Att komma ut som reumatiker

Det var när äldste sonen Lukas skulle börja på dagis som mamma Jenny och pappa Nicklas kände hur fel det var. Lukas ville inte bli lämnad och de ville inte lämna. Sen flöt det bara på och när Lukas markerade att han inte ville gå i skolan så började familjen fundera på att hemundervisa honom, och så blev det. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Idag är Lukas tio år och har fått två bröder, ingen av dem har satt sin fot i skolan. Det här är ett val som familjen ständigt får förklara för nyfikna och provocerade medmänniskor. Efter sommaren 2011 kommer de inte längre att kunna välja att hemundervisa barnen i Sverige, det sätter den nya skollagen stopp för. Därför har familjen bestämt sig för att sälja sitt hus och flytta till Åland, där råder finsk lag och hemundervisning är tillåtet. Malin Marcko besöker familjen i deras lilla husvagn som de bor i medan de letar efter ett hus att bo i till hösten.

10 Juli 201135min

Det här är en berättelse om en ung man i Chile som försöker bli vuxen. Roberto rappar och målar grafitti. Han har en helt annan relation till Chile än min generation. Min egen relation till Chile har allt från början varit politisk - Allendetiden, kuppen, Pinochetdiktaturen och demokratins återkomst har varit självklara etapper i min syn på Chile och i min relation till chilenarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Detsamma gäller för mina chilenska generationskamrater. Men den generation chilenare som växt upp efter demokratins återkomst har – har jag upptäckt – helt andra referensramar och är präglade av ett helt annat Chile. Roberto träffade jag i en slags konfrontation en sen kväll på gatan när jag inte kunde dölja min ilska över hans grafitti. Men jag upptäckte att han var just ett den ”demokratins barn” som jag inte förstod mig på. Dokumentären är ett försök att förstå honom, samtidigt som han försöker förstå sig själv. Det är därför också en bild av Chile bortanför de politiska schablonerna.Lars Palmgren, Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika

10 Juli 201133min

- Jag är ganska mörkrädd och gillar inte blod. När jag säger det och folk vet att jag är polis tycker de att det verkar konstigt. Så det är kanske en fördom att man skulle vara extra modig eller tuff för att man är polis. Johanna Andrén möter mig i polishusets entré i Uppsala. Hon är 30 år, polisinspektör och jobbar på krimjouren, kriminaljouren. Här har hon landat efter jobb som ordningspolis och på Säpo, Säkerhetspolisen, bland annat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi möter också Ella Andersson som var en av de allra första kvinnorna vid Uppsalapolisen när hon började 1949. Alltmer kom hon att jobba med grövre våldsbrott och att utreda kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. – Man kunde få glåpord kastade efter sig, att man jobbade med ”snusket”, berättar hon. Kerstin Pohjanen är 65 år. Hon är en av min pappas många förstakusiner och kommer från en by i Tornedalen, några mil söder om Pajala. Knappt 20 år fyllda bestämde hon sig för att bli polis. När hon började jobba, var det med en manlig kollega. – Allmänheten tilltalade alltid mannen, aldrig med mig, första tiden. Tills min kollega fick säga till att Kerstin kan lika mycket som jag. Jag har jobbat mycket med kriminaljournalistik och har blivit nyfiken på hur det är att vara en tjej i kåren. I dag är vart fjärde polis en kvinna, för tio år sen var de vart femte. Är man bara en i gänget? Eller får man kämpa sig fram som poliskvinna bland polismännen? Möt Johanna, Kerstin och Ella, tre generationer kriminalpoliser.

