läste. – Det var bland annat det att man fick umgås med en del ungar och rovdjursungar borde kanske inte umgås med människor, så då frågade jag lite om det och sen tipsade en kompis till lite länkar, lite sidor som var kritiska mot det här och då läste jag lite mer och kom fram till att det kanske inte var jättebra. Amzungo säljer en resa till Zambia där volontärerna har nära kontakt med rovdjur. Jag läser på hemsidan att man får hjälpa till att mata djuren och en av de tidigare volontärerna beskriver hur hon fick mata lejonungar med nappflaska. Jag läser vidare att man strävar efter att föda upp och släppa ut geparder och lejon till deras naturliga miljö. Jag hittar ytterligare en svensk volontärresebyrå, Goxplore ,som erbjuder fem liknade resor till Zambia, Zimbabwe och Sydafrika. Två av farmerna i Goxplores resor sysslar med forskning, men föder också upp och säljer lejon. De tre andra farmerna är knutna till ett projekt som kallas Alert, eller fyrstegs-programmet, och som jobbar med att föda upp lejon för att sedan släppa ut i det fria. Och att det har visat sig vara ett effektivt sätt att upprätthålla lejonstammen, står det. Jag tänker att jag måste lära mig mer om hur man arbetar för att bevara vilda djur och åker till ett av de ställen i Sverige där man har mest erfarenhet av det, nämligen Nordens Ark i Bohuslän. Regner strilar ner. – Hej! Vilket ruskväder vi har idag…usch… Ewa Wikberg är biträdande zoolog. Hon låser upp en port i ett högt plank. Här bakom finns en gång där tre stora hägn löper samman. – När vi kommer fram här nu kan pojkarna gå in i slussarna och kan nå genom staket…så vi håller ett säkerhetsavstånd på ca en meter. Tigern morrar. – Det är ett vänligt hälsningsläte, säger Ewa. Tillsammans med Ewa Wikberg går jag igenom hur man arbetar för att återföra de uppfödda lejonen till det vilda. På Goxplores hemsida finns en beskrivning av arbetet i fyra steg. I första steget skiljs ungarna från mamman för att födas upp av människor, något som volontärerna alltså får hjälpa till med. I steg två får lejonen möjlighet att blida en flock i ett litet och skyddat området, där de fortfarande övervakas av människor. I steg tre flyttas de till ett större område och får klara sig på egen hand. De ungar som föds i flocken kommer sedan att släppas ut till vilda flockar i steg fyra. Ewa Wikberg säger att hon har svårt att förstå det här arbetssättet. – Men jag kan inte säga att jag tycker att ta ungar vid tre veckors ålder, flaskuppföda dem, för att sen avvänja dem vid människor igen för att försöka konstgjort återskapa en socialt fungerade grupp är den väg som verkar logisk. Lejon förökar sig lätt, till skillnad från vissa andra kattdjur, så det finns egentligen inget skäl till att föda upp dem. Anledningen till att de är nära utrotningshotade är i stället att kommer i konflikt med människan. De skjuts av tjuvjägare, de dödas när de tar tamboskap, och områdena där de kan leva och där de finns tillräckligt med bytesdjur blir allt mindre och allt färre. Och det man måste hitta lösningar om man vill rädda det vilda lejonet, säger Ewa Wikberg. – Utan vad man borde göra är att ta reda på vad du vill bevara, starta en grupp med dem, låt de sköta det själva för de fullt kapabla att göra det. Se till att du har lämpliga habitat, se till att det finns bytesdjur, restaurera områdena där de ska vara, ta bort hotbilden och sen sätt ut. Det är så man gör. På Nordens Ark, där man har lång erfarenhet av att jobba för att bevara hotade djurarter är man alltså tveksam till om det här fungerar. Vad säger då de svenska företag som säljer de här resorna? – På Alert har de ju fött upp lejon på detta sätt genom att ta dem tidigt från deras mödrar och sen satt ut dem. Och där har de själva fått egna avkommor. Och de avkommornar som fötts där är födda vilda. Så det fungerar att göra så här, säger Fredrik Dahlberg är vd för Goxplore. Men när jag tar fram Alerts årsredovisningar framkommer en annan bild. Projektet startade för tio år sedan, men ännu har ingen av lejonen kommit ut i det fria, det som kallas steg fyra. Vad man har är två små flockar som kommit till steg två, alltså att de lever i ett litet skyddat område, där de fortfarande har möjlighet att få hjälp med mat av människor. – Ja, och det är ingen som har gjort det här innan, det är en ny metod som prövas. Det är en insats och det är ett försök till att få fram fler lejon som kan flyttas runt i Afrika som är vilda. Jag hoppas och tror att det här fungerar, säger han. – Men du tycker inte du lurar volontärer och skickar de till något som kanske kommer att fungera i framtiden? – Det är som jag säger det får utvisa sig, jag hoppas och tror att vi kan nå det fjärde steget. Fredrik Dahlberg säger alltså att han hoppas att det här kommer att fungera i framtiden. Hur är det då med Amzungos volontärresa, där man säger sig sträva efter att föda upp och släppa ut geparder och lejon till deras naturliga miljö. Lisa Alfredsson är en av ägarna till Amzungo och säger att uppgifterna på hemsidan inte stämmer helt och hållet, det projekt deras resenärer kommer till handlar snarare om att utbilda lokalbefolkningen om varför det är viktigt att bevara vilda djur, än att föda upp och släppa ur djur i det fira. – Det har varit väldigt bra det här med att ni börjar ställa lite frågor och så, så att vi också får oss en tankeställare, att vi verkligen får fram det här som vi har vetat om hela tiden, men som kanske inte riktigt i våra texter och hur vi har marknadsfört projektet, så om du går in på hemsidan i dag kan du läsa mycket mer om just utbildningen som är så himla viktigt, men vi får ta på oss att vi har varit dåliga att lyfta fram det, säger Lisa Alfredsson. När jag kommer hem går jag in på Amzungos hemsida igen, och ser att texten är ändrad. Det står inte lägre att man strävar efter att föda upp lejon och geparder, bara att man strävar efter att släppa ut dem tillbaka till deras naturliga miljö. Och man har tre lejon, inte som släppts fria, men som finns i ett privat hägn när jag skriver till dem och frågar. Bara i Sydafrika finns omkring 160 farmer som föder upp lejon. Och många av dem tar emot volontärer och turister. Många säger också att de föder upp för att sen släppa lejonen fria. Så finns det andra projekt som är mer framgångsrika? För att få svar på frågan ringer jag Luke Hunter, forskare och ordförande i Panthera, en internationell miljövårdsorganisation som arbetar med bevarande av stora kattdjur. 2013 publicerade han en forskningsrapport i en vetenskaplig tidskrift om de här lejonfarmerna bidrag till att bevara Afrikas vilda lejon. Rapportern visade att de lejonfarmer som säger sig föda upp lejon för att släppa ut i det fria, aldrig har gjort det. – They have not released lions so even though they claim that’s the ultimate objective, it simply hasn’t happened yet. Nej, trots att många säger att det är målet så har ingen av de här lejonfarmerna lyckats med att släppa ut lejon uppfödda i fångenskap, säger Luke Hunter. Enligt honom är syftet i stället att tjäna pengar och det är också förklaringen till varför ungarna tas från sina mammor, menar han. – I think that the organizations that are doing this are interested in lots of little lion cubbies because they could charge people to come and interact with them, you it is very appealing, people pay a lot of money to do that. So again I have heard all sort of excuses why we must do this, way we are taken away the cubs and that it is good to socialize them all that sort of things, and that’s absolute rubbish, if they were serious about wild lions they would let lions reproduce naturally and raise their cubs to become wild lions and it is just no place for volunteers in that process. Jag tror att de vill ha en mängd små söta lejonungar, eftersom turister är beredda att betala en hel del pengar för att få kela med lejonungarna, jag har hört alla möjliga ursäkter om varför man måste ta ungarna och att det är bra att vänja dem vid människor. Men det där är bara dumheter säger han. Det verkliga skälet är att honan snabbt ska blir dräktig igen. Han det varit serösa med öka den vilda lejonstammen skulle de låta lejonen själva föda upp sina lejonungar till vuxna lejon som är vilda på riktigt. Och då finns det ingen plats för turister eller volontärer. Och efter ett och ett halvt eller två års ålder är lejonungarna för stora och för farliga för att det ska vara säkert för människor att umgås med dem. Men ett lejon i fångenskap kan leva tills det blir 15 år eller mer. Så vad händer då med alla lejonungar ungar som föds upp? Luke Hunter säger att de troligtvis säljs till jaktindustrin. – The main byer is of course the canned hunting industry. Kaliber handlar idag om svenska reseföretag som säljer volontärresor till farmer som säger sig arbeta för att rädda Afrikas vilda lejon. Men där få av lejonen som fötts upp släpps ut i det fria. Och forskare säger att lejonen oftast slutar i ett jakthägn där de skjuts av rika turister. Men gäller det också de djur som föds på farmer som svenska företagen skickar volontärer till? Vi återvänder till Ukutula som ligger cirka 10 mil norr om Johannesburg. Lejonungen som jag suttit och kelat med gäspar, reser sig och går iväg. Han heter Odin, döpt efter en fornnordisk gud. Han är på väg till vattenskålen som står en bit bort. Ungen är en av Sydafrika cirka 6 000 lejon i fångenskap, det finns dessutom omkring 800 lejon i privata hägn, och det är tre gånger så många som de vilda lejonen som bara är omkring 2 300. En av ungarna har fått tag i håret på en av turisterna och det uppstår spridda skratt. Ukutula har fått kritik bland annat i sociala medier och på bloggar för att djuren tas omhand dåligt, och en Facebook-grupp, ”Volonteers in Africa Beware” som granskar volontärställen har farmen på sin svarta lista. Det har också talats om att lejonen säljs till jaktindustrin. Ett par dagar efter mitt besök som turist på farmen återvänder jag, den här gången som journalist för att träffa ägaren Willi Jacobs och han avfärdar kritiken helt och hållet. Den kommer från volontärer som inte följt farmens regler och blivit tillrättavisade säger han. Samma sak med påståendet om att många lejon slutar i jakthägn. Jag säljer inte till jakt, säger han. – If you are going to kill an animal for at trophy or to say what a great guy you are, that are against our policy completely. – But where do you sell your lions? – As I mentioned to you we check out the facility and up upon resently the new owner would have to sign a agreement with that the animal will not be used for anything unethical. And we don’t restrict it only to hunting, we restrict it to that the animal will not be used in the animal parts industry, in other words the animal will not be killed for it skins, for it bones for its teeth or whatever else some people use the animal for. The animal must go to a facility where it will be looked after in the same way we would do. And we have come into contact with several people that we are very happy to sell to. Some of the places are involved in tourism like we are, some of the places are involved in education, so we make sure to the extent possible that the people that we deal with have