Skojiga och pratglada västergötar

Släktbands landskapsupplaga 10 nov 2008 Veckans Släktband ger sig på sätt och vis sig ut på vandring i Sverige. Den här upplagan av Släktband tar ju avstamp i de föreställningar vi har om människor som bor i olika delar av landet. Turen har kommit till Västergötland, och så här står det att läsa om västergöten i boken Sveriges Folk från början av förra seklet: Med den stora utsträckning och skiftande natur, som utmärker Västergötland, följer att folkkaraktären skall erbjuda vissa skiftningar; dock återfinns såsom allmänna grunddrag sparsamhet samt klok beräkning och ett visst drag av humor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Knallarna – de västgötska hjältarna och skurkarna

Kanske är det knallarna, de kringvandrande handlarna från Västergötland som gett västgötarna rykte om sig att vara lite extra skojiga och snabba i truten.

Knallarna gav sig ut på långa vandringar med sina varor i en säck på ryggen eller i en liten handdragen kärra. Inte sällan var det textilier de bar med sig, med tiden skulle ju Västergötland bli centrum för den svenska textilindustrin, men det var också vanligt att de hade svarvade träföremål eller metallprodukter i bleck. Redan tidigt, i den så kallade förlagsindustrin, så satt folket i de västgötska småstugorna och producerade varor som sedan knallarna samlade ihop för att sälja på marknader och i gårdar i andra landskap.

En av de många knallar som gav sig ut med påsen på ryggen var Karl Andersson från Dalstorp i Sjuhäradsbygden - han gav sig ut på landsvägarna med sina bleckvaror i mitten av 1890-talet. Många år senare fann Karls barnbarn bland hans efterlämnade papper en levnadsbeskrivning som Karl producerat. Så här skrev han själv om sin första vandring:

Eftersom vi voro många i hemmet, fick en del av oss syskon tidigt giva oss ut att förtjäna eget bröd. När jag var 15 år tog jag drängplats hos en grannbonde och fick 20 kronor för sommarens sex månader. På hösten samma år tog jag plats hos en bonde som var smed för 25 kr per år där jag fick börja lära smedyrket. När jag fyllt 16 1/2 år tog jag riktig drängplats med 85 kronor för ett år och därtill föllo små persedlar som bestod av skor eller stövlar, väv till skjortor och ull till strumpor. Jordbruket låg dock inte i min håg. Jag såg andra möjligheter. Jag ville ut som knalle då ju många i min bygd levde av denna näring. Därför blev jag hänryckt när en knalle kom med påse på ryggen. Och kom det en som hade varulagret på hästskjuts, kunde jag inte hejda mig, utan sade en sådan skall jag bli.

Om just Karl Andersson var rolig och skojsam när han var ute och sålde sina varor, det vet vi ingenting om.

Men Dan Korn som forskat mycket om livet i det gamla Västergötland, och som bland annat gett ut flera böcker med titlar som ”På böggda” och ”De som aldrig sett havet” han menar att knallarna verkligen behövde humorn för att bli framgångsrika.

-För att kunna sälja, och bekanta sig med folk måste man vara ”läpalätter” som det heter på Västgötska, berättar Dan Korn.

-Knallarna var ju oftast välkomna dit de kom, de kom ju med nyheter från den stora världen och de fick berätta historier och vara roliga när de skulle sälja sina varor.

Västgötskan har också senare blivit synonymt med att vara rolig.

-Uno Myggan Eriksson påpekade någon gång att folk när de skulle vara roliga på scen ofta tog till en slags teater-västgötska för att locka till skratt, oavsett var de kom ifrån. Så Västergötar har väl fått rykte om sig att vara roliga-

-Och det anser jag att det stämmer, säger Dan Korn.

Det är ganska svårt att definiera var den västgötska humorn består av.

-Den är svår att översätta, menar Dan Korn, och blir oftast inte rolig om man försöker översätta dem.

Han berättar en historia om en gubbe som var på väg till marknaden i Svenljunga. Han gav sig iväg tidigt om morgonen när det fortfarande var mörkt. Plötsligt dyker det upp en man ur mörkret och rusar fram och ger bonden ett slag på käften. Bonden for vidare och funderade på vem det kunde ha varit.

