Hör Mark Levengood om att vara anhörig, döden och gränsen för vad som gör oss till människor

- Jag är en oerhört lättstimulerad levnadsglad människa som inte är rädd för själva döden. Min man Jonas brukar säga att jag är som en kossa, "har jag bara grönt gräs är jag glad och nöjd" och det stämmer nog, säger Mark Levengood i denna podcastintervju.
Förutom några år inom vården har Mark Levengood tillbringat hela vuxenlivet inom mediavärlden.

- Jag trivdes väldigt bra inom vården fast vi hade många svårt sjuka patienter. När man gick hem för dagen visste man att man gjort något meningsfullt och bra för andra. Han har och har haft flera personer med neurologiska diagnoser i sin närhet och tycker att man ska bry sig praktiskt som anhörig.

I den snabbt utvecklade tekniken med robotik, artificiella kroppsdelar och avancerad kirurgi, uppkommer filosofiska frågor. Som vad som egentligen gör oss till människor? Hur mycket kan man lägga till eller ta bort i en kropp för att inte rubba människovärdet?

- Att vara människa har nog med våra hjärnors förmåga att göra, men ibland är det knepigt, säger han och berättar om sin morfar:

- Min morfar fick Parkinsons sjukdom och sjukdomen och medicinerna gjorde honom personlighetsförändrad. Han var liksom inte morfar längre, när inte hjärnan fungerade som tidigare. Han blev en vresig gubbe som sa konstiga saker och det var oerhört skrämmande, minns Mark och gör en jämförelse med sin man Jonas mamma:

- Jonas mamma hade Alzheimers sjukdom sina sista 17 år och tappade allt minne, fast hon blev ändå inte personlighetsförändrad.

Hör hela intervjun med Mark Levengood, gjord av Neuropoddens reporter Håkan Sjunnesson /NeuroMedia