the same ideas as we have, sager Willi Jacobs. Den nya ägaren har fått skriva på ett kontrakt som visar att det inte tanker använda djuret på något oetiskt sätt och då gäller det inte bara jakt. Alldeles nyligen har vi startat en databas som ska göra det möjligt att spåra våra lejon, var de tar vägen i framtiden. Vi lägger ner ett stort arbete på att visa att säljer våra djur till bra ställen, säger Willi Jacobs. Men hur kan han veta att inte djurens säljs vidare och ändå hamnar i jaktindustrin? Nej, det kan han ju naturligvis inte veta säger han. – There are certain factors that are out of your control. And to hold me responsible for a lion that was born on my property the years ago, is really ridiculous. You know if it has gone through three different owners why should I carry the responsibility? Det är verkligen löjligt att påstå att jag ansvarig för ett lejon som sålts och köpts gång på gång. Varför skulle jag vara ansvarig för det, säger han. Nej, Willi Jacob är en av många lejonuppfödare i södra Afrika vill inte alls förknippas med jaktindustrin. Men både media och djurrättsorganisationer i södra Afrika kopplar ihop lejonuppfödning med jakt. Jag lämnar Ukutula och åker till George i södra Sydafrika för att träffa Chris Mercer och hans partner Bev Pervan, och blir entusiastiskt mottagen av hunden Cometh. Paret har startat ”Campaign Against Canned Hunting” – en organisation som nu finns i en rad länder. Canned hunting säger Chris Mercer är en sorts troféjakt där djuret på något sätt hindras från att fly. Det kan vara så att det skjuts i en inhägnad. Eller också är det vant vid människor och uppfattar inte människan som en fara. Det är en kritiserad jaktform, men helt laglig i Sydafrika. Och enligt Chris Mercer är det är de allra flesta lejonungar som föds upp med nappflaska av volontärer hamnar. – Wherever you have lion cubs in South Africa there you have canned hunting. Because if I can explain: the purpose of lion farming is to produce huntable targets. That’s the whole business model. Adult lions are expansible to feed and as you could imagine once they reach huntible size they must be hunted. The idea that they could be accommodated somewhere where they could be retied and live to a ripple age eating up every profit they made for the owner when they were younger is of course recipe for insolvency. It is not a business plan so I would like your listeners to understand that the public relation put out by the lion farmers that there lion cubs will never be hunted and that they are used only for scientific research and that they will released back to the wild or retired all these are falsehood in order to conceal the ultimate fate of the cubs which is to be cruelly hunted most often by a bow and arrow. På det stora hela är själva poängen med att föda upp lejon att producera för jaktindustrin – inkomsterna från volontärarbete och turister är bara ett komplement till den verkliga inkomstkällan som är jakten, menar Chris Mercer. Men både uppfödarna och jaktfarmerna har ett intresse in att dölja det här. Hälften av turisterna och volontärerna skulle komma om de visste, samma sak med jägarna, det vill inte veta att de skjuter att tamt lejon. Visst, ett och annat lejon kanske säljs till något privat zoo i Dubai eller Abu Dhabi, men de allra flesta lejonungarna kommer att skjutas, ofta med pil och båge eller form av jakt som blivit allt populärare på senare tid. Det är stora pengar det handlar om. Jag letar på jaktsidor som har prislistor över vad det kostar att skjuta olika djur. 35 000 dollar eller drygt 300 000 kronor för en fullvuxen lejonhanne. Och ett riktigt fint lejon kan kosta upp till 50 000 dollar. Och djuren säljs i flera led, därför kan uppfödarna säga att de inte har något med jaktindustrin att göra säger Chris Mercer: – I have nothing to do with canned hunting, you can see I sold my lions to mr X and he hasn’t hunted them, he has sold them to mr Y and as far as I know he hasn’t hunted them, and if they get hunted by mr Z you can´t blame me it is not my fault, once the lions leave my possession they are no longer my responsibility. So this is not going to change the fundamental issue which is that the only market for an adult lion, which is expensive to feed and maintain, is the hunting industry. Och statistiken pekar på att han kan har rätt. Eftersom det afrikanska lejonet är bedömt som nära utrotningshotat regeleras och registreras all handel med döda och levande lejon. 2013 exporterades 52 levande lejon som fötts upp i fångenskap från Sydafrika, men samma år exporterades cirka 700 döda lejon eller delar av lejon som fötts i fångenskap och dödats i jakt. Men vad säger de svenska reseföretagen om påståendena om att djuren slutar i ett jakthägn? På Amzungo har man lutat sig mot att jakt tidigare har varit förbjudit i Zambia, till skillnad från Sydafrika. Men enligt tidningar i södra Afrika har den zambiska regeringen nu beslutat att tillåta jakt igen. – Vi vill ju inte att det ska finnas någon möjlighet att djuren som vi jobbar för att bevara hamnar i fel händer och kan bli del av det här, så då kommer vi ju verkligen få fundera på och ta mycket diskussioner med projektet vad det kommer att göra för att verkligen jobba emot att de här djuren kan bli inblandade på något sätt, säger Amzungos Lisa Alfredsson. Och Goxplores vd Fredrik Dahlberg säger att företaget tar helt avstånd från det som kallas canned hunting och att de farmer han skickar volontärer till skriftligen har försäkrat att de inte säljer till jaktindustrin. – Ja, och det finns canned hunting och det är fortfarande lagligt och det sker, men jag har fått försäkringar från de vi jobbar med att de sysslar inte med detta. Hade de gjort det hade vi inte sysslat med dem. Men kan man verkligen lita på det? Kan jag vara helt säker på att den lejonunge som jag kelat med inte kommer att skjutas av en rik jaktturist? Jag får kontakt med en anställd som vill vara anonym, men som jobbar på en av de farmer som är knutna till Alert, alltså det projekt där man uttryckligen säger sig föda upp för att sätta ut lejon till den vilda lejonstammen. – Det är ett fuskprojekt skriver den anställde till mig. – Hur kan du säga det, skriver jag tillbaka. – Var tror du all lejon tar vägen, när det har ätit sig stora. Det finns jägare som föredrar lejon i burar, får jag till svar. Vad säger vd Fredrik Dahlberg på Goxplore om det påståendet? – Det är nyheter för mig i så fall. Då skulle jag väldigt gärna vilja veta mer om det, om det kommer från Alerts som inte har några band med jakt, till och med de som ifrågasätter projekten säger att de inte är förknippade med jakt. Kaliber har sökt Alerts ansvariga via mejl med frågor om det här. Vi har dock inte fått något svar. Men en anställd som säger att djuren säljs till just canned hunting räcker inte som bevis för att säga att det är så. Däremot inser jag att frågan är stor i Sydafrika, jag hittar fler tidningsartiklar och det visar sig också att flera politiker engagerat sig i frågan. Och det är nu jag får tag på något intressant. En politiker i har ställt en fråga i The North West Provincial Govement, alltså en av delstatsparlamenteten i Sydafrika, om handel med lejon. Och det finns en förteckning över vart några av farmerna sålt sina djur. Det visar sig att Letsatsi, en farm som Goxplore skickar volontärer, har sålt till två jaktfarmer. ”Have a taste of a the south African hunting experince” skriver den ena jaktfarmen på sin hemsida och visar en film med sex leende jägare som skjuter bland annat lejon, ackompanjerat med pampig musik. Jag visar de här uppgifterna för Fredrik Dahlberg. – Då visar det sig att de har sålt en hel del. Och då tog jag fram de här ställena. – Och det var från Letsatsi? – Bägge är från Letsatsi. – Men det här tar jag gärna kopior på och tar upp med ägaren. – För det här var inget du visste? – Nej, absolut inte. – Förvånar det dig? – Ja, det gör det. När de säger att de inte säljer till jakt får man väl tro på det, men nu måste vi ju fråga om det här. Jag ringer Letsatsi för att få veta hur de har resonerat, men det tackar nej till att prata med mig. Det handlar om sammantaget 41 lejon. 2013 sålde Letsatsi ett lejon till en jaktfarm och 2014 sålde de 40 lejon vid fem olika tillfällen till en annan jaktfarm. – Men skulle volontärer verkligen betalat för det här om det hade vetat att djuren går till jakt? – Vi skulle inte tillhandhållit det här om vi hade vetat, och jag måste titta på det här, annars hade vi inte haft det här. Det säger sig självt. Men det slutar inte här. Det visar sig nämligen finnas ytterligare ett sätt att tjäna pengar på lejonen som föds upp i fångenskap. När jägaren har tagit trofén, det vill säga huvudet och skinnet, finns något värdefullt kvar: nämligen benen, själva skelettet. Det säljs, helt lagligt, till Asien, där det finns en efterfrågan på rovdjursben, något som används i naturmedicin som potenshöjande medel. Men även om det är lagligt väckte uppståndelse i Sydafrikansk media när det uppdagades att Letsatsi 2009 hade sålt lejonben till Laos. Men det här var något som Fredrik Dahlberg visste om. Lejonen dog av sjukdom säger han. ­– Det är beklämmande, men som sagt det var något som hände innan vi började syssla med det här projektet och de här lejonen dog av sjukdom. Bakom volontärresorna som säljs med argumentet att rädda Afrikas vilda lejon döljer sig alltså en lönsam industri, och få, om ens några, lejon släpps ut i det fria. Djuren utnyttjas för att få volontärer och turister att betala för att kela med dem och ta hand om dem. När de blir för stora och för farliga att hanteras av människor slutar det för många djur att de skjuts för nöjes skull av rika jaktturister. Kaliber har kunnat visa att det svenska reseföretaget Goxplore skickat volontärer till uppfödare som sålt sina djur till jaktfarmer. Hur gick det då för Frida Aronsson som funderade på att åka på en volontärresa för att göra en insats för djur och natur? – Jag valde att inte åka, utan började titta på annat i stället som kändes mer seriöst. Och jag avbröt väl egentligen för att jag fick lite mer kännedom vad som händer med uppfödda lejon och andra djur. Det hade varit väldigt hemskt att åka ner och tro att man gör något bra och sen visar det sig att djuren föds upp för att skjutas eller egentligen bara är kvar i inhägnaden resten av livet. När programmet är klart får jag ett mejl av Goxplores vd Fredrik Dahlberg där han skriver att de har avslutat samarbetet med Letsatsi och tagit bort det från sitt utbud. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

7 Juni 201529min