-Till slut kom han på lösningen, säger Dan Korn.

”Det måste la vart nån som kände mig.”

Tillbaka till Karl Anderssons berättelse om sin tid som knalle. Här har han kommit fram till målet för sin första vandring, Växjö.

På torget i Växjö som vi stod plockade de ner mig i en tom bleckhäck och fyra man bar mig till Svanbergs krog där jag ställdes upp för att bjuda på konjak. Jag sade spontant nej. Då beställde de in lika många glas som vi var personer och var och en tömde sin sup. Jag vägrade men här gällde ingen pardon, de tog mitt glas och hällde innehållet innanför rockkragen. Så skulle suparna betalas. De kostade ca 15 öre st. Jag vägrade med påföljd att knallarna höll mig medan en av dem tog upp min börs och betalde. Jag var så fri för stunden.

När marknaden var slut sade jag till en av torgarna: ”Köp mitt lager så far jag hem och far aldrig mer ut på marknader” och detta var min uppriktiga mening. Jag fick det svaret ”jag köper ej ditt lager för har du fått blodad tand stannar du inte länge hemma”. Han hade förvisso rätt. Jag tog rådet av en gammal hantverkare bland hopen som rådde mig taga säcken på nytt och fortsätta ner mot Blekinge och så blev fallet. Varulagret och jag hamnade i Skruv.

Ja, han hade det tufft, den unga knallen Karl Andersson på sin allra första vandring. Men det hindrade inte att det skulle bli många fler knalleresor för honom, precis som kollegan på torget i Växjö hade förutspått.

Västgötarnas rykte som pratglada och munviga kan spåras ganska långt ner i tiden. Dan Korn har funnit ett gammalt skillingtryck från tidigt 1700-tal. Sången försöker uppmana folk att ta värvning i ett av Karl XII:s sista krig.

-Det skillingtrycket är lagt i munnen på en Mar-bo, en person från Marks härad, och det är delvis skrivet på dialekt, berättar Korn. I sången uppmanar västgöten sin flicka att packa ner hans saker för att han ska dra ut i krig. I den här sången är västgöten ett föredöme som skyndar sig att dra ut i krig. I den här beskrivningen är västgöten hjälte, och långt ifrån så fånig som han beskrevs längre fram. Fånig blev västgöten senare, i början på 1800-talet, då de blev föremål för en statlig kampanj.

-I skiftet mellan 17- och 1800-talet utmålade man västgötar som utsugare och parasiter som försökte sälja saker som folk egentligen inte behövde, säger Dan Korn. Han har funnit en skrift från Hushållningssällskapet i Västmanland som ger goda råd om hur man ska blanda sin egen rödfärg, hur man botar sjuka djur.

-Och mitt i detta finns råd om bästa sättet att undvika besök av västgötar. Fast egentligen är det inga goda råd, utan mer en stridsskrift som handlar om hur skadliga västgötar är som går runt på landsbygden och tar pengar av folk. Uppenbarligen var man rädd att landsbygdens folk skulle ta sig in i penningekonomin, menar Dan Korn.

Knallen Karl Andersson som skrev sin kortfattade levnadsbeskrivning på 40-talet han gjorde pengar med tiden, han blev en framgångsrik fabrikör tillsammans med sina bröder. Det är förresten hans barnbarn som har återfunnit hans berättelse, där han beskriver hur han och bröderna med tiden kom på hur de skulle kunna tjäna pengar:

”Nu kom tanken fram: gör bleckkärlen själva, det ger bättre förtjänst och mera trygghet. Vi voro tre bröder, vi skulle starta med tillverkningen tillsammans. Jag utsägs till ledaren, min yngste bror 18 år, som tidigare inhämtat kännedom i blecktillverkning blev verkmästare och den äldre brodern, Herman 23 år försäljare. Han reste på marknaderna som voro talrika i Småland, Blekinge och delvis Skåne.

Herman körde omkring från marknad till marknad och tidvis från gård till gård och bjöd ut våra alster. Jag gjorde honom ock sällskap och vi delade på oss och gick in i var sin stuga.

Vi blevo i allmänhet väl bemötta, men många kvällar var det svårt att få mat och rum under nätterna. Men kom man på nytt gick det galant och de rentav väntade oss och hade t.o. med undanlagt pengar för blivande köp. För barnen var det en stor upplevelse när knallen kom.”

