Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Att frigöra sig från bekvämligheter är vägen till ett medvetet liv. Men de före detta slavarna i Walden saknade val. Selma Yousif Mesbah funderar över skillnaden mellan deras, sitt och Thoreaus liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur lever man medvetet? Detta frågar jag mig när jag står böjd över ännu en grönsaksbädd som överhopats av ogräs. Tisteln sticks och svider när jag drar upp den. Roten skruvar sig ned i marken i en spiralform, som gör det svårt att få upp den utan att den går av och skapar nya skott att sticka sig på i framtiden. Arbetet i att för hand förbereda en bädd för plantering eller sådd tar tid och kräver inte bara tålamod, det kräver en förmåga att uppgå i ett meditativt tillstånd, likt det Henry David Thoreau ofta utforskar och beskriver i sin klassiska och ständigt aktuella bok Walden.Thoreau flyttade till Walden Pond utanför Concord i Massachusetts i mitten på 1800-talet, inte bara för att undslippa det moderna samhället som han ansåg korrumperade människan, utan just för att ”leva medvetet”. Han ville inte vakna upp en dag på ålderns höst och upptäcka att han aldrig riktigt levt. En klassisk medelålderskris kanske, som fick honom att flytta ut till en till synes helt öde mark, en vild skog tom på mänsklig närvaro och där bygga sig en enkel stuga att leva i samröre med naturen i. Denna stuga har blivit en symbol för den frihet och den enkla livsstil som Thoreau förespråkar i Walden.Vad de flesta inte vet är att stugan var inspirerad av de stugor som före detta slavar från Concord byggde, när de bosatte sig i Waldens skogar efter att de frigjorts eller köpt sig själva fria. Detta är inte något som Thoreau själv sticker under stol med, utan något som helt enkelt förbises i historieskrivningen och mytbildningen kring hans stuga.Thoreau, som var en uttalad motståndare till slavhandeln, skriver i kapitlet Tidigare invånare och vinterbesökare om de slavar som kommit före honom och inspirerat hans enkla och motståndskraftiga liv i de fattiga markerna kring Walden Pond. Thoreau vill framhäva att Waldens skogar inte alltid stått tomma och inte alls var helt vilda. Han plockar äpplen från Brister Freemans äppelträdgård, vars frukter han tycker har en sträv smak, en före detta slav som samlade ihop pengar från andra slavar för att köpa sig en bit mark och bli självförsörjande.Mer än att leva medvetet eller på riktigt självförsörjande, levde Thoreau ett slags filosofiskt experiment. I det ingick även att praktisera de tankar hans vän från Concord, filosofen Ralph Waldo Emerson presenterar i essän Självförtröstan. Emerson menade att man måste förlita sig på sin egen världsbild och självkänsla, och inte följa samhällets alla infall och trender. Att vara självförsörjande genom att lita på sitt eget omdöme, sin egen moral och sin egen känsla av mening, utan att låta sig påverkas av utomstående makter och påtryckningar. Detta rimmade mycket väl med Thoreaus egna tankar om att leva medvetet utanför ett samhälle han allt mindre förstod, både i ett motstånd och som en frigörelse.Han inspirerades av de före detta slavarnas liv i Waldens skogar. Hur de klarade sig med så lite, hur de kunde överleva på sådant torftigt land, och med sådana dåliga förutsättningar. Även om många dog av undernäring eller tvingades flytta vidare för att söka mer fruktbara marker eller arbete någon annanstans. Särskilt deras ståndaktighet inspirerade honom; de som var utstötta från samhället, oönskade och helt utan status kunde ändå skapa ett liv för sig själva. Ett liv han kanske såg som meningsfullt.Stugan som Thoreau byggde var inspirerad av slavkvinnan Zilpah Whites, vars gälla stämma brukade höras genom skogen när hon sjöng. Hennes lilla stuga kallades hydda av lokalbefolkningen och brändes en gång ner, av vem är omdiskuterat. Hennes katter, hundar och höns brann alla inne. Stugan fick hon bygga upp igen, hon hade inget val. Thoreau beskriver hennes liv som hårt, ”omänskligt på något sätt”. En äldre man berättar för honom hur han gått förbi Zilpahs hus, där hon suttit med en gryta över öppen eld och sagt ”ni är ben allihopa, inget annat än ben!”Efter två år, två månader och två dagar i Walden flyttar Thoreau från sin lilla stuga och in i Emersons betydligt större och bekvämare hus, där han lever sina sista år i livet med att fortsätta sin intellektuella gärning. Precis som Thoreau kunde resa sig från ogräsrensningen av sin bönodling, kan jag resa mig upp, borsta jorden från händerna och gå in i mitt hus där datorn med bredband väntar. Mitt försök att leva självförsörjande och medvetet misslyckas ständigt, och jag kan inte låta bli att tänka att det beror på att jag aldrig riktigt har kniven mot strupen, att jag har valet att återvända till det mer bekväma arbetet vid ett skrivbord, och att jag mycket hellre föredrar det framför det osäkra och hårda, ja det omänskliga i att leva av landet.Att leva medvetet var för Thoreau att