Utländska rötter och döden förr

Johan August Johansson lämnade sin gravida hustru och deras sex barn hemma i Sverige när han själv emigrerade till Amerika. Där blev han kvar och gifte om sig med en annan kvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Många är vi som har gamla fotografier på släktingar som vi inte har en aning om vilka de är. Och ofta är bilderna tagna i ateljéer och ger ingen känsla av hur det såg ut i deras hem. Men bilderna och ibland de små anteckningar som finns nedtecknade i marginalen kan ge spännande ledtrådar till vem personen var. Irmelin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar. - Jag tror jag fick intresset för släktforskning från min mamma. Vi tittade på några av våra gamla bilder och hon berättade att min morfars far hade rest till Amerika. Sen visste ingen vad som hade hänt honom. Och där blev jag nyfiken, vad hände sen då? Irmelin visar baksidan av fotografiet och där står med två olika stilar orden "förrädaren" och "ja, hör du Johan August, jag vet inte precis om jag ska gilla dig". - Min mamma visste inte vem som skrivit orden. Men hon berättade att hennes pappa Rickard, som var det äldsta barnet i syskonflocken, var gramse på sin pappa. Johan August var 36 år när han tog båten till Amerika, 1893, och lämnade sin gravida hustru och sex barn hemma i Kalmar. Den äldste sonen Rickard hamnade plötsligt i en situation där han måste ta väldigt mycket ansvar, mycket mer än vad som var rimligt för en pojke på 8 år. Något som formade honom och hans sinnelag hela livet. - Den här bitterheten undrar jag om den någonsin lämnade honom. Jag minns honom som en allvarlig man som jag aldrig såg le eller skratta. Han hade ett stort ansvar att ta hand om syskonen och samtidigt en besvikelse över sin egen pappa. - Han träffade Johan August en gång, 1920, när han kom hem till Sverige och då överlämnade han ett fickur till sonen. Sen åkte han tillbaka till Amerika. Vad Irmelin vet så var sonen Rickard den ende Johan August fick träffa när han kom hem och hälsade på i Sverige efter 27 år i Amerika. Och hon gissar att det berodde på att ilskan och bitterheten i familjen fortfarande var stor. - Och varför då? Jo, han träffade en ny kvinna i Amerika och gifte faktiskt om sig utan att ha skiljt sig med sin första fru hemma i Sverige. Och sedan visade det sig, något jag inte visste innan jag började släktforska, att han fått en son i Amerika. Kvinnan han träffade hette Ellen Pettersson och var 16 år yngre än Johan August. Hon kom samma år som Johan August som de båda tog namnet Johnson, och sonen fick namnet Harrold Johnson. - Jag ville veta mer och var som på ett uppdrag, a mission! säger Irmelin och skrattar. Irmelin beskriver att hon förstår både Johan August och familjen som blev kvar hemma i Sverige, att det är som två parallella historier. Dels Johan August som for till Amerika som så många andra och ville få ett bättre liv. - Ur hans synvinkel kan jag förstå att han var ensam och hade familjen långt borta, han måste han längtat och åren går. Han träffar Ellen och de tydde sig till varandra. Sen blir hon gravid och han ville göra rätt för sig. - Samtidigt här hemma fick min morfar som var äldst av alla syskonen fick ta ett stort ansvar. Han byggde sig så småningom en villa i Täby och tog sedan till sig sin familj som fick bo där till det ordnade sig för dem alla. Rickards ansvar för de många syskonen hängde alltså kvar upp i vuxen ålder. Mamman fick flytta in i villan i Täby och bodde där till dess hon dog och även syskonen fick bo där tills de kunde stå på egna ben. Irmelin Rönne har grunnat över det faktum att flera av Rickards syskon valde att inte skaffa barn och visar syskonskaran på det ett foto. - Den äldsta dottern blev ogift och fick inga barn, näst äldsta dottern ogift och inga barn, äldsta sonen Rickard fick en dotter, den här sonen fick inga barn heller och den yngsta dottern fick två barn. Så det är tre barn i nästa generation. Irmelin vet inte vad som hände med sonen som föddes i Amerika. Det sista spåret är 1920 års folkräkning där finns pappan och sonen boendes på samma plats. Mamman, Ellen har precis gått bort och då är Harrold runt 17 år. Och bara ett år senare dör även Johan August. Iremlin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar. - Men jag ska inte ge mig, jag ska fortsätta att försöka hitta Harrold i Amerika och hitta eventuella släktingar, avslutar Irmelin Rönne. Detektivarbete att identifiera personer på gamla foton Ett foto kan med andra ord vara en ingång i sökandet efter släktens historia. Och i många hem finns gamla porträttalbum bevarade från tiden runt förra sekelskiftet. De som låtit fotografera sig har gjort sig så fina de kan, tagit på sig sina bästa kläder och står blickstilla så att kortet ska bli skarpt. Men ofta saknas namnen på de som fotograferats. På Släktforskarförbundets hemsida finns en avdelning som heter Porträttfynd. Där kan man lägga upp så kallade visitkort eller kabinettsbilder som man vill ha hjälp med att få identifierade. Och har man tur så kanske Ann-Marie Bäckman i Piparböle, strax utanför Umeå, tar tag i gåtan. Hon har nämligen gjort det till en slags hobby att lista ut vilka människor som finns på bilderna i porträttfynd och har på så sätt hjälpt andra släktforskare att klura ut vem som är avfotograferad. Vi lånade ett gammalt album och for hem med det till Ann-Marie för att förstå hur hon arbetar, och hon satte igång direkt. - Helst skulle jag ju vilja veta vem som har ägt det här albumet och var det kommer ifrån. Ett jättebra album har ju en massa uppgifter nerskrivna sidan av bilden eller på bildens baksida. Jag brukar skriva ner alla uppgifter jag hittar i ett album och då kan man ju till exempel hitta fler som har samma efternamn och sedan kan jag söka efter dem i de register som finns som ”Sveriges Dödbok”, och ”Sveriges befolkning 1890”. Vi tittar på en bild av ett par som med anteckningen ”Gerda och Olle i Röd” vid sidan. Ann-Marie berättar att hon ofta börjar med att gå in i Sveriges dödbok och leta efter socknar, som i det här fallet Röd. Har hon tur så kanske hon skulle hitta Olle och Gerda redan där. Just den här bilden är från 1900-talets början, säger hon bestämt. - Det ser jag på klädseln. Det är strama kragar, en liten brosch, och frisyren…precis innan den här perioden var frisyrerna väldigt strama men in på 1900-talet så blir det lite lättsammare och fluffigare. I väldigt många svenska familjer finns om man har tur hela album eller i alla fall lösa kort av typen visitkort eller kabinettsbilder. Den här typen av bilder var väldigt populära i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Man lät fotografera sig och gav sedan bilderna till sina släktingar och vänner. - Det var runt 1865 som folk började fotografera sig mer på allvar. I början var det mest de som hade råd, men från 1870 sådär så blev det mer vanligt att man lät fotografera sig. Oftast gick man till fotografiska ateljéer där man ställde sig i miljöer av kulisser. - Men det fanns också ambulerande fotografer som ställde upp kulisserna utomhus. Då kan man ofta se att det finns lite gräs i botten på bilden, berättar Ann-Marie. Vi bläddrar vidare i det tjocka albumet, där nästan varje uppslag rymmer åtta bilder. Ann-Marie får syn på bilden av en tjusig dam i helfigur. Hon står i profil och turnyr på klänningen, alltså en uppbyggd bulle vid ryggslutet. Kjolen är draperad fram. Det här är ju typiskt 1890, det ser jag ju! Hon har ju turnyr, och i halsen har hon en krage av sammet. Det var populärt vid den här tiden. Klädmodets skiftningar runt den här tiden har Ann- Marie blivit bra på, det är alldeles klart. Hon kan datera kort ganska väl bara genom att se ett speciellt sammetsband runt halsen, eller höjden på kragen, kanske är det ärmarnas vidd eller bredden på axlarna som avgör. Men det finns naturligtvis en massa andra markörer som man kan använda som fotografdetektiv. Det allra tydligaste är kanske fotografens stämpel som alltid finns på de här korten, inte alltid, men oftast längst ner på bilden. Det finns nämligen digitala register över fotografer som varit verksamma i Sverige och med lite tur kan uppgifterna i det registret hjälpa oss att förstå när en bild blivit tagen. - Det första man kan göra är att kolla när fotografen var verksam, säger Ann-Marie. Har man otur höll han eller hon på under lång tid, men har man tur kan det handla om en fotograf som bara är verksam på en ort under en kortare tid. Så om Ann-Marie Bäckman har en bild på en person som ser ut att vara säg 15 år på en bild och vet att den fotograf som tog bilderna verkade inom en viss tidsram, så kan hon sluta sig till ungefär när personen var född. Att avgöra hur gammal en person faktiskt är på en bild kan ju vara väldigt svårt för den som är ovan, men Ann-Marie tycker att hon lärt sig med tiden: - Jag har blivit jättebra på det, tycker jag. Jag tycker det syns om en kvinna är 40 eller 50 eller 60. Men det är nog en vanesak, tillägger hon. Det finns fler markörer som hjälper till att avgöra hur gammal en bild är. Ann-Marie berättar att också ramen runt bilden skvallrar om i vilken tid den tillkommit. Hon pekar på en bild som har en gul, nästan aprikosfärgad ram. -Typiskt 1890, konstaterar Ann-Marie snabbt. Strax intill ligger en rund bild med uppmjukade kanter -softade skulle vi kanske säga idag – och så brukade man ofta göra runt 1900, berättar hon. Med tiden har det blivit ganska många personer som har fått hjälp av fotodektektiven Ann-Marie Bäckman sedan de lagt upp porträtt på Släktforskarförbundets sida Porträttfynd för nu har hon hållit på i snart 15 år med det här. - Jag har alltid varit intresserad av gamla kort. Jag hade en gammal faster som hade flera gamla album, och de där ville jag alltid titta i. Vi dyker ner i fotoalbumet som jag hade med mig igen, och fastnar på en bild som sticker ut. Anne-Marie ser direkt att den är tagen utanför Sverige. - Det här är säkert amerikanskt, säger hon.Det stämmer, kortet har en stämpel från Redding California. - Man ser det direkt, för kläderna är annorlunda. Det är mycket mer lull-lull på kläderna volanger och rosetter – och håret…det är mer av allting. Porträttbilderna av den typen som gjordes hemma i Sverige tillverkades alltså också i USA. -Det här är ju en släkting som har skickat hem till Sverige, förstås. - Det här albumet är ju alldeles underbart, så mycket uppgifter det finns! Utbrister Ann-Marie, när vi hittar namn och ålder på kvinnan på den amerikanska bilden. - Det är många som inte vågar ta bilderna ur sina fickor, de suger sig fast. Men det är synd, för ofta finns det uppgifter skrivna på baksidan. Det finns gott om samlare av gamla bilder, men det är inte alla som när de har turen att komma över hela album har förstånd på att hålla dem intakta vilket bekymrar den omåttligt bildintresserade Ann-Marie Bäckman. - Jag är ju en riktig nörd. Och det finns många som samlar på såna här album. De är inte billiga att köpa. Men tyvärr är det många som slaktar albumen och säljer bilderna styckevis, och det är ju vansinnigt för så har man förstört möjligheten att utifrån vem som har ägt albumet kunna lura ut vilka som finns på bilderna. Ann-Marie skulle gärna se att det fanns fler som likt henne satte igång att forska fram vilka som finns på bilderna i Porträttfynd. - Jag hinner inte med allt jag vill göra. Det finns några stycken som håller på, men det är få som är lika nitiska som jag, och det vore roligt om fler ville sätta igång. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

