Natos första stapplande år

Efter andra världskriget stod Röda armén, starkare än någonsin, i Berlin och Stalins ambitioner var fortfarande oklara. Trots att freden var vunnen så var ideologiernas krig inte slut.

Vad skulle möjligtvis kunna stoppa Röda Arméns framfart i Europa efter krigsslutet 1945? Under de omedelbara åren efter andra världskriget väcktes rädslor för ett helt nytt scenario. I avsaknad av industriell och militär förmåga riskerade Europa att domineras av ett kommunistiskt Sovjetunionen. Endast en stark västlig politisk och militär allians kunde garantera att Europas nyvunna frihet skulle förbli.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt bildandet av Nato och dess första år fram till Suezkrisen.

North Atlantic Treaty Organization, bildades i flera steg, och kan ses som ett resultat av den oroliga stämning som rådde i Europa under efterkrigstiden. De första alliansfördragen skrevs redan 1946 i och med Dunkirkfördraget mellan Storbritannien och Frankrike, och snart följde Brysselfördraget 1947 där även Beneluxländerna ingick. För att en västlig allians på riktigt skulle kunna hävda sig mot den enorma numerär som Sovjetunionen klarade av att stampa fram, skulle det dock krävas stöd från andra sidan Atlanten.

USA var under efterkrigstiden det enda landet som hade någorlunda förmåga att utmana Sovjetunionen, och gjorde så framförallt med sin nya innovation atombomben. Men var USA intresserat av att garantera Europas säkerhet vid ett eventuellt tredje världskrig? Det var inte helt säkert. Starka politiska krafter i USA önskade att landet återigen tog en isolationistisk riktning i sin utrikespolitik. Men tack vare att Truman lyckades vinna valet 1948 med sitt interventionistiska politiska program, och tack vare den så kallade Vandenburg resolutionen, godkänd av den amerikanska senaten samma år, öppnades möjligheten för USA att delta i en försvarsallians med de europeiska staterna. Eventuellt spelade också den norska statsministern Halvard Lange en särskild roll i detta drama.

Washingtonfördraget, traktatet som ledde till bildandet av Nato, kunde således skrivas under 1949, och därmed sattes de grundläggande formerna för en helt ny typ av allians med USA som den yttersta garantin för säkerheten. Kärnan blev den så kallade ”artikel 5” som underströk att en attack mot en alliansmedlem var att betrakta som en attack mot alla.

Nato var dock från början endast signaturer på ett papper, och innebar inte någon omedelbar ”organisation”. Det skulle ta några år till någon faktiskt militärplanering och något högkvarter kunde ta form. Framförallt skulle Koreakriget tvinga fram en på förhand strategisk planering för alliansländerna.

Ganska snart stod det också klart att de olika medlemsstaterna varken var jämbördiga eller hade liknande visioner om vad Nato egentligen skulle vara. Vem som skulle ha inflytande över dess strategiska planering och kontroll över kärnvapnen blev en stridsfråga. Precis som det alltid varit i Europa, krävdes ett särskilt stort tålamod för att få till kompromisser som tillfredsställde både brittiska och franska intressen. USA, som såg sig som den fria världens försvarare, var inte heller särskilt förtjusta i de forna europeiska stormakternas koloniala reflexer och lustar. Suezkrisen 1956 skulle bli den första prövningen för Nato.

Bild: general Dwight Eisenhower framför den första Nato-flaggan, 8 oktober 1951. U.S. Army - US Army, International Press Pool, släppt tis 9 okt 1951, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.