Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

För drygt 100 år sedan flydde Andrew Tutt-Wixners släkting Johan August Nilsson von Linné till Australien efter att han, som han trodde, slagit ihjäl en man under ett krogslagsmål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Att söka efter sina rötter kan ibland bjuda på stora svårigheter. För australiensaren Andrew Tutt-Wixner blev det extra besvärligt att finna sin svenska släkt. Det var först efter mycket letande i de svenska arkiven som Andrew förstod varför. Hans svenska släkting Johan August Nilsson von Linné hade lagt ut många dimridåer när han gav sig av från Sverige för att bosätta sig i Australien. Han kom från fattiga förhållanden i gränstrakterna mellan Småland och Skåne och gav sig iväg från Sverige 1910. Det är svårt att veta efter vad som egentligen hände, men det jag sett i min forskning är att August efter två år i kustartilleriet tror sig ha slagit ihjäl en annan man. Han sticker först till Danmark där han ordnade med nya papper för att sedan kunna ta sig vidare till Australien, berättar Andrew tutt-Wixner. - Jag har tittat i SCB:s statistik för att där leta efter mordfall och fann tre möjliga som låg i närheten där August jobbade. Men jag har inte kunnat koppla dem till något konkret bevis. - Enligt min morbror som jag intervjuat i Australien var August orolig ett bra tag efter att han kommit till Australien. Men oron för att han skulle åka fast släppte när han blev äldre. August verkar inte ha skämts över historien eftersom han berättade den för sina släktingar, berättar Andrew Tutt-Wixner. Men samtidigt ljög han över sin bakgrund och sa att han var släkt med en norsk präst och kom från goda förhållanden. - Det förvirrar mig eftersom han är öppen om en del av sin bakgrund, men samtidigt målade upp en annan bakgrund. Kanske han skämdes han över sin fattiga bakgrund. August åkte till Danmark för att ordna med de papper som behövs för att emigrera. Andrew har i sin ägo ett brev som August kompis skriver och förklarar hur han ska göra för att komma över de falska handlingarna. Trelleborg den 14 februari 1910 Bäste kamrat Tack för brevet som jag fick. Jag hör att du tänker lämna landet. Det gör du rätt i och det är ju inte så riskabelt heller för dokument är inte svåra att skaffa. De kan du ordna med i Köpenhamn på passageraravdelningen eller på Mogenssons agent för Amerika linjen. Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna hemma, annars är det ju en bagatell för mig att följa med dig och ordna fram ett frejdebevis som visar på gott uppförande. Men se, jag vet inte vilken dag jag kommer att gå till sjöss igen. Men jag tror att det kommer att gå bra för dig att ordna själv. Jag hade själv ett frejdebevis, men det brände jag till sjöss. Om jag är hemma när du kommer så kan jag i nödfall ordna ett bevis i mitt namn till dig så att du blir hjälpt ur knipan. Jag språkade med en pojke i somras som hade använt falskt namn. Han hade rymt från en båt, hoppat i land i Ryssland och tog hyra på en norsk båt som skulle till Australien, och han hade inte behövt visa några dokument alls. Du får gärna stanna hos mig i påsk. Vid den tiden är det lättare att hitta fartyg i Danmark som tar dig till Australien. Adjö för denna gång August Trelleborg den 21 april 1910Bäste AugustNu får jag fatta pennan i handen och svara dig på ditt brev. Det var ju roligt att du kom lyckligt fram. Jag var så bekymrad innan jag fick höra ifrån dig. Det finns också en del brev kvar från August mamma. - Hon verkar vara fattig och sakna sina söner, så det är sorgligt att läsa dem. Utan de här breven hade historien inte haft samma djup och även om det inte är August brev så förstår man hur han var. Bäste August. Tack skall du ha för brevet och pengarna som jag fick från dig. Du skriver att det inte är mycket. Jo, det är det. Jag tycker det skulle vara trevligt om du kunde komma hit och se om oss, men jag förstår att det är omöjligt för dig. Jag skickar här de betyg du frågade efter. Jag förstod inte hur viktiga de var för dig och blev ängslig när jag hade läst ditt brev. Jag fick ingen ro förrän jag skickat dom. Jag undrar om det har stått något i tidningarna om, ja du vet vad. Jag har inte hört någonting alls. Jag har inte fått brev från din broder i Amerika ännu, så du förstår att jag har det knapert. Om du har möjlighet att skicka mig lite pengar hade det varit snällt. Adjö för denna gång. Skriv snart. Många hälsningar från oss alla. August flyttade till den sydvästra delen av Australien och rensade skog under några år innan han fick arrendera mark och etablera en bondgård. Han gifte sig och fick en son som fick namnet Stanley Viking von Linné. Ett kaxigt namn som också visar att han var stolt över sitt påbrå, säger Andrew Tutt-Wixner. August bytte namn några gånger under sitt liv. Hans ursprungliga namn var Johan August Johansson och när han flydde till Australien tog han namnet Johan August von Linné. Några år senare ändrade han namnet till Johan August Nilsson Linné. Andrew har lagt ner mycket tid på att ta reda på August historia och från början var det en del av en släktforskningsuppgift på universitetet. Men det har varit svårt eftersom August så aktivt försökt dölja sin bakgrund genom att byta namn. Han ville helt enkelt inte bli hittad! Beviset för att han var den han var när Andrew hittade ett permissionspass från Karlskrona. jag besökte Krigsarkivet och fann till slut Johan August Johansson vars uppgifter stämde med all annan information jag hade sen tidigare. Jag hade ju letat efter Johan August Nilsson Linné som var hans namn i Australien, men fann ingen sådan i något arkiv. - När jag satt i forskarsalen var det en vikt från mina axlar som föll och det känns roligt att kunna förmedla det här till min familj, avslutar Andrew Tutt-Wixner. Amerikavästarna I brevet som Johan August Nilsson Linné fick av en god vän skrev vännen som en självklarhet att Johan lätt skulle kunna skaffa sig nya papper i Köpenhamn. Detta var en sak som det talades mycket och ofta om i Sverige vid den här tiden. Man hade till och med ett namn för det - ”Amerikavästar” det skulle vara ett faktiskt plagg, en väst, där nya identitetshandlingar skulle finnas insydda i fodret. Det talas om detta till och med i den stora och viktiga emigrationsutredningen som genomfördes under de första åren inpå 1900-talet, under ledning av Gustav Sundbärj. I den här utredningen diskuterade man emigrationen som ett stort problem som man behövde få stopp på. Henning Bender är Danmarks kanske främste historiker inom området emigration. Det är han som har byggt upp den stora danska databasen med alla emigranter, också svenskar, som for över Atlanten från danska hamnar. Han känner igen begreppet Amerikavästar, och han har ägnat en hel del tid åt att försöka finna bevis för dem, men han har gått bet. Ingenstans finns det några bevis. Detta var nog en svensk skröna, menar han, men han tror sig samtidigt ha funnit ursprungskällan. I Emigrationsutredningen beskriver nämligen Sundbärj hur utskrivningschefen i Tomelilla har berättat för honom, att han har hört att man kan köpa falska papper i Malmö för 5 kronor och i Danmark för 50 öre. - Allt det här låter ju konkret och bra, säger Henning Bender. Men i de cirka 20 fall som han har hört talas om och undersökt har han inte kunnat finna några som helst bevis för att det såldes falska papper i Köpenhamn. Och det är ju strängt taget inte så konstigt – mellan åren 1860 och fram till första världskriget så behövdes ju inga prästbetyg eller pass, varken för att komma in i Danmark eller USA. Var det så att man sålde falska papper i Danmark, ja då var det nog för att någon hade upptäckt att svenskarna, som ju vara vana att ha med sig prästbetyg vart de än skulle, utjorde en bra marknad. - De blev lurade helt enkelt, menar Henning Bender: Men hur uppkom då det här ryktet, undrar man. Henning Bender tror att det uppstod för att man ville försöka avskräcka svenskar från att fara iväg, vilket ju strängt taget var hela meningen med det arbete han lade ner i sin Emigrationsutredning. Amerika-arven Den stora vågen av emigranter innebar nya problem på många plan. Det hände till exempel att utvandrade svenskar dog utan det fanns någon familj i det nya landet som ärvde dem. Det var då ärendet kunde komma till Sverige och UD:S arvsbyrå. Arvsbyrån startade 1860 och blev kvar fram till 1992. Där försökte man reda ut om det fanns några efterlevande släktingar i Sverige som hade arvsrätt efter den utvandrade släktingen. Örjan Romefors från Riksarkivet berättar att lejonparten av ärendena i det här arkivet handlar om svenskamerikaner. - Uppemot 90 procent av alla ärenden här kommer från USA eller Kanada, berättar han. Han har tagit fram några ärenden. Ett av dem handlar om en person som hette Nils Andersson och som bodde i Hayden, Arizona. Det är en ganska tunn akt, en del komplicerade ärende kan innehålla flera hundra sidor. De första pappren i akten innehåller en anmälan av ärendet. Det är en person som skriver bland annat. Några närmare bekanta funnos ej i Amerika till ifrågavarande man, och hans förbindelser med hemlandet torde varit avbrutna varför ingen tagit hand om kvarlåtenskapen. För vår sagesman hade han uppgivit sig äga anförvanter i Småland. Som kvarlåtenskapen är betydlig ansåg jag att något borde göras, och förmedlade därför en notis i ärendet som tillsändes smålandstidningarna, och har nu från Stenbrohults församlings pastor kommit meddelande angående en Nils Andersson född 1872 och som 1892 utvandrade till Amerika men som under många år ej låtit sig avhöras. Med anledning av ovanstående anhålles vördsamt om meddelande om huru man i detta fall ska förfara. Ett så vanligt namn som Nils Andersson ställde givetvis till problem, men den som anmäler det här ärendet vet att Nils hann fylla 40 år, att han ursprungligen kom från Kronoberg i Småland, och inte minst att han varit tämligen rik när han dog 1913. Han efterlämnade 10 000 dollar, en summa som idag skulle motsvara ungefär 1 och en halv miljon svenska kronor. Här finns till och med en bild på Nils. Vi bläddrar vidare i Nils Anderssons akt, och ser hur UD:S arvsbyrå har arbetat sig fram till kunskap om vem Nils egentligen var. Via uppgifter från kyrkoherden i hans gamla hemsocken i Kronoberg så ser man att båda föräldrar vad borta när arvet efter Nils skulle fördelas. Han hade haft många syskon, men de flesta hade precis som Nils emigrerat till Amerika. Bara två levande syskon fanns det kvar hemma i Sverige, och för svenska UD är det i första hand de två som man vill ha tag i. - Det blir ju en amerikansk fråga att leta efter de amerikanska syskonen, förklarar Örjan Romefors. Det var inte alla som använde sig av UD:s arvsbyrås tjänster, så även om man vet att det funnits amerika-arv i släkten så är det inte säkert att man hittar ärendet där. - Man tog ju inte hjälp om man inte behövde, och vissa ärenden handlade om så små belopp att UD inte tog upp dem. Arvsbyrån startade 1860 för att hjälpa svenskar utomlands så att de inte skulle hamna i händerna på folk som försökte lura dem på pengar. UD tog också betalt, oftast några procent på arvssumman. Det var en bidragande orsak till att vissa ärenden inte hanterades av UD – för små belopp skulle inte innebära att man fick betalt för jobbet man lade ner. Arvsbyrån blev också ofta inblandade i att fördela pengarna som skulle fördelas mellan svenska arvingar. - Ibland kan man hitta kvitton som berättar exakt hur mycket alla fick, säger Örjan Romefors. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Tommy Engman, Johanna Frostensson och Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