14 Jan 201924min

Nya Sverige blev Sveriges första koloni. 1637 avseglade två fartyg till Delaware i USA, men redan 1655 övertogs kolonin av Holländare. Många av de som bosatte i kolonin var finländare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Som släktforskare rör man sig på många olika geografiska platser, i många sekler och stöter på otroligt många personer. Och i detta nystan med alla olika trådar händer det att man upptäcker osannolika kopplingar som för ihop nutid och dåtid. Så var det för Nancy Svensson och hennes man Roland som med hjälp av ett DNA test upptäckte att de båda hade anor som varit i den svenska kolonin Nya Sverige i Delaware i Amerika på 1600-talet.Nancys berättelse handlar om hennes förfader Karl Springer. Han föddes i Stockholm 1658 som son till en familj i det absoluta toppskiktet i samhället. Och planerna för sonen var stora. Han skulle bli diplomat och skickades därför iväg till olika lärosäten. Först till Riga och 1676 skickades han till London där han skulle läsa matematik och engelska. Men där hände det som skulle helt skulle förändra Karl Springers fortsatta liv.- Han blev faktiskt sjanghajad i London. Han skulle lämna brev nere i hamnen och blev tillfångatagen och kom som slav till Virginia där han var i fem år, berättar Nancy Svensson. Karl Springer lyckades ta sig ur fångenskapen och tänkte åka hem till Sverige men fick höra om talas om kolonin Nya Sverige drygt 40 mil bort. Men vid det här laget var kolonin inte längre svensk men fortfarande fanns det gott om svenskar som bodde kvar där. Här fick nu Karl sitt nya hem och där fick han snart en viktig position i samhället. Och det var också härifrån som hans familj hemma i Sverige fick det brev som han skickade, och som ännu finns kvar. Nancy Svensson läser i brevet: - Han berättar om hur outhärdligt han tycker det är att var så långt borta från sin familj, och han vill berätta för sin mor hur han har det. - När jag var i London och var av lust att resa hem till mitt hemland, mot min vilja togs jag ombord ett engelskt skepp, och mot min vilja fördes jag till Virginia i Amerika, och när jag kom dit såldes jag som ett husdjur på en marknad och hölls i slaveri fem år tillsammans. Han berättar att de svenskar han mötte i Nya Sverige ”…fick mig väldigt vänligt stämd”. Han berättar också att han har en mycket dygdig hustru som heter Maria Henriksdotter, som han gifte sig med 1685, och de har tre barn tillsammans. Han berättar också om hur han hjälper till på den svenska församlingen, och därtill äger och driver en plantage. Brevet slutar med att han ber sin mor att skicka en bibel och några psalmböcker, och avslutningsorden är: ”Jag förblir alltid er mest lydige son, till döds, Pennsylvania, Delaware River 1 juni 1693” - Det är fantastiskt att få läsa hans egna ord så här, säger Nancy Svensson. En annan av invånarna i den forna svenska kolonin hette Peter Gunnarsson Rambo. Han var runt 70 år när Karl Springer kom dit efter sin tid i fångenskap. Nancy Svenssons man Roland stammar från just Peter Rambo. Och han var också en betydelsefull person i samhället och hade varit med att bygga upp kolonin Nya Sverige. Han var inte först på plats utan kom dit i april 1640 två år efter det att de första svenska kolonisatörerna hade anlänt med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. Nancy Svensson är övertygad om att hennes ana Karl Springer, och hennes mans ana Peter Gunnarsson Rambo, träffades och samarbetade i Nya Sverige. - Det var ju väldigt få personer som levde och verkade där, så det är jag alldeles säker på att det gjorde. Peter Rambo lärde sig det språk som indianstammen i området, Lenaperna, talade, och engagerades som tolk i till exempel i domstolen och när det skulle skrivas avtal. Rambos familj var också engagerad i kyrkliga frågor, precis som Karl Springer. Han fungerade som skrivare för kyrkans räkning och gjorde också en befolkningsstatistik över området. - Tiden och världen knyts ihop. Vi vet ju att vi bara är på jorden en liten stund var och en , och alla hör ihop med alla på något sätt, allt det där vet vi ju, men det är otroligt att faktiskt få reda på att mina och min mans anor varit på samma plats och med all sannolikhet haft med varandra att göra, avslutar Nancy Svensson. Spåren i arkivet Kolonin Nya Sverige blev sveriges första av totalt fem kolonier. Men den blev inte särskilt långvarig för efter 18 år tog holländarna över och dom fick i sin tur lämna över området till England efter 9 år. På Riksarkivet i Stockholm finns fragment kvar av de nästan 400 år gamla dokument som berättar om kolonin. Planerna om en koloni startade redan på Gustav II Adolfs tid men efter hans död var det rikskanslern Axel Oxenstierna som tog över planerna. Jan Mispelaere är historiker och arkivarie och han berättar om stormakten sveriges ambitioner att etablera sig som en kolonialmakt. - Som alla stormakter och stora stater, som under tidig modern tid ville få en plats i världen, så var Sverige också med om att försöka bygga upp kolonier någonstans i världen, i första hand för att få avsättning för sina egna produkter, men också med ett hopp om att finna stora rikedomar så som spanjorer och portugiser hade gjort i Sydamerika, berättar han. Sverige ville ha avsättning för järn och koppar och hoppades kunna importera till exempel tobak. Axel Oxenstierna var initiativtagare tillsammans med flera av sina släktingar och ett antal holländare. - Hälften var holländare och hälften svenskar, som investerade stora summor i företaget, men som förstås hoppades på att göra sig förmögenheter på det hela förklarar Jan Mispelaere. Han har tagit fram en memoralen, breven, som gäller bildandet av kolonin. De är från 1624 till 1645. Breven är skrivare av en holländare som varit drivande i att starta det holländska västindiska kompaniet, och som engagerades av svenskarna för att bilda kolonin Nya Sverige. - De flesta av breven är skrivna på nederländska och berättar om hur man ska bygga upp en ny stat och bedriva fjärrhandel. När det första skeppet med tiden ger sig iväg till det som ska bli Nya Sverige så är det också en nederländare som leder expeditionen. Han heter Peter Minuit och har mest gjort sig känd för att ha ”köpt” det som skulle bli Manhattan av ursprungsbefolkningen. Han var ett tag guvernör där, men blir avsatt och blir istället engagerad av den svenska kronan och ska stifta en svensk koloni i Amerika. Det finns rullor kvar över de som åker med de första skeppen. Där finns en del marinsoldater, några som ska ta hand om administrationen. Det går totalt tolv officiella resor mellan Sverige och Nya Sverige och de senare har mer fullständiga listor över personer. - Man vill ju gärna att folk ska bosätta sig där, berättar Jan Mispelaere. Men det var inte så enkelt att få finna bosättare, därför tog staten till mer drastiska metoder. Skogsfinnarna, eller svedjefinnarna som de också kallades hade tidigare lockats till de svenska skogarna men nu ville den svenska staten sätta stopp för deras skogsbruk och ansträngde sig för att bli av med skogsfinnarna. Ett sätt var att skicka dem till kolonin Nya Sverige, där man förutom handeln ville ha jordbrukare som kunde betala skatt. Men dessa fick också sällskap av en och annan straffånge som fick arbeta av sin strafftid i kolonin. Jan Mispelaere visar en räkenskapsbok 1639-48 där alla de saker som kompaniet gett de nya kolonisterna för att klä sig eller leva på, finns uppskrivna. En av personerna heter Henrik Mattson och står förtecknad som ”Finne”. Om honom står det att han blivit skickad för att avtjäna sitt straff och blivit en fri man efter några år. Där finns beskrivit hur han fått olika varor som till exempel skjortor och skor. Finländare i kolonin Av den stora gruppen med finskt ursprung i Nya Sverige var alltså många skogsfinnar men det kom också finländare direkt från den östra rikshalvan. Många av dom lockades av guvernören Johan Printz som bott på Korsholms kungsgård i Österbotten. Juha Hiltunen är docent i amerikansk ursprungskultur vid Universitetet i Uleåborg och han uppskattar att upp mot två tredjedelar av dem som flyttade till Nya Sverige var av finskt ursprung. De flesta av utflyttarna var ensamstående, men även ett fåtal familjer gjorde den långa, mödosamma resan till Delaware-dalen. - De flesta var bönder, men där fanns också soldater och örlogsmän från området runt Wasa i den finska rikshalvan, berättar docent Juha Hiltunen. Johan Printz som var guvernör av Nya Sverige i ett tiotal år hade före sin avresa varit godsherre i Korsholm vid Vasa i finska Österbotten och mest troligt tagit med sig sjömän och soldater därifrån. I kolonin nya Sverige återfanns bosättningar benämnda både Vasa och Korsholm. För att kunna bedriva handel och förhandla om landområden med ursprungsbefolkningen var det nödvändigt att kunna prata med dem. Juha Hiltunen säger att både svenskar från Sverige och de som kom från Finland hade fördel i umgänget av att de var vana att vistas i skogar. De finskättade brukade dessutom svedja och bada ångbad såsom Amerikas ursprungsfolk också gjorde. - Jag tror att de ganska snabbt förstod att de hade liknande seder och vanor, det var nog det viktigaste skälet till att de kom så bra överens, säger Juha Hiltunen. Invånarna i Nya Sverige kom nära Lenape-stammen som var talrik och hade samhällen kring Delaware-floden. Många lärde sig också deras språk som var ett slags lingua franca, begripligt också för andra närliggande stammar, berättar Juha Hiltunen. Han säger att en del av Nya Sveriges invånare ingick äktenskap med lokalbefolkningen i området, fick egen jord att odla och rotade sig väl. Efter cirka 18 års existens övertogs så den svenska kolonin Nya Sverige till slut av holländarna. Övertagandet skedde fredligt, men det kunde ha blivit en sammandrabbning, beskriver docent Juha Hiltunen. - Det berättas att när holländarna kom för att ta över Nya Sverige, så samlades Lenape-krigare på båda sidor om Delawarefloden, redo att attackera eftersom de ville försvara Nya Sverige. Man startade förhandlingar och det kom aldrig till något bråk, men det är fint att veta att ursprungsbefolkningen respekterade svenskar och finnar, säger han. På den korta tid Nya Sverige existerade hade bosättarna fått ett så gott rykte bland lokalbefolkningen att den var beredd att försvara de fort som svenskarna i Nya Sverige byggt, menar Juha Hiltunen . Efter det nederländska övertagandet av kolonin seglade sjömän, soldater och ämbetsmän tillbaka till Sverige, medan de flesta andra blev kvar. Också efter Nya Sveriges fall kom ett par skepp med nya bosättare till området i Delawaredalen där de hört att de tidigare bosättarna levde gott. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Merja Laitinenslaktband@sverigesradio.se