Det har blåst upp till storm i den svenska åkeribranschen. En friande dom mot en makedonsk chaufför har fått svenska lastbilschaufförer att stanna i protest. Kaliber nyhetsdokumentär om lastbilskonflikten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I ett halvår har nu de svenska chaufförer stannat i protest på de svenska vägarna och i dagens Kaliber ska vi titta närmare på vad som egentligen hände. Men vi börjar på en kaj på Söder i Stockholm. Framför oss ser vi här i ruskvädret, en hel del lastbilar utav olika storlekar och modeller, en hel del dragbilar som hänger på en påhängsvagn så att det blir ett ekipage som kan frakta gods. Det är polacker, rumäner, finländare och vi ser bilar från Ryssland, Bulgarien. Stor variation på vad bilarna kommer ifrån men inte så många svenska. Titta här står en RO, rumän alltsåLite längre bort står ett gäng lastbilschaufförer och pratar.–Börje Gustafsson, jag kommer från Finland, Borgå.Nu står vi i en av Stockholms hamnar. Vi frågar Börje Gustafsson, vad har han har för uppdrag idag–Jag har levererat båtar till båtmässan, väntar på att åka tillbaka till Finland, båten går ikväll. Det har ändrats, nu har det kommit utländska, det var bättre förr. Mer lönsamhet.Nu står vi på en plats där det är mycket lastbilar och trafik som går ut och in i landet. Och även trailers som kommer från Finland, har du märkt någon förändring på vilka fordon som kommer och hämtar?–Tidigare var det bara svenskar som körde lössläp, men nu är det bara utländska bilar. Man vet inte under vilka förhållanden och hur lagligt det är, säger Börje Gustafsson.I Kaliber idag ska vi titta närmare på en händelse som tände brasan som redan glödde i den svenska lastbilbranschen och fick chaufförer att stanna i protest.En historisk tillbakablickSedan Sverige gick med i EU 1995 är vi en del av den fria rörligheten, målet med transporterna inom EU är att skapa ett gemensamt transportområde med likvärdiga konkurrensvillkor, men många i åkeribranschen tycker att det blivit tvärtom och efterlyser lika villkor.En stridsfråga är huruvida de så kallade cabotagereglerna missbrukas av utländska företag eller inte.Vad är då cabotage? En lastbil från ett annat EU-land som har lossat gods i Sverige får inom en vecka köra tre vanliga inrikeskörningar i Sverige. Detta är regler som EU har bestämt. Utländska lastbilar kan också köra så kallade kombinerade transporter, då man blandar transporter på väg, sjö och järnväg. Även detta är reglerat av EU. De här reglerna skapar osäkerhet och konflikter i branschen.Vi tar oss tillbaka till oktober 2013. P4 Göteborg rapporter från demonstrationer i centrala Göteborg, 400 transportarbetare protesterar mot osund konkurrens och lönedumpning. Det lät bland annat så här:Varför är du här idag?–För att jag vill visa att jag värnar för mitt och våra jobb. Alla utlänningar får jättegärna komma hit. Men då ska de jobba på våra villkor.Vi vill få en tydligare bild av varför man protesterar. Så vi åker till Jönköping och träffar Johan Kullgren, åkeriägare i Jönköping. Vi är på väg till ett industriområde i Jönköping där Johan och hans kollegor ska stanna i protest kl 12. Vi frågar hur det går med firman?–Inte dåligt, men inte så bra som man tycker att det borde. Priserna är så pressade, knappt någon vinst längre, svarar Johan KullgrenHur är det i branschen?–Vad ska man säga, den är väldigt snedvriden, fruktansvärd konkurens, många företag från andra länder kommer hit och kör fruktansvärt billigt. Ingen sund konkurrens nånstans, gör att priserna pressas, väldigt många körningar idag kan vi inte köra. Du hade gått minus hela tiden, säger ju sig självt, det går inte, säger Kullgren.Hur vet du att priserna är så pressade?–Ja men det vet man ju själv när man lägger anbud på körningar, man hör vad dom får för priser, hört från speditörer i stan. Rätt som det är kommer det en polsk, rumänsk eller bulgarisk dragbil istället på dom trailarna som någon annan körde innan. Då är det inte så svårt att lista ut hur det har gått till, säger KullgrenPå en Facebook-grupp på nätet hittade Johan Kullgren flera kollegor som var upprörda och irriterade över en dom i Sundsvalls tingsrätt. Tillsammans startade de gruppen ”Här Stannar Sverige” och bestämde sig för att protestera mot domen genom att stanna sina lastbilar en kvart vid vägkanten klockan tolv på dagen och vid midnatt. Johan Kullgren berättar:–Tingsrättsdomen i Sundsvall var det som fick bägaren att rinna över. Det som fick oss att stanna är situationen är som den är, vi har ingen sund konkurrans alls och det är ett stort problem. . Många som håller på med olagligheter och vi är en bransch som blöder rent ut sagt, ganska kraftigt, många stora åkerier som går i konkurs, det ska inte behöva vara så. Det är ett stort problem som det måste bli någon ordning på.Idag har gruppen drygt 15 000 medlemmar och debattvågorna går ibland höga inne på deras Facebook-sida. Det läggs ut bilder på svenska chaufförer som har stannat vid vägkanten i protest men även bilder på utländska lastbilar som kört i diket, stundtals svämmar känslorna över. Debatten kan bli hätsk, de som administrerar gruppen får ibland be medlemmarna att hålla god ton för att diskussionerna inte ska urarta.Händelsen som startade uppropet7 oktober förra året. Platsen är E4 mellan Sundsvall och Hudiksvall och klockan är tre på eftermiddagenPolisen är tipsade om att en lastbil har lämnat hamnen i Sundsvall och att föraren kör utan giltigt körkort. En mc-polis skickas ut och vinkar in lastbilen på kontrollplatsen vid Armsjön.Polisen stoppar den vita volvolastbilen och den körs av en chaufför från Makedonien. Volvon är svenskregistrerarad och föraren jobbar för ett åkeri i Norrköping.Chaufförens pass, id-kort och körkort kontrolleras och chauffören grips eftersom man misstänker att dokumenten är falska. Chauffören är helt oförstående till gripandet.Senare samma dag, vid tjugo i sex på eftermiddagen. På polisstationen i Sundsvall förhörs chauffören och han nekar till brotten han är anklagad för.Polisen säger att han kör med falska dokument och att körkortet inte är giltigt. Chauffören nekar fortfarande, han menar att allt är i sin ordning, han har redan visat upp dokumenten för myndigheter i Sverige, till exempel Skatteverket och ansökt om att flytta till Sverige .Den makedonska lastbilschauffören häktas några dagar senare , han är fortfarande helt ovetandes om vad hans fall kommer att leda till.Dagarna går, och rättvisans kvarnar maler och han sitter häktad till några dagar innan domen faller.Vi kallar chauffören för Goran. Så här säger han själv om gripandet:–Jag tänkte på mig, jag tänkte på min familj, jag tänkte att jag hade förlorat allt,Den 19 november kom domen mot lastbilschauffören, han stod då åtalad för brukande av falsk urkund och olovlig körning. I Tingsrätten skriver: ”Det faktum att Goran självmant vänt sig till Skatteverket och visat upp sina handlingar och att han visat upp både passet och id-kortet för polisen när han stoppades trots att de endast efterfrågat körkortet talar för att han inte varit medveten om att de aktuella handlingarna varit falska.” och fortsätter: ”Vid en samlad bedömning anser tingsrätten därför att åtalet ska ogillas.”¨Den makedonska chauffören frias .. Domen mot den makedonska chaufförens får mycket uppmärksamhet i media. Protesterna tar fart och så här kunde det låta i radion:–Svenska åkerier och transportsäljare slås ju ut nu av folk som inte behöver följa samma spelregler som vi har att följa, då är det svårt att konkurrera.–De är inte ens EU-medborgare utan dom köper falska handlingar i Bulgarien och kör i Sverige och blir stannade och avslöjade men går fria i rättegång.Den makedonske chauffören kommenterar reaktionerna så här: –Jag har inte förtjänat att bli kallad dumbom och andra flera fula saker. Jag jobbar bara för min familj. Det säger den makedonske lastbilschauffören som friades i Sundsvalls tingsrätt, domen fick de svenska chaufförerna att gå i taket.Idag kör han lastbil i Slovenien och vi har ringt upp honom. Vi vill veta vem personen är bakom epitetet ”Den makedonska lastbilschauffören” och hur han tänkte.Goran är 49 år och har två tonårssöner och en fru hemma i Makedonien. Han tycker att det är fattigt i hans hemland och för att klara livhanken sökte han sig utanför landets gränser och hamnade här i Sverige. Planen var att ta med sig familjen hit och bli svensk medborgare, han hade till och med planer på att hans son skulle läsa vidare här efter att han pluggat klart i hemlandet.Goran säger att han trivdes i Sverige:–Ha, vem skulle inte vara nöjd med att jobba i det förlovade landet?Han säger också att han inte känner igen sig i bilden av att utländsk chaufför skulle tvingas leva i misär. Här i Sverige bodde Goran i en campingstuga med tillgång till kök, badrum och tvättstuga, som delades av flera chaufförer. Drömmen var att skaffa sig en ny framtid i Sverige, men det blev inte riktigt som Goran hade tänkt sig.Men, hur kom det sig då att Goran försökte skaffa sig de bulgariska handlingarna? Makedonien är inte med i EU, men på grund av historiska kopplingar mellan Makedonien och grannlandet Bulgarien är det möjligt för makedonier att söka medborgarskap i Bulgarien om vissa kriterier är uppfyllda.–Alla som är förare här vill åt dom här dokumenten, dom bulgariska dokumenten, säger Goran.Men eftersom kriterierna är vaga skapas möjligheter för personalen inom myndigheten att tjäna extra pengar genom att tillämpa reglerna generöst, vilket enligt bulgarisk och makedonsk press emellanåt sker.För cirka fyra år sedan tog Goran kontakt med en mellanhand som skulle hjälpa honom med att skaffa pass, id-kort och körkort i EU-landet Bulgarien för att göra det möjligt att jobba inom EU. I förhör Goran berättat att han köpt dokumenten av en man som han uppfattade jobbade officiellt för bugariska myndigheterna, och att han bland annat fick intyga hans mamma och morföräldrar tjänstgjort inom det militära i Bulgarien för att påvisa att han härstammade från landet. Han fick också lämna in sitt makedonska pass, id-kort och utdrag från brottsregistret och han fick göra en intervju på polishuset i Sofia.Goran misstänkte aldrig att handlingarna var falska, han säger:– Nej verkligen inte, när man går till departementet för att hämta ut dokumenten tänker man inte så mycket, jag var överlycklig när jag fick dom, jag tänkte på min plan att få jobb i ett europeiskt land och bo där.Vad som har hänt, varför han fick falska dokument, om det handlar om korruption eller dokumentförsäljning har Goran inget svar på:–Ja, det är en fråga på mycket högre nivå. Det där kan inte jag ens ha någon aning om, än mindre veta något om det.När domen faller börjar media uppmärksamma fallet och lastbilsprotesterna börjar, i media kallas han bland annat bluffchaufför det stod också att han helt saknade förarutbildning. Fram mot jul, eskalerar protesterna i dom större städerna runt om i landet.Goran har följt protesterna på avstånd och säger:–Jag vet allt, jag har följt allt via internet, bara några dagar efter domen så åkte jag från Sverige, jag var här i fyra fem dagar och sen åkte jag till Makedonien, jag visste inte var jag skulle jobba, vart jag skulle, jag blev av med allt faktiskt.Han kan ha förståelse för att man protester men tycker inte det är chaufförernas fel.–Det är troligtvis mycket problem i åkeribranschen, att det kommer östeuropéer och tar deras jobb. Men det är bolagen som tar deras jobb och inte chaufförerna. Men rubrikerna i tidningarna som har skrivits om mig, att jag inte hade körkort. Det var några rubriker om att jag själv skulle ha skrivit ut ett körkort. Att jag själv förfalskat allt. Jag har körkort i kategorierna C, E, D sen 1998.Att Goran har ett makedonskt lastbilskort är också något framgår i domen i Sundsvalls tingsrätt.Protester i JönköpingTillbaka till Johan Kullgren i Jönköping, mannen som startade Här Stannar Sverige och som blev förbannad över domen i Sundsvall tingsrätt. Vi frågar om han har läst domen.