Knalleregistret i Ulricehamn

I Västgötarummet på Ulricehamns stadsbibliotek finns ett speciellt knallearkiv. Det är släktforskarföreningen Ulricehamnsbygdens forskarklubb som samlat material om knallar.

Anna- Lena Hultman är ordförande i forskarklubben och har ägnat massor av tid för att organisera och söka material om knallar.

- Det är viktig att samla de minnen som finns efter knallarna, eftersom vi är i en riktig knallebygd här runt Ulricehamn och Borås, säger Anna- Lena Hultman.

Knalleregistret består bland annat av fotografier, berättelser som samlats in, tidningsklipp, utdrag från husförhörslängder och mantalslängder.

- Varje knalle har en egen akt där vi fyller på med information allteftersom. Det kan till exempel handla om var deras handelsdistrikt var beläget och när de började som knallar.

Anna- Lena Hultman drar ut en pärm och berättar att många av knallarna bytte namn.

- De flesta var ju vanliga bondpojkar som sen tog sig nya namn när de blev knallar, så många av våra släktnamn kommer från den tiden. Om man bläddrar här i pärmen ser man sådana namn, Backelin, Hallin, Litsell...

- Det var ju så att det fanns regler för knallarna. Var man bondpojke och blev bondknalle, fick bara en från varje gård resa ut med handel. Om de var fler pojkar i familjen kunde de andra i stället skriva sig i Ulricehamn eller Borås som handelsbetjänt hos någon handlare.

- Därför var det väldigt många härifrån Sjuhäradsbygden som skrev sig i Ulricehamn och Borås, och befolkningen ökade av den anledningen väldigt mycket i början av 1800- talet i de städerna, berättar Anna- Lena Hultman.

- De särskilda privilegier som knallarna hade upphörde på 1860- talet . Därefter blev de likställda med alla andra som bedrev handel, säger Anna- Lena Hultman.

- Och privilegierna diskuterades med jämna mellanrum i svenska riksdagen. Till exempel var det på 1700- talet på tal att knallarna i Ulricehamn och Borås skulle förlora privilegierna.

- Men då kom borgerskapet i Ulricehemn på att de skulle fjäska och försöka få behålla sina rättigheter. De uppvaktade Drottning Ulrika Eleonora och undrade om de kunde få byta namn på staden Bogesund till Ulrikehamn- vilket de fick. Men det blev ändå en del indragningar i rättigheterna.

- Det fanns tre olika kategorier, berättar Anna- Lena Hultman. Dels var det bondenkallarna, som bara fick resa på vissa tider av året; januari till mars- april och september till jul. Resten av året skulle de sköta sina jordbruk.

- Den andra kategorin var handelsbetjänterna som var skrivna i Ulricehamn eller Borås, men inte bodde där. De kunde resa när som helst under året.

- Och sedan fanns det handlande borgare i Ulricehamn och Borås som hade de bästa förutsättningarna. Men det var inte alla av dem som reste själva, utan de tjänade på att låta handelsbetjänter vara skrivna hos dem, berättar Anna- Lena Hultman.

Många av knallarna hade det kämpigt, eftersom kunder ville handla på kredit och knallarna fick då vänta upp till ett år innan betalning. Och eftersom knallana många gånger själva fått kredit hos de som tillhandahöll varorna, var det många av knallarna som gick i konkurs.

Konkurshandlingarna, berättar Anna- Lena Hultman, är guldgruva! Det är en källa till information om till exempel knallens varulager, var hans vagnar stod i landet och var han hade fodringar.

Dessa handlingar finns i Häradsrättens arkiv som finns på våra Landsarkiv.

- Passjournalerna är också en källa till information om knallarna. Där står vart och när knallen åkte.

Om du är intresserad att komma i kontakt med knallearkivet kan du kontakta Anna- Lena Hultman på den här e- postadressen: konkordia@konkordia.se

Vill du hellre besöka arkivet är det Ulricehamns stadsbibliotek som gäller.

Hör gärna av dig till redaktionen för Släktband om du har tankar, tips eller kommentarer till programmet. Klicka här och du kommer direkt till vår postlåda: slaktband@sr.se