29 Dec 201424min

Spann- Karin levde i Dalarna i början av 1800- talet. Hon tog chansen att gå till kungs för att få tillbaka äganderätten till torpet hon bodde i. Än idag talar man om Spann-Karins lyckade resa där hon kom hem med ägandebevis på torpet och en hög hatt som kungen gett henne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Vi människor vill gärna höra berättelserna om dem som klarar av stora svårigheter mot alla odds. Vi berättar dem om och om igen, och sannolikt blir de en smula kryddade på vägen mellan mun till mun. Kanske är det så med den berättelsen om Spann-Karin från Norrbärke i södra Dalarna, som efter mer än 20 års kamp mot överheten gick till kungs – och fick rätt. Spann-Karins riktiga namn var Karin Abrahamsdotter och hon växte upp Söndagsbyn i södra Dalarna. När hon blev vuxen träffade hon Jan Andersson från Spann-byn och de två gifte sig 1793. Jan var nog ett gott kap, hemmansägare som han var. Men, Jan hade legat i tvist med bruket på orten i många år, om äganderätten till torpet. Det hade gått i Jans släkt i generationer, men han klarade inte av att bevisa det. Karin och Jan hade inte varit gifta länge när Jan till slut gav upp – det berättar Bisse Falk som bor i en by nära Spann-byn och som gjort en teaterpjäs om Spann-Karin. - Just när de två är nygifta så ger Jan Andersson upp och blir en enkel kolare – och det hade nog inte Spann-Karin tänkt sig, säger Bisse Falk. Det var Karin som slogs för att få torpet tillbaka när prästen hade ändrat Jans titel i kyrkböckerna från hemmansägare till kolare. Och det blev en lång och tröttsam kamp – när saken till slut togs upp i tingsrätten, hade det gått nästan 20 år. - Hon förstod ju att hon som enkel kolarhustru måste ha på fötterna för att få rätt mot bruket, säger Bisse Falk. Och faktum är att Karin fick rätt första gången hon gick till tings. Hon hade nämligen hittat det där pappret som hennes man tidigare hade saknat, det som visade att han hade rätt till torpet. Det var en så kallad torparsedel från 1600-talet, som Jans förfader hade fått som ett slags ägandebevis. Problemet var att de där pappren ofta försvann när generationerna med torpare byttes ut, men med det i handen kunde man inte säga emot Karin. Det räckte nu inte, bruket överklagade. - Det var viktigt för bruket att vinna, för skulle någon torpare få rätt så fanns ju risken att det skulle statuera exempel, och bruket behövde den billiga arbetskraften, kommenterar Bisse Falk. Striden mellan Spann-Karin och bruket pågick i många år, mellan 1815-1822. Till slut hade Karin bara en sak kvar att göra, och det var att gå till kungs med sin sak. Att gå till kungs betydde att man som enkel medborgare riktade sig direkt till högsta instans, man rundade därmed alla de personer med makt och inflytande som man tyckte stod i vägen. De allra flesta personer i historien som gått till kungs med sina olika ärenden, har skrivit brev för att lägga fram sin sak. Kanske var det så också för Spann-Karin, men i den muntliga berättelsen om henne, som sannolikt blivit en smula kryddad under årens lopp, så heter det att hon faktiskt gick till fots till Stockholm och blev hedrad av kungen. Bisse Falk har gjort sig en bild av hur det kunde ha gått till – och det är så som det hela framförs i teaterstycket om Spann-Karin. - Hon satte konten på ryggen och stoppade torparsedeln i Kjortelfickan, och så gav hon sig av, hela vägen ner till Stockholm. Väl där begärde hon audiens hos kungen och lade fram sin sak. När hon var färdig så utbrast kungen: ”Men gumma, ni har ju rätt! Och rätt ska ni ha, ty ni har utfört en riktig karlagärning, och för det ska ni ha en karlahatt.” Och så begärde han fram en cylinderhatt som han satte på Karins huvud, och som han bar hela vägen hem till Dalarna. Det sägs att hon bar hatten både i potatislandet och på högtider. Hemma i sockenkyrkan kunde nu Jan och Karin flytta fram till de fina platserna i kyrkan, de som var avsedda för riktiga hemmansägare. Strax söder om dalarnas gräns, en bit in i Västmanland, bor en av Spann-Karins ättlingar, Kerstin Söderström med sin man Hans. Det var här, mellan Norberg och Sala som Spann-Karins släkt hamnade till slut. För trots Karins långa kamp för gården i Spannbyn, så blev släkten inte kvar så länge berättar Hans Söderström. - Det var några år efter Karins år bara, som gården gick ur släkten. Varför vet vi inte riktigt, men vi vet att en av Karins söner och hans barn kom hit ner till den här byn och bosatte sig här. Och sedan blev familjen kvar, säger Hans. - Spann-Karin var min farmors morfars farmor och sedan jag var barn har jag hört min pappa och min farmor prata om Spann-Karin och Spann-byn, fyller Kerstin Söderström i. - Som barn visste jag inte mer än att det stod för något väldigt bra, men det var först som vuxen som jag läste vad en annan ättling till Karin skrivit om henne – och då förstod jag plötsligt hur det hängde ihop. Karin tror på det mesta av det som brukar berättas om Karin. - Jag tror ju att hon gick till Stockholm och jag tror att hon träffade kungen personligen. Sen det där med hatten det ställer jag mig lite tvivlande till. Men jag tycker att det är ett väldigt bra slut i alla fall på den kamp som hon förde i så många år – att hon fick känna att det var värt allt arbete. Någonstans i protokollen kalls Karin ”trätlysten” men det tror inte Kerstin på. - Nej, skrattar hon, hon var nog bara envis, riktigt envis. Hon ville ju ha rätt. Hon visste att hon hade rätt till gården! Men det är klart ett fruntimmer som stod på sig hon fick väl det epitetet. Spann-Karin lyckades bevisligen få tillbaka gården. I Husförhörslängden så har man strukit ordet kolare och skrivit till hemmansägare vid Jans namn. Och i protokollen står det att Spann-Karin lämnat både skriftliga och muntliga redogörelser, vilket skulle kunna betyda att hon faktiskt var i Stockholm och träffade kungen. Historien om den höga hatten däremot, lär aldrig kunna varken bevisas eller motbevisas. Men Bisse Falk i Norrbärke tycker att man inte ska förkasta sanningshalten bara för att man inte kan bevisa allt med dokument. - Jag tror mycket på muntligt berättande, och jag tror ju att eftersom det finns så mycket belagt, som man vet stämmer så kan mycket av historien vara sann. Bisse Falk menar att detaljerna om till exempel cylinderhatten kanske i själva verket är det som gör att berättelsen har kommits ihåg genom århundradena. - Om hon inte hade haft de där attributen så hade hon kanske glömts bort, nu blev det ju inte så. Och historien om den fina platsen i kyrkan stämmer sannolikt också – som hemmansägare hade de rätt till en finare plats. Den här sortens historier spelar en viktig roll i bygden, tror Bisse Falk. - Det är aldrig rätt att vara den som är nedtryckt, och en sån här historia kan tala om att det finns en liten strimma av hopp. Även om det inte var så många som tog chansen att strida för sin rätt så kan det ha varit skönt att veta att någon tog möjligheten och näpsade bruket. Vad finns kvar i arkiven? Att gå till Kungs var många gånger det sista halmstået för den som ville söka om nåd eller upprättelse. På Riksarkivet i Stockholm finns långa korridorer fyllda med skrivelser från människor som ville ha kunglig hjälp för att ändra eller lindra tidigare domar eller beslut. Anna- Karin Hermodsson som är arkivarie har tagit hissen ner i arkivet, till plan fem, många gånger för att hantera de här handlingarna. - Här förvaras Justitierevisionens arkiv som har mycket handlingar från Högsta Domstolen med föregångaren, Justitierevisionen. Men också en del andra typer av arkiv som innehåller material där människor sökt nåd eller besvärat sig över tidigare beslut. Och här finns material från 1600- talet och framåt, berättar Anna-Karin Hermodsson. - Möjligheten att skicka in besvär, nådeansökningar etc började formaliseras i och med att Svea hovrätt kom till 1614. Svea Hovrätt skulle döma Kungens dom och redan efter ett år så kom en ny rättegångsförfattning som sa att om det hände något som gjorde att man kunde ändra domen, så hade man möjlighet att begära revision eller nåd. Det här gör att vi har en hel del handlingar kvar som har med revision eller nåd att göra. Anna-Karin Hermodsson har lagt fram många dokument på ett av borden nere i arkivet. Hon förklarar hur handlingarna systematiserats på Riksarkivet. - Man har lagt handlingar från 1600-talets slut fram till 1980-talet i två huvudserier. Dels det som kallas för "revisionsakter" vilket är civila tvistemål vilket leder till dom. Den andra serien heter "utslagshandlingar" och är de resterande handlingarna, dvs besvärs- och nådeärenden, alla livstids- och dödsdomar plus en mängd administrativa mål. - Det här gör att det är ganska lätt att hitta ett ärenden, berättar Anna-Karin Hermodsson. Bland de handlingar Anna-Karin tagit fram finns karduansmakargesellen som inte ville arbeta kvar hos arbetsgivaren och Olof Norman som 1764 ville gifta sig med sitt halvsyskonbarn. Just ansökningar där man ville få tillåtelse att gifta sig innan 21 år är en stor och vanlig post bland dessa dokument. Och så tar Anna-Karin fram ett nådeärende, en tjock akt, från livstidsfången Anders Pettersson Ting 1886 från Centralfängelset i Landskrona. Han blev häktad 1854 och dömdes därefter för poströveri och mord. Under alla år skickade han nådeansökningar och fick till slut efter 31 år förskoning av Kungl. Maj:t. Sammanfattningsvis säger Anna-Karin Hermodsson att karaktären bland dokumenten är mycket blandad, och att det inte bara är de värsta brotten som finns bland de här handlingarna. - Det är även småfolket som av olika anledningar ifrågasatte beslut som var tagna av lägre instanser. Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