–Delar av den har jag läst. En del har jag läst av den.Men borde man inte begära att du ska läsa hela eftersom ni startade protesterna när den kom?–Alltså, jag har väl läst det som jag kände vara vettigt. Jag har sett hela domen men sen har jag inte läst exakt vartenda ord men den är bara en del av. Det är inte det som är Här stannar Sverige, utan det handlar om lika villkor så det är inte bara den domen det handlar om, säger Johan Kullgren.Ni säger ofta att lagar och regler ska gälla lika för alla. Om man tar domen som exempel, på vilket sett är lagar och regler inte lika för alla, om du jämför till exempel dig och den här makedoniern som blev friad.–Ja alltså, jag ska inte säga att hade det varit en svensk chaufför hade det blivit värre, för det vet jag inte. Men det är lite så att, jag kommer med min lastbil och har för mycket lampor på den och kört över lite granna så får jag fan värre böter än om du har ett falskt körkort. Det tycker jag är rätt illa, säger Johan KullgrenDet är strax lunchtid i Jönköping och vi är nu framme på Solåsvägen där ett antal lastbilar ska stanna i protest en kvart med start kl 12.–Det är ett lotteri det här, hur många som kommer. Men nu börjar det komma några stycken, säger Johan KullgrenVi frågar hur många blev det totalt här nu då?–Femton, sexton nånting. Allt är bättre än inget, säger Johan Kullgren.Snåriga regler skapar förvirringHär stannar Sverige vill vara lika inför lagen, men något som gör det ännu mer komplicerat är ett snårigt EU-regelverk som öppnar för missförstånd och att man kan tänja på gränserna.Cabotage – rätten som utländsk chaufför att köra tre inrikeskörningar inom en vecka när de kommit hit med gods, eller kombitrafik, det vill säga, när godset kommer till Sverige med båt får man bara köra 15 mil, men kommer det med järnväg så finns det ingen kilometergränsVi hör många som pratar om att reglerna är otydliga, vi ringer till Jimmie Lagerqvist som är handläggare på Transportstyrelsen, och han tycker själv att reglerna är snåriga och säger:– Som sagt den här lagstiftningen är väldigt komplex och det finns mkt olika tolkningar och det saknas praxis på området, dvs domar och avgöranden Transportstyrelsen har valt att göra en tolkning av det.Om det fuskas, och i så fall hur mycket, har man på Transportstyrelsen ingen bra uppfattning om.–Vi kan ju bara uttala oss om fakta, det vill säga dom officiella siffror som finns, och dom officiella siffrorna som finns det är ju dom som Trafikanalys har tagit fram. Men det är ju baserat på frivilliga uppgifter så där misstänker jag inte att dom illegala transporterna finns att utläsa. Därför är det väldigt svårt att säga hur stort problemet är, säger Jimmie LagerqvistFrågan om olagliga transporter har varit uppe på politikernas bord flera gånger och vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft. Det är numera betydligt dyrare att bryta mot cabotagereglerna och sedan 1 mars kan polisen även låsa fast fordon som t ex bryter mot just cabotagereglerna, med en slags fotboja på däcken, detta kallas klampning. Nu kan polisen ta ut en sanktionsavgift på 40 000 av chauffören direkt på plats vid vägkantenTill idag har 31 sanktionsavgifter fastställts med en summa av drygt 1,2 miljoner kronor. Ytterligare två avgifter har tagits ut som förskott men sen visat sig vara felaktiga och har alltså återbetalats till åkeriernaBilden borde nyanseras menar trafikpolisen i HelsingborgI Helsingborg i Skåne passerar mycket av trafiken på väg till eller från kontinenten. Här utför Skånepolisen många av sina kontroller. I detta mecka av tung trafik jobbar trafikpolisen Sören Johansson, han har kontrollerat tung yrkestrafik i cirka 10 år. Han tycker att han har fått en bättre verktygslåda för att stoppa lastbilar som kör olagligt.–Ja men absolut, vår spontana uppfattning, när vi ser ute på väg givetvis, tycker vi att det här har minskat, man ser alltså mindre antal av dom här olagliga transporterna, säger Sören Johansson.I debatten kring utländska lastbilar på svenska vägar har en bild målats upp av många utländska lastbilar är olagliga. Du som möter dessa lastbilar och kontrollerar dem – vad har du för bild?–En hel del är olagliga. Men att säga som ibland framkommer att allting är kasst och att allting är fel, så är det definitivt inte. Det är många transporter som är lagliga och man får väl dela på dom här bitarna, tittar man på den här olagliga yrkesmässiga trafiken vad det gäller olaga cabotage så är ju det en bit och sen dom andra bitarna vad det gäller kör och vilotider och utrustning och så vidare då är ju det en annan bit men om man just på olaga cabotagebiten så är det många som är helt ok vad det gäller det, så jag tycker att det är en svag överdrift att man tror att allting är fel, så är det ju inte.Som vi berättat tidigare så är reglerna snåriga, det som skulle ha varit en laglig kombitransport kan bli en olaglig cabotagetransport om lastbilen kör över sträckan på 150 kilometer–Det är ingen tvekan om det många av dom som vi har skrivit och tagit ut förskottsavgifter på där har det varit den formen av transporter där man har haft ett mål som är mycket längre ifrån hamnen där man har landat än dom tillåtna 150 km, säger Sören Johansson.Sören Johansson tycker att det stora ansvaret borde ligga på de som är ansvariga för transporterna, inte åkarna, utan de som beställer transporterna, alltså speditörerna och han säger:–Jag tycker att dom har ett mycket större ansvar och dom frånhänder sig det väldigt ofta genom de bara hänvisar till att dom har skrivit avtal med olika europeiska åkerier, fram för allt från forna öststaterna, t ex Bulgarien. Beställarna bland det stora speditörerna i Sverige, behöver inte nämna någon speciell, men alla dom här stora speditörerna som finns dom har ett mycket större ansvar än vad dom vill göra gällande och det tycker jag att det kommer lite i skymundan. Dom tvår sina händer som Pontius Pilatus men det kan dom inte göra riktigt tycker jag. Speditörerna borde ta större ansvar menar kritikerTommy Pilarp är förbundsdirektör och förbundsjurist på Transportindustriförbundet och företräder alltså speditörer som t ex Bring, DHL och Schenker men också ägare till hamnar som Stockholms hamn. Pilarp är en person som sticker ut hakan i debatten och det gillas inte av alla, på Här Stannar Sverige-gruppen får han svidande kritik och så här kan det låta: Är det ingen som kan ge det där tomteblosset Pilarp betongstövlar o ståplats i Bottenviken.”Tommy Pilarp tycker inte att speditörerna flyr sitt ansvar och tvår sina händer som Pontius Pilatus:–Det skulle jag nog inte säga, jag har pratat med många av de här stora aktörerna men även de små speditörerna, och det som speditören ska göra enligt de bestämmelser som finns, till exempel att kontrollera att den som utför själva transportern har de tillstånd som krävs, ett gemenskapstillstånd till exempel, att man är momsregistrerad, de kontrollerna görs alltid så vitt jag vet.Vi frågar, om vi nu pratar om en kombitransport. Om det kommer in en transport sjövägen, och speditören känner till att den bara får köra 150 kilometer, och ändå planerar in en resa som är 25 mil – vilket ansvar har man i det fallet?–I det enstaka fallet, jag kan inte gå in i specifika fall, men jag kan prata om den generella frågeställningarna, då har speditören genom det transportupplägg som han, inte bara medverkar utan till och med är ansvarig för, satt åkeriet i en situation att de kommer att bryta mot ett kombidirektiv, så då har man ett stort ansvar.Det är många svenska åkare som protesterar och ställer krav på er som beställer transporterna, att ni ska ta ett större ansvar, hur möter ni dom kraven?–Ja jag kan mycket väl, och med gått samvete lägga ena handen på mitt hjärta och säga att jag behöver inte möta de kraven, jag har varit med om att ställa dem. Det är ingen större hemlighet att Transportindustriförbundet har gått ut i debatten för längesen och sagt att vi är positiva till ett utökat beställaransvar, säger Tommy Pilarp.8 maj, det är kväll och vi är på Stockholmsmässan i Älvsjö. Här pågår Stockholm Truck meet, en lastbilsträff där man bland annat tävlar i vem som har den finaste lastbilen. Vi ser kromade detaljer, vackra lackmålningar på lastbilarna och hör höga motorljud. Det är fest i lastbils-Sverige. Här finns också Här Stannar Sverige representerat och missnöjet gror fortfarande och man planerar nya protester där andra branscher ska medverka.Bibbi Steinert är lastbilschaufför från Habo och verksam i protesterna. Hon tycker att villkoren är orättvisa och efter domen i Sundsvalls tingsrätt menar hon att vi är inte lika inför lagen:–Det handlar om pengar hela tiden, men får vi bara in det rätt så får vi pengar, lika villkor för alla. Det är de det handlar om hela tiden, vi ska ha samma domar oavsett vilket land du kommer ifrån, vi ska ha samma i Sverige och du ska handla samma. Du ska tanka i Sverige till exempel, säger Bibbi Steinert.Samma domar, vad menar du med det?–Vi ska vara lika inför lagen, säger Bibbi Steinert.På vilket sätt är vi inte det?–Det räcker att titta på den uppe i Sundsvall.Du menar att tingsrätten dömde annorlunda för att han var från Makedonien och inte från Sverige.–Ja, säger Bibbi Steinert.På vilket sätt då?–Det gjorde dom ju, dom släppte ju honom. Han fick ju ingenting. Hade det varit en svensk. Då hade han fått mycket mycket mer, svarar Bibbi Steinert.I höst ska Gorans fall avgöras i hovrätten. I veckan föreslog riksdagen att regeringen ska införa hårdare regler för klampning, nu ska man kunna hålla fast lastbilarna en längre tid. Här Stannar Sverige förbereder just nu sin nästa protest på Sveriges nationaldag.Vi har sökt domaren i målet i Sundsvalls Tingsrätt som befinner sig utomlands och inte vill kommentera . Men lagmannen som är ansvarig för tingsrätten skriver i en kommentar till Kaliber: ”Jag är övertygad om att varje domare vid Sundsvalls tingsrätt, liksom vid varje domstol inom Sveriges Domsstolar, i sin dömande verksamhet dömer sakligt och opartiskt enligt tillämplig lag och författning - och ser det som en självklarhet och som ett fundament i vår svenska rättsstat att varje domare i sitt dömande beaktar allas likhet inför lagen.”Reportrar: Peter Johansson och Carin BerggrenProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

31 Maj 201528min

Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar om hur en liten flicka miste livet trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det finns blodstänk, hårtussar losslitna från Yara i stort sett i hela lägenheten. Och hon kan inte ha mottagit denna förfärliga misshandel utan att ge till exempel ljud ifrån sig. Morbrodern har haft ett garantansvar för Yara. Han har haft ansvar att se till så att hon inte utsätts för några skador. Trots att han har varit medveten om vad som hänt i lägenheten har han inte ingripit. Han har till exempel inte försökt hindra mostern från att fortsätta den här misshandeln. Vi har ju tagit del av bilder av Yaras kropp. Det har rört sig om en hemsk misshandel. Om man misshandlar en person, ett litet barn på det viset som Yara har blivit utsatt för, så måste man inse att detta kan leda till döden. – När det gäller mosterns ansvar har hovrätten gjort precis samma bedömining som tingsrätten har gjort. Det rör sig om ett omfattande misshandelsfall, som har präglats av stor hänsynslöshet mot ett litet barn i en skyddslös situation. Och vi har funnit att detta ska rendera ett fängelsestraff på livstid. – När det gäller morbrodern så har hovrätten gjort en annorlunda bedömning än tingsrätten. Vi har konstaterat att han måste anses ha ett likgiltighetsuppsåt till det här brottet. Det vill säga att han också är skyldig till mord. Hovrättens dom beträffande honom går ut på att han får 14 års fängelse, så säger hovrättspresidenten Lennart Svensäter på presskonferensen tisdag den 19 maj 2015 när hovrättsdomen kom. – We did everything to protect Yara from the outside. Because we never thought anything bad would happen to her on the inside. Now we know that they were lying to us. Vi gjorde allt för att skydda Yara från det som fanns utomhus. För vi trodde aldrig att något ont skulle hända henne i hemmet. Nu vet vi att de ljög för oss. Det här är Yaras pappa, Mohammed. Vi sitter på samma parkbänk i Karlskrona som han satt på när jag mötte honom för ett år sen. Härifrån kan vi se Runda Rum, lokalen där Yaras lilla vita kista stod omgärdad av ett hav av blommor och fotografier och klasskamrater, lärare och flera hundra chockade Karlskronabor kom för ett år sen för att ta farväl av den mördade flickan. Mohammed är en annorlunda man idag. Då höll det precis på att gå upp för honom att familjens nära släktingar slagit ihjäl hans barn. Idag har den verkligheten sjunkit in. Mohammed och hans hustru skickade Yara, som då var sju år gammal, till Sverige helt själv för att bo hos släktingar. Han berättar om bakgrunden och om bomben som exploderade i Yaras skola i Gaza. – It was Israeli airstrikes. And the problem with Yara was that she saw what happened. So she became more lonely and more depressed, so we started to beco me worried about her. Yara såg hur en bomb exploderade i hennes skola i Gaza. Efter det här blev hon mer ensam, isolerad och deprimerad, så vi blev mer och mer orolig för henne. Och så växte idén fram om att skicka henne till Sverige så att hon skulle bli lugnare, kanske att hon skulle kunna läka där. Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar idag om hur en liten flicka miste livet, trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. På Valborgsmässoafton 2014 är Yara och hennes skolkamrater i Tullparken i Karlskrona. De har skräpplockardag i parken som ligger intill hennes skola och de slutar efter lunch. Solen skiner och Yara har jeans, en svart tröja och en röd poncho på sig. Hon har gått på Tullskolan i åtta månader nu och blir bättre på svenska för varje dag. Hon är duktig i matematik och lärarna tycker att hon är pigg och glad och alert. Fast det var ju mer i höstas. Nu är det vår och hon ser lite magrare ut och är inte riktigt lika glad. Lärarna tror att det beror på att hon längtar efter sina föräldrar. Egentligen skulle mamma, pappa och hennes tre syskon komma till Sverige från Gaza nu i april, men Yara har fått veta att det nog dröjer. Yara visar sin tygödla för en fröken och säger att det är hennes skyddsängel. Yara säger efter en stund att hon inte vill gå hem. Men det är lite stimmigt bland barnen under matstunden och läraren frågar inte varför. Skoldagen är slut. Fröken och Yara säger hej då till varandra och hon börjar gå hemåt. Det är bara några hundra meter hem till lägenheten där hon bor. Där, i fyrarummaren, väntar hennes morbror och moster och deras två små barn. Yara bor hos dem tills hennes egen familj kommer hit till Sverige. Då ska hon bo med dem. De bor högst upp i huset. Yara har eget rum, men ingen riktig säng. Hon sover på en madrass på golvet. Samma dag vid tiotiden på kvällen, kommer ett larmsamtalet till SOS. Det är Yaras moster som ringer efter en ambulans och hon blir allt mer desperat under samtalet. SOS-samtal: - SOS 112, vad har inträffat? - Hallo? - Hej. - Ambulans, ambulans. - Ja - Please quickly..I am...my baby, my baby...I don't know, come skolan and sleep. I...quickly please, quickly, quickly... Ambulanspersonalen kommer till lägenheten sju minuter efter att larmet kom. Ganska snabbt står det klart för dem att flickan inte andas och saknar puls. Hon är märkligt svullen om händer och fötter. En av ambulanssjukvårdarna lyfter på Yaras tröja för att den andra ska försöka få liv i henne med hjärtstartaren. Den 3 december samma år vittnar en av ambulanssjukvårdarna i tingsrätten i Karlskrona om hur Yara ser ut under tröjan. – Då sätter man en platta på bröstet och en på ryggen när det gäller barn. Och sen kan inte jag se vad det är...men när jag ser den bröstkorgen så frågar jag "vad i helvete har ni gjort med barnet". För som jag tyckte att det var så var det brännmärken på bröstet. Och sen skulle vi sätta en nål för att kunna ge adrenalin. Och när man såg de händerna och när man kände överarmen på henne så blev man ännu mer frustrerad. Och när man såg hennes ben så...jag har sett mycket i mina dar...men detta var det värsta jag har sett, säger ambulanssjukvårdaren under rättegången. Yaras moster och morbror grips på natten misstänkta för mord. I lägenheten hittas en brödkavel med både Yaras blod och mosterns DNA på. Spår efter våldet hittas över hela lägenheten. Obduktionen visar sen att flickan dött av fettembolism. Hennes kropp har utsatts för så mycket våld att fettceller frigjorts och transporterats med blodet till hennes lungor och kvävt henne. Rättsläkaren kan inte helt utesluta att hon också kvävts till döds med en kudde. Yara har minst 16 frakturer på kroppen. Nya, halvt läkta och helt läkta. Morgonen därpå, den första maj, vaknar Karlskrona till nyheten om den döda flickan. Nyheter P4 Blekinge: ”En åttaårig flicka hittades död i Karlskrona i går kväll. Polisen som har gripit två personer misstänker att hon har mördats. ” Människor är chockade. Men Karlskronaborna har ännu inte fått veta hur samhällets skyddsnät havererat runt flickan. På stan går de traditionsenliga demonstrationstågen. Det är valår och politiker håller tal om vård, skola och omsorg. Ingrid Hermansson är centerpartist och ordförande i socialnämnden i Karlskrona. Den nämnd som ska komma att kritiseras hårt den kommande tiden. – Där på förmiddagen så vet vi då att flickan har dött. Men vår roll som socialförvaltning förstod vi väl framåt lunch egentligen när polisen säger att det är en handling som de har skickat med en fax, som sen inte hittas på förvaltningen. Och där på dagen så blev det ju full aktivitet inne på socialförvaltningen när man letar helt enkelt efter denna handlingen, säger Ingrid Hermansson. Faxet har skickats från polisen för nästan två veckor sen. Men det skickas på långfredan då alla är lediga och surrandet från faxmaskinen ekar i en tom korridor på socialförvaltningen. I faxet står det att en granne har träffat Yara i hissen, haltandes, skygg och med ett blåmärke i ansiktet. Hon hade också hört bråk och skrik från lägenheten och var orolig för flickan. Till slut hittas faxet i ett skåp - i ett tjänsterum. Vi har pratat med socialsekretararen men hon vill inte vara med i en intervju. Istället får socialnämndens ordförande, Ingrid Hermansson, berätta: – Naturligtvis efter helger så hämtar man ju ut sin post, vilket också skedde. Det som då var fel här, var att det hamnar ju då hos en handläggare som har en öppen utredning som inte har som uppgift att göra de här snabba ageranden. Det hade hamnat hos en helt annan person om utredningen hade varit stängd. – Vad hade hänt om den blivit läst? – Den hade kommit till en annan person till att börja med. Personer som har att handha en anmälan. De personerna läser ju naturligtvis och agerar omedelbart, fortsätter hon. – Du sa tidigare att du som nämndsordförande är du ansvarig för riktlinjerna. Här har man dåliga riktlinjer på posten, är det här ditt ansvar? – Ja, det här är egentligen ett ansvar som jag har delegerat vidare till högsta tjänsteman. Den högsta tjänstemannen är den tillförordnade socialchefen, Anette Gladher, och det är hon som på kvällen den första maj berättar för media om det försvunna faxet. – Det här PM:et blir liggande i ett postfax hos en handläggare som inte uppmärksammar innehållet i det här PM:et, säger tillförordnade socialchefen, Anette Gladher. – Och när hittas det här PM:et då? – Det görs idag med anledning av att vi får till oss uppgifter om att det skulle ha funnits ett PM som polisen skulle ha skickats till oss. Faxet låg oläst den kväll Yara misshandlades till döds. Hade då hennes liv kunnat räddas om det hade blivit läst? – Det är omöjligt att säga någonting om det. Det som kan sägas är att vi borde ha träffat flickan och familjen när vi fick PM:et, säger Anette Gladher. – You know it's like, you lost your child because of a paper. You can't imagine you loose a child because of a paper, sager Yaras papa Mohammed om faxet. Det känns som att förlora sitt barn på grund av ett papper, säger Mohammed. Men det här faxet är inte det enda misstaget. De närmsta veckorna efter Yaras död ska det visa sig att flera personer oroat sig för flickan och slagit larm. Redan den åttonde mars 2013, alltså ett drygt år innan Yara dör, så hittar hyresvärden den då sjuåriga Yara ute i trapphuset. Hon är rädd och ensam hemma med två små barn. Av de vuxna syns inga spår. Hyresvärden ringer till socialen som åker ut. Vid ett uppföljande hembesök senare sitter Yara citat "oerhört korrekt och att hon uppträder välartat och välanpassat". Paret ger en förklaring som socialtjänsten godtar och eftersom bedömningen är att Yaras behov tillgodoses på ett adekvat sätt, så inleds ingen särskild utredning. Den 19 november 2013, ser en person hur en liten flicka vimsar runt i trafiken helt själv på väg till skolan. Trots att det är november har flickan ingen jacka, bara ett ärmlöst linne. I ett mejl till socialförvaltningen berättar hon om sin oro. "Det borde vara uppenbart i skolan att hon inte sköts på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta uppmärksamma flickan tills jag vet att hon fått hjälp". Socialen inleder en förhandsbedömning, det innebär en första bedömning av utsatta barns behov av hjälp. och med hjälp av lärare på skolan lyckas de identifiera flickan som Yara som nu är åtta år gammal. Men skolpersonalen säger till socialförvaltningen att hon brukar ha ordentligt med kläder på sig och att de inte är oroliga för henne. Och varken anmälaren, mostern eller morbrorn kontaktas. Socialtjänsten pratar inte heller med Yara själv. Beslutet blir att inte gå vidare med utredningen. – Ja, i efterhand så tänker man naturligtvis att man skulle ha tagit allvar på de här små, små signalerna som framkom, säger Ingrid Hermansson är socialnämndens ordförande. – Men hon måste ju ha frusit när hon är så tunt klädd. Och hon skulle ju kunna skadas av bilarna i trafiken. Är det en svag eller liten signal? – Det är svårt att säga, jag ser inte riktigt omständigheterna framför mig. Men det kan ju vara allt från en relativt svag