frigöra sig från bekvämligheterna och se det som faktiskt var viktigt, något jag tänker mig underlättades av att han verkar ha fått hjälp med mat och tvätt från sin mamma. Han valde ändå bort det medvetna livet för det mer bekväma. Jag kommer på mig själv med att ofta undra varför, varför lämnade han en tillvaro han fann så meningsfull för att åter sälla sig till samhället han föraktade så? Räckte det för honom att under två år verkligen känna att han levt, för att stilla sin hunger efter mening? Gick krisen därmed över? Eller var det helt enkelt för hårt, för omänskligt att leva i marginalerna, som de som föregick honom i praktiken gjorde. Kanske var det främst självförsörjningen i den bredare meningen som knäckte honom, att helt gå emot samhället och gå sin egen väg var kanske det som var hårt, som var omänskligt.Även i historieskrivningen har Concords och Waldens svarta befolkning förpassats till marginalerna eller helt glömts bort. Men det utsuddade börjar återigen bli synligt. I sin bok ”Black Walden” från 2019 visar litteraturprofessorn Elise Lemire att innan det blev en internationellt känd grön plats, var Walden en svart plats. Hennes bok och engagemanget från flera lokala medborgarrättsrörelser och litterära sällskap har satt spår i skogen, som numera är ett välbesökt turistmål. En bänk har satts upp i Brister Freemans ära, en sten med citatet som beskriver hans äppelträdgård med de sträva frukterna finns också på plats. Små, men betydelsebärande spår från de som agerade inspiration för ett medvetet och meningsfullt liv bortom privilegiernas bekvämligheter. Ett liv som jag och många andra fortsätter att inspireras av, även om vi sällan lyckas leva det fullt ut. Möjligen för att vi inte måste. Men det är å andra sidan kanske bara en tidsfråga.Selma Yousif Mesbah, skrivpedagog och skribent

29 Aug 20249min

Himmelriket är som en surdeg, sa Jesus. Men är fermenteringsprocessen verkligen räddningen på alla problem? Lars Hermansson funderar över bakterier som skapar bubblor i tillvaron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Två unga kvinnor står på en rund plattform av trä klädda i bruna nattlinnen och hanterar en gigantisk surdeg tillsammans. Degen tynger och väller och klibbar och vill hela tiden ned på golvet. En naturlig gravitation som kvinnorna med hjälp av sina kroppar med yttersta möda förhindrar. Kampen med degen bara pågår, kvinnorna svettas, nattlinnena blir degiga, snart ser man inte var kroppen börjar och degen slutar, det är ganska hemskt alltihop, och det pågår bara några meter från där vi sitter och dricker kaffe och äter bullar. Det är en performanceföreställning, den heter The cumbersome dough, konstnärerna heter Heidi Edström och Ester Olofsson. Jag såg den på konstmässan Supermarket i Stockholm 2017. Bilderna har etsats sig fast.Svenska är inte det enda språk där ordet deg också syftar på pengar. Engelskan har sitt dough. Italienare och fransmän är mer analytiska och går direkt på degens ursprung vetet, i franskans blé och italienskans grana. På svenska kan man också dega, det vill säga slöa, vara overksam. När ordet deg som slang för pengar etablerades i Sverige för snart hundra år sedan kanske för att pengar med räntan ökade i omfång lite som en deg, om man lämnade dem overksamma på banken. Räntan härmar, kan man säga, den transformativa kraft som finns i den mikroorganism vi kallar jäst. Andra och besläktade mikroorganismer som kan förändra och förädla är bakterierna. Vi talar om bakteriekulturer och jästkulturer och avser då den jäsande, bubblande, delvis självgenerande, kemiska kontext som sätter fart på grejer, gör yoghurt av mjölken, vin av druvsaften, bröd av vatten och mjöl. Jag höll på att säga vin av vatten, men det var det ju Jesus som gjorde.Det är ingen slump att det är två fermenterade produkter, bröd och vin, som fått representera Jesu kött och blod i den så kallade transsubstantiationsläran. Det påstår i alla fall den amerikanske matjournalisten och fermenteringsgurun Sandor Katz i sin bok Fermentation as metaphor. Idag försöker vi förklara fermenteringsprocesser vetenskapligt, men i förmoderna samhällen sågs förloppet ofta som något mystiskt, lite grand i samma tassemark som alkemin, bara lite mer vardagligt – fermentering är ju ytterst (eller innerst) än i dag ett livsnödvändigt sätt att konservera livsmedel och underlätta för kroppen att tillgodogöra sig dess näringsämnen. Men bakterier är som bekant inte bara hälsobringande utan kan också vara farliga.Med läkarvetenskapens framgångar i kampen mot smittsamma bakteriella sjukdomar som tbc och salmonella i början av nittonhundratalet kom också en fobi för bakterier och en strävan efter renhet som tog sig uttryck inte bara i en nedlåtande attityd till surkål och andra fermenterade produkter, utan också rent konkret i form av sterilisering av kök och badrum, samt inte minst en paketeringsiver. Maten skulle till varje pris skyddas från utifrån kommande angrepp, i slutändan av