Bråkiga fransmän: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 9 februari 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris fredag,

Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.

Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.

Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.

Och detta med övriga befolkningens samtycke.

Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.

Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.

När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.

Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.

En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?

Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...

Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.

Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.

Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.

Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?

När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.

Någon skriver kanske en insändare.

Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?

Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?

Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?

Eller är vi bara lättare att köra över?

Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?

Vad tror du?

Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.

Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sverigesradio.se