signal till att det förekommer ofta och då är det ju oerhört illa. – Men det går ju inte att veta förrän man har pratat med barnet själv och det gör ju inte din förvaltning. Varför inte det? – Nej, för att här tog ju då andra vuxna de samtalen och gjorde en tolkning att det inte var så farligt. – Du pratar om skolan nu. Men det måste ju vara socialförvaltningen i slutändan som bär ansvar för barns trygghet som ska göra den undersökningen… – Naturligtvis så är det så. Och socialförvaltningen har ju professionen och hade ju naturligtvis också gjort en nogsam utredning. – Men är det en nogsam utredning om man inte pratar med Yara själv? – Det var ju ingen anmälan som kommit in. – Men ni får ju ändå kännedom om det? – Ja, och får kännedom om att det här var ju inte vanligt förekommande, utan man hade pratat och det fanns vuxna bakom och så. Och då gjordes bedömningen att nej, hon har det bra. – Tycker du att ni skulle ha pratat med Yara själv och frågat henne hur hon hade det? – Ja, ur ett barnperspektiv kan jag nog tycka det i efterhand. För det är ju ändå en flicka i åttaårsåldern som säkerligen hade haft oerhört mycket att berätta om man hade påbörjat ett barnsamtal, säger Ingrid Hermansson. Men det finns fler signaler på att allt inte står rätt till. I början av december märker en butiksanställd i bostadsområdet hur Yara innan skolan går in i butiken på morgnarna. Där ertappar hon henne på huk mellan hyllorna med att försöka stoppa ned riskakor i ryggsäcken. Den 21 november 2014, nästan ett år senare, ska den butiksanställde vittna i tingsrätten i Karlskrona hur hon ringer till skolan om sin oro: Butiksanställd: – Det är en liten tjej här inne som är här efter att skolan har börjat och jag tycker det är konstigt, ni borde ju sakna henne. Det jag mest reagerar på är att hon försöker ta riskakor för det är inte normalt att barn gör det. Vid ett flertal tillfällen har man tagit barn för snatteri. Och det är alltid choklad, tuggummi eller godis. Så det här kändes inte riktigt rätt. Min magkänsla sa att det är någonting som inte stämmer. Åklagaren: – På vilket sätt? Butiksanställd: – Att barn tar inte riskakor, de tar godis. Åklagaren: – Vad var din slutsats? Butiksanställd: – Att hon är hungrig. I början av april 2014 reagerar Yaras klasslärare på att flickan är så mager. Hon ber skolsköterskan väga Yara och hennes vikt skrivs ned. Men inte i hennes journal. Den har inte flyttats över från hennes gamla skola i Karlskrona. Den är försvunnen och hittas först efter hennes död. Först då går det att se hur flickans viktkurva förändrats under det senaste året. – Minskat...två hekto eller vad det var. Ja, hade man haft den så hade man uppmärksammat att hon inte hade ökat i vikt i alla fall, säger Ingrid Hermansson, socialnämndens ordförande. Men skyddsnätet har brustit på en punkt till. Yaras frånvaro i skolan ökar under de två sista månaderna i hennes liv. Hennes lärare blir orolig och gör ett hembesök den 11 mars. I lägenheten upplever hon att det råder misär, de små barnen är understimulerade, det ligger drivor av cigarettfimpar på det låga vardagsrumsbordet. Och hon ser att Yara är skadad. Så här vittnade läraren om i tingsrätten den 19 november 2014. Lärare: – När jag fick se Yara komma in i rummet så såg jag…eller jag tog henne i handen och skulle krama om henne och då såg ju jag att hon hade en skada på handen. Och att hon var lite så här blå-grönaktig. Eftersom syster var på skolan den dagen så sa jag till moster att jag tar med mig Yara till skolan så att hon får titta på henne. "Oh, nej det behövs inte, vi har redan varit hos doktorn", sa moster då till mig. Och då blev jag lite lättad och kände vad skönt att flickan blivit undersökt av en läkare. Läraren känner sig lugnad över handen. Men hon oroar sig över misären. Enligt socialtjänstlagen är hon skyldig att anmäla sin oro genast. Men i Karlskrona har det under flera år vuxit fram en praxis som strider mot lagen. Den här praxisen går ut på att lärare, fritidspersonal och andra som arbetar nära barnen ska slippa anmäla - för att inte få en dålig relation med barnets föräldrar eller till och med bli hotade. Nästa dag ber läraren därför sin rektor att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Enligt socialtjänstlagen ska han agera genast. Men det tar omkring fyra veckor innan han ringer socialtjänsten. Och när han får tag på handläggaren är hon på språng och berättar att Yaras vårdnadshavare är utsedda och att ärendet är avslutat. Enligt kommunen kommer rektorn aldrig så långt i samtalet att han ger uttryck för skolans oro. Och de lägger på luren. Ett par veckor efter Yaras död kallar Karlskrona kommun till en presskonferens där de meddelar att rektorn har stängts av från sitt arbete. Så här säger kommundirektören, Ingrid Augustinsson-Swennergren, på den här presskonferensen: – Lärarna har informerat rektorn och man har bestämt att rektorn ska anmäla. Rektorn har varit i kontakt med socialen men i samband med det missat att göra en anmälan. Det här finns egentligen inga ord att säga att vi brister, det räcker knappast. För det är klart att värna de mest utsatta är ju vårt huvuduppdrag. Men uppenbarligen, det här gick fel. Kommunen ska senare få kritik för att ha uppträtt illojalt mot rektorn när han hängdes ut på presskonferensen. Men nu faller rektorn, som redan mår mycket dåligt efter mordet, djupare ned i depression. Och några veckor efter presskonferensen kör han iväg med familjens bil och skadar sig själv allvarligt i en självförvållad trafikolycka. Varför tar det rektorn fyra veckor innan han ringer till socialförvaltningen? Rektorn är idag för skadad för att kunna intervjuas. Därför blir det förbundsjuristen på Lärarförbundet, Kirsi Piispanen, som får svara på våra frågor. – Varför tar det fyra veckor innan han hör av sig? – Det är en utav de frågor som vi inte kommer att kunna få svar på eftersom vi inte kan ställa frågan till rektorn, säger Kirsi Piispanen. – Kommunen menar att rektorn missar att göra en orosanmälan. Vad är er inställning? – Vår inställning är att han har gjort en orosanmälan. Och i vart fall har kommunen inget belägg att påstå detta. Vi har också kunnat se att rektorn i sin arbetsbok, när han gör anteckningar om vad som sagts, skriver "kontakt med Soc. Oro, boende, vårdnadshavare". Så vi har mycket här som tyder på att han har gjort en komplett orosanmälan. – Hösten 2013, hur ser hans arbetssituation ut då? – Han är ansvarig rektor för två skolor. Den ena skolan expanderar kraftigt, det är väldigt många elever där och det är också ett stort antal elever med behov av stöd. Arbetsbördan för honom, men också överlag för kommunens rektorer, är väldigt, väldigt ansträngd, avslutar Kirsi Piispanen. - Det beskrivs ofta i det här fallet att allt som kunde gå fel gick fel.... - Ja, allt gick fel, säger du, och det är ju alldeles riktigt. Det är ju ett antal myndigheter som är inblandade egentligen. Det är ju både polisen agerenade, skolans agerande och socialförvaltningens agerande, framförallt. Och det är ju det som är så tragiskt någonstans. För hade det varit en svag länk så hade man ju kanske kunnat tänka sig att andra myndigheter hade kunnat agera starkare eller tydligare. Men här var det flera svaga länkar. Det var ju därför det brast det här, säger socialnämndens ordförande Ingrid Hermansson. Faxet som blir liggande oläst på socialförvaltningen. Och anmälan från skolan som socialförvaltningen aldrig uppfattar som en riktig anmälan. Båda de här två händelserna är kanske de mest omtalade misstagen som görs före mordet på Yara. Men det blir också tydligt i de rapporter och orosanmälningar vi har tagit del av - att nästan ingen tar Yara åt sidan, bort från morbror och moster - och pratar direkt med henne. Och när socialnämnden beslutar att göra hennes morbror och moster till vårdnadshavare - så upphör all kontakt med socialförvaltningen. Det betyder också att Yara saknar stöd att bearbeta det hon upplevde i Gaza. – Det är klart att hon behövde mycket stöd och det fick hon ju också ifrån kommunens sida, säger Ingrid Hermansson, socialnämnden ordförande. – Vilket stöd då? – Hon fick ju då både god man och hon fick ju då en släktingplacering, så visst fick hon... – Men det här är ju släktingar som mördar henne i slutändan? – Ja och hade vi vetat det så hade hon ju inte fått den placeringen förstås. – Varför får just Yara inte någon vård? – Eftersom vår utredning då bygger på det regelverket, eller byggde ska jag säga, att när de kommer hit som små, då blir det då antingen en släktingplacering eller en familjehemsplacering. Och då är det inte så att det är lagkrav att ha vårdplanen. – Men då tittar ni på lagen istället för barnet? – Ja och nu har vi ju ändrat detta. – Och hade Yara fått en kurator kopplad till sig, hade hon fått ett annat typ av stöd. Vad är sannolikheten att hon då hade vågat berätta om hur hon hade det? – Den hade naturligtvis varit större. Kritiken från tillsynsmyndigheten och fristående granskare har fallit hårt mot kommunen året efter Yaras död. Och Karlskrona kommun har genomfört en rad förändringar. Alla som jobbar med barn och känner oro vet nu att det är var och ens ansvar att göra en anmälan - det är inget som kan delegeras. En ny rutin för hur barns journaler ska arkiveras finns nu. Polisen får fortfarande faxa orosanmälningar till socialförvaltningen men måste följa upp med ett telefonsamtal. Det finns helt nya rutiner för hur posten ska hanteras. Barn som kommer ensamma från andra länder ska inte automatiskt placeras hos släktingar just för att de är släktingar - de ska utredas som om de vore ett familjehem och har de ett brottsligt förflutet så godkännas de inte. Och under året ska socialförvaltningen anställda 20 nya socialsekreterare. – They will work harder. And harder is not enough, even if you do it like the book says, it's not enough. Because taking care of others will never be ruled by a book, sager Yaras pappa Mohammed. Kvar står en familj med sorgen och saknaden efter ett barn som mördats. Och en pappa med en besvikelse och en ilska. Nu när jag träffar pappan efter ett år efter Yaras död finns ändå några ljuspunkter. Yara har tre syskon och Mohammed busar med dem i sängen. Hans fru viker tvätt, nickar åt sovrummet och säger att "det är så där han hämtar kraft". I veckan kom hovrättsdomen. Både mostern och morbrodern döms för mord. Hon får livstids fängelse och han 14 år. Och domen gör att Mohammed kan ta ytterligare ett litet steg mot att läka. Nu säger han att han orkar gå till Yaras grav. – And this made justice, from my point of view, for Yara. I can now be happy when I go to my daughters grave. I couldn't do anything to make justice for my daughter before, but now I see that the system did all justice. Reporter: Andrea Jilder Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

24 Maj 201529min