22 Dec 201424min

Maria Fredrica Thelin bodde i Gamla Stan i Stockholm för drygt 200 år sedan. Hon växte upp under goda omständigheter i hovets närhet i slutet av 1700-talet men slutade sina dagar utblottad, sjuk och utan heder. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Släktforskaren Agneta Gustavsson är ättling till Maria Fredrica och har för första gången sökt upp den gata där anmodern bodde i början av 1800- talet. Maria Fredrica Thelin hade oturen att leva i en tid då hennes möjligheter att själv styra över sitt liv var ytterst begränsade eftersom hon som gift kvinna var helt beroende, eller underställd, sin man. Och det var när han försvann som hennes svårigheter började. - Maria Fredricas pappa, Erik Åkerberg, jobbade som ståndsdrabant i slottet, dvs han var en del av vakt som Gustav III hade för att vakta den privata delen av slottet gentemot den offentliga delen, berättar Agneta Gustavsson. Allt verkade ha varit bra för Maria Fredrica fram till hennes pappa dog. Han dog bara en vecka efter att Gustav den III mördades på maskeradbalen 1792. Han lämnade efter sig hustru och en stor barnaskara, varav elvaåriga Maria Fredrica var en. Bara några år senare, innan hon ens fyllt 16 år, blev hon bortgift med den dubbelt så gamle skräddarmästaren Mathias Thelin. Och vad som såg ut som en trygg försörjning för henne fick ett abrupt slut när skräddarmästaren en dag 1806 rymde och lämnade Maria Fredrica och deras tre små barn ensamma. Historien om Maria Fredrika har varit bortglömd i generationer. Det var först när Agneta Gustavsson försökte hitta förklaringen till varför en liten flicka från Stockholm hade hamnat mitt bland hennes anor av torpare och arbetare som historien rullades upp. Flickan som Agneta Gustavsson hittade i kyrkboken visade sig vara Maria Fredricas dotter. Hon hette Gustava Kristina, och bredvid hennes namn stod den lilla anteckningen "moder och fader okänd", som var en laglig möjlighet vid den tiden. Men Agneta Gustavsson gav sig inte. Hon blev nyfiken och letade igenom alla församlingsböcker över födda 1817 i Stockholm utan att där finna föräldrarna. Det var först när hon kom på tanken att leta i Allmänna Barnhusets intagningsbok som hon fick napp. - Som nummer 517 stod hon där, Gustava Kristina Thelin. När Agneta Gustavsson fick se intagningsboken var inte mamman anonym längre. Hon stod men namn och där fanns också anteckningar om att Maria Fredrica misskött sig. - Jag blev intresserad och började nysta i historien, berättar Agneta Gustavsson som genom åren genom åren besökt många arkiv för att finna förklaringen till varför Maria Fredrica lämnade bort sitt barn. Däribland slottsarkivet som ligger i direkt anlutning till slottet och bara ett stenkast från Finska Kyrkan. Agneta Gustavsson hade tidigare inte besökt Finska Kyrkan där hennes anmoder en gång gifte sig med skräddarmästaren Mathias Thelin. Varför han några år senare lämnade hustru och tre barn vet inte Agneta. I och med att Mathias rymde försvann också Maria Fredricas skyddsnät. Hennes mamma hade blivit änka för andra gången, var inte helt frisk och till åren kommen. - Jag misstänker att hon gått hos folk och gjort enklare hushållsgöromål. Men det man ser är att hon börjar en oändlig vandring från lägenhet till lägenhet. Hon letar efter rum, pengar och jobb för att kunna försörja sina tre barn, berättar Agneta Gustavsson. Två år efter att Maria Fredricas man försvann, år 1808, skriver hon ett brev till Allmänna Barnhuset för att få hjälp. - Och då har hon det ju inte lätt eftersom hon skriver ett sånt brev, och man kan också se att barnen är i på Barnhuset eller i fosterfamiljer i perioder men sen kommer hem till henne. Så jag får för mig, säger Agneta Gustavsson, att hon kämpade som ett djur för att hålla familjen intakt. - Sen går många år då hon inte finns i rullorna överhuvudtaget. Inte förrän runt 1815- 1816 då hon börjar stjäla och finns i polisprotokollen. Och det börjar med att hon stjäl en schal från skräddaränkan Maria Söderman. Men det är inte nog med att Maria Fredrica börjar stjäla. Med sig har hon dotter som fötts utanför äktenskapet. Och eftersom skräddarmästaren fortfarande är spårlöst borta skrivs Gustava Kristina in i kyrkboken som oäkta. Med ett litet barn på armen går hon runt i Stockholm för att söka bostad och då vid ett tillfälle blir lockelsen för stor när hon ser en portmonnä hos hyresvärdinnan. - Hon blir gripen direkt och det blir en polisanmälan, men det märkliga händer att hyresvärdinnan vädjar till rätten att de ska skona Maria Fredrica. Men trots det döms hon och fick för första resans stöld till 12 dagars fängelse på vatten och bröd samt kyrkoplikt. Maria Fredrica fortsätter sin brottsliga bana och nästa gång Agneta Gustavsson hittar dokument om henne har hon stulit en svart prickig klänning och två lakan. Hon går till pantbanken för att få pengar, men där känner man igen klänningen och hon grips. - Hon hamnar i häktet och under några veckors tid i december 1818 flyttas hon mellan den kalla häkteslokalen i källaren till rättegångslokalen där hon blånekar att hon tagit klänningen. Men vid ett tillfälle har fru Waltman som hävdade att hon ägde klänningen med sig de utklippta bitarna som matchar klänningen Maria Fredrica ville sälja på pantbanken. Persedlarne blefwo nu uppwiste, hvarwid Waltman framtog åtskilliga Lappar, såwäl af det i klädningen öfwerblefne tyg, som äfwen den i fodret befintliga Lärftsort, hwilka wid jämförelse härmed till alla delar syntes öfwerensstämmande, så att de af Waltman för armhålen frånsprättade lärftstycken med berörde Foder alldeles sammanpassade, hwarjemte Waltman erinrade att de på Lakanen förut befintlige Märkbokstäfwerne M och W woro frånsprättade, hvilken åtgärd Thelin erkände sig hafwa widtagit. -Och hon fick ett hårt straff för andra resans stöld, sex par ris och ett år Spinnhusarbete. Maria Fredrica ber för sitt liv och skriver till Svea hovrätt att hon inte skulle klara det hårda straffet och ber att få slippa på grund av hennes hälsa eftersom hon har kramper och epilepsi. Härmed vågar en olycklig brottsling i allerdjupaste ödmjukhet bönfalla om förskoning från det af Stockholms Norra Förstads Wästra Kämnärsrätt den 15de innevarande December mig ådömde Kroppsstraff af Sex par Ris för begången Stöld. Denna på rättvisa Lagar grundade dom kan af mig icke klandras; jag inser, fast försent, vådan af mitt brottsliga förhållande och finner ingen annan utväg öfrig än att med ångerns bittra tårar fly till milde och högt upplyste Domare för att om möjligt vinna förändring af detta nesliga Straff - Mänsklighetens vänner! Hjelpen en olycklig Moder, som i dessa ögonblick är hardt nära att förtvifla vid åtanken på de barn som omgifva henne. En mildring i Straffet är ännu en ytterligare begäran, hällst jag såsom besvärad af fallandesjukan ej utan äfventyr för lifvet ser mig i stånd att detsamma kunna undergå. - Risstraffet omvandlas till åtta dagar på vatten och bröd och hon placerades i Spinnhuset på Långholmen och dör två månader senare, den 5 april 1819, 38 år gammal. Så hon var uppenbarligen inte av god hälsa, avslutar Agneta Gustavsson. Samhällsställning var färskvara på 1800-talet Marie Lindstedt Cronberg är docent i historia vid Lunds universitet och hon har i sin forskning främst fokuserat på hur ensamstående kvinnor med utomäktenskapliga barn kunde försörja sig. Maria Fredrika Thelin blev ju övergiven av sin man och hade alltså från början inte samma stämpel på sig som kvinnor med utomäktenskapliga barn hade, men det gjorde inte någon stor skillnad tror hon. - Nej det tror jag inte för de tjänster som har stått henne till buds är ju varit pigtjänster - om hon inte hade haft ett arv, en utbildning eller något annat att falla tillbaka på. - Men just den här kvinnan får ju ett utomäktenskapligt barn ett par år innan hon dör, och det gör att hon går från ett fattigt och svårt liv till ohållbar och omöjlig livssituation. När det barnet föds tappar hon sitt anseende, nu tycker man sannolikt inte längre synd om henne. --- - Den kvinna som uppfattas som änka har en hedervärd position, men om hon uppfattas som lösaktig och möjlig att ifrågasätta så sjunker hennes möjligheter på arbetsmarknaden och i omgivningens ögon, säger Cronberg. Maria Fredrika blir ju övergiven av sin man, och även om hon själv fick leva under stora svårigheter, så var det nog hennes man som bar på skulden för det inträffade, menar Marie Lindstedt Cronberg. - Den som ska missaktas i det här fallet är helt tydligt hennes barn. Den som överger fru och tre barn är en föraktlig person, en brottsling som ska uppsökas utan myndigheterna och föras tillbaks till sitt äktenskap. Mannens försämrade heder spiller inte över på hans hustru, hon hade sannolikt sin heder i behåll, tror Cronberg. - Men om hon skulle inleda lösa relationer med andra män sedan hennes man försvunnit så skulle jag tro att han snabbt blir omdefinierad från sin änkestatus till något helt annat. Rollerna i det tidiga 1800-talet är strikta och fast reglerade. - Mannen har en överordnad position, men han har också plikter som följer med det ansvaret. Han har ett husbondeansvar och ett ansvar för försörjningen. Och just i hans egenskap som husbonde så ska myndigheterna kunna ha en direktrelation med honom , han ansvarar för sitt hushåll, för att allt står rätt till. När mannen försvinner så finns det inget skyddsnät utöver vad som eventuellt församlingens fattigvårdskassa kunde bidra med. - Det gamla samhället bygger på att kvinnan tog sitt ansvar och att mannen tog sitt - och äktenskapen är i princip livslånga. Skilsmässor var uteslutna för de flesta , kanske kan man räkna med cirka 200 per år i hela landet vid den här tiden, tror Cronberg. Maria Fredrika kom ju från ganska goda ekonomiska omständigheter, hennes far hade en position vid det kungliga slottet. Men vad hon hade varit tidigare spelade ingen roll när väl olyckan drabbade. - Samhällsstatusen är färskvara. Man föds på ett vis, efter hand utvecklas tillvaron på ett annat vis och på ålderdomen så är de flesta människor i det här landet utblottade och utfattiga. Det finns inga skyddsnät. Väldigt få personer kan dra sig tillbaka och leva på besparingar, utan man kan alltid falla också från ganska höga positioner och hamna bland de medellösa. Men att förlora sina pengar och bli fattig innebar inte automatiskt att man också förlorade sin heder. - Heder låter för oss idag om något väldigt fint och storvulet men så har det inte alls varit. Hedern var nog en ganska basal egenskap som nästan alla föddes med - såvida man inte var född utom äktenskapet. Hedern kunde man odla, förvalta och förbättra, och så kan man tappa den om man utför brottsliga handlingar eller är osedlig - men att förlora pengar innebär ingen förlust av hedern. Att födas som utomäktenskapligt barn innebar att man hamnade helt utanför familjens normala skyddssystem berättar Marie Lindstedt Cronberg. - Det har ju sin enkla grund i att man står utanför arvsordningen, man står utanför själva samhället. Om ens släkt är besutten så ärver man inte huset i staden eller marken på landet. Det kan låta som att hedern har med ekonomiska tillgångar att göra, men det har med andra faktorer att göra menar Marie Lindstedt-Cronberg. - Det är tvärt om - det är just för att man anser att det utomäktenskapliga barnet inte har någon heder som det får den här svaga positionen i samhället , och sedan följer ekonomin med. Det var inget vanhedrande att vara fattig. Väldigt många människor var kolossalt fattiga och ägde i princip bara kläderna de hade på kroppen men de hade ändå sin basala heder. Det hade inte de barn som var födda utom äktenskapet. Brottet som Maria Fredrika begår ser inte så allvarligt ut med våra moderna ögon, hon hade stulit lite lakan och en klänning. - Ja, tjuven är mycket illa sedd i 1800-talets samhälle eftersom tjuven kan slå undan benen för andra människor som själva har det svårt, kommenterar Cronberg och fortsätter: - Vanliga människor 1818 hade väldigt få ägodelar, och om tjuven tar ens enda rock eller ens enda ko eller enda arbetsredskap så kan man ju själv duka under av umbäranden. Och en klänning är dyrbar vid den här tiden. Också kvinnor inom borgerskapet hade kanske råd att sy upp en klänning per år. Under den senare delen av 1800-talet skedde enorma förändringar i samhället när industrialiseringen satte fart, och det innebar också att kvinnornas situation förbättrades. Men Maria Fredrika hade otur som föddes innan allt detta skedde: - Hon har oturen att leva i tiden som precis föregår industrialiseringen. Hade hon fött 50 år senare hade hennes utkomstmöjligheter varit helt annorlunda. Industrialiseringen är jätteviktig för de kvinnor som lämnar sina män för att de är våldsamma eller super och inte sköter om familjen. Det öppnas helt andra möjligheter att också kunna leva på sin lön i u med industrialiseringen. Också straffen Maria Fredrika döms till förändras bara 50 år senare. - Hon döms till risstraff, det avskaffas 1855, hon döms till kyrkoplikt som också det försvinner 1855, och det fängelsestraff hon får försvinner också efter hand. - Så hon har verkligen ingen tur med sin placering i kronologin, slutar Marie Lindstedt Cronberg. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Tommy Engmanslaktband@sverigesradio.se