denna utveckling hittar vi förstås vakuumförpackningen. Den här renhetsivern har sedan länge kommit att förknippas med sånt som rasrenhet och xenofobi, och de fermenteringsaktivister som idag blir allt vanligare i gränslandet mellan konst, filosofi och restaurangnäring ser den bakteriella kontamineringen som ett sätt att symboliskt syresätta stelnade tankemönster och liksom ”bubbla upp” slutna samhällssystem.En central gestalt i denna rörelse är den iranske filosofen och författaren Reza Negarestani. I en berömd föreläsning beskriver han ”decay”, alltså förfall eller röta (fermenteringsprocessen är ju en form av röta) som en process där levande och dött inte går att skilja åt. I boken Cyclonopedia skriver han ”… i rötan lever varelsen vidare genom att blurra in sig i andra varelser utan att helt förlora sitt ontologiska register.” Fermentering som en form av transcendens alltså. Kanske är det därför islänningarna äter jäst rocka, en allt annat än väldoftande maträtt, på Thorlaksmäss, alltså dagen före julafton. Den isländske författaren Guðni Elísson beskriver vällustigt i romanen ”Ljusfångaren” hur fiskarna ligger ovanpå varandra i staplar och citat ”förgeggas uteslutande i sitt eget illamående.” ”För endast islänningarna”, skriver han, ”anser sig fullärda i fermentering, för så kallas konsten att förruttnelsemarinera en fisk i dess egna utsöndringar…” Slut citat. Inget Jesusbarn utan en förädlande stank först alltså.Men hos de konstnärer och aktivister som idag samlas i avlägsna, pittoreska byar och äter lokalt odlade fermenterade produkter tillsammans, är det den politiska potentialen i jäsningsprocessen, snarare än den andliga, som dominerar. Denna fermenteringsaktivismen har förstås sina rötter i såväl slow food-rörelsen som 1970-talets gröna våg, och visst kan det vara frestande att i mikroorganismerna se en symbol för småfolket, och i kålhuvudet en bild för övermakten. Men man blir ju inte automatiskt en bättre människa bara av att äta surkål och brygga öl. Det om något har väl historien visat.Idag är det inte många som rynkar på näsan åt surdegsbröd. Tvärtom. Annorlunda var det på Bibelns tid. I såväl Gamla som Nya testamentet finns en utbredd skepsis mot surdegsbröd. Särskilt i Gamla testamentet förekommer mängder av rena förbud eller påbud att hellre välja osyrat. Anledningen enligt en samstämmig teologisk expertis är att metoden att syra bröd uppfanns i Egypten, och i det strängt reglerade judiska samhället ansågs allt som var främmande som oheligt och därmed oförenligt med ett sant gudsfruktigt leverne. I Nya testamentet är inställningen mer ambivalent. ”Låt oss därför fira högtiden, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.” skriver Paulus i första Korintierbrevet. Men både Lukas och Matteus återger Jesu liknelse om himmelriket som en surdeg ”som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Och jag ser återigen framför mig Heidi Edström och Ester Olofsson, hur de står där i sina bruna degkletiga nattlinnen med surdegen mellan sig, och hur allt till slut blir deg och deg blir allt. Och det är vare sig ett gott eller ett ont. Det bara är. Genomsyrat.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturGuðni Elísson: Ljusfångaren. Översättning av John Swedenmark. Ett utdrag publicerat i tidksriften Ord&Bild 2 2023.Reza Negarestani: Cyclonopedia. Complicity with anonymous materials. re.press, 2008.Sandor Ellix Katz: Fermentation as Metaphor. Chelsea Green Publishing Co, 2020.

28 Aug 20248min

Han var Albaniens mest kända författare och ofta Nobelpristippad. Ann Lingebrandt återvänder till Ismail Kadarés författarskap, som utgjorde en litterär balansgång med livet som insats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-07-04.Jag hade precis tagit mig ur sängen efter en kraftig matförgiftning när det var dags för besöket vid resans tänkta höjdpunkt. Jag befann mig i Gjirokastër, den albanska bergsstaden som klädd från topp till tå i sten klamrar sig fast på branta sluttningar. Kullerstensgränderna är trånga och slingrande, med höjdskillnader som känns svindlande åtminstone för en blek konvalescent med darriga ben. Det handlade om några hundra meters promenad, men jag var tvungen att vila vid vart och vartannat steg innan vi var framme. Där var det, stenhuset som hade fört mig till Albanien: författaren Ismail Kadarés barndomshem.I Kadarés uppväxtroman ”Krönika i sten” görs den uråldriga staden själv till huvudperson. Medan ockupanterna avlöser varandra i krigets 40-tal pågår trots allt en vardag i staden och genom barnets vidöppna blick får allting liv, från den missnöjda vattenbrunnen till flygplanen som uppsvällda av bomber cirklar över husen. ”Att se! Vilken oförklarlig förmåga!” utropar den unge berättaren förundrat. Och författaren gör allt för att också läsaren ska se. Även liken som staplas på gatstenarna.Det var trollkraften i Kadarés berättande som drog mig till Gjirokastër och till det hem som tecknats så kärleksfullt och smått