Missar i avtal, dålig koll på järnvägen och fullt fungerande maskiner som skrotas. I Kaliber fortsätter granskningen av hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - SJ önskade när jag kom från Uppsala och anlände här i Stockholm så sa de “Ha en trevlig dag i Stockholm”. Jag tycker de kunde ha informerat om att det inte är några tåg alls som går här, säger en av resenärerna på Stockholms centralstation. - Vart ska du nu? - Jag ska till Flemingsberg. - Och blir försenad? - Ja uppenbarligen mycket. Men det här är ju inte första gången. - Har du drabbats av det här förut? - Ja, vi höll på fyra timmar till Uppsala för en och en halv vecka sen. - Vad tänker du om att det blir så här? - Med alla dessa händelser nu så borde det göras någonting radikalt. Underhållet av järnvägen är eftersatt och regeringen har skjutit till pengar till Trafikverket som sköter den. Nu senast i vårbudgeten meddelade finansminister Magdalena Andersson att Trafikverket får 620 miljoner extra i år. - Det finns ju en del kritiska komponenter i järnvägssystemet där vi behöver öka underhållstakten. Det handlar om kontaktledningar, det handlar om växlar, det handlar om ställverk. Men det handlar också om att underhålla rälsen. Och poängen är att ge en mer tillförlitlig järnväg i närtid. Men i förra veckans Kaliber berättade vi att missar och rena felaktigheter i Trafikverkets upphandling av underhåll har lett till domstolstvister om vad avtalen innehåller. Och att Trafikverket efter förlikning har fått ersätta entreprenörer med mångmiljonbelopp. - Strukton fick 131 miljoner extra och det är för att vi har titta på det här så har vi sett att det finns otydligheter. Och det har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för, för de har utfört jobb i anläggningen som vi ville ha, sa Anna Lundman underhållschef på Trafikverket. Nu fortsätter Kalibers granskning av vad som ligger bakom kritiken mot Trafikverket. Riksrevisionen, regeringens utredare och forskare säger alla att verket måste bli bättre på att få ut mer av våra skattepengar när de upphandlar järnvägsunderhåll. Bråk om vad avtalen innehåller, kontrakt som sägs upp och fungerande järnvägsmaskiner som körs till skroten. Trafikverket kommer att svara på kritiken om en stund, men först ska vi titta närmare på själva rälsen. - Här har du ju träsliprar och alla de här gröna kallas för befästningar och dom håller ju fast själva rälsen alltså. Det här är Tina. Hon är bantekniker och jobbar med att laga räls. Vi står mitt i Stockholm och spanar ner på den räls som bär alla tåg till och från södra Sverige. På dagarna passerar tågen tätt här, så det är på nätterna Tina och hennes arbetskamrater jobbar. - Och när det väl är igång så kanske vi har tre timmar på oss att hinna med det här. Sen börjar vi lugna ner oss själva och säga att “vi gör det vi kan”, men sen är det paniken på Trafikledningen, dom vill ju ha igång sin trafik, det börjar bli morgon, klockan är fyra-fem och pendlarna ska iväg till sina arbeten och det, så det är inte populärt om vi drar över tiden. Så det är ett jävla tempo och där är man som en myrstack. Man borrar, skruvar när man väl har fått dit den här nya detaljen. - Du gillar det? - Ja, ja! Man är ett team, man jobbar, alla vet vad de gör. Man behöver inte prata så mycket heller, utan man vet att nu händer det och nu händer det. - Du som är ute på banan, hur skulle du säga att skicket är? - Skicket, ja det är väl si och så. Bättre och sämre. Vi tar ett exempel här nu. Ett slirsår på rälsen, det blir liksom, du ser att det blir som en liten skada. Ett tåg vid lövhalka eller om det är frost på rälsen, så slirar hjulen på tåget. Då blir det som en repa. Sen om det där bara ligger och inte åtgärdas och det kryper ner vatten, så småningom om det inte görs någonting, ja då blir det ju en spricka. Så vi rapporterar det här så klart och eventuellt kan vi få det som en tjänst att åtgärda det här, men det är Trafikverket som bestämmer om vi får ta det här. Här i Stockholm, där Tina jobbar, har Trafikverket anlitat två olika entreprenörer som sköter underhållhållet av banan. Och det, säger hon, gör att det ofta är mycket folk ute på rälsen och den ena aktören vet inte alltid vad den andra gör. - Vi ska ut på ett fel och det visar sig att den andra aktören är i samma växel. Någonting har ju brustit där. Och vem ska vara där då? Då kanske den ena får släppa det där jobbet därför att man inte kan vara två stycken för att man har olika arbeten att utföra helt enkelt. Så det har hänt. Det är sådana här händelser som gör att Tina tycker att Trafikverket verkar ha ett dåligt helhetsgrepp. Att planeringen inte fungerar. Och det är inte bara Tina som tycker så här. Det är också den slutsats som regeringens utredare Gunnar Alexandersson drog alldeles nyligen i sitt delbetänkande “Koll på anläggningen”: - Den kunskap man har är inte tillräcklig och finns inte tillgänglig på den övergripande nivå som mans kulle behöva för att verkligen kunna planera arbetet och få det utfört på det sätt som krävs. Det är också svårt att prioritera mellan olika åtgärder. Jag kan tycka att det är särskilt anmärkningsvärt att man egentligen har känt till det här ganska länge. Internt, och det har också lyfts fram i olika tidigare utredningar. Men ändå har man inte kommit till skott med att åtgärda bristerna. Det tycker jag nästan är det största problemet. I det man nu gör så försöker man bygga upp nya system i det man kallar ANDA-projektet och där försöker man förstås ta den här typen av hänsyn. Gunnar Alexandersson säger att när kunskapen om järnvägen brister påverkar det upphandlingarna av järnvägsunderhåll. - Man kan säga att det blir svårt att beskriva anläggningen på det sätt som krävs för att en entreprenör ska veta vad som behöver göras och vad som den förväntas behöva göras under kontraktsperioden. Och det kan leda till överraskningar som den Kaliber berättade om i förra veckan - att Trafikverket hamnar i tvist och måste betala miljontals kronor i efterhand när entreprenören kommer ut och hittar en bana i betydligt sämre skick än de hade räknat med. - Då kan man ju få en diskussion om vilka extra eller särskilda åtgärder som behöver göras. Den typen av dialog har man ju mellan entreprenörer och Trafikverket, men det kan ju också leda till att man måste göra väldigt svåra prioriteringar i vissa fall. Järnvägsunderhållet började läggas ut på entreprenad av dåvarande Banverket i början av 2000-talet men man hade också kvar en egen avdelning för underhåll fram till 2010, när Banverket slogs ihop med Vägverket och blev Trafikverket. Från och med då började Trafikverket lägga ut i princip allt underhåll på entreprenörer. Gunnar Alexandersson säger att omställningen till en ren beställarsorganisation har lett till att Trafikverkets kunskap om järnvägen har försämrats. - Om fokus har blivit att man beställer en viss funktion på banan från en entreprenör och därmed överlåter väldigt mycket av arbetet med att också samla in kunskap om anläggningen till entreprenören, så tappar men i gengäld en del av den egna kunskapen om anläggningen som man behöver för att planera arbetet. Fungerande maskiner skrotas I samband med bildandet av Trafikverket knoppades den del av blev den del av myndigheten som hade utfört underhåll, Banverket Produktion, av och blev ett statligt bolag, Infranord. Idag är det Sveriges största järnvägsentreprenör. - Är det den här? - Ja, det här bland annat, det här är en ballastplog. Vid avknoppningen fick Infranord med sig i stort sett hela Banverket Produktions maskinpark. Vi står på en verkstad och tittar på några av de maskiner som används när man jobbar med järnvägen. Det är Matz Johansson och Jonny Nadérus, förtoendevalda på fackförbundet Seko, som visar. - När du gör spåret. Så lägger du på makadamen. Då plogar den upp vallarna och allting runt och snyggar till i spåret, gör rent växlar och alltihop. - En stor gulgrön maskin kan man säga. - Ja, det är en ballastplog helt enkelt. - Det är flera som är lite mindre än den här. Dom har sålt till Dubai, tror jag en maskin gick. Och när den kom ner till Dubai var det ingen som kunde köra den, så då fick två av våra killar åka ner och visa hur man gjorde. Efter att Infranord bildades har man sålt flera av de maskiner man ärvde av Banverket. - Och det är såna här plogar som är jättebra att ha på mellanjobb. Men de bara försvinner. Det försvinner mer och mer maskiner. Enligt Seko gör sig Infranord av med en tredjedel av maskinparken - en del har sålts och en del gamla utslitna maskiner har gått till tippen - men Infranord har också skrotat fullt fungerande järnvägsmaskiner: - Först tänker man att det är gamla skrothögar de ska ersätta, men sen ser man vilka maskiner de tar bort och det är otroligt bra maskiner. - Problemet är att man skrotar fullt dugliga arbetsmaskiner som även om de har femton år på nacken skulle kunna gå i minst tio år till så länge vi har maskintekniker som kan serva dem. Eftersom Infranord gör mindre underhåll idag än när man var Banverket produktion, är det helt rationellt att göra sig av med de dyra maskinerna och hyra in efter behov. Maskinerna är dyra att behålla för ett statligt bolag som har krav på sig att göra vinst. Men för skattebetalarnas del har det enligt Seko inneburit att ett stort antal maskiner vi en gång investerade i gemensamt har skrotats, trots att de hade kunnat göra nytta på banan: - I stort sett är det bara gamla Banverket som har sådana här maskiner. Det går inte att hyra in. Det går att hyra in sämre maskiner som har sämre arbetsmiljö och lägre kapacitet och som innebär att det inte kommer att bli ett bra arbete. - Men är ni bara nostalgiska över de här gamla maskinerna? - Om hela Europa skulle vara nostalgiskt så är vi det också. Över åttio procent av de europeiska järnvägsförvaltningarna behåller sina maskiner, ansvarar för underhållet i staten. Så jag är europeiskt nostalgisk om det är så. - Men vad betyder det för järnvägsunderhållet när bra maskiner skrotas eller säljs? - Härifrån ligger Karlbergs station några tusen meter bort. När det blir ett spårfel där och det behövs arbetsmaskiner för att laga, då kommer resenärerna få stå och vänta i några timmar, för det finns inga maskiner i närheten och det innebär ytterligare tågförseningar och också ett sämre järnvägsunderhåll. Vi har sökt Infranord men de vill inte medverka i en intervju - när vi ber dem bemöta Sekos uppgifter skickar de ett skriftligt svar via mejl: "Det stämmer att vi anpassar maskinflottan till vår nuvarande affärsmodell och precis som i alla andra branscher arbetar vi hela tiden med förbättrade arbetsmetoder och ökad effektivitet. En konsekvens av detta blir att vi skrotar ut maskiner som antingen är ineffektiva, ej efterfrågade eller arbetsmiljömässigt dåliga." Infranord fick alltså med sig alla maskiner vid avknoppningen men skulle samtidigt börja konkurrera på samma villkor som alla andra entreprenörer. Beslutet om att maskinparken skulle tillfalla Infranord var regeringens, men det påverkade järnvägen. Trafikverket kunde i sina upphandlingar inte kräva att en viss typ av maskiner skulle användas även om de kanske var mest effektiva. Det hade i så fall gett Infranord en konkurrensfördel. Det ledde istället till att entreprenörer som var sämre rustade kunde vinna underhållskontrakten. "Snön fortsätter att ställa till det, hundratals tågavgångar ställs in idag. Och här är Lunchekot tisdag. Något bättre i tågtrafiken idag men fortfarande stora problem." Vi reser tillbaka till de kalla och snöiga vintrarna i början av det här decenniet: - Ja, vi håller på att sopa rent en växel här där det har yrt in snö från ett tåg. Sen jag började är det här är den värsta jag har varit med om. Ja, vintrarna 2010-2011 var kalla och snöiga och banarbetarna kämpade på för att hålla rälsen farbar. På vissa ställen var man mer framgångsrik än andra. I Västsverige var det järnvägsentreprenören Balfour Beatty Rail, BB Rail, som hade ansvar för snöröjningen. Det gick inte bra, tåg stod still och Trafikverket krävde snabbare snöröjnig, men det hade BB Rail varken maskiner eller personal till. Det visade sig snart att man var helt oense om vad som ingick i kontraktet. Varken entreprenören eller Trafikverket var nöjda med jobbet. - Vi kom gemensamt fram till att gemensamt säga upp det här avtalet. Det var viktigt för oss att se till att underhållet skulle skötas och att trafiken inte skulle störas. Malin Holen på Trafikverket i en intervju med Sveriges Radio i november 2011. Tvisten löstes genom att Trafikverket köpte ut Balfour Beatty Rail ur kontraktet för 125 miljoner kronor: - Men borde ni inte ha gjort upp det på förhand, vem som skulle betala vad? - Vi tycker ju att det är tydligt i kontraktet, men vi är oense om den tolkningen. Och därför valde vi den här lösningen vi att gemensamt säga upp det här avtalet. Ett otydligt kontrakt med en underhållsentreprenör leder till att Trafikverket får betala ut 125 miljoner. Vi har frågat Trafikverket om otydligheten i kontraktet bestod i BB Rail kunde ta över underhållet utan att ha de mest effektiva maskinerna. Vi har inte fått svar. Men när vi läser avtalet där kontraktet sägs upp, ser vi att oenigheten bland annat handlar om vem som ska stå för extrakostnader för järnvägsmaskiner. I två program undersöker Kaliber vad som går snett när Trafikverket upphandlar järnvägsunderhållet. Vi har visat att felaktigheter i underlag har lett till dåligt skrivna avtal och att missar i planering ger ökade kostnader. Snart ska vi prata med Trafikverkets högsta ledning men innan dess träffar vi mor och dotter, Kerstin och Ulrika Andersson som står och väntar på tåget till Stockholm på perrongen i Falun. - Jag tycker att det är fantastiskt. Sitta bara och njuta, luta sig tillbaka, titta ut, ha det bra. Så kommer man fram lugnt och tryggt. - Ja, jag tycker också att de skulle satsa mer på tåg. Det är ju väldigt bra sätt att transportera sig. - Varför behöver de satsa mer? - Jag tror att det börjar bli väldigt dåligt med spår och dålig kvalitet. De har inte hållit efter det som de borde. - Varför tror du det? - Jag tror att det är väldigt eftersatt under många år nu. Så nu blir det nog dyrt att fixa till allting, men jag hoppas att de gör det. - Det är klart att det vore fantastiskt om alla kunde transportera sig miljövänligt. Trafikverket har fått mycket kritik för hur de sköter upphandlingarna av underhåll. Bland annat av regeringens utredare och Riksrevisionen. De tycker också att verket borde satsa mycket mer på uppföljningar. Jan-Eric Nilsson är professor på Statens väg- och transportforskningsinstitut och han gjorde ett försök att följa pengarna hur pengarna används för några år sen. - Det fick vi helt enkelt lägga ner, för det gick inte. Man skriver ett avtal på ett antal miljoner på ett visst kontrakt, och då gick det inte att följa upp hur stort kostnadsutfallet blev på samma kontrakt, därför systemet är inte upplagt så att man kan följa de fakturor som kommer in och koppla det till kontraktet. - Hur viktigt är det, skulle du säga, att Trafikverket har koll på sin budget, sina avtal och sina planer? - Det är ju hela uppdraget för Trafikverket. Förr i tiden så underhöll man järnvägen själv. Nu köper man det här och då gäller det att köpa de saker som är förnuftigast att satsa på. Jag tycker att kunskapen att göra systematiska uppföljningar, där finns fantastiskt mycket att lära sig och det finns en resa kvar att göra. - Men vad skulle behöva komma till för att det ska bli en förändring? - Det är ju tiotusenkronorsfrågan även om det skulle heta miljonfrågan nuförtiden, men jag fattar inte att man inte får den här bollen i rullning. - Vad skulle de behöva göra? - Analysera data, hitta folk som kan skriva smarta kontrakt, läsa sig av kommersiella företag som har såna här komplexa kontrakt, det är vad jag tror man skulle behöva göra. Trafikverket har dålig kontroll på både anläggningen och ekonomin, säger forskare och utredare. Men Trafikverkets tillförordnade generaldirektör, Torbjörn Suneson, håller inte med och vill inte heller koppla kollen på anläggningen till upphandlingarna. - Det är två helt olika saker. Upphandlingarna kan vi göra bra ändå. Men vi har bättre koll än man någonsin haft. Sen finns det önskemål från forskare och från Riksrevisionen att vi skulle ha ännu bättre kontroll. Det skulle vi gärna ha också, men vi har absolut tillräckligt bra kontroll för att göra bra upphandlingar. Och när man gör de här beskrivningarna och kopplar kontroll och upphandling, då tror jag inte man är riktigt insatt i hur upphandling går till. - Behövs det inte ett väldigt bra underlag för att kunna göra en korrekt upphandling? - Ju bättre kunskap man har om utvecklingen av spåren, under de fem plus två år, om man utnyttjar optionen som ett underhållskontrakt gäller, desto säkrare blir man om vad som ska göras. Men nu är det ett faktum att det är en gammal anläggning, det är en sliten anläggning, det är jättemycket trafik, så vi kan inte förutsäga exakt vad som sker. Då bygger man in möjligheten att reglera mängder i kontraktet, och det gör man för att försäkra sig om att man inte får onödigt stora riskkostnader. Men det där är detaljer som man kan prata med våra upphandlingsexperter om. - Men verket har ju hamnat i tvist med flera entreprenörer just kring frågor kring kontraktet, vad som ska ingå och vad som inte ska ingå. Är det inte så att om Trafikverket hade haft bättre koll på förutsättningarna, då hade kunnat reglera kontrakten bättre? - Det är möjligt att man hade kunnat undvika det, men det centrala är att det uppstår arbeten som var mer än det man förutsåg och det måste man betala för, för det måste göras. Sen kan det uppstå olika åsikter om hur mycket man ska betala för det och i de här fallen som ni har tittat på är det så att vi har sagt att “nä men så där mycket ska inte skattebetalarna behöva betala för det här” och sen har då entreprenören i fråga hävdat att “vi har gjort det här jobbet, vi ska ha betalt för det” och då använder vi det juridiska systemet, så vi tar det till en juridisk konflikt. Det är alldeles naturligt när man jobbar med kontrakt av olika slag, att om man inte kommer överens, då använder vi rättssystemet. - Men vi har ju hittat att Trafikverket har lämnat fel uppgifter i upphandlingsunderlaget och därefter har man hamnat i tvist med entreprenören. Som lyssnare, skattebetalare så antar jag att man är nyfiken på om det här inte hade kunnat undvikas om man hade haft en bättre koll från verkets sida? - När man har lämnat felaktiga underlag till ett kontrakt, det är olyckligt, det ska vi undvika. Men sånt kan hända och det har uppenbarligen hänt i åtminstone ett fall som jag har hört om. Då måste man se till att man kan reglera det så att det blir sjyst. I det här fallet som du hänvisar till var det ett ursprungskrav som vr långt större än det vi tillslut betalade och vi sparade rätt ordentligt med pengar genom att vi gick in i den tvisten kvalificerat. - Men nu var det en långdragen tvist, dem måste ju ha kostat Trafikverket pengar och resurser också? - Absolut, det kostade den. Så att det är alltid bättre om man vet från början. Men när det inträffar att det blir oklarheter. Då ska man reglera det, och gäller det att inte ge upp och tycka att man ska kämpa för skattemedlen, det gör vi. - Du säger att ni har kämpat för skattemedlen genom att tvista? - Det kan du skriva upp. Vi kämpar för skattemedel varje dag. Torbjörn Suneson delar inte heller Sekos upprördhet över att Infranord nu skrotar arbetsmaskiner som kunde använts på järnvägen. Det var ett regeringsbeslut att låta Infranord få maskinerna vid avknoppningen men det påverkar Trafikverket genom att man nu inte styr vilka maskiner som används i underhållet. - Jag tror att de nya entreprenörerna som kommer in, som gör att - om det nu är som du säger - att de också har maskiner. Så att den där oron, den delar inte jag. - Det är ju maskiner som är investerade med skattepengar från början, vad tänker du om det?? - Det är förmodligen jättebra. Vi måste byta maskinpark även om vi har köpt en lastbil för skattemedel, så någon gång så har den tjänat ut och det har kommit en effektivare eller vad det nu är för maskin man använder. - I det här fallet har de inte tjänat ut, de är fullt fungerande. - Ja, men en gammal spade kan också vara bra, men det kan komma nya maskiner som är mycket effektivare. Trots kritiken mot Trafikverket menar Torbjörn Suneson att man har bra kontroll på hur skattepengarna används överlag, och att inget i kritiken som har riktats är nytt. - Riksrevisionen, forskarna och Gunnar Alexandersson säger ingenting som vi inte själva har sagt och konstaterat, så att vi delar problemanalysen och vi skulle gärna ha möjlighet att uttala oss om det och vi jobbar med att utveckla sådana system, men just nu behövs det mer arbete och tid för att komma dit. - När har ni kommit dit tror du? - Det vet jag inte, det är svårt att sia. - Vad är din målsättning? - Ja, det är jättesvårt att säga, men vi har bra koll och vi ska ha ännu bättre koll. Omvärlden förändras hela tiden, vi lever i en dynamisk tillvaro, så jag tror aldrig vi blir färdiga om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är tid som är det viktigaste. Det är tid som behövs, säger Trafikverkets tillförordnade generaldirektör. Men kritiken har riktats under lång tid. Hur mycket längre kan järnvägen vänta? Tina, som är banarbetare och ser rälsen dagligen, säger att det börjar bli väldigt bråttom. - Men när du ser på skicket, är du orolig för att något ska hända? - Ja, det är det där, hur man ska uttala sig om det. Orolig. Ja, det har ju varit ganska frekvent med trasiga korsningar, det har ju alla fått läsa om och det är klart att jag vill ju inte stå här och vara någon Saida och säga att “nu kommer det att hända en katastrof”, men det har ju varit nära nu några gånger, och det man har iakttagit på underhållsbiten, det så klart, underhålls det inte succesivt, åtgärdar man inte månadsanmärkningar, eller rent underhåller rälsen, det så klart det går ju sönder tillslut. Man måste ju underhålla grejer precis som man målar sitt hus eller vad som helst. - Vad ska man tänka som resenär? - Som resenär? En del kollegor säger att “jag åker inte något jävla tåg” - Av dina kollegor som jobbar med järnvägen? - Ja, någon säger så. Men jag åker tåg, det gör jag. - Jag vet bara att det måste ju underhållas på ett mer effektivt sätt och jag upplever, och flera i min bransch, att det är systemfel, högre upp, myndigheten som har hand om det här. Och det hoppas jag politiker också ser och förstår och gör något år det. Tina heter i verkligheten något annat. Reportrar: Anna Iversen och Micha Arlt Exekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

17 Maj 201529min