15 Dec 201424min

1808 föddes i Stockholm en liten flicka som hette Therese Bruce. Hon dog 1885 på Gotland men då som man vid namn Andreas Bruce. Som vuxen hade Andreas en liten dotter som kallade honom far. Han var i själva verket biologisk mor till flickan, som med tiden förde släkten vidare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Therese Andreas Bruce är ett livsöde som fascinerat både i sin egen tid och i vår – nästa vinter planeras det en teaterföreställning på Gotland om denna märkliga person. Therese Andreas själv var angelägen om att världen skulle få veta allt om hans liv, och skrev ner sina minnen när han blivit äldre. Minnesanteckningarna har förvaltats av Hilbert Björkdahl, som bor i Vetlanda, men idag finns den på Landsarkivet i Visby. - Therese Andreas Bruce var min mormors mormor. De flesta som pratar om henne säger ”han”, men jag säger ”hon” – det är ju ändå min mormors mormor, säger Hilbert.Han var ganska vuxen när han första gången fick höra talas om sin märkliga anmoder.-Jag var nog i 20-årsåldern. Min mamma antydde att det fanns några memoarer liggande någonstans, och man sa att min mormors mormor var ”utklädd” hela livet, och man sa också allmänt att ”det måste varit ett väldigt lidande för henne”. De där memoarerna, som Hilbert Björkdahl fick höra talas om som ung finns bevarade, och det är de som gör att vi idag vet hur Therese som senare blev Andreas tänkte, kände och hade det under sitt komplicerade liv. Familjen Bruce var av gammal skotsk adel. Pappan, Adam Bruce, var page vid Gustav den III:s hov, och var med på den berömda maskeradbalen då kungen sköts. Familjen var stor, de var många syskon och rent materiellt hade familjen det ganska gott. Men av den ganska frispråkiga memoartexten förstår man att det inte bara var enkelt. Fadern förgrep sig på både den unga Therese och hennes äldre syster. När han fick kritik försökte han hävda att han bara skulle se om flickorna var lättledda. Nu vill jag förflytta mig till mitt 14de år, min syster och jag skulle på en gång läsa oss fram till Herrans heliga Nattvard. Wår pröfning af vår Far fortsatte och tilltog nu voro vi stora och utbildade och vackra, att det var mera frästsamt för honom och som han ingen sysellsättning hade annat än hvad som förut är nämnt, skulle han något roga sig med, ty det står i Skriften ”Fåfäng gå lärer mycket ondt”. Wi talade om det då för Prosten, som umgicks i vår faders hus och han talade vid wår Far om saken, han hade svarat att det var bara för att pröfva oss, om vi voro lättsinniga och lätta att förföra, och mig för att han ville se om jag vore gosse som jag sagt honom. (…)Vår Far var inte kallblodig under sina försök utan det svårasste var att {det] var en vålldsam Pasjon, atta man kunde förskräckas och bli rädd, blek var han som lik och darrade då det öfveföll honom, då sade vi Prosten huru han bar sig åt när han skulle pröfva oss då förstod Prosten sanningen och förebrådde honom strängt hans fel, men det hjelpte inte mycket, vi måste akta oss att vara ensamma med honom. När Therese är sexton år har hon bestämt sig – hon vill inte vara kvinna, hon ÄR inte kvinna. Tillsammans med pappan går hon till en doktor för att få hjälp. Han tog mig med sig i ett enskildt rum, gjorde undersökning på alla sätt, jag beskrev huru det var, han yttrade ej ett ord, men jag sa när han gick ifrån mig, om jag ej får gå med Byxsor kan jag inte lefva. (…) Och när han skrifvit och satt sitt sigill under, tog vi afsked; utan att wi fick något af honom eller han af oss. Vi visste ej heller hvad han skrifvit förr än när vi kom dit där Hästen var insatt, då läste far min det för mig.Vi satte oss upp i vagnen körde utom tullen, där var ett Wärdshus kallat Mäster Anders; där tog vi in till bästa, åt litet, drack ett glas vin tillsammans; Då sa Far min, Skål, min nya son, se till att du gör heder af dig Andreas skall du heta, det är min Farfaders namn. - Therese uttalade tydligt att hon inte vill vara något annat än en man, säger Hilbert Björkdahl. Det sa hon ju också under läkarundersökningen. Efter det var hon ju jättelycklig, när hon kom hem och fick sätta sig på manssidan i kyrkan, iförd manskläder.Han tror att doktorn genom sitt agerande räddade livet på sin unge patient.- Den läkaren var så klok att han förstod att den här kvinnan till hela sitt hjärta ville vara en man, och att hon skulle ta livet av sig om hon inte fick leva som man. Från och med nu heter den unge Bruce ingenting annat än Andreas, och rent medicinskt så har man bestämt sig för att han är hermafrodit, dvs tvåkönad. Han får av en slump erbjudande om att flytta till Gotland och bli rättare på en stor gård. Arbetet verkar gå ganska bra, men man förstår att det talas om denne märklige Andreas som nog kanske ändå är en kvinna. Vid ett tillfälle blir han utsatt för ett våldtäktsförsök av en grupp män, och vid ett annat tillfälle kommer en främmande kvinna fram och ber att få ta et titt på som hon säger, hur Naturen har skapat honom. Ett äldre fruntimmer bad mig när jag kom in i hennes förmak, om det vore möjligt få se huru natturen hade danat mig? Jag svarade artigt, att aldrig någon, ännu mer än Docktorn fått tillåtelse därtill och bad henne förlåta, att detta vore för mig omöjligt, jag kysste henne på handen bockade mig och ville gå, då bad hon mig vänta, gick in i ett annat rum och gav mig 50 Rd (riksdaler) samt bad mig hålla till goda. -Hon lockade uppenbarligen både kvinnor och män – senare i livet levde hon ihop med en kvinna. Det var säkert en riktig kärleksrelation, tror Hilbert Björkdahl. Men den kvinna som Andreas med tiden skulle leva samman med hade han ännu inte träffat, där han satt som framgångsrik rättare på den gotländska storgården. Det är där en kväll, som tar livet en ny vändning. Andreas hade suttit tillsammans med ett antal män och det hade druckits en hel del alkohol. En av männen, Inspektör Nyström, blir kvar på natten. När vi nu en afton hade rumlat om med hvarandra var och Inspektoren med, det blef sent han bad att få ligga qvar vegen var lång, jag biföll glömmande mig helt och hållet att ara försigtig och följden blev (…)att jag hade förgått mig, i efterlåtenhet och det hade jag, att tacka min något upprymda Sinnesstämning och min oeftertänksamhet för. Hilbert Björkdahls tolkning av den här händelsen är att Andreas blir ett offer för nyfikenhet och elakhet.- Jag tror att grabbarna runt min morors mormor hade slagit vad. ”Det där är en kvinna”. Och Nyström var väl den som skulle bevisa saken. Och när Therese-Andreas insåg att hon var gravid stod hon helt ensam – Nyström hade redan en fästmö. Med tiden föds en liten flicka som omedelbart blir bortlämnad till en prästfamilj på Gotland. Men Andreas har ändå en intensiv kontakt med sin dotter. -Min mormors mormor hade kontakt med dottern hela tiden, berättar Hilbert Björkdahl. Till slut så fick flickan två pappor, för Nyström erkände faderskapet och också Andreas blev kallad pappa av den dotter han var biologisk mor till.- Andreas skrev väldigt eldiga kärleksbrev till sin dotter. Alla svar från henne är brända, men som tur vad fick de inte tag på säcken med breven från far till dotter. Andreas Bruces efterlämnade bok om sitt liv lämnades över till Hilbert Björkdahl av hans morbror som ville lämna vidare boken till släktens äldste son innan han gick bort. Boken har bevarats trots att tidigare släktled har skämts för sin anmoder och hennes historia. - Idag är det fantastiskt att historien finns kvar och att man kanske kan hjälpa dagens människor med den här läggningen att inse att det inte är så konstigt. Berättelsen om Therese Andreas Bruce levde länge i människors minne. Hilbert Björkdahl har faktiskt själv träffat en person som i sin tur hade träffat Andreas.- Andreas arbetade som lärare på södra Gotland, och när jag var ung grabb spå 50-talet så träffade jag en gammal kvinna som hade haft Andreas som lärare. Hon berättade hur barnen försökte kika in på utedasset för att utröna om Andreas satt eller stod när han kissade.- Det visade sig att hon satt, säger Hilbert Björkdahl, och konstaterar att 200 år går ganska fort. Förra året gavs Therese Andreas Bruces anteckningar ut i bokform. Boken heter "Therese Andreas Bruce: En sällsam historia från 1800- talet" och är skriven av Inger Littberger Caisou-Rousseau. Andra som levde på liknande sätt i historien Förutom att det pratades en hel del om Therese Andreas när han levde, skrevs det också en hel del i pressen om både Andreas och andra som var i samma situation. Det berättar Jens Rydström som är historiker och professor i genusvetenskap vid Lunds Universitet. - Det var inte särskilt vanligt, det kan man inte säga. Men vi vet nu att det funnits ganska många fall av framförallt kvinnor som klädde sig i manskläder av olika skäl i historien, berättar Jens Rydström. I en bok som skrivits av ett par holländska forskare beskrivs fall från hela Europa med just kvinnor som klär sig i manskläder av olika andledningar. Det kunde vara att de ville ut och resa självständigt eller dra ut i krig, för att nämna ett par exempel. - Men hur dessa personer tänkte över sin egen könstillhörighet, det vet vi ju inte idag. Oftast kommer de här personernas berättelser fram när de blir avslöjade och det blir rättegång. Spåren finns idag i rättegångshandlingarna. - De här personerna döms för transvestismen, eftersom det i Bibeln stod att det var förbjudet att klä sig i det andra könets kläder, berättar Jens Rydström. Det finns också ganska många fall där kvinnor inte bara klädde sig i manskläder utan också gifte sig med en kvinna. - De som upptäcktes dömdes för gäckeri med äktenskapet. Ett sådant känt fall från Sverige är Ulrika Eleonora Stålhammar som levde på 1700- talet. Hon klädde sig i manskläder och kallade sig för Vilhelm Edstedt, tog värvning och gifte sig med en kvinna. I och med att Bibeln var en auktoritet långt in på 1900- talet och att det där otvetydigt står att det var förbjudet att klä sig i det andra könets kläder, var det nödvändigt med en attest eller dokument från antingen präst eller läkare. - Om någon sedan idkade otukt som emot naturen är, dvs hade sex eller gifte sig med en person som kanske var av samma kön, beroende på hur man definierade personen, så var ju också det brott ända fram till 1944. Det hjälpte inte att påstå att man var exempelvis hermafrodit utan undersökning eller intyg, säger Jens Rydström. Längre tillbaka i tiden, innan läkaren undersökte och skrev intyg, utfärdade prästen intygen. Men prästen gjorde inga grundliga undersökningar där han klämde på kroppen, berättar Jens Rydström. I vissa fall kunde de tillkalla en barnmorska, en Jordemor, som hade hand om de regionerna. Men även då kunde de ibland bara klämma utanpå kroppen och inte göra någon grundligare undersökning. I reportaget om Therese Andreas hör vi hur en inspektor är tillsammans med Therese Andreas och att det kan ha varit ett vad som låg bakom den händelsen.. - Therese Andreas var på sätt och vis en vandrande provokation mot ett könsuppdelat patriarkalt samhälle och nyfikenheten var ju förstås stor och människor ville ju få reda på hur det egentligen såg ut där nere. Och kanske inspektorn var provocerad och ville bevisa sin manlighet, spekulerar Jens Rydström. Jens Rydström berättar att det var förståeligt att folk var nyfikna på Therese Andreas, speciellt som han bodde på en mindre ort. Intresset för transberättelsen har blivit större de sista åren. - Det är ju fantastiskt att berättelser som den om Therese Andreas lyfts fram, och det visar också på att tiden är mogen för att berätta transpersonernas historia, avslutar professor Jens Rydtröm. Om man tror sig ha en ana med liknande bakgrund kan man leta i domböckernas protokoll. I kyrkböckerna kan det också finnas noteringar om en person var hermafrodit. Om dessutom läkarna varit inblandade för att skriva intyg finns läkarutredningar att tillgå. Och vet man namnet på personen kan det vara värt att titta i personregistren för läkartidskrifter eftersom flera av de här personerna har beskrivits av läkare inför lärda sällskap. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Hilbert Björkdahlslaktband@sverigesradio.se