skräckinjagande i ”Krönika i sten”. Nu fanns det väl inte så mycket litterär magi kvar i de nymålade vita väggarna i huset som precis renoverats och gjorts om till museum. Även om brunnen ännu fanns där hittade i alla fall den här svimfärdiga besökaren betydligt mer stoff för fantasin i staden runtomkring, med de höga fortliknande ottomanska palatsen, de skymningsfärgade bergen och korparna som kretsade ovanför det medeltida slottet.Inte särskilt många stapplande steg från Kadarés barndomshem ligger huset där Enver Hoxha Albaniens envåldshärskare under fyra decennier, föddes. Också det ett museum, som paradoxalt nog har bevarat betydligt mer av den rustika historiens suggestionskraft.Kadaré var fortfarande ett barn när Hoxha kopplade sitt järngrepp om landet. Förtryckets villkor kom att kasta sin skugga över hans författarskap. Själv lämnade Kadaré Albanien och flyttade till Paris, mitt under kommunismens upplösning 1990.En av de frågor man inte kan låta bli att ställa sig när man läser Ismail Kadaré är hur en författare kan verka i en diktatur. Inte minst en diktatur som Albanien, länge Europas mest isolerade land, som brutalt kvävde all opposition. Var det den internationella berömmelsen som skyddade Kadaré? Någon slags lojalitet från Hoxhas sida med en son av samma barndomsstad? Eller räddades han av de eftergifter han såg sig tvungen att göra i överlevnadens namn?Kadaré företog en litterär balansgång med livet som insats. Han blev en dubbeltydighetens mästare, en allegorins virtuos som tog historien till hjälp för att spegla sin egen tids, och alla tiders, maktspel. Och något så paradoxalt som en författare som både kunde porträttera despotin med skoningslös klarsyn och vara regimens gunstling. Hela hans författarskap kan beskrivas som en kamp mellan totalitarismens tvångsföreställningar och fantasins frihet.De konstnärliga kompromisserna är uppenbara i storsatsningen ”Den hårda vintern”, som handlar om Albaniens dramatiska brytning med Sovjetunionen 1961. Det är en berättelse som vill skapa en god spegelbild för diktatorn och den skäms av ett glorifierat porträtt av Enver Hoxha. Samtidigt kan författaren under skyddet av smickret göra en mångfasetterad rundmålning av den albanska vardagen, där familjemedlemmar klipper bort de som uteslutits ur partiet ur sina fotoalbum, där litteraturkritiker försöker göra karriär på att hitta ideologiska fel och invånare hyschar varandra när någon börjar prata politik.Man kan häpna över frispråkigheten i flera av de böcker som Kadaré skrev under den kommunistiska tiden. Men det hjälpte inte alltid att skruda motståndet i historisk och allegorisk dräkt. Författaren beskylldes för existentialistisk ångest, feminism och surrealism, såväl som för att vara kontrarevolutionär: några verk måste revideras, andra bannlystes, han belades med skrivförbud och beordrades till offentlig självkritik.Dystopin ”Drömmarnas palats” förbjöds omedelbart när den kom ut 1981. Här försöker en paranoid stat kontrollera medborgarnas undermedvetna och samlar in folkets alla drömmar för att upptäcka komplotter mot sultanen. Det är en fantastisk labyrintisk fabel om hur var och en kan sugas upp av maktmaskineriet och författaren bli en kugge i diktaturens mytproduktion. Och bilden av ett övervakningssamhälle som kartlägger oss ända in i våra drömmar känns fortfarande högaktuell.Med absurdistisk svärta väver Kadaré samman saga och bittert svidande realism. Några saker går ständigt igen: intresset för tyranniets väsen, krigets vansinne och den albanska historien och identiteten. Allt finns redan i hans första roman och stora internationella genombrott ”Den döda arméns general”, som publicerades 1963 och senare blev en film med Marcello Mastroianni. Här återvänder en italiensk general till Albanien tjugo år efter andra världskriget, för att återföra kvarlevorna efter de stupade italienska soldaterna till hemlandet. Av den stolta historien finns inte kvar mer än utspridda leriga gravar, ur vilka han gräver upp skelett efter skelett.Så gott som alltid i Kadarés verk konfronteras det moderna med myten och traditionen. Det upplysta förnuftet krockar med folkets arkaiska föreställningsvärld. Som i ”Grymma april”, där ett nygift par från storstan Tirana åker på exotisk bröllopsresa till blodshämndens högländer.Kadaré ställer sig på folktrons och legendernas sida. Men också i hans snudd på mystiska nationalism finns en dubbelhet: den främmandes skräckfascinerade blick utifrån. Därför rymmer Kadarés romaner alltid lager på lager av tolkningsmöjligheter.I en av hans mest öppna skildringar av maktfullkomlighet, ”Nischen i muren”, beskrivs hur det osmanska imperiet undertrycker varje ansats till uppror i provinserna genom att utplåna det kollektiva minnet och inte minst det lokala språket. När språket steg för steg utarmas blir det till slut oanvändbart och ofarligt: det förlorar förmågan att ”föda fram poesi, berättelser, legender.”I Kadarés berättelser lever språket och dikten vidare