7 Jan 201924min

Soldaten Johan Henrik Sjöö deltog i de långdragna striderna mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809. När kriget var över rodde han sin familj i en eka över Östersjön till tryggheten i Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hur går det till att dela ett rike i två delar? Och vad händer med de människor som råkar befinna sig mitt i en sådan delning? Splittringen av det svensk-finska riket 1809 innebar enorma påfrestningar, framför allt för de människor som levde då, men det ställde också till problem för administrationen för vem hade till exempel rätt till de historiska dokumenten i arkiven? Idag ska vi berätta historien om Johan Henrik Sjöö, en soldat i den svensk-finska armén som hamnade mitt i den röra som utbröt när Sverige förlorade Finland. Charlotte Ryrholm från Enköping har forskat om sin ana Johan. - Han föds 1776 i Randasalmi Finland, och redan i början av 1800-talet blir han soldat i finska armén i Savolax regemente, vid den ryska gränsen. I armén blir han trumslagare och med tiden korpral, vilket var så långt man kunde komma i graderna om man var en vanlig indelt soldat. - Generalmönsterrullarna är ibland svåra att följa, men det verkar om att Johan är reserv i armén, för hans deltagande där verkar vara lite ryckigt. Men innan han gifter sig så hinner han tjänstgöra i fyra år – och så vet vi att han är 169 cm lång, tillägger Charlotte Ryrholm. Johan Henrik är alltså en för sin tid ganska ståtlig man och därtill trumslagare, vilket var en oerhört viktig funktion inom armén. Trumslagarna kallades ibland signalgivare eftersom befälhavarna kunde använda trumsignalerna för att meddela soldaterna vad de skulle göra, om de skulle gå till attack eller retirera, och trummorna tjänade förstås också som pådrivare både i strid och under marscher. Men i fredstid så kunde Johan Henrik förstås stanna hemma och bruka marken runt sin lilla soldatbostad. I en gård intill där det bor en överofficer, arbetar en ung piga Anna Sofia. - Han håller sig på samma torp tills han träffar sin fru Anna Sofia Johansdotter Räpon, och de gifter sig 1804, sen bosätter de sig i en by som heter Pällilä i Jockas–Juva, som ligger under Savolax. De får en liten dotter som heter Agata, men hon blir bara sex månader, men 1807 får de sonen Fredrik Johan. I husförhörslängderna kan man se att Johan Henrik är borta från hemmet under 1808 och 1809. På vintern 1808 hade ryska armen gått till anfall och soldaten Johan Henrik blev kallad att delta i kriget. Det var Napoleon som hade bett Ryssland att en gång för alla göra upp med svenskarna som motsatte sig Napoleons maktanspråk. Ryssarna var inte nödbedda, de hade ju sedan århundraden tillbaka sett Sverige som en arvfiende och ville därtill gärna skapa ett skydd för sin viktiga Östersjöhamn i St Petersburg. Det skyddet skulle de få om de kunde erövra Finland, det som här i Sverige ofta kallades den östra rikshalvan. De svensk-finsk trupperna hade inte kraft att stå emot ryssarna. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i Savolaxbrigaden drevs norrut av de ryska trupperna genom Finland under det kommande året. Kanske hade allting blivit alldeles annorlunda för honom, för den svenska armén och för utgången av historien om bara en liten rysk trupp blivit lite fördröjd på vägen. För den 14 september 1808 befann sig den finsk-svenska armén i Oravais strax norr om Vasa. Savolaxbrigaden var inte ensam på en svenska sidan här fanns trupper från både finska och svenska sidan. Befälhavare på platsen var Carl Johan Adlercreutz som ledde alltsammans från en kulle där det idag står ett gigantiskt minnesmärke över händelserna här. I efterhand har man förstått att det nog var här kriget avgjordes. Striderna pågick hela dagen och trots att det egentligen gick bra för Johan och de andra på finsk-svenska sidan, så förlorades ändå slaget till slut. I exakt rätt ögonblick kom nämligen en rysk hjälptrupp fram till platsen och de avgjorde alltsammans. Göran Backman är ordförande i Historiska föreningen i Oravais. - Jag brukar säga att alltsammans egentligen avgjordes under den halvtimme då de nyanlända ryssarna tog kommandot över situationen. Hade inte de kommit så vet man inte hur kriget hade slutat, för efter slaget här så blev det egentligen inga slag förrän man kom över till svenska sidan. Därför så anser man idag att slaget i Oravais var avgörande. Efter förlusten i Oravais skedde en oordnad och ganska kaotisk reträtt. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i finsk-svenska armén tog sig över till Norrbotten, och kom så till Västerbotten där de avgörande slagen stod på sensommaren 1809. Svenskarna gav upp och erkände sig besegrade. Sverige måste nu lämna ifrån sig en tredjedel av sitt territorium, och en fjärdedel av rikets befolkning, en miljon människor, blev ryska undersåtar. Savolaxbrigaden bestod vid mobiliseringen 1808 av 3783 man. När kriget var slut fanns endast 200 av dem kvar. Johan Henrik Sjöö var en av dem. Det var trasiga och trötta soldater som en blåsig söndag, den åttonde oktober 1809 ställde upp sig på kyrktorget i Umeå för att lyssna på det avskedstal som deras befälhavare General von Döbeln, höll till dem, sedan han först delat ut medaljer och gett dem en extra ranson med brännvin. Svenskar!Varen stolta över att hava sett dessa finska kvarlevor. Minns dem, Högakta dem. Se deras avtynade kroppar, deras bleka ansikten. De bära vedermälen av deras trogna och ändå fruktlösa bemödanden förflutet år.Och ni finnar! När ni återkommer till fosterbygden, så framför svenska folkets tacksamhet till er nation!Vet att i återvänder med utslitna kläder, avstympade och genomskjutna lemmar, men ni medför en rättskaffens krigsmannasjäls synbara prydnad.Fiender till det svenska moderlandet kan ni aldrig bli, därom är jag förvissad, men förbli i all tid dess vänner!Påminn era barn om det – vi ska från släkte till släkte välsigna och högakta er.Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodtårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er min vördnad, min vänskap.General Carl von Döbel, General befälhavare över kungliga norra arméen. Efter att Johan och de andra i Savolaxbrigaden lyssnat på von Döbeln så valde en del av dem att åka hem och andra att stanna på den svenska sidan och fortsätta som soldater där. Johan Henrik verkar ha bestämt sig för att bli svensk, men han är ju inte ensam i familjen, ingen visste hur villkoren skulle komma att bli för de människor som från och med nu blev undersåtar i det ryska Storfurstendömet Finland. - Vi ser att han kommer tillbaka hem, jag tänker mig att han väl ville prata med Anna Sofia om hur de skulle göra. Men jag ser att andra soldater från de finska brigaderna stannar kvar i norra Sverige, berättar Charlotte Ryrholm. Johan tar sig hem och nio månader efter får han och Anna Sofia ytterligare ett barn. Strax efter, i skiftet 1810-11 så tar de sig till sist till Sverige med ett nyfött barn och ett som är 3-4 år, och släkthistorien berättar att de rodde sig över. Det finns inga flyttattester, utan i kyrkböckerna så står det bara att de har ”flyttat till Sverige” vilket betydde att de flytt. De bosätter sig sedan i Norrtälje där Johan införlivas i den svenska armén. Charlotte Ryrholm tror att han hade ett löfte om att införlivas om och när han tog sig tillbaka. Som de allra flesta soldater vid den här tiden så byter Johan Henrik efternamn då och då, vilket verkligen inte gjort sökandet efter honom lättare för hans ättling. Johan hette alltså Sjöö när han bodde i Savolax i Finland, ett typiskt soldatnamn och väl i Sverige byter han efternamn till Ferm, också det ett typiskt soldatnamn. För att ytterligare krångla till det så får hans och Anna Sophias barn lite längre fram i tiden ett eget efternamn, Sjöborg. Nu är de alltså i Sverige, och för Johan fortsätter livet som soldat. - Han blir inkallad igen och runt 1812 så är han med de svenska trupperna till Tyskland och Napoleonkriget. -Vad jag vet så är han aldrig med i något slag där, men vi vet ju att det är mycket fältsjukdomar, och det är en sådan han avlider av, 38 år gammal. Anna Sofia uppfostrade sina barn genom att tjäna som piga. Den äldsta sonen blev skräddare i Söderhamn, den yngsta sonen blev vagnmakare, och det fanns också en yngre syster som föddes i Sverige. - Vi vet att familjen hade finska som huvudspråk, för det står i husförhörsböckerna att hon kunde läsa katekesen innantill på svenska, men att hon kunde den finska utantill. Charlotte Ryrholm stammar från den av Johans Henriks söner som blev skräddarmästare och hamnade i Söderhamn, men att pussla ihop fakta om pappan Johan Henrik var inte alldeles enkelt. Numer är ju mycket material digitaliserat och därmed lättåtkomligt, både i Sverige och Finland, men Rikssprängningen mellan Sverige och Finland gör letandet i källorna lite speciellt för vilket material finns i Sverige och vilket finns i finska arkiv? - Det har blivit en hel del letande för att hitta honom, men också för att hitta barnen. I husförhörsboken från Finland stod bara pappan och barnen uppskrivna. Hon har också haft stor nytta av generalmönsterrullorna både från Sverige och Finland, hade Johan Inte varit soldat hade letande nog varit betydligt svårare, tror hon. - Det är en rolig upptäcktsresa man gör! Charlotte har fått leta i både svenska och finska arkiv och så är det för de flesta som har svensk-finska anor. Finland var en integrerad del av konungariket Sverige, vilket innebar att all administration var gemensam. Därför så ställdes det svenska Riksarkivet inför ett stort bryderi vid riksdelningen – vilket material skulle föras över till Finland och vad skulle finnas kvar i Sverige? Delningen av Riksarkivet Nils Erik Villstrand är professor emeritus i nordisk historia vid Åbo Akademi, och han är också en ivrig släktforskare. Vi träffar honom i den svenska Riksarkivet i Stockholm dit han åker med jämna mellanrum. Han berättar att de svenska myndigheterna var tämligen snåla med att lämna ifrån sig material efter 1809. - Ja, det här är inte de allra vackraste inslagen i de svensk-finska förbindelserna efter 1809, det blev närmast ett gräl och en dragkamp om handlingarna. I fredstraktaten hade man skrivit in att alla handlingar som behövdes för att den finska förvaltningen skulle fungera, de skulle föras över, först till Åbo och senare till Helsingfors. Trots Riksarkivets ovilja att lämna ifrån sig dokument till Finland fanns det arkiv som var villiga att sända över papper till den förlorade östra riksdelen, berättar Nils Erik Villstrand. - Vissa myndigheter som hade kvar riktigt gamla dokument, som till exempel Kammararkivet, de tyckte att gamla räkenskaper som bara handlar om Finland gott kunde flyttas, så de gick i första lasset. Men Sverige och Finland var ett enda integrerat rike, och när handlingar berörde saker som gällde båda länderna så tyckte man från svensk sida att dokumenten skulle finnas kvar i Sverige. Nils Erik Villstrand berättar att man i slutet av 1800-talet planerade att göra utbyten av handlingar mellan de båda riksarkiven, men de förhandlingarna strandade när man i Sverige trodde att Finland skulle ”förryskas”. - Då tyckte man att det var bäst att det material som belyser den gemensamma historien blev kvar i Stockholm. Som historiker är Nils Erik Villstrand glad över att myndigheter ändå villigt förde över räkenskaper från Sverige till Finland. Dem har både historie- och släktforskare nytta av. - Visst, fogde- och länsräkenskaperna som innehåller till exempel mantalslängder och andra beskattningslängder är ju en värdefull källa till äldre tider. - Jag brukar säga att beskattaren är historikerns bästa vän, och det tror jag gäller också släktforskare, i alla fall när vi talar om äldre tid, den tid då det ännu inte skrevs kyrkböcker. Numer går det ju att finna mycket arkivmaterial digitalt. - Men det roligaste är ju att göra som min fru och jag har gjort, och resa hit till Stockholm, eller göra den motsatta resan till Helsingfors. I Finland är en del arkivförteckningar är skrivna på finska, men via personalen kommer man förbi den tröskeln och sedan är ju det mesta skrivet på svenska, och talar vi om tiden före 1870 så är ju strängt talet. Förutom finska Riksarkivet finns i Finland riksomfattande släktforskarforum såsom Genealogiska Samfundet i Finland och Finlands Släkthistoriska förenings sidor på nätet. Finska Nationalbiblioteket har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland både på finska och svenska Nils Erik Villstrand söker efter en salpetersjudare från Vasatrakten som bosatte sig på svenska sidan av svensk-finska riket. Han har fem pärmar att gå igenom för att möjligen finna det han söker. - Riksarkivet är ju fortsatt ett gemensamt arkiv, och vi historiker i Finland tycker att det är en jättegod tingens ordning att de dokument som också gäller Finland finns här i Stockholm. De är Välordnade, välbevarade, det är lätt att få fram dem och det är lätt att bara ta fram telefonen och fotografera av det vi behöver. Länkar Lite längre ner på sidan finns tre länkar till sidor där man kan söka efter sina finska rötter. Via Genealogiska samfundet i Finland och Finlands släkthistoriska förening kan man i digitaliserade kyrkoböcker söka döpta, konfirmerade, vigda, begravda och flyttade samt kyrkoräkenskaper församling för församling. Vissa sökningar är fria för alla, men medlemmar har större tillgång. Via Svenska genealogiska föreningen kan man hitta finska nationalbiblioteket som har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland då är både på finska och svenska. Länksamling till dessa källor finns till exempel på hemsida. Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund Uppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