8 Dec 201424min

Ingeborg Jönsdotter levde i Stockholm i mitten av 1500-talet. Hon ansågs förlora sin heder när kungen våldtog henne. Och de döttrar Ingeborg fick ärvde omvärldens syn på mamman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kvinnor hindrades ofta från att sköta sin egen ekonomi och att utöva yrken.Deras roll blev istället en annan. Inom framförallt adeln och borgarklassen blev kvinnornas roll att binda samman familjer genom giftermål, men som personer ansågs de inte tillräckligt viktiga för att nämnas vid namn i olika dokument.Genom ett historiskt fynd har plötsligt några kvinnor som levde i skarven mellan 15 och 1600 blivit synliga för oss. I finska Riksarkivets gömmor fann den finska forskaren Tiina Miettinen för några år sedan ett dittills okänt manuskript som skrevs av Johan Bure och som handlar om den kända Bureätten.Urban Sikeborg i Sollentuna fick uppdraget att tyda texten och där fann han ett unikt material som visar hur livet kunde te sig för kvinnor vid den här tiden. Det handlar om Ingeborg Jönsdotter, hennes tre döttrar och deras förlorade heder. Allt börjar med att kungen, Erik den XIV, fick syn på Ingeborg.- Hon blev våldtagen av kung Erik och efter det blev hon ”bolerska” alltså älskarinna till en högt uppsatt adelsman som hon fick ett barn med, berättar Urban Sikeborg. Till slut blev hon bortgift med en person som var klädskrivare på slottet, en viktig position som innebar att man hade hand om tygförråden. - Man ser att hon har blivit omhändertagen i den meningen att hon blir bortgift och alltså får sin försörjning när man tycker att hon har använts tillräckligt, säger han. Ingeborg som alltså redan har en utomäktenskaplig dotter, får två till med klädskrivaren på slottet. Och Urban Sikeborg menar att man ser på döttrarnas liv att deras mamma inte hade något särskilt högt anseende.Den äldsta dottern Elisabeth blir bortgift med en fin karl, Jacob Larsson, son till borgmästaren. Men äktenskapet blir olyckligt. Han far bort till Frankrike i flera år och lämnar henne utan några andra möjligheter att försörja sig än att ge sig i lag med en annan man.1599 får Elisabeth höra att hennes man är på väg tillbaka, och då är hon gravid. Hon tar då kontakt med en trollkunnig kvinna och tillsammans klipper de ut en bit tyg ur makens byxor som de bränner, allt för att han inte ska komma tillbaka.- Men han kommer tillbaka, och då stämmer han henne inför tinget för hordom med en rad män, berättar Sikeborg. Elisabeth svarar att det är sant att hon levt i hor med den siste mannen, men det var makens fel eftersom han lämnat henne och barnen utan möjlighet till försörjning. Han har ju dessutom levt tillsammans med en prostituerad kvinna kallad ”kanariefågeln”, under sina år i Frankrike.Men Elisabeth fängslas i väntan på rättegång. Kanske blev hon straffad för hor, hennes vidare öde är försvunnet ur historien. Det går illa också för Ingeborgs dotter Margareta. Hon hamnar inför rätten, när man finner ett dött, nästan fullgånget barn som hon har fött. Margareta blir anklagad för mord på barnet, men hon säger själv att hon fått missfall. Fadern till barnet är en gift man och en viktig person på slottet, som tjatat på Margareta länge, berättar hon för rätten.- Hon säger att ”han har gått efter mig länge och väl och bett mig att jag ska ligga med honom”, hon berättar hur hon fått gåvor av honom. När hon sedan blir gravid så har hon inte berättat det för mannen.- Nu sprids ett rykte i Stockholm som säger att mamma Ingeborg nog varit med om att ta livet av barnet, berättar Urban Sikeborg. Hon råds att skaffa fram personer som kan tala för henne och hennes oskuld, men det verkar inte lyckas. Också den tredje dottern, Britta, lever i skam, ogift tillsammans med en man med hög position i samhället. - Hon var frilla åt en kronans fogde i Uppsala. Därefter hade hon ett förhållande med en person på slottet som hon fick barn med. Det är tydligt hur de här kvinnorna hela tiden finns i sfären runt slottet, påpekar Sikeborg. Britta blir till sist bortgift med en ryttare från Västergötland. Att de tre systrarna fick svårt att leva ”hedervärt” i samtidens ögon hänger ihop med det faktum att deras mor Ingeborg ansågs förlora sin heder när kungen förgrep sig på henne. - De blev lovligt byte. Så fort en person hade halkat ner på en viss nivå, så behandlades hon därefter, kommenterar Sikeborg.Kvinnor hade det särskilt besvärligt i det hänseendet, eftersom de inte hade stora möjligheter att försörja sig själva utan var beroende av män för sin försörjning. Urban Sikeborg menar att det rådde en hederskultur i Sverige på 15- och 1600talen. - Hedern och äran är din sociala förmögenhet. Den som inte åtnjöt samhällelig heder och status kunde bli utesluten från samhället. - Ta alla bråk man läser om, som handlar om vem som ska sitta var i kyrkbänkarna. Det visar ju hur hedern måste manifesteras utåt. Inte nog med att det var viktigt för egen del att man blev betraktad som en hedervärd person, varje skugga som föll över enskilda personer föll också över hennes släkt. - Dygder och ära kan ärvas till barn och barnbarn, särskilt inom adeln. Det innebär också att du kan födas med ett minuskonto, om du till exempel är född utom äktenskapet eller om du kommer från en familj som anses belastad. Kunskapen om de fyra kvinnornas öden i 15- och 1600talets Stockholm, kommer alltså från ett fynd som gjordes för några år sedan i Finlands riksarkivs gömmor. Fyndet är sensationellt i sig, det är nämligen en originalutgåva från 1613 av Johan Bures släktforskning om den enormt stora Bure-släkten. Det är en av de mest kända släkterna i Sverige, och det beror huvudsakligen på att Johan Bure, som levde mellan 1568 och 1652,ägnade mer än fyrtio år åt att forska i och skriva sin släkts historia. Men hittills har man fått lita till ett par ofullständiga exemplar från 1700-talets början. Nu har Urban Sikeborg rekonstruerat släkttavlorna, som snart kommer att ges ut på skiva. Johan Bures forskningsmetod var mycket egenartad för sin tid, vi skulle nog kunna frestas att kalla den modern. Släktforskning vid den här tiden handlade mest om att höja hederskontot, och gick ut på att beskriva adelsmännens ståtliga anor från kungar i en dimmig forntid, och helst skulle man kunna spåra anorna ner till Adam och Ev. Det är nog inte fel att kalla släktforskning vid den här tiden för ett slags sagoberättande. Också Johan Bure ägnade sig åt en del sådana överdrifter, men Urban Sikeborg menar att det faktiskt finns skäl att tro på det allra mesta han skrev. Det beror på att Johan Bure INTE gjorde som andra - han tog med också personer som inte höjde hedern för kommande släkter. Han tog med oäkta barn, och dödfödda barn, han tog med kvinnor, vilka annars inte ansågs föra anor vidare och han tog med personer som dömts för olika brott. Och framför allt så valde han att släktforska om en ofrälse släkt, och detta i en tid då anor per definition var något som bara adeln hade. Under året kommer en DVD med sökbart material från den nyfunna släktboken att göras tillgänglig. 1500- tals handlingar på Riksarkivet De svenska kyrkböckerna blev obligatoriska 1686 när en lag kom som ålade prästerna att föra bok över sina församlingsmedlemmar. Det är dom som är grunden för de flesta släktforskare. Och för många slutar spåren av anorna när de tittat igenom den tidigaste kyrkböckerna. Men faktum är att det finns material även från tiden före 1600, men de handlingarna är upplagda på ett helt annat sätt eftersom de skrevs av en andra anledningar än församlingsböckerna. Framförallt är det Gustav Vasas period som lämnat mycket material efter sig i form av olika räkenskaper som var till för att få in så mycket skatt som möjligt av befolkningen. När man möter människor i det här materialet så är det i första hand som skattebetalare. På Riksarkivet i Stockholm, sex våningar ner under jorden finns många hyllmeter med de här unika dokumenten. Jan Brunius var länge ansvarig för de här handlingarna och tar oss med ner i hissen för att visa några av de många handlingar som vittnar om hur kungens fogdar for runt i riket och samlade in skatt från vanligt folk till kronan. - Här sex våningar ner finns Gustav Vasas fogderäkenskaper som gjordes åren mellan 1530- 1630, berättar Jan Brunius. Varje fogde hade ett område på ungefär tio till tolv socknar som de skulle sköta. De skötte räkenskaperna och skickade dem till Kammaren som låg på Stockholms Slott där kungen själv deltog personligen i granskningen av räkenskaperna. Jan Brunius berättar att de som blev fogdar inte var adelsmän, utan exempelvis soldater eller bönder. Det viktiga var att de kunde läsa och skriva, vilket var ovanligt på den tiden. Fogdarna stannade i regel inte mer än fem år på samma ställe eftersom Gustav Vasa inte ville att de skulle bli lierade med folket. Det förekom också en hel del klagomål på fogdarna eftersom många var hårda och skodde sig också på böndernas bekostnad till exempel genom att lura till sig spannmål och annat. Om skatten inte kom in från fogden blev han personligen skyldig och även när han dog fick arvingarna ta över skatteskulden. Ett exempel som Jan berättar om var en fogde i Västmanland som tänt eld på ett hur och våldfört sig på husets kvinna. En del fogdar blev avsatta och till och med avrättade. - 1500-talet är spännande eftersom det är en övergångstid mellan Medeltiden och 1600- talet så den modena statsapparaten byggs upp med exempelvis länsstyrelserna. Det är ett mycket rikt material som finns här, berättar Jan Brunius och säger också att det är unikt att vi har så mycket sparat, ända uppemot 80% av allt som en gång fanns. I arkivet finns också dokument för de oxar som betalades som skatt och drevs från södra Sverige upp genom landet mot Stockholms slott. Jan Brunius har nyligen gett ut boken Vasatidens samhälle, En vägledning till arkiven 1520-120 i Riksarkivet.