och hans författarskap blir ett försvar för att upprätthålla det mänskliga i trots mot omänskliga system.Kadaré är en författare som inte bara får oss att se, utan också får oss att tro på fiktionens oförklarliga kraft. En kraft som kan få benen att darra, inte bara hos en enskild läsare utan även hos en diktatur.Ann Lingebrandt är litteraturkritiker och producent för Dagens diktLitteratur:Ismail Kadaré, Krönika i sten. Översättning: Britt Arenander. Albert Bonniers förlag, 1975Ismail Kadaré, Den hårda vintern. Översättning: Marianne Eyre. Albert Bonniers förlag, 1980Ismail Kadaré, Drömmarnas palats. Översättning: Agneta Westerdahl. Albert Bonniers förlag, 1992Ismail Kadaré, Den döda arméns general. Översättning: Britt Arenander. Albert Bonniers förlag, 1973Ismail Kadaré, Grymma april. Översättning: Dagmar Olsson. Albert Bonniers förlag, 2007.Ismail Kadaré, Nischen i muren. Översättning: Marianne Eyre. Albert Bonniers förlag, 1986

27 Aug 20249min

Ägodelar som stals från exempelvis Förintelsens offer hamnar då och då på museum. Och allt fler saker lämnas tillbaka till efterlevande. Anders Rydell funderar över vem som bevarar minnet av minnet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För en tid sedan besökte jag en gammal brottsplats. En plats för ett brott få längre hade något minne utav – och det var nog hela anledningen till varför just jag befann mig där. Det var i Paris. I de kalla katakomberna under museet Palais de Tokyo. Där uppe, på ytan, var allt som det brukar vara i Paris. Det var modevecka. På museet hölls en visning med kläder av koreanska modeskapare. I entrén trängdes fotografer för att fånga de extravaganta gästerna. En händelse i nuets mittfåra.Alla var så upptagna att ingen lade märke till att jag via en undanskymd personalhiss sänkte ner mig i underjorden – där bortträngda minnen gömdes undan. Det var, i varje fall, vad jag hoppades.Palais de Tokyo invigdes under världsutställningen i Paris 1937, då den ideologiska och politiska spänningen dallrade i luften. På utställningsområdet stod Albert Speers jättelika pelare prydd av svastikan mitt emot Vera Muchinas sovjetiska monumentalskulptur av en bondkvinna och en industriarbetare. I den spanska paviljongen visades Picassos Guernica – samtidigt som spanska inbördeskriget rasade.Några få år senare skulle Palais de Tokyos källare fyllas av nazisternas stöldgods, närmare bestämt av instrument. Tusentals instrument. Pianon och flyglar, som plundrades från Paris deporterade judiska minoritet. Det var Förintelsens dödstädning. Att råna och mörda sina offer – och slutligen utplåna alla minnen av dem.Under kriget avgick i snitt två tåg i veckan från Paris sprängfyllda med konst, böcker, antikviteter och instrument. När staden befriades 1944 låg fortfarande 2 000 pianon, som tjuvarna inte hade hunnit få med sig, kvar i Palais de Tokyos källare.Efter kriget gjordes halvhjärtade försök att återbörda stöldgodset till Förintelsens offer. Men det mesta försvann, eller skingrades för vinden. Även instrumenten i källaren på Palais de Tokyo. Kanske handlade det om att det fanns värre brott att ta itu med, eller bara en känsla av att det bästa man kunde göra var att glömma – och gå vidare. Att bygga nytt på ruinerna, att inte älta. Att inte minnas.När jag stiger ner i källarvalven hittar jag ingenting. Bara stora salar i kall rå betong. De tomma underjordiska gallerierna förmedlar något kusligt, men kanske är det bara i mitt huvud som tomheten och tystnaden blir något mer än vad det är. För här finns inga spår eller minnesmärken. Inga skyltar, inga skrifter eller böcker i museishopen.Instrumenten är sedan länge borta. Det finns överhuvudtaget få lämningar kvar av de stulna instrumentens historia i Paris. De är knappt ett minne.Men de senaste decennierna har det hänt något. Som bortglömda avlagringar på en dyig botten har dessa stulna föremål stigit till ytan. Det började under 1990-talet, inte långt efter Sovjetunionens kollaps. Då löstes knutar upp, hemliga och bortglömda arkiv öppnades. Det fanns ett behov, innan årtusendet var till ända, att konfrontera några av 1900-talets olösta trauman och konflikter. De plundrade kulturskatterna var ett sådant.De senaste årtiondena har nazisternas rov dykt upp överallt. Ingen bör vara särskilt förvånad. I decennier har dessa föremål sålts, köpts, smugglats, importerats och på andra sätt bytt händer tills dessa spillror har letat sig in i nästan varje vrå, i varje samling av betydelse, i världen. Även här i Sverige.Om detta bara hade varit ett vanligt brott, en vanlig stöld hade det knappast upptagit oss fortfarande. Men detta brott berörde en annan, mer komplex, materia.Föremålen var inte bara hågkomster över förlorade människor, familjer och hela släkter – utan hade också ofrånkomligt blivit minnen av det större brott som plundringen var en del av – Förintelsen. En kvinna som jag träffar i Paris, och som arbetar med frågan, kallar de stulna föremålen för de sista vittnena. Snart