31 Dec 201824min

I galenskap och förvirring utplånade August hela sin familj. Omgivningen trodde att det berodde på att han tuggat på ett grässtrå. I själva verket hade hans dåliga munhygien orsakat strålsvamp och dålig hygien var i folktron ett sätt att hålla sig frisk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Dagens program kommer att röra sig i de allra mörkaste rummen i en familjs historia. Vi ska till Småland precis vid förra sekelskiftet då en sjuk och förvirrad familjefar utplånade sin familj. Redan här vill vi förbereda för några otäcka scener. Kanske hade den här familjeberättelsen tystats ner om det inte var för att man trodde sig veta att familjefadern blivit sjuk efter att ha tuggat på ett grässtrå. Och just därför har generation efter generation i familjen hållit berättelsen vid liv och varnat varandra om hur farligt det är att ha grässtrån i munnen. Under hösten 1901 blev 27-åriga Sofie Karlsson i den lilla byn Gräntö allt mer oroad över sin man Augusts tillstånd. Han hade fått vård på sjukhus och nu när han kom hem till sin familj som bestod av Sofie och sonen Henning, som var knappt 2 år, kontaktade Sofie sina föräldrar för att få stöd. Den här berättelsen om Sofie och hennes sjuke man har Ingela Kärf hi Lidköping hört under hela sin uppväxt. Han hade fått en massa konstiga grubblerier, berättar Ingela Kärf. Bland annat tyckte August att användandet av blekmedlet "blåelse" var syndigt, han ville bara äta osyrat bröd och dessutom hägna in en äng vid sjön där Guds barn skulle kunna samlas. - Så Sofie började bli orolig och skrev ett brev hon ett brev hem till sina föräldrar, Amanda och Karl August, för att de skulle komma över till henne kommande lördag så att hon kunde få prata och få stöd. Sofie höll sig undan på dagarna. Men när ängen var inhägnad och August kom hem kände sig Sofie osäker och ville att en granne skulle stanna kvar hos henne. - Men grannen hade avböjt och tyckte det var en familjeangelägenhet. Så han gick hem till sig. Tidigt nästa morgon vaknade grannen av att hans hustru skrek högt från nedre våningen i deras hus. Hon hade vaknat och sett ett stort eldsken på himlen. - Och lågorna sträckte sig över skorstenen. Det var Sofies hus som brann. Grannarna var rädda för August så de sprang först och hämtade några fler karlar i byn, och när de kommer farm till huset upptäcker de att dörren till huset är låst. - Men de ser August därinne hur han springer runt. De ser även den lille pojken så byborna slog sönder ett fönster och skrek åt August att han skulle ta sin lille pojke och komma ut. - Men det gör han inte. Istället river han ner en fotogenlampor och slänger på elden som blossar upp. Och så tar han den lille pojken och slänger på elden. Sofie tror de har sprungit ut till skogs eftersom de vet att hon är rädd för sin man. Grannarna tar sig in och tar med sig pojken som är illa däran. De försöker ta fast August, men han springer till skogs alldeles naken. Hemma i Näshult där Sofies föräldrar bor vet man inget om händelsen. Först nästa dag får de veta om branden och att det är Sofies hem som brunnit. Och de har också hittat Sofie som omkommit i branden. Sofies pappa skyndar sig iväg till Gräntö för att se hur det gått för lille Henning. Med sig har han Sofies syster Ester som är Ingela Kärfs gammelmormor. Men det de inte vet är att Henning inte överlevde skadorna han fått i branden. - När Karl August kommer fram ser de murstocken avteckna sig som en lång pelare mot himlen och Ester berättar att Karl August slänger sig på staketet och gråter som ett barn. August anmäler sig dagen därpå hos länsman och är förtvivlad över det som hänt. Sedan börjar bestyren med begravningen och vardagen blir svår att klara för Ester och de andra, berättar Ingela Kärf. - Amanda vill se sin dotter en sista gång, men alla avråder henne. Doktorn ger med sig till slut och hon klappar om det som är kvar av Sofie. - Hon verkar vara en väldigt klok person Amanda. På begravningen är det lynchstämning. Alla bybor är vansinniga och vill hämnas på mördaren. Men då går Amanda i försvar och skyddar honom. Det här rår han inte för, för det han gjort hade han gjort i sjukdom, sa Amanda. Man trodde då att August fått strålsvamp, vilket var något nötkreatur kunde få. - Som jag förstår var det någon typ av parasit som boskapen kunde få av stråfoder och blev sjuk i infektioner i käke och hals. Och då var det så att man trodde förr att när människor tuggade på grässtrån så fick strålsvamp precis som djuren. - Jag är uppvuxen med att mormor sa att man kunde bli sinnessjuk om man tuggade på ett grässtrå. Men senare forskning att när människor får de här symptomen handlar det egentligen om bakterier som kommer från tarmar och munhåla. En bakteriekultur som vi har med oss jämt, men som på grund av dålig tandhygien tog överhanden och kunde få såna här konsekvenser. Idag hade August tillstånd kunnat räddas med en penicillinkur, men då 1901 fanns inget botemedel och August dog den 27 december samma år. August levde bara ett par månader efter dådet och blev inte dömd. - När August anmäler sig hon Länsman var han helt ifrån sig och sa att inga har levat så lyckliga som han och hans hustru. Men sjukdomen kom emellan. Så här skrevs det i tidningar runt om i landet om den olyckliga händelsen. Blodsdåd af vansinnig.Från Oskarshamn telegraferas den 17 oktober: Omkring 30-årige hemmansägaren A Carlsson i Gräntö dödade i natt i plötsligt vansinne sin hustru.Han inbillad sig att satan skulle taga familjen, hvarför han tyckte det vara bättre att förgöra den. Eld gjordes i rummet och fotogen slogs på elden. Hustrun vaknade och ville ut, men han slog henne sanslös och lade bålet över kroppen. Grannarne sågo genom fönstret makarnes 2-årige son kastas på elden, rusande in och räddade i sista ögonblicket det svårt brända barnet. Ett försök att fasttaga den vansinnige misslyckades.På morgonen kom C till Wirserums by, der han berättade sitt dåd och ämnade anmäla sig hos länsmannen. Han beklagade det skedda och sade att inga lefvat så lyckligt som han och hans hustru. Han har nu häktats. Han hade lidit av strålsvamp i tungan och svalget, hvarför han opererats, Sedan dess hade han varit tungsint och grubblande. När kroppen slöt sig och blev fast I våra öron låter ju iden om att August Carlsson skulle ha blivit galen av att ha tuggat på ett grässtrå märklig, men den tanken var faktiskt logisk för människor i sin tid. Länge var man övertygad om att sjukdomar satt i lukten och farligast av allt var rutten lukt, det som kallades miasma, och miasmatisk lukt. Den människa som kände sådan lukt och släppte in den i kroppen skulle själv kunna börja ruttna, trodde man. Det berättar Anneli Drakman som ganska nyligen skrev en doktorsavhandling i idéhistoria som beskriver hur människans syn på kroppen förändrades under 1800 talet, avhandlingen heter "När kroppen slöt sig och blev fast". - Under tidigt 1800-tal så var man väldigt inriktad på att identifiera olika slags ruttenhet. Man talar om miasmatiska träsk, för man tänker att det uppstår rutten luft på platser där någonting ruttnar. De där ruttna ångorna kan spridas på olika sätt in i människokroppen och då starta egna föruttnelseprocesser, berättar hon. - Därför ansåg man det viktigt att ta bort lukten på till exempel sjukstugor om där fanns människor som luktade illa, då måste man ta bort stanken av förruttnelse, och då brukade man använda rök. Man rökte ut sjukrum, för att man tänkte sig att så länge man inte kände lukten så var det ingen fara. Det här var precis samma tanke som man hade under pestepidemier, då läkare på många platser använde sig av en speciell mask med vad som såg ut som en lång fågelnäbb. - Det fanns en massa väldoftande örter framme i näbben, som skulle skydda läkaren från den farliga och smittsamma stanken. För 1800-tals människan tog inte kroppen slut vid det yttersta hudlagret, utan kroppen var en del av allt det som omgav den. Kroppen var alltså inte fast och med konturer utan en mer flytande enhet som ingick i ett ständigt samspel med omgivningen. Därför trodde man att det var viktigt hur luften var beskaffad där man vistades, och läkarna talade om folk som till exempel bergsbor, eller slättbor, geografin var avgörande för om man skulle drabbas av sjukdomar. - Det fanns en väldigt länge en idé om att allting hänger ihop – kroppar och djur och omgivningen, miljön, de fungerar på olika sätt och de blir sjuka på samma sätt, förklarar Annelie Drakman. Själva processen att ruttna kan på olika sätt överföras in i människor så därför kan det till exempel vara farligt att tugga på ett grässtrå om det har funnits i en miljö där det pågått ruttnande processer. - Det här betraktelsesättet avlägsnar skolmedicinen sig från i slutet av 1800-talet, men allmogen tar längre tid på sig. - Om den hemska händelsen i Småland hade skett tidigare så hade sannolikt läkaren hållit med om att det var farligt att tugga på grässtrå, säger Drakman. I det gamla sättet att se på kroppen så var kyla farligt. Man tänkte sig att hela kroppens system saktades ner och drog ihop sig när den blev kall, och om en nedkyld människa skulle stöta på skämd luft, det där man kallade miasma, då var man riktigt illa ute: - Man tänkte att om man blev nedkyld när det fanns miasma i luften då skapades en rörelse inåt i kroppen, och när kroppen drog ihop sig av kylan kunde det skadliga ämnet dras in och komma djupare ner där det gjorde mer skada. Ett sätt att skydda sig mot den farliga kylan var att klä på sig många skyddande lager. Läkaren i Vara klagar på detta 1894. Den här alltjämt rådande sedan, att äfven vid mild väderlek påbylta sig det ena lagret klädesplagg ofvanpå det andra, -ända till åtta, omväxlande af bomull, linne och ylle, har jag räknat - hvarigenom kroppen hållen i en behaglig svettatmosfär, tydligen är ömtålig för minsta kallare luftdrag! Men det var inte bara kläderna som skulle skydda kroppen mot alla de farligheter som kunde krypa in i den. Det var också den allmänna åsikten att man borde ha ett lager smuts på kroppen, som täppte till porerna och stängde ute farligheter. Och läkarna låter emellanåt irriterade i sina rapporter. - De kunde säga saker som att ”Jag har kommit till den här orten till exempel i Dalarna, men jag kan inte få människor att bli friskare för de vägrar att lyssna till vad jag säger”, berättar Annelie Drakman. Till exempel så vägrade många att avlägsna ”fällen”. Fällen det var ett lager av smuts som människor bar på sina kroppar och som de vägrade att avlägsna för att de var övertygade om att den var värmehållande och skyddande. En läkare skriver om hur han måste skrapa på folks lemmar när han ska inspektera deras kroppar inför militärtjänstgöring. Provinsialläkarna, vars rapporter Anneli Drakman har använt i sin forskning, var statligt anställda läkare som hade ansvar för ett geografiskt område var. Länge var det epidemibekämpning som var deras huvudsakliga ansvar, och varje år skev de sina rapporter om det medicinska tillståndet i deras område, och lämnade in dem till staten. I slutet av 1800-talet ser man i rapporterna hur frustrerade läkarna blir av klyftan mellan deras nya kunskap och den gamla folktron Den genomsnittlige bonden luktar som om han icke haft vatten på sig sedan han döptes. Andvändandet av bad för äldre personer hör väl till undantagen(…) att döma af en del bönders utseende och den doft af inpyrd svett och snusk, som de sprida omkring sig. Folk betedde sig ändå ganska logiskt, menar Annelie Drakman. - Om man ser kroppen som bräcklig och öppen mot sin omgivning då vill man på olika sätt ha lager av skydd, så att det inte ska tränga in någonting genom huden. Och det är därifrån som många av konflikterna runt badande kommer, för när man ska bada så måste man dels klä av sig, man riskerar att kyla ner sig och man rensar bort det skyddande lagret. På olika sätt så uttrycker läkarna hur svårt de har det när människor vägrar att bada. En del personer blev alldeles förskräckta och upprörda för att läkaren vill att de ska bada. De ”vet” ju att det här är farligt, särskilt om man är sjuk, för då är man ju ännu bräckligare. Så den läkare som kräver att man ska bada betraktas som helt galen. Det finns många exempel på den här sortens bråk med start runt 1870. När myndigheterna i slutet av 1800-talet ville att vanligt folk ska lära sig att förstå hur sjukdomar uppstår och hur kroppen fungerar så blir självklart läkarna blir förstås viktiga förmedlare. Nu blir också läkarnas rapporter allt mer detaljerade. - Nu börjar läkarna gå in i vanligt folks hem och börjar beskriva saker som var någonstans de förvarar sina smutsiga strumpor - är det tillsammans med maten? Och hur kan vi få folk att sluta ha värpande höns i sängen? - Det blir väldigt konkreta problem som går att lösa jämfört med att tänka att ”de här människorna bor i ett slättlandskap som är sumpigt” vilket ju inte gick att påverka. Men att övertala folk att inte ha kalvar i köket på vintern – det var konkret, säger Drakman. Husets Qvinliga befolkning var sysselsatt med bakning; det gräddade brödet hade man dels laggt på sängar, bland andra å den som ett aflidet barn legat uti, dels på bara golfvet, som sannerligen icke på flere veckor varit skuradt. Det och hvar låg en spottklysa mellan brödbullarna. Och utomkring bostaden låg hög vid hög av människospillning, hvadan man måste se sig för att ej staka sig i smörjan. Annelie Drakman ser provinsialläkarsystemet som en väldigt tidig start på det som vi långt senare skulle komma att kalla folkhemsbygget, för långsamt, långsamt ändrar sig ändå inställningen till hygien bland allmogen. Men det är inte bara läkarna som driver den här frågan, till slut samverkar hela samhället i kampen för hygienen. Det är nog ingen tillfällighet att de litterära torparkvinnor som trots fattigdom och stora svårigheter lyckades hålla rent och fint i sina hem blev en slags hjältar i den svenska litteraturen. - Renlighet blir ett värde som man kan upprätthålla oavsett ens ekonomiska status. Man kan hålla sig hel och ren oavsett om man är rik eller fattig, säger Annelie Drakman. - Läkarna samverkar ju också med till exempel präster, jag vet en präst som från predikstolen läser upp namnen på särskilt smutsiga personer. Då har man gått från tanken på renligheten som en hälsobefrämjande sak till att koppla ihop den med moral. - Renligheten är inte på personnivå längre, utan ”Vi tillsammans bygger ett rent samhälle”. - Om du tvättar under armarna eller inte, det blir till sist en del av samhällsprojektet. Det går från att vara en privatsak till att bli en fråga om att man deltar i en mycket större modernisering, slutar Annelie Drakman. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