10 Feb 201424min

Det finns några yrkesgrupper i det gamla Sverige som är lättare att både identifiera och spåra i våra arkiv än andra. En sån grupp är smederna som arbetade på landets många järnbruk genom århundraden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är lätt att tänka att smeder är lika med valloner, men de flesta smederna var faktiskt inte valloner utan kom från svenska och också tyska smedssläkter. När Ulf Spennare i Jörlanda räknar 12 generationer bakåt i rakt led på farssidan så hamnar han hos Mats Hansson Spännare, som var mästersmed på Ängelsbergs bruk i Västmanland. I sitt sökande efter uppgifter om Mats Spännare hittade han plötsligt en anteckning i ett gammalt rättegångsprotokoll. Mats Hansson Spännare återfinns i Ängelbergs bruks rullor första gången 1718. Då, samma år som Karl den tolfte dog borta i Norge, jobbade den 16årige Mats som kolgosse. Han arbetade sig uppåt i smedshierakin och blev till slut , 1735, hammarsmedmästare. Det är tre år senare, den 11 april 1738, som rättegången hålls, som hans ättling Ulf läst om. Den som är anklagad är Mats Spännares egen dräng Erik Månsson. Han hade stulit en järnstång ur ett förråd från sin bruksherre, kapten Söderhielm. Med järnet i handen smög han över ån till grannsmedjan, Stabäcks hammare, och där hade han bett en smed att kröka till järnet.Att stjäla järn var ett allvarligt brott, och inte alldeles enkelt att genomföra heller eftersom det dyrbara järnet var ordentligt inlåst. Men drängen Erik fann på råd. - Han hade sågat ett litet hål i ytterväggen och dragit ut sin tång genom det. Att han ville ha det krökt berodde nog på att det på så sätt skulle bli lättare att transportera.- Det var väl lite knepigt att få ner det i plånboken, skrattar Ulf. Det berättas att Erik behövde ha pengarna han kunde få för stången till att betala en gästgivarskjuts. Att skilja en bit järn från en annan låter ju som en knepig uppgift, men var i själva verket ganska enkelt. Järnet var stämplat så att man visste vilken smedja och vilken mäster som gjort det, men det fanns också andra sätt att förstå skillnaden på järn och järn.- De kunde se på järnets finhet varifrån det kom, berättar Ulf Spennare. Just det här järnet var fyrkantigt trekvartstum, och det gjorde att man visste att det tillhörde kapten Söderhielm på Ängelsbergs bruk. Under Rättegången försöker man finna en förklaring till varför drängen Erik gick till Stabäcks hammare för att kröka järnet. Man försökte leda i bevis att det inte var så konstigt, där var det nämligen ingen ordning på sakernas tillstånd. Det påstods att där tillverkades brännvis olagligt, och att det var allmänt rörigt och i oordning där.Kanske var det ändå inte så illa ställt med ordningen på Stabäcks hammare, för det verkar som att järnet förblev okrökt, trots allt.Mats Hansson Spännare blir inkallad till rätten som vittne, men han säger sig inte veta någonting om saken, men till slut blir ändå smeddrängen Erik Månsson dömd för stölden. I första skedet döms han till ett gatlopp, men straffet mildras senare till 4 par spö, dvs åtta piskrapp. Det var tillräckligt för att slå sönder en rygg. Ändå var det ett mildare straff än det som först utfärdades, då Erik Månsson dömdes enligt 49:e punkten i 1649 års järnbergsordning till gatlopp i ett varv. Ulf Spännares fru Marie är den som har gjort den mesta forskningen i de gamla dokumenten, och hon tycker sig se att Erik, trots det hårda straffet får en rättvis rättegång:, han är inte dömd på förhand. Vad som sedan händer med Erik vet de inte.Ulf Spennare har också hittat material i arkiven som gör att han varit tvungen att omvärdera sin egen bild av hur en smed på den här tiden såg ut.- Marie har hittat foton på senare män i släkten och de ser alla ut som jag – det är ganska små, seniga, starka envetna gubbar, skrattar han. Så bilden av den stora starka svartmuskiga smeden, den har jag fått göra upp med. Hammartingen Ulf Spennares ana vittnade i Hammartinget vilket var den rättsliga instans som fanns till just för smeder och andra som arbetade och levde inom bruken. Hammartingen är en viktig källa för den som vill veta mer om smeder. Ulf Berggren från Föreningen för smedsläktsforskning tycker att de här protokollen är en av de viktigaste källorna för den som vill forska om smeder. - Hammartingen var en speciell domstol för bergshanteringen. ”Bergstingen” var en mer generell term, som handlade om gruvhanteringen och liknande, men den del som handlar om smederna och bruken de hette Hammarting, berättar Ulf Berggren. - Man förde böcker över hammartingen i två exemplar vilket gör att det oftast finns åtminstone någon bevarad, fortsätter han. Det ena exemplaret finns idag på Landsarkiven och det andra finns på Riksarkivets i Bergskollegiums arkiv i Stockholm. Det senare finns tillgängligt på nätet via SVAR, som är riksarkivets web-institution. - Där finns dels vanliga domstolshandlingar, ganska ofta handlar det om smeder som sålde järn olovlig, men det är också mycket tvister mellan smeder och deras bruksägare, till exempel vid flyttningar. Reglerna sa att den nye brukspatronen skulle betala smedens gamla skulder när han flyttade, men det var inte alltid han hade berättat om sina skulder.- Det kunde givetvis ha legat i vägen så att han inte skulle få den nya anställningen, säger Ulf Berggren. Men hammartingsprotokollen är också en slags skråhandlingar där det skrivs in hur enskilda personer tar sig uppåt i hierarkin och får nya och viktigare positioner, ända upp till mästersmed och ålderman. Utbildningsgången var lång och därtill en smula hemlighetsfull, berättar Berggren.- Det var inte vem som helst som fick reda på hur det gick till att smida, utan ofta skrev de in släktingar. Yrket gick ju ofta i arv, så därför finns det ju stora smedssläkter, inte sällan med släktnamn, Allmogen vid den här tiden använde så kallade patronymikon, det vill säga, om far hette Anders fick sonen heta Andersson och dottern Andersdotter, men bland smedssläkterna var namnskicket ett annat. Man tog sig ett namn som sedan gick i arv till både söner och döttrar, ett släktnamn helt enkelt.Men bruket att tala om vem som var ens far det levde ofta kvar. Inte sällan ser man en blandning av båda namnskicken. Ulf Spännares anfader, till exempel, som vi hörde berättas om i början av programmet, hette ju Mats Hansson Spännare. För släktforskare idag innebär smedernas släktnamn att det ofta blir betydligt lättare att forska i arkiven. Ulf Berggren, från föreningen för smedsläktforskning tror att det finns flera förklaringar till att smedernas valde att ta sig särskilda släktnamn.Smedjorna var ju stora arbetsplatser som gjorde att det kunde bli svårt att skilja på folk, precis som förhållandet var inom armén.- Men sen var de också säkert inspirerade av vallonerna som ju hade släktnamn med sig när de kom till Sverige på 1600-talet, tror Ulf Berggren. Privata bruksarkiv Alla som arbetade på bruket bokfördes noggrant. I stora liggare skrev man in hur mycket de hade arbetat, vad de fick i ersättning och vad de hade tagit ut i form av mat och varor. Men bruken var privata och därför kan man idag inte vara säker att arkiven är bevarade eller öppna för allmänheten. I Surahammar får Släktband möjligheten att gå ner i ortens bruksarkiv tillsammans med Christina Sirtoft Breitholtz som är arkivchef från Arkiv Västmanland. Hon har fått låna nycklarna till källaren där alla gamla handlingar finns. Arkivet är ännu inte öppet för allmänheten och det finns hyllmeter efter hyllmeter av arkivmaterial som samlats under flera hundra år. - Det här är en skatt för de som vill hembygds- eller släktforska, och det vi jobbar på nu är att få det här arkivet tillgängligt för så många som möjligt, berättar Christina Sirtoft Breitholtz. De som jobbade på ett bruk, som ju är en industri, har stora möjligheter att hitta många dokument eftersom de skapade väldigt många noggranna handlingar för sin administration, berättar Christina Sirtoft Breitholtz. - Varje person som jobbade på bruket har på något sätt ett konto, och därför kan man hitta ett uppslag där det står vad exempelvis en smed fick i lön, vad han gjorde för att få lönen och vilka matvaror de hämtade ut. De äldsta handlingarna i Surahammars arkiv är troligtvis från 1700- talet. Christina Sirtoft Breitholtz tror att det kan finnas många arkiv som inte är tillgängliga och dolda likt det i Surahammar. Smedsforskaren Brage Lundströms anfader Nils Andersson Flodström En av de som ägnat många timmar i bruksarkiven är Brage Lundström från Västerås. Hans anfader Nils Andersson Flodström startade sin karriär som smed bara några mil norr om Surahammar. Nils var en ganska typisk smed både när det gällde den gängse karriärvägen men också för att han flyttade från bruk till bruk. - Hammarsmederna flyttade väldigt ofta. Jag kan tänka mig att det är ungefär som rekryteringen av en attraktiv yrkesman eller yrkeskvinna, säger Brage Lundström. Samuel Gustaf Hermelin startade ett bruk utanför Luleå som hette Selets Bruk. - Han rekryterade många smeder och masmästare från bruk i södra Sverige, och antagligen lyckades han intressera Nils att flytta upp till Luleå. De första som kom dit var masmästarna. Troligtvis var resan dit strapatsrik, berättar Brage Lundström, som försökt rekonstruera hans resväg. - Han måste ha endera på Arbogaån eller med häst och skjuts till Arboga. Därifrån tog de en Mälarjakt till Stockholm där de bytte till större fartyg, segelfartyg, upp till Luleå vilket tog en vecka eller så, berättar Brage Lundström. - Sen tog de sig längs Luleälven till bruket som ligger ett par mil från själva Luleå. Kan man då genom dokumenten se hur Nils var som person? Ja, han fick ofta gratifikationer för väl utfört smide, berättar Brage Lundström. - Och då var jag en gång till Uppsala för att forska och se om Nils var duktigare än de flesta andra smeder, så att jag skulle kunna skryta. Men det lyckades jag inte uttyda. Men det fanns en smed som fick väldigt lite pengar. - Jag tänke att han måste ha varit en dålig smed eller kanske lat. Men när jag tittade i Bruksinspektorns handlingar fann jag en post där 1 Riksdaler skulle betalas ut till den här smeden för sprit till "den sjuke smeden". Det visade sig alltså att han varit sjuk och fått sprit som medicin. Brage funderar och tänker att smederna nog på sätt och vis var livegna. - Men samtidigt var nog många av patronerna angelägna om att behålla personalen. Nils var gift med en tysk kvinna. Det som skiljer tysksmederna åt från vallonerna var att tysksmederna kom först. Gustav vasa rekryterade duktigt arbetsfolk från Tyskland som skulle kunna utbilda svenskarna. Den smidestraditionen kallas för Tysksmide och bruken var lite mindre, berättar Brage Lundström. När vallonerna kom senare var det en annan smidesmetod, bland annat var bruken mycket större och fanns framfrallt i Uppland och Värmland. Brage som forskat om smeder i många år tycker att, om bara arkivet finns kvar, är det intressantare att läsa om vad de tillverkade och vad de tog ut i mat osv. Bruksdisponenten och riksdagsmannen Lorichs från Bernshammar skriver; Befolkningens föda var även under normala år både enkel och enformig. Vad man stödde sig på var rågbrödet. Det var den grundläggande födan, och kunde något däröver anskaffas av så kallad sovel, så var det mycket bättre. Av trädgårdsprodukter voro rovor och rötter de vanligaste. Därnäst kom fläsket. Slaktgrisen har sedan långliga tider tillbaka varit en av de dyrbaraste tillhörigheterna i ett hushåll. Kött förekom även, måhända minst i bondehemmanen, som icke hade råd att avstå från förtjänsten av en eller annan försåld ko. Mjölk var däremot oumbärlig, men både grädde och smör voro lyxartiklar, likaså socker och kaffe, men dessa båda varuslags betydelse ökades år från år i stegrad progression. Däremot dröjde det ett gott stycke fram på det nittonde seklet, innan potatisen vann någon nämnvärd popularitet. Rättaren Ryd på Bernshammar berättade att det var svårt att få de gamle att äta potatis, som de misstrodde. De föredrog rovorna. - Det är svårt idag att sätts sig in under vilka förhållanden de levde. De bodde nästan hela veckorna i smedjorna och arbetade i skift. Verksamheten var i gång från måndag morgon till lördag eftermiddag. Nils blev 86 år gammal och i dödboken finns en notering om att han dog fattig. Träskoadeln Trots de hårda villkor som de allra flesta smederna levde under, anar man deras stora stolthet över sitt arbete. Och de kallades till och med för träskoadel. Namnet kom från de träskor de använde och som skyddade mot heta föremål på golvet i smedjan. Det berättar Ulf Berggren. Trots de hårda villkor som de allra flesta smederna levde under, anar man deras stora stolthet över sitt arbete. De kallades till och med för träskoadel. Namnet kom från de träskor de använde och som skyddade mot heta föremål på golvet i smedjan. Det berättar Ulf Berggren. - Träskoadeln, det var ett namn som sprang ur deras stolthet. De ansågs lika stolta som adeln trots att de gick i träskor – det var ju det enda de kunde ha på fötterna i de varma smedjorna, säger han. Smedjorna var inga ofarliga arbetsplatser. Framför allt var det många som brände sig, och som hade syn- och hörselskador. Många av dem fick lite pengar ur ämbetslådan.Det uppstod ofta konflikter mellan smederna och bruken om betalningen, berättar Ulf Berggren. Det var meningen att smederna skulle få ut minst en tredjedel av sin betalning i reda pengar, en summa som i bruksvärlden kallades för ”tredje”. Resten av betalningen fick han i varor, men Ulf Berggren har ofta sett i bruksarkivens avräkningsböcker att det blir lite si och så med de kontanta medlen. I avräkningsböckerna där man kan se om smeden och hans familj gick på plus eller minus.-Det är inte säkert att han själv alltid visste hur det låg till. Bruken skulle egentligen göra av avräkning varje år, men slarvade ofta med det, och då blev det svårt att veta hur mycket pengar varje smed hade gjort slut på. Arkivtips Jernkontorets bibliotek har gott om litteratur som handlar om verksamheten i gruvor och bruk. I biblioteket finns också en hammarsmedsordning från 1766 som noggrant berättar om hur hammarsmedjorna var organiserade.

