Natos värsta kriser

Hur nära var Nato kollaps under kalla kriget, och varför slutade Frankrike att samarbeta med USA och Storbritannien under 1960-talet? Suezkrisen 1956-1957 innebar stora påfrestningar för Nato, men det skulle inte bli den enda gången som samarbetet hängde löst. I själva verket har alliansens sammanhållning genomgått många kriser ända fram till kalla krigets slut.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Natos utveckling, från De Gaulles utträde ur det militära samarbetet till Euromissile-krisen och Reagans ”stjärnornas krig” under 1980-talet.

En vattendelare i alliansens utveckling blev John F. Kennedys tillträde som president 1961. Med JFK slutade alliansen att vara ett mål i sig själv, och i stället blev den snarast ett verktyg för amerikansk utrikespolitik. Samtidigt klagade Frankrike, och inte minst den ny-tillträdde franske presidenten, Charles De Gaulle, på att Nato inte användes aktivt även utanför Nordatlanten och Europas omedelbara närområde.

Frågan om kontroll över kärnvapnens användning blev också ett problem. De Gaulle ansåg att Frankrike skulle ha fullständig kontroll över sina militära styrkor och beslutsfattandet över nationell säkerhet. Det skulle inte ligga i amerikanska händer. Under 1960-talet drog Frankrike sig tillbaka från Natos militära planering och utvidgade istället sitt eget kärnvapenprogram. Beslutet var logiskt utifrån de slutsatser som kunde dras av händelserna under Suezkrisen. Utan egna kärnvapen åtnjöt man ingen respekt på den säkerhetspolitiska arenan.

Under slutet av 1970-talet kom nya kriser som pressade alliansen. Euromissile-krisen, som utspelade sig under början av 1980-talet, var en period av intensiva spänningar mellan Nato och Warszawapakten. Euromissile-krisen intensifierades under den första hälften av 1980-talet och ledde till massiva protester och demonstrationer mot kärnvapen i flera europeiska länder, framförallt i Västtyskland.

Emellertid lyckades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov under sina möten på Reykjavik-toppmötet 1986 undanröja den direkta risken genom att diskutera omfattande nedrustning, även om en konkret överenskommelse inte nåddes förrän senare.

Den senare underteckningen av INF-avtalet 1987 innebar avvecklingen av både Pershing II och SS-20-missilerna, vilket avsevärt minskade hotet och bidrog till att mildra spänningarna under slutet av det kalla kriget. Euromissile-krisen blev därmed en viktig episod som visar hur diplomatiska insatser och nedrustningsförhandlingar kunde minska de potentiella farorna för kärnvapenkonflikter i Europa.

Bild: Protest i Bonn mot kärnvapenkapplöpningen mellan Nato och Warszawapakten, 1981, Foto: Rob Bogaerts / Anefo, Wikipedia, Creative Common.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.