24 Dec 201823min

För bröderna Olsson från Strömstad var det självklart att leva av havet. Men i maj 1855 tog alltsamman slut när de mötte Hälsö-Johannes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Längs våra kuster har människor genom tiderna varit beroende av och utlämnade till havet. Havet var förutsättningen för livet på kusten, långa tider var det ett hem och samtidigt var havet en farlig plats. Många var de som till sist fick sin grav i havet. Dagens program ska handa om två bröder från Tjärnö utanför Strömstad. De var enkla jordbrukare och fiskare, men när tillfälle gavs och havet var isfritt så fraktade de gods längs med kusten ungefär på samma sätt som man idag transporterar varor på landsvägarna. Deras sista resa med fraktskutan "Tre Bröder" slutade med en katastrof. Ulf Hansson på Strömstad museum är en avlägsen släkting med de båda bröderna och han berättar att den här sortens kustfrakt ofta var en ganska bra affär. - Många började med en liten kustfraktare för att sedan gå vidare och köpa allt större fartyg och göra längre resor. Den här verksamheten betydde mycket för bygden. Många här var ju sjömän och låg i långa tider ute till havs, antingen med fiske eller med fraktskutor. De kvinnor som blev kvar hemma, om de fick några pengar över då kunde de gå till en lastmäklare och satsa pengarna i en last, och hade man tur kunde man göra förtjänster utan att ens vara till sjöss. - Vi här på kusten har ju alltid haft en speciell relation till havet, vi har ju aldrig sett det som rekreation. Havet gav oss näring, delvis i form av frakterna med förstås också genom fisket, och väldigt många gånger så blev också havet ens grav, säger Ulf Hansson, och fortsätter: - De här små fraktfartygen var ofta familjeägda, och när en sådan gick under så blev det katastrof. Det var många kvinnor här som förlorade både gubben och alla sönerna i samma olycka. Fraktskutan Tre bröder hade fyra ägare. Två av dem fanns kvar på land, men det hårda arbetet ombord sköttes av bröderna Axel och Carolus Olsson från Dillhuvudet på Tjärnö, som hade lyckats köpa in sig på båten med en fjärdedel var. Vintern 1855 hade varit extremt hård. Oslofjorden var inte isfri förrän de första dagarna i maj, och den 12 samma månad lade Tre Bröder ut från Strömstad för att gå till Göteborg med en last av tegel. Resan gick fint, på några dagar var de nere i Göteborg. Teglet lastades av, den 18 maj skulle de gå tillbaka till Strömstad. Men de kom aldrig fram. På eftermiddagen nästa dag upptäcktes deras båt. Två tullare var på väg till Uddevalla, och plötsligt får de syn på en vinddriven skuta som ligger i leran. Det ser konstigt ut, så de tar sig fram till skutan och går ombord. De ser då att däcket är översköljt av blod. De går ner i skansen och hittar en person som de först tror är död, men som börjar visa livstecken när de bär upp honom på däck. Han är totalt sönderslagen i ansiktet och kan knappt göra sig förstådd, men med hjälp av de papper som finns ombord så kan tullarna ändå förstå vad som hänt. Mannen de hittat heter Axel Olsson och är från Dillhuvudet på Tjärnö. Man ser att de har kört en frakt med tegel från Strömstad till Göteborg som man har fått betalt för. De får också reda på att det ska finnas ytterligare en person ombord, Axels bror, så man söker igenom skutan och under ett segel hittar man Carolus Olssons kropp. Bröderna Olssons resa hem till Strömstad hade alltså slutat halvvägs och den ena av bröderna skulle aldrig med komma hem igen. Carolus var 25 år och ogift när han mördades ombord på skutan Tre bröder, hans äldre bror Axel som med knapp nöd överlevde överfallet, var 34 år, gift och hade en liten son. - Båten söktes igenom från för till akter, Axel fick så gott han kunde berätta vad som hänt och med hans ord och de papper och dokument som fanns ombord så kunde tullarna och den tillkallade polismannen ganska snart bilda sig en uppfattning om vad som hänt. De hade lyckligt kommit till Göteborg och fått 250 riksdaler för tegellasten. De skulle gå tomma hem till Strömstad igen, när det kommer en person på kajen som frågar om han får lifta med dem, till Tjörn eller Orust, det är inte så viktigt vilket det blir. Han fick komma ombord, och ganska snart tar passageraren upp brännvin, och när de närmar sig Tjörn så är bröderna och deras passagerare rejält berusade. Vad som egentligen hände där på båten är inte alldeles klart, Axel och Johannes historier går isär en del, men vad som verkar helt säkert är att samtliga ombord var rejält onyktra när båten närmade sig Orust, och på kvällen utbröt ett bråk mellan dem. Bröderna hade gått och lagt sig när Johannes samma natt gick löst på dem med påk och yxa, för att därefter skära ner seglen och stjäla vad som fanns av värde ombord innan han smög iväg. Axel berättar att han minns hur det stinger till vid ena tinningen, och därefter minns han inget mer innan han vaknar när de båda tullarna hittar honom. Då är båten plundrad och pengarna borta. Alldeles intill platsen där man hittade Axel och Carolus och deras båt, ligger en liten klippö som heter Hälsön. 1855 fanns det två små strandsittarstugor på ön. Strandsittare, det var kustens motsvarighet till backstugusittare, de allra fattigaste i samhället. - Ordningsmakten visste att det i en av stugorna på ön bodde en man med dåligt rykte. Han kallades Hälsö-Johannes och hade redan ett antal brott bakom sig. Han blev genast misstänkt och hans stuga blev undersökt men den var tom. På väg tillbaka till båten ser plötsligt länsman något som ligger i en dunge. Där hittar man kläder och andra saker från skeppet som plundrats. Men Hälsö Johannes är borta. Man upptäcker med tiden hans eka i land, och drar slutsatsen att han har flytt. Precis en vecka senare får poliskammaren i Göteborg ett brev från den kronolänsman som undersökt mordet Som det troligaste är att han begivit sig till Göteborg och söker få hyra på Sjömanshuset, anhåller jag ödmjukt att vederbörande därstädes uppmanas att vara uppmärksamma, varförutan jag ödmjukt anhåller att allmän efterlysning måtte utfärdas å ifrågavarande Johannes Johansson, som inom orten gjort sig förut illa känd. Efterlysningen gick ut den 26 maj och det är precis samma dag som Johannes bokat plats på ett emigrantfartyg. Strax innan har han köpt sig ett förfalskat prästbetyg så att han ska kunna försvinna utan att lämna några spår efter sig. Men flyktplanen misslyckas för Johannes blir igenkänd i Göteborg hamn. Han var nog ganska lätt att känna igen eftersom han saknade ett öga. Det var en gammal konfirmationskamrat till Johannes från Orust som hade blivit polisman i Göteborg som fick syn på honom och grep honom. - Han togs till fånga och transporterades till Orust, och man tog också dit Axel, som fortfarande var i ett bedrövligt skick och hade svårt att göra sig förstådd. I Husförhörslängden står det om Axel att han är ”Illa fårad av fjordpirater.” Han har tagit med sig en tolk till rättegången. Axel pekar ut Hälsö-Johannes som förövaren till överfallet och Johannes blir dömd för piratdåd och mord, och han döms till dödsstraff. Axel levde resten av sitt liv med sitt sönderslagna ansikte som en ständig påminnelse om överfallet, och det här var en händelse man talade länge om i Strömstad. - Hela norra Bohuslän var ju i sorg efter den här händelsen, här kände ju alla varandra säger Ulf Hansson. Axel levde vidare, trots sina stora svårigheter, och han dog till sist 1881 vid 59 års ålder, och han fick fem barn till utöver det han hade vid tiden för olyckan. Hälsö-Johannes blev den allra siste att avrättas i Bohuslän. Den 27 maj år 1857 fördes han upp till avrättningsplatsen där en stor folkmassa hade samlats för att beskåda hur Hälsö-Johannes halshöggs av skarprättare Johannes Jansson som kommit dit från Göteborg. Det kanske märkligaste med den här historien är nog ändå att det är minnet av mördaren Johannes som har vårdats och fortfarande vårdas. Hans kropp begravdes en bit från avrättningsplatsen och 1957, hundra år efter avrättningen, satte man upp en minnessten vid graven och 2001 lät man omgärda den med smide. Än idag finner man att graven smyckas med blommor och grönt. Annorlunda är det med minnet efter Carolus - Idag är det ingen som vet var han ligger begraven - Jag tycker det är lite besynnerligt att vi minns förövaren men inte hans offer, säger Ulf Hansson. Forska om sjöfolk De som arbetade på sjön omgärdades av mycket byråkrati. Man hade kontroll på både de laster som transporterades och inte minst de människor som arbetade på båtarna. Därför finns det mycket arkivmaterial att söka i för den som vill forska bland sjömän och sjöfart. Eva Johansson i Västervik har själv en bakgrund i handelsflottan och har skrivit en handledning i hur man letar i källorna. - Vill man följa en sjöman till sjöss under hela karriären börjar man i inskrivningsboken. Där skrevs han in när han gick till sjöss första gången och där kan man följa sjömannen från början till slut. - Från inskrivningsboken går man vidare till mönstringsrullor där man kan se vilket fartyg sjömannen mönstrade på och av. I sjömansrullan, som är en besättningslista, kan man se alla som är mönstrade ombord. Sjömännen mönstrade för en resa som regel men i modernare tid kunde de mönstra halvårsvis eller vara rederianställd och hade då en anställning som inte var kopplat till ett visst fartyg. - Det vanliga långt in på 1900-talet var att de mönstrade ombord och var ombord under en resa eller flera resor. En spännande handling som kanske ger lite mer information är pensionshandlingarna, berättar Eva Johansson. - Framförallt i de äldre pensionshandlingarna kan man hitta berättelser om vad sjömännen varit med om, till exempel från sjömansänkor som söker understöd eller pension. Till Sjömanshusdirektionen i Landskrona Såsom enka efter den i slutet av December månad 1879 förolyckade och omkomne Kapten Bengt Petter Olsson, då förande skonerten "Victoria", anhåller jag härmed vördsammast att komma i åtnjutande af den pension som kan tilldelas mig.År 1879, i December, avseglade han från Halmstad såsom kapten åtföljd av två söner , den ene 21 och den andre 17 år gamla, och har sedan dess aldrig avhörts utan har som det sedan visat sig förolyckats med man och allt kvarlämnande mig med tre små barn i högst svåra omständigheter.Vid min mans olycka förlorades alla hans papper och sjöfartsböcker varför jag ej är i stånd att närmare redogöra för hans förhållanden. Jag bifogar härmed prästbetyg och intyg från kommunordföranden.Torekov den 5 maj 1900Emeli Olsson Det här brevet från Emeli Olsson skrevs till sjömanshuset i Landskrona. Och det var också på sjömanshusen som sjömännen registrerade sig så att staten skulle kunna ha kontroll över hela yrkesgruppen. 1864 kom en ny lag som sa att alla städer som hade rätt att bedriva handel med utlandet skulle ha ett eget sjömanshus. - Ja, de fanns i det som man kallar stapelstäder. Och som mest var det drygt 40 sjömanshus i landet och de har funnits under olika tid. Sjömanshusen fanns inte bara längs kusten, utan också vid de stora sjöarna. Men alla sjömän höll sig inte till reglerna. Eva Johansson berättar att det inte var alltför ovanligt att sjömän stack iväg när de nådde hamn. - Det var vanligt att sjömän rymde och den som rymt riskerades ju för att straffas så de flesta som rymde utomlands stannade borta. En del rymde när de kom till USA och emigrerade. Nedan finns en länk till Digitalt museum som har ett rikt bildarkiv med bland annat sjömän att söka i. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Agneta Johanssonslaktband@sverigesradio.se