3 Feb 201424min

Under alla tider har det funnits farliga arbeten. När industrialismen kom i slutet av 1800- talet stiftade man för första gången lagar om arbetarskydd. Men vägen dit var lång och vissa arbeten fortsatte att vara farliga lång tid därefter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ett av de kanske mest riskfyllda yrkena som skördade offer varje år var flottningsarbetet. I strida och kalla strömmar skulle timret slussas nedströms på sin färd mot sågverk och massafabriker. Flottningsarbetare i alla åldrar balanserade på stockarna och de enorma krafterna i de virvlande strömmarna äventyrade de enkla träbåtarna som användes i arbetet. Bror Kristiansson minns fortfarande den där dagen då katastrofen drabbade hans familj i Forsmark i Västerbotten. - Det var en dag under sommaren 1942 då jag själv var åtta år. På morgonen då jag vaknade såg jag att min mamma och farmor Josefina Israelsson satt på bron hemma och var ledsna, berättar Bror Kristiansson. - Jag hörde då att det hade hänt en olycka i en av de två forsarna som finns i Forsmark. I den nedre forsen brukade man under flottningstider "ränna forsen" med båt. Två roddare som rodde mot strömmen och det hade gått bra tidigare, men den här gången satt min far och min farbror Erik i båten. Båten träffade en sten och de två bröderna hamnade i det mycket strömma och kalla vattnet. Erik som var simkunnig försökte hjälpa Brors far Henning, men klarade sig inte. Henning hade tur som fick tag i en bit av båten som han fick tag i och kunde flyta nerströms till lungnare vatten. Erik däremot klarade sig inte. - Troligtvis träffades han av en sten. Man sökte länge efter honom och det tog en hel månad innan man hittade honom i Umnässjön, berättar Bror Kristiansson. - Erik var 32 år när han drunknade. Och fastän de som arbetade med flottningen var vana utemänniskor kom olyckan som en chock. Bror Kristiansson minns hur farmor Josefina tog Eriks bortgång mycket hårt. Och ännu värre blev det ett år senare när sonen Ragnar dog i en granatolycka i Kiruna där han var inkallad i militärtjänst. - Det var en grupp som skulle öva granatkastning med skarpa granater och då råkade en av dem tappa en granat i den rop där Ragnar stod. Bror tar fram några handlingar som sparats i alla år. Bland annat ett brev från en riksdagsman som tycker att Josefin blivit prövad ovanligt hårt. Bror tvivlar på om familjen fick någon ersättning efter flottningsolyckan. När det gällde handgranatolyckan utgick en ersättning på 250 kronor. Men efter att kistan betalats och körts ner till Umnäs kyrka från Kiruna återstod enbart 32 kronor, berättar Bror Kristiansson. Vid vp 321-70-441 Kristianssons bortgång översändes till eder 125 kronor. Därefter återstår 125 kronor enär statens begravningshjälp uppgår till 250 kronor. Av dessa senaste 125 kronorna hava 92 kronor och 62 öre utbetalats till Ella Karlssons begravningsbyrå i Kiruna enligt bifogad avskrift av hennes räkning. Återstår därför ett belopp av 32 kronor och 38 öre vilket kommer att till eder utbetalas genom krigskassa 293 vid Kiruna Fostab. Fältpost 42133 den 25 maj 1943 Yrkesinspektionen När industrisamhället växte fram under slutet av 1800-talet så hände det många olyckor vid farliga maskiner som saknade ordentliga skyddsutrustningar. 1890 inrättades Arbetsfarelagen, som bland annat innebar att man i landet inrättade tre yrkesinspektörer. Ganska snart insåg man att det behövdes fler, och yrkesinspektionerna blev regionala. Deras dokument finns idag på Landsarkiven, men på de flesta ställen är materialet gallrat. Det gäller dock inte i Göteborg, som är ett typarkiv som ska få finnas kvar i ogallrat skick. Här finns dokument som rör arbetsplatser i Älvsborg, Skaraborg, Göteborg och Halland. Karl Magnus Johansson är arkivarie och han har påbörjat ett arbete med att göra materialet sökbart i en databas, ett arbete som ännu har en bra bit kvar innan det är klart. Han har plockat fram material från ett av de stora varven, Götaverken. - Det är ett omfattande material från just Götaverken som var en stor och farlig verksamhet, säger han. Här finns, bland mycket annat, beskrivningar av olyckor, hur de gått till och förslag till åtgärder så att liknande olyckor ska kunna undvikas i framtiden. Det fanns lagstiftning som reglerade arbetstidsbestämmelser, inte minst för minderåriga och kvinnor, och det finns flera exempel på att Götaverkens direktör får betala böter som ansvarig för att företaget använt minderåriga. Men också föräldrarna till minderåriga kunde få böta en slant om de varit medvetna om att minderåriga arbetat på kvällar och på övertid.Den som var mellan 14 och 18 år fick i början av 1900-talet arbeta som längst 10 timmar om dagen, men inte mellan klockan 20 på kvällen och 6 på morgonen. Man förstår av yrkesinspektionens material att Götaverken verkligen var en farlig arbetsplats, olycksrapporterna radas upp. Och det var just den sortens arbetsplatser man tänkte på när Yrkesinspektionen startades, berättar Karl Magnus Johansson.- Det är tung industri som man lägger krut på att inspektera, och till en början var det bara fråga om industriell verksamhet i privat regi som man inspekterade. - Man exkluderade från början byggnadsarbete och jordbruksarbete. Med tiden så vidgades arbetsmiljöbegreppet och fler och fler arbetsställen hamnade under yrkesinspektionens kontroll.Vi tittar på en rapport om en fruktansvärd olycka med dödlig utgång, där det finns med allt från beskrivningar av händelsen till ritningar över de maskiner som varit inblandade. Alla rapportmappar i Yrkesinspektionens arkiv är inte lika stora och omfattande som Götaverkens. Vissa företag, med få anställda och mindre farliga moment är betydligt tunnare. Men hos de flesta finns det med beskrivningar över hur många anställda företaget har, hur många av dem som är kvinnor respektive män och hur gamla de är, man får veta vilka arbetstiderna var och hur långa raster man hade. Karl Magnus Johansson har plockat fram en mapp från en tvättanstalt, en i huvudsak kvinnlig arbetsplats. Också där hände olyckor. Vi finner snabbt en händelse från 1937 där en ung flicka på bara 16 år som fastnar med handen i en varmmangel. Flickan blev kvar på sjukhus i flera månader efter olyckan. Det finns mycket material i Yrkesinspektionens arkiv som överraskat Karl Magnus Johansson.- Det finns mycket här som man inte vet om vår historia, det ger en bild av vår arbetsplatshistoria. Mycket är ruskigt, inte minst när det finns kvar fotografier från olyckor. Mycket är också sekretessbelagt. Allt som gäller uppgifter som är yngre än 50 år om personers hälsotillstånd måste sekretessbedömas i förväg.- Också uppgifter som rör enskilda personers anmälningar av missförhållanden lyder under 50-årig sekretess, slutar Karl Magnus Johansson.