3 Juli 201140min

Den är stor och tung och tar mycket plats - långtradaren på vägen framför dig. Men tänker du någon gång på att föraren kan vara en ung kvinna? Den här dokumentären handlar om Emelie Blomqvist, lastbilschaufför. Hon är nyss fyllda 28 år och tycker att hon har drömjobbet. Men det är också jobbet som stått henne dyrt, det tog nästan livet av henne. En svår olycka för åtta månader sedan vände upp och ner på tillvaron. Följ med på ett vanligt nattjobb för Emelie. En resa genom södra Sverige i en bil med last väger 32 ton. Ett samtal vid ratten som rör sig kring allt från jordgubbsdoft och små kattor till krossade drömmar och kampen tillbaka till livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

26 Juni 201142min

En dokumentär av Ginna Lindberg om vapenälskare i USA. - Utan min pistol är jag naken, säger Michelle Rogers.Hon står hemma i köket i Lorton i Virginia med pistolen i ett hölster på höften. Michelle fixar mellanmål till de två döttrarna, lägger upp jordgubbar och blåbär på ett fat, samtidigt som hon demonstrerar sin svarta Sigsauer för mig. Hon går alltid runt med laddad pistol i hölstret.- Man vet aldrig vad som kan hända. Man måste alltid vara beredd på det värsta, säger Michelle. Varje månad dödas runt 2600 personer i USA av skjutvapen. De skjuts till döds genom mord, skottdåd, vådaskott eller självmord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Men trots den höga dödssiffran så är det påfallande lite politisk debatt i USA om vapenlagarna. Kongressen har på de senaste åren inte tagit några initiativ till skärpta regler. Barack Obama har inte heller föreslagit någon ändring av vapenlagarna sen han tillträdde som president. USA har idag bland de mest liberala vapenlagarna i västvärlden, och i många delstater är reglerna på väg att bli än mer tillåtande. Varför värnar så många amerikaner om rätten att bära vapen? Och hur argumenterar vapenförespråkarna? Det här programmet handlar om amerikanska vapenälskare och deras resonemang. Möt den unga tvåbarnsmamman som går beväpnad när hon hämtar barnen på dagis. Hör om cowboy-historikern i Arizona som har två pistoler i hölstret. Och möt prästen som ber till Gud att vapenlagarna inte ska ändras. Dokumentären är gjord av Ginna Lindberg, Sveriges Radios korrespondent i Washington.

26 Juni 201138min

Det började som en vild idé när två Bajenfans fick veta att fotbollslegenden Lennart Nacka Skoglund en gång, 1960, spelat en match i Borrby. - Vi gör en staty, sa konstnären Richard Andersson. Och så blev det. För ett år sedan invigdes den. Efter stora protester. Den lilla byn Borrby på Österlen delades i två läger. De för och de emot statyn. Nu står ändå fotbollslegenden staty vid fotbollsplanen i byn. En del älskar den. Andra inte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Statyn har mötts av motstånd och hejarop, av både ilska och kärlek. Av tillresta Bajenfans som hängt klubbhalsduk om den och av vandalisering, när någon täckte hela statyn med svart tejp. Åsikterna går isär. – Varför står den här, han har väl inget med Borrby att göra?– Den står monument över när stora världen, i form av Nacka och det brasilianska laget Fluminense kom till byn.– Ska man hedra nån med staty i Borrby, då finns det andra som är värda äran. I dokumentären möter du både upprörda Borrbybor och Ulf Andersson, regissör från Halmstad som tillsammans med konstnären Richard Andersson fick idén. Du hör också Jan Ohlsson, sportchef på Ystads Allehanda – en av de hårdaste kritikerna. Och så får du bläddra i klippböckerna med Torsten Persson och Sven Erlandsson, två av de lokala fotbollslegenderna som var med, då 1960 – när Nacka Skoglund och det brasilianska laget Fluminense kom till byn. En dokumentär om att klacka enkronor i bröstfickan, om Stockholmare och bofasta, om publikens jubel och den där outgrundliga kärleken till fotboll. Dokumentären är gjord av Linda Evereus, reporter och programledare på Sveriges Radio Kristianstad.