17 Dec 201823min

Anders Andersson stred om rätten att skörda torv ur en mosse i nästan 30 år. Den bittra striden mot grannen berodde på att reglerna kring arrende ändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Att strida i nästan 30 år om en torvmosse kan te sig som mycket bråk för ingenting sett med dagens ögon. Men det är just en sådan strid som Släktband ska handla om idag. I slutet av 1800-talet köpte sig Anders Andersson en fastighet i Svensköps socken i Hörby i Skåne. Till gården hörde en torvmosse som kom att bli hans öde. Den här mossfejden resulterade inte bara i ideliga rättegångar och böter för Anders utan också i att han fick utstå mycket spott och spe. Ing-Britt Svensson är barnbarns barn till Anders och bor bara ett par mil från den plats där striderna utspelade sig för drygt hundra år sedan. Och när hon och kusinen Anne Lindgren Olsson ville veta sanningen bakom mossfejden rullade en bitter och egendomlig historia fram. - I min familj har vi en historia som jag och min kusin blev intresserade av. Vi hade hört att våran anfader Anders Andersson, min mors morfar, hade haft det så besvärligt med olika rättegångar. Han hade suttit i fängelse och vi undrade vad det egentligen handlade om. - Min kusin tog tag i detta och satte sig och läste i protokoll och domstolsböcker från tidigt 1900-tal. Anne fann ut att Anders varit stämd och hade tre olika rättsprocesser som varade i 30 år. Anledningen till att Anders Andersson fick ägna större delen av sitt vuxna liv till rättsprocesser var alltså en strid om den torvmosse som hade följt med på köpet av fastigheten Fulahultet i Svensköps socken i Skåne. Torven kunde man elda med istället för ved, och för Anders betydde det att han kunde sälja den skördade torven och på så sätt få en liten inkomst. Fastigheten Fulahultet låg bara ett stenkast från hans föräldrahem och till en början verkade nog livet bli ganska bra där på Fulahultet. Han hade träffat Anna Eriksdotter som var sömmerska och som han gifte sig med och fick två döttrar. Men snart visade det sig att Anna var hjärtsjuk och dog bara 37 år gammal i "hjärtlidande" som det står i kyrkboken. Nu var Anders ensam med de två flickorna som bara var 2 och 4 år. Och han såg sig tvungen att lämna bort flickorna till två skilda familjer. Men som om det inte var nog med sorger för Anders. Grannen som hette Anna Persson hade tidigare arrenderat torvmossen och hävdade nu att han stal hennes torv. - Hon skickade räkningar till Anders och han kunde inte betala och blev till slut stämd till tinget. Han hade ju betalt och ägde gården och marken. Anders fick hjälp av en advokat i Hörby, men när de kom till tinget hade advokaten plötsligt gått över till Anna Perssons sida. Anders som hade betalat advokaten och ville ha tillbaka de 50 kronorna, men fick det inte. - Anders kallar advokaten för Judas Iskariot och blev stämd för ärekränkning. Anders samlade på sig mycket böter, berättar Ing-Britt Svensson, men eftersom han inte betalade omvandlades bötessummorna till fängelse och fjärdingsmannen kom att jaga honom. Anders körde med häst och kärra ner till Malmö där han sattes i fängelse. Att Anna fortsatte att kräva ersättning för den torv som Anders uppenbarligen hade köpt och hade kontrakt på berodde på att reglerna för arrende hade förändrats. Tidigare hade man kunnat arrendera mark på 99 år och så stod det i grannen Anna Perssons arrendekontrakt. Enligt det skulle hon ha rätt till mossen ytterligare 36 år. Men när Anders Andersson köpte Fulahultet kunde man inte längre ha så långa arrendetider och därför var han övertygad om att hans köpekontrakt gav honom rätt att ta torven. De två kontrakten gick med andra ord omlott i tiden och ingen ville ge sig. Än i dag finns spår efter Anders ihärdiga arbete där han försökte bevisa sin rätt till torvmossen. Bland annat finns en väl tummad bok i civilrätt som Anders strukit under var och varannan mening i. Och den kanske hade han nog med sig när han sökte upp en ny advokat efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff i Malmö. Och äntligen fick han lite medhåll. Den nye advokaten trodde på Anders och uppmanade honom att skriva till Kungs. Där fick Anders rätt. Men när Anders kom hem var det som om han tappade livslusten och levde inte länge efter han kommit hem från fängelset. Han dog på sin mosse när han passade sitt barnbarn. Anders blev 63 år och hade ägnat nästan 30 år av sitt liv till att strida om rätten till torvmossen. Och när Anders var död flyttade äldsta dottern Alma och hennes man Henning till gården. Och granngården hade också bytt ägare. Och man kan tänka att striden om torvmossen då var över. - Men det visade sig att den här torvmossen spökade även för Alma och Henning. För de som hade stämt Anders innan fortsatte att jaga Alma och Henning. Det ledde till att de kände sig lite förföljda och till slut gav de upp och lät gården gå ifrån dom och gav sig iväg. Till Henning Olsson i KilhultSedan till vår kännedom kommit att ni innevarande år upptagit torv får vi härmed bringa i erinran att brukanderätten till ifrågavarande torvjordstycke innehaves av oss, och får vi tillika förbjuda eder att från mossen bortföra den upptagna torven med mindre ni dessförinnan till oss lämnar full ersättning för dess värde.Tollarp och Skettelljunga den 6 juni 1925Jöns Jönsson Hanna Simonsson Att en torvmosse kan generera så mycket bråk som i den här berättelsen om Anders kan verka egendomligt. Men den mark som idag är utan något större värde kan ha varit oerhört värdefull i gamla tider och har ofta gett upphov till segslitna konflikter. Det berättar Jesper Larsson som är agrarhistoriker vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Markstrider var vanliga - Strider om markområden är något som är väldigt vanligt i svensk historia. Jag håller mest på med ytor som man har ägt gemensamt, men där kan man se hur man har stridit om beten, om vem som får ta ut ved, vem som får ta ut lövfoder och så vidare. Så det är vanligt att man bråkar. Att det blir så långdraget som i det här fallet, det är kanske inte lika vanligt, men själva bråket kan vara ett sätt att försöka fastställa vem som har äganderätt och vem som har utnyttjanderätt, säger Jesper Larsson Torvmossar kunde användas till flera saker. - I främst Skåne använde man torv för att elda med. Det andra användningsområdet var att använda torven som strö, dvs underlag för djuren i stallar och ladugårdar. Torven var bra på att samla upp näringsämnen från gödseln så att man fick bättre gödseleffekter på åkrarna. - Och när man under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dikar ut mossarna och lägger dem under plogen för att öka sina odlingsarealer så får ju mossarna en helt ny funktion. Konflikterna om dessa lite udda markområden har sett olika ut i olika delar av landet, vilket förstås hänger ihop med att geografin, jordmånen och odlingsförutsättningarna har varit helt olika. Men det har också skiftat över tid. Det fanns andra tillgångar än torv som var attraktiva i det gamla bondesamhället. - I det förindustriella jordbruket, speciellt under 17- och 1800-talen, tog man tillvara allting, som vass till exempel, som fanns i sjökanterna. Det användes som foder eller till husbyggarna, och vass är ju ingenting som har nåt större värde i dagens jordbruk, konstaterar Jesper Larsson. I till exempel Skåne och Bohuslän var de så kallade Märgelgroparna en viktig tillgång. Det är ansamlingar av gamla snäckskal, som ströddes ut på åkrarna som jordförbättringsmedel. - Människan är ju extremt uppfinningsrik och nyfiken och då tar man reda på resurser i ens närhet som går att använda. Det är ju utmärkande för det förindustriella jordbruket att man hade väldigt stor kunskap om hur nästan allting kunde användas så att sånt som framstår som marginella resurser för oss idag kunde vara stora resurser på den tiden. Jesper Larsson har forskat mycket i norrländska källor, och där var myrslåttern, dvs det gräs till djurfoder som skördades på myrarna, viktig. - Myrslåttern var väldigt vanlig i norra Sverige, från Dalarna, Värmland, Hälsingland och norrut, och när man ökade andelen djur under tiden från 1600-1800-talet så blev den än viktigare. Myren blev en större och större resurs också för att få hö. Många av de här tillgångarna var gemensamma. Inom till exempel en by så hade man ofta organiserat det så att alla hade lika stor rätt att ta ut till exempel myrslåtter, vass eller snäckskal. Det fanns ingen ordningsmakt som höll reda på hur mycket var och en förbrukade, det fick gruppen hålla ordning på själv. Den viktigaste faktorn när det gällde att göra en rättvis fördelning, var att mycket av arbetet genomfördes gemensamt i lag. - Men det är klart att det också förekom att folk tog ut mer än de skulle, kanske fällde träd som de inte fick ta. - Men jag tror att man hade ögon i skogen, och den som hade tagit för stor del av det allmänna blev ställd inför tinget – även om säkert en och annan kom undan, säger Jesper Larsson. Under 1800-talet genomfördes tre stora skiftesreformer i Sverige, då man bytte jord med varandra för att få mer sammanhållna gårdar. Men skiftena gjordes också med ambitionen att de tidigare gemensamma ytorna skulle bli privata, och det skulle visa sig vara väldigt svårt, någon gång till och med omöjligt. - Man måste värdera de resurser som fanns på utmarken och så får man försöka dela upp det så bra man kan inom skifteslaget. Men man kom ibland till delar som inte gick att dela inom skifteslaget, utan som fick fortsätta att vara allmänningar. En sådan sak var vägar, det var opraktiskt att ha en enda ägare, de måste fortfarande ägas gemensamt. - Däremot kunde man dela upp skötseln av vägarna. Grustag kan vara en annan resurs som kan vara nödvändig att äga gemensamt, eftersom det kanske bara fanns ett. I Hälsingland behövde man speciella linsänkesplatser när det var dags att röta linet innan man kunde göra trådar av fibrerna. Det fanns inte så många platser som passade till den sortens verksamhet, de fortsatte ofta att vara gemensamma. - Även myrtag, myrslåtter, kunde göras till kollektiva tillgångar efter skiftena för att varje enskild del skulle bli för liten om man delat upp den. Ju mer gemensamma saker man ägde desto mer komplicerade tenderade skiftena att bli. Jesper Larsson tar Dalarna som exempel, där man traditionellt hade haft många gemensamma tillgångar. - Där kunde skiftena bli extremt komplicerade och dra ut på flera decennier. Konflikterna omkring markområden har varit ständigt närvarande genom den moderna historien, men man har löst tvisterna på lite olika sätt i olika tider, berättar Jesper Larsson. Under sent 1800 och under 1900-talet, var det inte så vanligt längre, att marktvister hamnade i tinget. - Däremot var det otroligt vanligt att man drog såna här frågor till tinget under 16- 17- och tidigt 1800-tal, berättar han. Det berodde på att tinget var den plats där man tog upp de flesta ekonomiska frågor. De svenska domstolarna var speciella på det visar att lekmannainflytandet var stort, varje domstol bestod ju av tolv nämndemän som också var med och dömde, och de satt på unik kunskap om hur man gjorde inom sin socken eller sitt tingslag, och de kunde assistera domaren med frågor om sedvanerätter, hävd och tradition. Det gjorde att konflikterna kunde lösas bättre, tror Jesper Larsson, som har sett i sin forskning att det inte alltid verkar vara så viktigt att snabbt komma till ett avgörande i de här konflikterna, utan det viktiga är att man noggrant går igenom vad som har skett, och att de som har del i konflikten verkligen blir hörda. - Så många konflikter kunde på det viset pågå i många många år, och komma upp på ting efter ting där man tog upp samma frågor. - Om man tar tid på sig och ser till att lyssna på alla parter och diskuterar igenom alla delar av frågan ordentligt så är chansen större att man kommer fram till ett resultat som kommer att fungera i framtiden. Längre fram i tiden när det blev mindre vanligt att man gick till tinget, då löste man fler konflikter med hjälp av lantmätare eller medlare. Det låter ansträngande att hålla på och reda ut markkonflikter under många år, att ständigt mötas i tinget eller hos medlare, att ta om samma fråga gång på gång. Men Jesper Larsson menar att det här långsamma konfliktlösandet ofta kan ses som ett konstruktivt sätt att gemensamt komma fram till hur marken ska hanteras i framtiden. Han har kunnat konstatera att det är väldigt sällan som den här sortens strider leder till handgemäng eller slagsmål: - Nej, de brukar inte slå ihjäl varandra för såna här frågor, säger han, utan konflikterna handlar mer om att tydliggöra vad man får och inte får göra. - Det är klart att det händer att folk tycker väldigt illa om varandra, att konflikten blir personlig men oftast är konflikterna ofta ett sätt att reda ut frågor och komma vidare. - Jag vill till och med säga att konflikterna kan vara bra, på många sätt, slutar Jesper Larsson. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Gunnar Svenssonslaktband@sverigesradio.se

