Frågor om din lön – något som alltid skaver: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bryssel, måndag

Efter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.

För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.

Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.

Det började för några veckor sedan med det här…

Knack.

En äldre herre kom och knackade på vår port.

Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.

Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.

Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.

Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.

För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn.

Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte.

Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.

Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.

Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.

Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.

Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.

Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.

Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.

Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.

Andreas Liljeheden, Bryssel