är de levande borta, då återstår bara kvarlämningarna.Ett sådant perspektiv på de stulna föremålen är en trösterik tanke. Att värdet i att efterforska inte främst ligger i att återföra föremålen, utan i blottläggandet av deras historia. Efterforskningarna är då inte ett medel, utan ett mål för ett långsamt och mödosamt minnesarbete. Ett arbete som kan hjälpa oss att avtäcka historien gång på gång.Det är en närmast poetisk bild, att alla dessa skärvor – genom glömska och ignorans – har blivit en del av vår minnesväv, när de på olika vägar infogats i samlingar världen över.Museerna har ofta kämpat emot. Den restitution som nu pågått i flera decennier har varit en sårig och ofta konfliktfylld process. Så även i Sverige, där Moderna museet länge var ovilligt att lämna ifrån sig stulen konst. Kanske är inte heller detta förvånande. Det ligger i dessa institutioners DNA att bevara och skydda sina samlingar – inte att upplösa dem. Restitutionsfrågan har utmanat museets själva grundidé. Sånt sker inte utan motstånd.Men frågan har också gjort någonting annat. På flera sätt har Förintelsens kvarlämningar öppnat dörren också till andra, äldre, brott. Det koloniala arvet. Förtrycket av minoriteter. Och rasbiologins makabra lämningar i form av mänskliga kvarlevor.De senaste åren har slussarna öppnats. Frankrike och andra länder har börjat ta itu med museernas koloniala börda. Även sådana föremål finns representerade i svenska samlingar.Nu när flödet går åt andra hållet, så kan många museer inte agera snabbt nog för att lätta denna börda. Man vill städa ur garderoben, dumpa de ”giftiga” föremålen för att återgå till det som man beskriver som sin kärnverksamhet. Men återlämningsivern väcker en annan fråga. Vem bevarar minnet av minnet?Att återbörda något är en försoningsprocess, inte bara för dem som återfår – utan än mer för de institutioner som förvärvat, handlat och gömt undan dessa föremål. Som i decennier undan låtit sig att avtäcka de mörkare sidorna sina samlingar.Museer, bibliotek och andra samlingar är våra gemensamma minnesbanker, bevarare av den tråd vi spinner vår identitet och vår självbild utifrån. I denna väv måste även mörkare, mindre smickrande, trådar beredas utrymme.Det är numera inte ovanligt att ättlingar till Förintelsens offer istället för restitution väljer att sluta en uppgörelse – att i utbyte mot erkännande och blottläggande av föremålens historia, låta museer och andra institutioner behålla dem. Andra skänker återbördade föremål till Förintelsemuseer och andra institutioner som bevara minnet av dessa händelser.Jag lämnar källaren. Och tar hissen tillbaka till Palais de Tokyos övre gallerier, och tänker på vi varken befriar oss från skuld eller ansvar genom restitution – snarare erkänner vi att en orätt har begåtts.Och just därför är kanske inte återbördandet alltid är den bästa lösningen. Dessa föremål har också ofrånkomligt kommit att bli bärare av en annan historia. Historien om vår skuld.Anders Rydell, författare och journalist

26 Aug 20249min

Flera språk saknar eller har saknat mellanrum mellan orden, men för de flesta voredetextremtjobbigtomtextensågutsåhärellerhur? Författaren Jörgen Gassilewski reflekterar över mallanrummens betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2019.Jag blev glad när jag fick reda på att mellanrum räknas som ett skiljetecken. Dessutom vårt äldsta. "I skriftens begynnelse fanns inte något mellanrum mellan orden. Det var först under antiken som det började hända saker. Mellanrummet gick tidigast under beteckningen spatium." Så står det att läsa i Siv Strömquists Skiljeteckensboken. På kolonnerna på Forum Romanum i Rom kan man se att mellanrummet markerades med en halvhög punkt, ungefär på samma ställe som ett multiplikationstecken. Trajanuskolonnens uthuggna stora bokstäver, Capitalis monumentalis, löper på i god och fullständigt regelbunden marschordning. Det är bara Interpunct, den halvhöga punkten, som markerar gräns mellan orden. Här bevittnar vi interpunktionens, skiljetecknens födelse, eftersom inga andra avgränsande tecken utvecklats vid denna tid. En poetisk tanke är att alla skiljetecken, som punkt, frågetecken, utropstecken, kolon, semikolon, kommatecken, tankstreck, parentes och så vidare liksom förgrenats och fällts ut ur mellanrummet, den tomma ytan. Det är i djupare mening sant, men just här inte i någon konkret betydelse, eftersom det rör sig om ett tecken för mellanrum, och inte något fysiskt mellanslag eller blanksteg, för att lite anakronistiskt använda två mer eller mindre nutida skrifttekniska beteckningar.Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutetDet antika Grekland använde sig inte av mellanrum och när det grekiska blev högsta mode som kulturell förebild i Rom, föll Interpunct ur bruk även där. En man vid namn Aristofanes, som var filolog och bibliotekarie i Alexandria på 200-talet före Kristus, hade tidigare försökt införa ett system med punkter placerade på olika höjd, för att markera en kort paus, en lång paus och den ungefärliga motsvarigheten till vår punkt, utan att vinna någon permanent framgång. Överklassens barn i Rom lärde sig läsa och skriva på latin med hjälp av läroboksmanuskript med konkreta mellanrum mellan orden, men för vuxna ansågs det barnsligt och illitterat. Det var helt enkelt obildat att inte veta var orden och satserna började och slutade och vilken diktion som var den rätta när det skrivna lästes högt. Det är roande att tänka på att vi idag klagar över att barnen klumpar ihop alla ord när de ska lära sig skriva, när de inte särskriver förstås.Det var inte förrän någon gång mellan 600- och 800-talet inpå vår tideräkning som man började ha riktiga, fysiska, mellanrum mellan orden. Men det är inte heller riktigt sant, eftersom ett annat mellanrum, lyrikens, epikens och dramats radbrytning, funnits där hela tiden. Fast det är mycket oklart hur skriftliga rutiner för det vi kallar versens ojämna högermarginal etablerades. All litteratur kommer ur en muntlig tradition. Meter och rim och den rätta pauseringen lärdes utantill. Bokstavsraderna skrevs ner som ett stöd för minnet. Var versen och strofen slutade, gav sig självt. Kanske upplevdes det som en förolämpning av den insatte att i skrift markera radslutet. Det var ont om plats på skriftrullar av papyrus och skinn och ofta suddades text ut både en och flera gånger för att lämna plats åt ny, så kallade palimpsest. I stort sett hela den antika litteraturen har förmedlats till oss via avskrifter nedtecknade ett antal århundraden efter Kristi födelse.Från och med femhundratalet är Codex, alltså den nutida bokformen, som utvecklats ur de romerska vaxtavlorna, vanligare än skriftrullarna, och då blir också ordmellanrummen mer konsekventa. Men det är inte förrän boktryckarkonsten i pedagogisk och demokratisk anda massproducerar till en större intresserad allmänhet, som mellanrummet införs som ett skiljetecken över hela linjen. Indraget, det som markerar nytt stycke, och blankraden, det som markerar nytt avsnitt, är enligt Siv Strömquist och andra även de skiljetecken.Mellanrummet, mellanslaget, blanksteget, indraget, blankraden och radbrytningen är de mest sociala och relationella av skiljetecken. De betyder och är ju bokstavligt talat ingenting utan andra tecken i skriftsystemet. De är en del av underlaget mot vilket bokstäver och övriga tecken avtecknar sig och påminner på grund av det om textens fysiska sida. Därför kan deras utsträckning och betydelse tänjas och förskjutas mer än andra tecken, utan att helt gå förlorad. Gör ett extra blanksteg mellan två ord i en text du håller på med. Det ser lite konstigt ut, men meningen förändras inte nämnvärt. Gör ett blanksteg till, det hela fortsätter att beteckna i stort sett samma sak, men man börjar ana att något modererats eller fogats till, men vad?Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen.Stéphane Mallarmé, den franske poeten och modernisten, utnyttjade mellanrummets ambivalens till fullo. Han drog konsekvenserna av att det faktum att det inte finns någon exakt gräns mellan mellanrumstecknet och den omgivande satsytan:bortom inlärda beräkningar och med tiden glömda handgreppförr höll han rodretnärmade sig hans fötterfrån horisontens obrutna linjeDet var några rader ur Mallarmés dikt "Ett tärningskast" från 1897, i översättning av Harry Järv. Det avsnitt jag läste består av fem radbrytningar och tre strofer med blankrad emellan. Raderna saknar stor bokstav och andra interpunktionstecken än mellanrum. Alla rader börjar på olika platser i sidled. Det är en öppen fråga hur det bör läsas högt, eller innantill för den delen. Det beror på satsernas grammatiska ofullständighet, men kanske framför allt på att mellanrummen mellan orden å ena sidan pekar på teckensystemets kronologiska pauser och å andra sidan på ordens fysiska rum, som vi talat om förut, på texten som bild. Jag valde att läsa med något förlängda pauser vid radbrytningarna och ännu lite längre vid blankraderna, men ingenting som tidsmässigt skulle motsvara de utsträckta tomrummen mellan satserna. Det skulle betyda att jag tolkade dikten som bild snarare än att följa interpunktionens regler för utsträckning i tid.Någon som däremot utarbetat helt egna och strikta regler för hur hans dikter ska läsas högt är den samtida franske poeten Claude Royet-Journoud. Här rekommenderas man som uppläsare att ta med sig tidtagarur – och det är fem sekunder för radbrytning, tio sekunder för blankrad och femton sekunder för ny sida som gäller. Jag minns hur stolt jag var när jag vid en uppläsning på Kulturhuset i Stockholm år 2001, läste upp översättningen av en tjugo minuter lång dikt och missade längden på Royet-Journouds egen läsning med få sekunder. Det känns passande att avsluta med några rader ur hans dikt "En tydlig riktning" i översättning av Jonas (J) Magnusson, så att ni får njuta av mellanrummens på en gång exakta och mångtydiga poesi. Den som har ett tidtagarur tillgängligt får gärna kolla mig: på botten alfabetet med förfadern är det en sjö denna tillgänglighet hos ögat? kroppen glider dit från ett ord som skall bekämpas den tvingar djuret att oavbrutet förflytta sigJörgen Gassilwski, författare