10 Dec 201824min

Bengt Nilsson blev en framgångsrik entreprenör i början av 1900-talet. Bara några årtionden tidigare var det betydligt svårare att starta en egen verksamhet i landet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Olyckor och ond bråd död lämnar många spår efter sig i våra arkiv, och det är nog ett skäl till att de livsöden som släktforskare tar fram ofta har sorgliga och hemska inslag. Men idag kommer historien att bli mer solskensartad, och handla om Bengt Nilsson, en driftig person som lyckades väl i sina affärer och som blev smått förmögen. Han drev företaget The Swedish basket company, Svenska korgkompaniet, från sina två hem – det ena låg i Skåne och det andra i England. Bengt Nilssons barn-barn har samlat på sig det material som företaget lämnade efter sig, och mycket mer därtill. Hemma hos Bengt Holmquist i Falun finns rum efter rum med släktforskningsmaterial, men till idag har han plockat fram några arkivmappar där han noggrant samlat och systematiserat sin morfars efterlämnade papper. Morfar Bengt blev en framgångsrik entreprenör på sin tid, och klarade att driva företag långt från hemmet, men utan att någonsin släppa kontakten med hemsocknen och människorna där. Han föddes 1864 i Ållekulla, i Loshults socken i Skåne, precis vid gränsen till Småland. Vid femton års ålder, just när han ansågs vuxen, dog hans far. - Han var en vanlig småbrukarpojke. Det var väldigt steniga marker där han växte upp, nästan värre än i Småland. Han jobbade som dräng ett tag, men det här med Amerika det hägrade för de flesta. Loshults socken var en av de socknar i Skåne som hade störst utvandring. Det var ju det enda sättet om man ville tjäna pengar, det kunde man ju inte göra som vanlig bondpojke annars, säger Bengt Holmquist. Bengt Nilsson reste första gången till Amerika 1885, han hade lånat pengar till resan av en farbror. Han fick arbete på en bangård i Minnesota. - Lönen det var 1 dollar och 10 cent per dag, och där stannade han i tio år, och under tiden lärde han sig engelska ordentligt. Bengt emigrerade inte, han for till USA för att tjäna pengar att ta med sig hem. - Ungefär som var fallet med greker och Jugoslaver som kom hit till Sverige på 70-talet, kommenterar Bengt Holmquist. - På den tiden hade ju nästan alla varit i Amerika, fortsätter han och berättar om hur gubbarna på kalas ibland kunde börja prata engelska sinsemellan när de talade om sådant som barnen inte borde höra. Till slut hade Bengt samlat ihop 1100 kronor, en ansenlig summa pengar på den tiden. Bengt tog sitt sparade kapital och for hem till Loshult igen. Då har hans två svågrar kommit på en affärsidé – de tillverkade korgar som de har börjat sälja till England och Tyskland. Det var spånkorgar som flätades efter speciella mått i Tyskland och England. Behovet av korgar var enormt, särskilt hos dem som sålde frukt och grönsaker och det var lätt att få dem sålda. Men trots att svågrarna hade kommit på en bra affärsidé verkar de ha haft lite svårt att förstå hur de skulle kunna få affärerna att blomstra. Men de hade turen att få hjälp av Bengt. - Han hade tydligen lite mer affärssinne än de andra för de höll på att konkurrera med varandra och höll på att ta ihjäl varandras verksamheter på det sättet. Det var det morfar satte stopp för, han fick dem att bilda ett gemensamt bolag med andra sockenbor och det var då de började tjäna pengar. - De hade väl så gott som monopol ett tag, i alla fall på den engelska marknaden. Att starta ett företag i ett främmande land som England måste ju ha inneburit en del svårigheter, och man kan undra hur han visste hur man skulle göra. - Det har jag också undrat, men han var väl väldigt företagsam och hans goda kunskaper i engelska måste ha spelat stor roll, tror hans barnbarn. Allt mer korgar måste produceras och Bengt och hans svågrar engagerade folk i torp och gårdar i hela Göinge-trakten. - Det satt folk och flätade korgar i var och varannan stuga i trakten ett tag, skrattar Bengt Holmquist. Det finns en historia om hur de hade lärt sig att fläta korgar, och den handlar om hur en man från socknen satt i fängelse tillsammans med en dalmas som lärde ut konsten. - Det gick väl ett tåg i veckan till Sölvesborg med korgar, och sen gick det båtlaster till Tyskland och England. En av svågrarna stannade kvar i Sverige, en tog hand om den tyska marknaden och Bengt skötte verksamheten i England. Nu kom hans goda kunskaper i det engelska språket väl till pass. Han anställde några engelska pojkar som tillsammans med honom själv satte handtag på korgarna, det hade blivit allt för skrymmande att ha handtag under transporterna på tåg och båtar Bolaget gick bra, de gjorde goda vinster, så goda att Bengt kunde köpa loss sin föräldragård. För trots att han var en duktig affärsman så var det ändå viktigt att äga jord. Så under lång tid kallade han både England och Sverige för hemma. - Han var i England under 18 säsonger. Han åkte någon gång i mars och kom hem i slutet av november, och då gick han direkt ut på logen och ställde sig att slagtröska. - Du vet på den tiden var lantbruket huvudnäringen. Det finaste var att vara bonde, det spelade ingen roll hur mycket man kunde tjäna på annan verksamhet. Korgföretaget gick alltså bra men helt utan motgångar klarade de sig inte. Ett år var det en båt som sjönk i hamnen i England, och då blev det problem med likviditeten. Bengt Nilsson tog då hyra på Majestetic, ett emigrantskepp. Han var med på sex resor fram och tillbaka mellan England och USA, och hans uppgift blev att hämta emigranter som kommit med båt till England som sedan tog tåg tvärs över England för att ta skepp över Atlanten. - Hans uppgift blev att hämta dem vid tåget. Många av emigranterna var oroliga för de visste att det fanns så kallade ”runners” som försökte lura av dem packning och pengar, men där de såg att morfar var där så var det många som kom från hans hemsocknar och som kände igen honom. ”Är det du Bengt! Då behöver vi inte vara oroliga.” Trots att Bengt alltså varit framgångsrik, så drog han sig inte för att arbeta hårt med helt andra jobb när det behövdes. - Du vet att det där med att jobba, det var ju heligt. De som inte jobbade var ju värdelösa. Man kunde hävda sig genom att vara en duktig arbetare, säger barnbarnet Bengt Holmqvist och citerar en järnvägskung ifrån USA som lär ha sagt ”Ge mig svenskar, snus och whisky och jag ska bygga en järnväg genom helvetet.” Bengt lyckades rädda sitt företag, verksamheten kom igång igen och snart började den åter att blomstra. Bengt anställde inte bara engelsmän i företaget utan gav också jobb till folk som hemifrån, också sina egna syskon, brodern Gustav och systern Tilda. Tilda hade en fin hatt på sig i England, men den bytte hon till schalett när hon kom hem. - Annars hade man tyckt att hon var högfärdig. Bengt Nilsson var gift två gånger, det första äktenskapet slutade i skilsmässa, men det andra blev desto lyckligare. Den gången gifte sig korgmakaren med Hilma Sjöstedt, som hade haft en svår start i livet. - Mormor Hilma hade blivit såld på auktion som nioåring. Hon arbetade först på sockerbruket i Arlöv, men kom till England där hon ganska snart blev hushållerska hos Bengt. Hon blev med barn och skickades hem till Sverige. Det var över tjugo års skillnad i ålder mellan de två, och det var ett mycket lyckligt äktenskap. Korgföretaget hade sin storhetstid på 1910-talet, men lade ner sin verksamhet 1917 när första världskriget bröt ut. Men det var inte bara kriget som spelade roll. - Engelsmännen lärde sig att göra egna korgar, och eftersom Bengt och hans svågrar började bli lite gamla så tyckte de nog att det var lämpligt att sluta när kriget bröt ut, tror Bengt Holmquist. Vad var det som drev honom?-Han hade en stor nyfikenhet och tydligen ingen som helst underlägsenhetskänsla, utan tyckte att han kunde fixa det mesta själv. De sista åtta åren av Bengt Nilssons liv blev dessvärre betydligt dystrare än ungdomens dagar. Han och Hilma förlorade sitt yngsta barn i en hjärntumör, bara sju år gammal, och Bengt själv drabbades av en hjärnblödning som delvis förlamade honom. Hur såg reglerna ut för affärsrörelser? När korgföretaget The Swedish Basket Company startade var det möjligt för vem som som helst att bilda företag. Men fram till 1864 hade det funnits strikta regler för hur handel skulle bedrivas. I städerna rådde skråväsendet där olika yrkessammanslutningar bestämde vilka som fick sälja och köpa varor och tjänster. Och på landsbygden var man hänvisad till att sälja sina varor på marknader en eller ett par gånger om året. Men när Bengt och hans svågrar startade sitt företag 1904 så var alla dom regleringarna borta. Det var till och med så att kvinnor fick lov att starta företag berättar Lena Andersson Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet. - Men det var skillnad på vad kvinnor och män fick göra. Kvinnor fick exempelvis inte anställa folk, annat än sina yngre barn och möjligtvis äldre släktingar, medan män kunde sätta upp en egen rörelse med många anställda, berättar Lena Andersson Skog. Anledningen till förändringen 1864 var att det funnits en diskussion under hela 1800-talet då Sverige förändrades väldigt snabbt. - Dels ökade befolkningen i hög grad, samtidigt som vi fick en rörelse där jord och skog blev privat egendom. Vi fick möjlighet att sälja jordbruksprodukter och trä till utlandet, och vi fick en kommersialisering av vardagslivet där pengar började användas på ett helt annat sätt. Det ledde till att klyftorna mellan olika grupper i samhället, och inom tidigare ganska jämställda och homogena grupper, ökade. Detta