27 Jan 201424min

När Sverige var ett jordbrukarsamhälle var naturligtvis jorden det allra viktigaste. Därför är det inte konstigt att frågor om vem som ägde gärdena, åkrarna och tegarna tog upp stor tid i dåtidens tingssalar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I Svärdsjö socken i Dalarna bor släkt- och hembygdsforskaren Björn Engström. Han har skrivit av hela socknens domböcker från 1590 till 1722. Det har hittills blivit elva pärmar som han har hemma i sitt kök och som han ofta tittar i. De här domstolsprotokollen vittnar om att jorden spelade stor roll för människorna förr. - O ja, det är det viktigaste, utbrister han. Många gånger kan man hitta utredningar i domböckerna där man försöker klara ut vem som står närmast när det gäller att ärva jorden, berättar han. Det är hela släktutredningar man gör.-Upp till sex generationer har jag sett i vissa domstolsutredningar. Björn Engström berättar om en av de mer egenartade jordtvisterna han funnit i domböckerna, en tvist där rätten lade ner stor möda på att reda ut släktskapsförhållanden. Det gäller en gård som heter Kolningen, och det är allt annat än enkelt att följa med i alla turer.I mitten av 1600-talet bor det en bonde som heter Lars Bertilsson på Kolningen. Lars har två barn, en son och dotter, som får ärva var sin bit av gården. Dottern Marina gifter sig 1677 med Johan och de får ett barn, men både mamman och barnet dör hastigt. Den kvarvarande mannen Johan gifter då snabbt om sig med en kvinna, som heter Anna. Johan och Anna får också ett litet barn, en pojke som överlever. Men det bär sig inte bättre än att också Johan snart dör. Då gifter Anna gifter om sig med Olof, och gården har på mycket kort tid helt gått ur den ursprungliga släktens ägo. Och allt detta sker på väldigt kort tid berättar Björn Engström.- Det har gått på under två år, att ursprungsfamiljen har bytts ut med en ny son, en ny fru och en ny karl. Skälet till att den här frågan hamnade i tinget var att ursprungsfamiljen ville ha tillbaka gården. Det var Marinas bror, han som alltså fick ärva den andra delen av gården en gång i tiden, som tyckte att gården borde gå tillbaka till honom nu när hans syster och hennes barn inte längre fanns i livet. Men han förlorade tvisten och jorden. Det var nye lille sonen på gården som fick ärva gården, och som sedan bodde kvar där i många generationer. Det har historiskt funnits fem sätt att förvärva jord, fem laga fång, som man förr kallade det. Man kunde ärva jord, få den i gåva, byta till sig den, få den i pant och så kunde man köpa. Men att köpa jord var länge en omständlig och långtifrån riskfri procedur. Det fanns nämligen sedan urgammal tid något som kallades bördsrätt, och den var den som Marinas bror i Svärdsjö försökte hävda i fallet vi hörde om tidigare.Martin Dackling vid Göteborgs universitet har skrivit en doktorsavhandling som handlar om hur jorden ärvdes förr, och han kan förklara hur bördsrätten fungerade. - Det finns spår av bördsrätten tillbaka till landskapslagarna, den har fungerat som en återlösningsrätt för släktens medlemmar. De kunde lösa tillbaka jord som sålts till någon utanför släkten. Att köpa jord av någon utanför den egna släkten var svårt så länge bördsrätten fanns kvar. Innan köpet blev klart måste man först göra tre så kallade uppbud i tre på varandra följande ting. Man talade helt enkelt om att man tänkte genomföra köpet så att den som ville klaga skulle ha en chans att göra det. Om ingen väckte så kallat bördsklander, så kunde man genomföra köpet. Rätten kunde efter ett år utfärda ett så kallat fastebrev en handling som motsvarar lagfart -och hade man väl en lagfart så var möjligheten att hävda bördsrätten borta. Men det skrevs inte alltid fastebrev, och då krånglade det till sig, säger Martin Dackling.- I så fall låg bördsrätten latens kvar efter man långt efter köpet kunde hävda att man inte visste om att marken skulle säljas.I bestämmelserna för bördsrätten så stod det att släkten skulle få lov att köpa tillbaka jorden till samma summa som den en gång såldes för. Fram till 1720 var det till och med så att man kunde köpa tillbaka den för en betydligt lägre summa än köpeskillingen.- Det kunde vara vanskligt att köpa jord, för då kunde man bli av den med en förlust dessutom. Under mitten av 1800-talet debatterades bördsrätten allt livligare, inte minst i riksdagen och den avskaffades till sist 1863. Och från 1875 så infördes nya regler som sa att lagfart ska utfärdas så fort ett jordköp var klart. Men ända in i det sista pågick strider utifrån bördsrättens principer. Martin Dackling har ett exempel från Skaraborg 1863. - Då hade en person ropat in en egendom på en offentlig auktion och betalat 1500 riksdaler för den, men han hade inte fått någon lagfart eftersom det fattades några handlingar. Nästan 30 år senare kommer säljarens barn och vill köpa tillbaks gården till samma pris som den sålts för. Dackling uppskattar värdet på gårdet på någonstans mellan 4 eller 5 gånger försäljningsvärdet.- Säljarens barn ville helt enkelt göra sig ett rejält ekonomiskt kap. I det här fallet gör domstolen en noggrann släktutredning. Barnen vann ärendet i den lägre rätten, men ärendet slutade i hos Kunglig maj:t och där fick köparen tillbaka gården. Björn Engström i Dalarna, berättar om domstolarnas många släktutredningar. De är en viktig källa till personhistorien före kyrkböckernas införande – och man kan nog lita på dem, säger han.- De är alltid så gott som alltid exakta. Ibland är de nästan säkrare än de senare kyrkböckerna, eftersom de ju skulle hålla juridiskt, säger han.De svenska kyrkböckerna började föras under andra hälften av 1600-talet, och det kan vara svårt för den vanlige släktforskaren att komma längre tillbaka. Men har släkten varit inblandad i fejd om jorden, så kan man alltså ha tur och finna släktträd som går mycket längre tillbaka i tiden.Det är många av ärendena i domstolsprotokollen från Svärdsjö som handlar om just jorden.- Det är nog hälften eller mer, säger Björn Engström. Det finns ingen annan fråga som tar upp lika mycket tid i domstolarna, säger han.- Jorden var ju det viktiga, det var ju det man levde av. Både människor och djur, säger han.Martin Dackling vid Göteborgs universitet håller med om att jorden var det viktigaste – men tvärt emot vad vi ofta föreställer oss idag, så var det inte den speciella jordplätten på just den eller den platsen som var det viktiga. Idén om en sammanhållen släktgård där jordbitarna var desamma i arv från föräldrar till barn den är en ganska sen konstruktion, säger han. - Den specifika gården som odelad skulle lämnas över till nästa generation – det var ganska ovanligt, säger han. Gårdarna förändrades ganska mycket över generationerna. Man köpte till, man sålde av, man bytte, man delade upp jorden på flera barn. Bilden av den gamle odalmannen som var personligt bunden till sin jord, det är en senare föreställning, säger han.- Bördsrätten till exempel handlar om att bevara mängden jord, men man skulle kunna byta en bit jord i Skåne mot en bit i Uppland, utan att någon hade kunnat protestera mot det. Släktgården uppstår egentligen inte förrän runt sekelskiftet 1900. Då, när industrisamhället växer fram och jordbruket minskar i betydelse, då växer släktgårdarna slutligen fram, förklarar Martin Dackling. Släktforskningstips Marita Persson har släktforskat i över 25 år och specialiserat sig på forskning i domböcker. Hennes hemsida har många tips, bland annat ett dombokslexikon som förklarar många av de svårbegripliga ord och temer som användes förr. Sidan rekommenderas också av Svevnska Släktforskarförbundet. Lantmäteriets historiska kartor ger en möjlighet att förstå hur jorden var fördelad, hur skiftena förändrade kartan och var gränser, sockenvägar och gårdar fanns. Lagfartshandlingar Lagfarter blev obligatoriska från 1875. Men i våra arkiv finns lagfarter och fastebrev också från tidigare datum. På Landsarkivet i Härnösand visar arkivarien Mona Bergman några lagfartshandlingar som innehåller betydligt mer än bara namn och köpeskillingar. - Lagfart kunde man ju få utifrån flera olika händelser, berättar Mona Bergman. Man kunde till exempel ha köpt en fastighet eller ärvt eller fått den i gåva. Mona Bergman plockar från en handling från Umeå Domsagas Lagfartsprotokoll 1937 och visar ett köpebrev där en son köpt fastigheten från sina föräldrar för 3000 kronor. Föräldrarna har skrivit de rättigheter de ska ha så länge de lever. - De har rätt till 3 hektoliter korn från agnar och annan orenlighet väl rensad, 50 kg råg, 10 kg färskt fläsk, 12 kg färskt kalvkött osv. Det är nästan som ett födorådskontrakt där de skrev in att de skulle få bo kvar på gården som garanti att sonen inte skulle ångra sig och kasta ut föräldrarna, berättar Mona Bergman. - Det som är lite rart med det här köpebrevet är att föräldrarna skrivit att de "dagligen förbehålles 2 liter söt oskummad mjölk var morgon på mitt rum inburen". Mona Bergman betonar att fastighet inte betyder huset, som vi tänker idag, utan det är alltid marken. När man köper en fastighet köper man en stycke mark oavsett om det är byggnader på den eller inte. Det finns inte så mycket information om byggnaderna i de här handlingarna. Mona Bergman tar fram ytterligare ett exempel där fastigheten sålts inom familjen. Till vår son Hilding Johannes försäljer jag Erik Lundberg med min hustru Gustava Vilhelminas samtycke, vårt i Pengsjö by ägande hemman med därtill hörande åbyggnader, samt en lott uti belysningsföreningens elektriska ledning och tranformatorer, en och en halv lott uti vattenledningen till gården- emot en köpeskillning av 6000 kronor, vilken skall betalas då hemmanet får tillträdas och följande villkor. Hemmanet förbehålla vi oss rätt att disponera till den 1 oktober innevarande år, då skall köparen vara skyldig att från den dagen till mig och min hustru under vår återstående lifstid eller så länge någon av oss lever oavkortad utgiva följande förgångs- förmåner; nämligen. Dagligen: 2 liter söt oskummad mjölk som inbäres till oss. Årligen: 150 kilogram kornmjöl, 20 kilogram färskt fläsk, 4 hektoliter mandelpotatis, tio famnar frisk torr ved att hämta i gårdens vedbod. Till husrum förbehålles östra delen av mangårdsbygganden bestående av kök kammar sal och förstuga samt vindarna där ovanför. Rättighet att hämta vatten uti gårdens vattenledning samt nödiga vägar. Pengsjö 22 juni 1936 - Det är framförallt i de kontrakt där fastigheten sålts inom familjen man kan läsa dessa redogörelser. I vanliga köpekontrakt är det mest de traditionella uppgifterna som namn, fastighetsbeteckningar och summor som framkommer, avslutar Mona Bergman.

20 Jan 201423min