Latinamerika – elände, fattigdom, hopp och inre glöd: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 15 juli 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, måndag

Att stänga ett korrekontor, alltså basen för en korrespondent, har visat sig vara en hel konst.

Jag håller på att stänga korrekontoret i Bogota just nu. Möbler och prylar måste säljas, packas ner eller slängas, radions tekniska utrustning packas ner försiktigt och skickas hem, lägenheten tömmas och städas, räkningar betalas och abonnemang avslutas, det sista har blivit en utdragen strid med bland annat internet-bolaget, som gjort allt för att jag inte ska lämna dem.

Bekanta i Colombia hävdar att det alltid är så, de sätter ena hindret efter det andra så att man ger upp och blir kvar.

Och mitt i allt detta, jobbet så klart, nyhetsinslag, reportage, live-samtal, krönikor. Nåväl, från Stockholm har de visar förståelse och inte pressat på så mycket.

Men det har ändå varit lite leveranser om ekonomin i Argentina, fotbollsturneringen Copa America, våldet på Haiti och miljöproblem i Chile.

Mitt i röran, medans jag röjer undan i lägenheten, tänker jag på vad jag lämnar efter drygt 3,5 år här i Latinamerika, den kontinent där jag föddes och som jag som barn tvingades fly ifrån.

Den äldre smale och korte mannen som rotar bland soporna efter nånting värt att sälja för att köpa en bit bröd, han kan ses i varenda latinamerikansk stad. Eller barnet som tigger med sorgsen och vädjande blick. I bakgrunden glänsande skyskrapor som skiner i solen.

Migrantfamiljen, där mamman erbjuder tvätt av vindrutor till förbipasserande bilar, ibland får hon höra glåpord av typen ”åk hem, din jävla invandrare”, pappan försöker få ihop till maten på svarta byggjobb där han ibland inte ens får betalt. Parets treåring tittar upp mot mig när jag intervjuar föräldrarna, hon vänder sig till sin mamma och frågar: Mamma, är han från polisen?

Och kyparen på restaurangen som i smyg – så att chefen inte ser - sneglar mot lokalens stora tv-skärm där de visar landslagets avgörande match på väg mot finalen i Copa America, mannens tårar efter segern och handskakningen när jag går därifrån: Vi tar det här, vi blir mästare i år … Hoppet, glädjen.

Jag lämnar arbetarkvarteren där salsa och andra karibiska rytmer kommer ut från högtalarna och fyller luften med rytm.

På dessa gator går arbetarna på väg hem efter ett 10 timmars pass och 2 timmars resor på proppfyllda bussar, trots den glada musiken går de – män och kvinnor - med stela ansikten och tunga steg.

Mitt i den ofta eländiga tillvaron för många – glöm inte att en av tre latinamerikaner lever i fattigdom – har jag funnit en inre glöd, en vilja att kämpa sig upp – och mycket tro på Gud. Det är få som ifrågasätter sakernas tillstånd, man tror helt enkelt att de har det som de har det, för att det är Guds vilja.

Svårt att beskriva hur det känns att lämna Latinamerika och dessa medmänniskor.

Jag önskar bara min efterträdare lycka till, hoppas att hon bättre än vad jag har kunnat göra kan beskriva dessa 600 miljoners människors tillvaro för en svensk publik.

Jag tackar för mig. Vi hörs i andra sammanhang.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se