ledde i sin tur till att vi fick en snabb inkomstökning och en snabb proletarisering, det vill säga att folk som tidigare hade kunnat försörja sig i jordbrukets hushåll istället blev daglönearbetare eller arbetslösa. Hur skulle då samhället försörja dessa fattiga på landet? - Det var ju svårt för dem att flytta in till städerna för där bestämde skråna över städernas ekonomi och man var inte intresserad av att ha fattiga människor som drev omkring på gatorna. Det här diskuterades mycket i Riksdagen. - Det finns en likhet här med dagens tiggeridebatt och om hur vi ska hantera stora sociala förändringar där nya grupper plötsligt inte kan få sin försörjning. En sak som hade utvecklats under 1800-talets första del var att många kvinnor från tidigare burgna rika jordägarfamiljer plötsligt inte hade män att gifta sig med. Hur skulle de försörja sig? - De kunde ju inte gå ut i jordbruket och jobba för det var ju flickor från så kallade fina familjer. Men de måste ju få en försörjning, så från 1820-talet diskuterade man i Riksdagen hur ska de här kvinnorna skulle få sin försörjning och också om hur de skulle få bort de fattiga. Kunde då Bengt Nilsson bara sätta upp sin affärsrörelse, vad fanns det för regelverk? - Han var tvungen att meddela till myndigheterna och i princip fanns det ingen som kunde hindra honom från 1864. Och det var väldigt många som satte upp sin egen affärsverksamhet vi den här tiden, man såg en explosion av antalet småföretagare, både handlare och hantverkare, speciellt utanför städerna där det var många som behövde försörja sig på olika sätt, berättar Lena Andersson Skog. Men det var många av de som öppnade eget som försvann efter ett par år och gick tillbaka för att bli lönearbetare och anställda hos någon eftersom det inte var så lätt att komma ut på marknaden och sälja tillräckligt mycket för att kunna leva på det. - Det var speciellt knepigt för kvinnor som satte upp verksamheter. Många hamnade under den lägsta inkomsten och betalade därmed ingen skatt vilket inte sågs så positivt eftersom de då inte bidrog till kommunens inkomster. Vad var då den vanligaste verksamheten man startade upp vid den här tiden? - Det var väldigt vanligt att man startade upp något som hade med det man tidigare gjort i hushållet. För kvinnor var det vanligt med det som hade med textilier, kläder och matlagning. Hur kom då den här kunskapen om att kunna starta företag ut till vanligt folk? - Där får vi tacka vår centralmakt att informationen kom ut, berättar Lena Andersson Skog. Stora beslut annonserades i Post och inrikestidningar som fanns sedan 1600-talet. Även prästen meddelade beslut i predikstolarna. Post och inrikestidningar den 6 augusti 1895KungörelserDenna dag har i Handelsregistret intagits anmälan af Sven Nilsson att han i Örkelljunga socken, ämnar idka garn-, manufaktur- och diversehandel äfven som handel med eldfarliga oljor och giftiga färgstofter under firma S Nilsson. Christianstads Landskansli den 26 juli 1895 på Landshöfdingeembetets vägnar: A Ljungberg och Esaias Zenterwall. - Vi får inte glömma att en stor del av den svenska befolkningen hade ett högt humankapital, vilket betyder att det fanns kunskap hos individerna att till exempel läsa, skriva och räkna. Något som inte var vanligt hos allmänheten på samma sätt i andra länder. Vi hade på så sätt en duktig befolkning som var beredda att ta emot det nya. Fanns det någon kontroll över verksamheter som drevs i vårt land? En av nackdelarna av avskaffandet av skråväsendet var deras egna kvalitetskontroller och konsumentskydd. Efter utbildning skulle man kunna visa upp ett mästarbrev eller vara verksam som gesäll. - Det var ett skydd som gjorde att en kund kunde klaga på en produkt om den inte höll måttet. Men den möjligheten försvann efter 1864. Däremot såg staten till att det fanns andra typer av organisationer där hantverkare eller handlare var med så att staten kunde ha kontroll på hur många verksamheter som fanns. Behovet av konsumentskydd och behovet att hålla uppe kvalitén för de saker man gjorde ledde också till att det blev en återkomst hantverksorganisationer från slutet av 1800-talet. Beskattningen såg vid den här tiden lite knepigare ut än idag. - Beskattning låg främst på jorden och väldigt lite på inkomsten. Det fanns ett system med olika inkomstnivåer där man var tvungen att betala en viss summa skatt beroende på hur mycket man tjänade, men det fanns också ett tak på hur mycket du behövde betala, och den var kopplad till ens jordägande. - Tjänade man väldigt mycket, så att man egentligen tjänade mer än vad man skulle skatta för så fick du behålla det. Så skattebördan låg i väldigt hög grad på jordägande under den här tiden. Det är först på 1910- talet när vi får en modern inkomstskatt i Sverige som vi betalar mer rättvist mellan de som tjänade mycket kapital och de som ägde jorden och brukade den. Var finns handlingar? - Dels kan man leta i kyrkböckerna efter individen och var hon eller han hade sin verksamhet. Sen finns det Handelsregister från 1855 där man registrerade sin verksamhet. Och hade man ett Aktiebolag så finns de handlingarna på Riksarkivet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Åsbergslaktband@sverigesradio.se

3 Dec 201824min

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare. Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga. Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig. Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA. - Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på. - Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson. Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal. Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård. - Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter: - Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt. Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till. - Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter. Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil. - Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis". - Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende. Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på. - Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte. Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt. Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden. - Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen. Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna. - Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika. Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet. Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset. Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han. Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta. - Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara. Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet. - Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar. Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago. Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor. Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. (…) Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten.Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. (…)Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson - och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden.” Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga. Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades. - Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson. - Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga. Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland. - Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget. Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga. De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad. - Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil. Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar". Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna. -Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar. Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen. De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar. - Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i. Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn. - Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown. Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken. Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel. - Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall. De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.) - I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra. Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901Allmänna nyheter. Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson.DödsfallMary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan. Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon.John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200. De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882. Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat. - Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag. - Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen. Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren. - Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj. Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig. - Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880". - BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren. - Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure. - Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engmanslaktband@sverigesradio.se

26 Nov 201824min