19 Juni 201132min

Jag har bestämt mig, jag älskar honom, säger Tamara Kuchiki. Hon var konståkerska i världsklass. Hennes man, Ludvig Girdland, var violinist i världsklass. Bilolyckan 2005 förändrade livet för dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ludvig stod på vinden på Västsvenska ön Tjörn och spelade in solofiol till musiken till Lasse Hallströms film An unfinished life. När filmen kom upp på biograferna gick han och hans amerikanska fru och såg den, i Los Angeles. De var runt trettio och nygifta när de såg Ludvigs namn rulla förbi under eftertexterna.På vägen hem i bilen small det. De blev påkörda av en rattfull. Ludvig blev svårt skadad. Han behöver vård 24 timmar om dygnet.– Det här är livet som vi har fått, tyvärr, men vi har livet, så det är bra, säger Tamara.Sedan snart sex år tillbaka bor Ludvig på ett boende i Göteborg. Tamara bor i en lägenhet i närheten och jobbar som konståkningstränare i ett par klubbar. Hon jobbar också som Ludvigs assistent.– Man måste vara en läkare, en sjukgymnast, en arbetsterapeut, en fru...Den här dokumentären handlar om Tamara. Om Ludvig. Och om nöd och lust – när den man älskar är svårt hjärnskadad.Lite om musiken i dokumentärenJag har hämtat flera spår ur musiken till Lasse Hallströms film An unfinished life, där Ludvig medverkade som violinist.Jag har också använt ett spår av kompositören Bear McCreary. Stycket skrevs för en tv-serie och spelas av en stråkkvartett som Ludvig ledde, the Supernova String Quartet. Stycket hette i original "Saying Goodbye" och spelades in ungefär en månad innan bilolyckan där Ludvig blev påkörd. När stycket skulle ges ut på CD ändrade kompositören titeln till "A promise to return" med motiveringen att ingen musiker som någonsin arbetat med Ludvig var redo att säga farväl till honom. Kompositören har också dedikerat stycket till Ludvigs tillfrisknande.Jag har också hämtat musik från skivan "Friends forever" där Ludvig spelar tillsammans med pianisten Josh Nelson. Skivan släpptes efter olyckan, för att samla in pengar för att hjälpa Ludvig.Ett par spår kommer från skivan Dialogue, där Ludvig spelar tillsammans med gitarristen Tobias Neumann.Macy Gray och Vanessa Carlton valde jag eftersom de är två av många artister som Ludvig har spelat med, antingen i studio, eller på turné.–

12 Juni 201138min

Det doftar skarpt syrligt av färskost i familjen Pecniks skinande rena lilla ostfabrik. Här inne blir Kroatiens förvandlingsprocess tydlig. För att kunna bli en del av EU håller Kroatien på att förändra eller slopa många av sina gamla traditioner. EU ställer nya krav på t ex hygien och kontroller, och till skillnad från många andra små kroatiska osttillverkare har Ljiljana och Mario Pecnik valt att satsa stora pengar på att bygga en helt ny ostfabrik - enligt EU-standard. - Vi gör en traditionell ost, men med moderna produktionsmetoder, säger Mario Pecnik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han och hans familj välkomnar förändringarna, men många andra i Kroatien ser EU som ett hot mot landets traditioner och värderingar. Landets politiker är så gott som eniga om att Kroatien bör bli EU:s tjugoåttonde medlemsland, men det är inte säkert att de har en majoritet av kroaterna med sig. Enligt vissa opinionsundersökningar är utgången oviss av Kroatiens kommande folkomröstning om EU-medlemskap. Mario Pecnik säger att många av kollegorna i ostbranschen är fast i gamla trånga tankemönster. Mario kallar det ett "Balkansätt att tänka". Folk måste, säger han, få ett nytt förhållningssätt till produktion och marknadsföring för att Kroatiens traditionella osttillverkning ska överleva. Samtidigt måste han och familjen betala ett högt pris, i form av hårt jobb med sjudagarsvecka, för att klara sig i den nya, alltmer EU-anpassade omgivningen. Hör berättelsen om familjen Pecniks kamp i ett Kroatien i stark förändring.

5 Juni 201140min