21 Aug 202410min

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det väller liksom framen flod av grönska,av blad barroch fågelsång!Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',då skrämmer du mig med drömmar,förfärar mig med syner,så att jag hellre vill kvävas.Hellre döden än denna plåga!För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

20 Aug 20249min

Håller tankstrecket på att förvandlas till ett ynka bindestreck? Författaren och översättaren Erik Andersson tar fram sin linjal och upptäcker oroande tendenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2019.Fjorton dagar efter balen på Borg var där fest på Ekeby.Det var den härligaste af fester, men fråga ej för hvem, fråga ej för hvad. För det enda, hvilket det af ålder är lönt att göra fester för, var den anordnad: för att ögon skola stråla, hjärtan klappa, fötter dansa, för att glädjen måtte stiga ned bland människorna, för att händer skola mötas, sköna läppar kyssa . . - - – –Åhnej tyst, tala inte om kyssar!Jag vet inte om ni hörde vad som hände där efter ”sköna läppar kyssa”. Jag försökte göra en liten paus, så att kyssarna skulle hinna sjunka in, så att säga. Men om man tittar i författarens handskrivna manuskript så händer det en hel del där. Först kommer det två punkter, sedan två korta streck och så två litet längre streck. Någon sorts emotion har kommit över författarens hand och fått den att röra sig spasmodiskt.När Gösta Berlings saga, som citatet är hämtat ur, hamnade hos sättaren så blev berättarens rörelse översatt till två tankstreck. Fyra år senare kom den andra upplagan och då hade hela det här stycket försvunnit.så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tidÄn i dag finns det författare som helst skriver för hand. Jag tänker mig att de vill skjuta upp det ögonblick då texten blir offentlig: berättelsen är en sak mellan författaren och pappret, och först när den är klar typograferas den och går ut till läsaren.Jag är inte en sådan författare. Jag fick i tonåren en skrivmaskin, en grön Halda. Den var väldigt bra, mycket robust. Man blev stark i fingrarna.Men det fanns vissa brister. Tangentbordet hade punkt, komma, kolon, frågetecken och bindestreck; det var allt. Semikolon kunde man åstadkomma genom att skriva ett kolon, backa och sedan skriva ett komma. På samma sätt kunde man sätta en punkt under en accent för att få ett utropstecken. Det såg inte särskilt bra ut. Accenten kunde också nyttjas som apostrof, men det var bättre att vrida ett hack på valsen och använda ett komma.Bristen på tankstreck var mer förrädisk. Jag trodde länge att det var samma sak — bindestreck och tankstreck — men medan idén med bindestrecket är att det nästan inte skall finnas, utan bara på ett diskret sätt upplysa om att ordet fortsätter på nästa rad eller markera att två ord hör ihop, så är tankstreckets uppgift att ta plats, att ta tid.Jag tror att de generationer som växte upp med skrivmaskiner och använde dem i sitt dagliga värv till sist vande sig av med sådant som innebar onödigt krångel. Varför stanna upp och göra ett semikolon, varför inte bara rada upp den ena meningen efter den andra och drämma in ett komma eller en punkt först när man behöver dra efter andan?När persondatorn slog igenom mot slutet av 1980-talet så kunde man med den underbara alternativtangenten få tillgång till allt som ett välutrustat sätteri rymde. Man tycker att journalister och författare skulle ha börjat festa loss på allehanda diakritiska tecken, men så blev inte fallet. Istället såg många tidningar och bokförlag en chans att göra sig kvitt sin typografiska personal, så att skribenternas tarvliga kost på komma, punkt och bindestreck serverades ouppvärmd till läsarna. Och den som försökte ta vara på de nya möjligheterna blev snart avskräckt: ett långt och vackert tankstreck kunde i tidningsspalterna återges med ett tyskt ü eller vad som helst som den elektroniska överföringen hittade på. Efter några sådana där tyska ü var man tillbaka hos komma, punkt och bindestreck.Tankstreckets storhetstid — den inträffade nog hos Selma Lagerlöfs kolleger kring förra sekelskiftet. Över huvud taget hade man en välvillig inställning till skiljetecken och lät kommatecken regna ner över alla sorters prosa. Tankstrecken uppträdde gärna i grupp. Uno Engs novell ”Ögonbrynen” från 1921 börjar så här:Den unge konnässören sökte förgäves. — — —De där tankstrecken liknar mest en världstrött utandning. Alla hade sina egna idéer om vad de ville med tankstrecken. I ”Lillans första tand” från 1912, ett kåseri av Ossian Elgström, är upplösningen dramatisk:Darrande löste jag upp knutarna, vecklade upp papperen — — — se där — — ett bref. »Ack hvad jag är lycklig, säg är den inte förfärligt söt, är det ej så man ville kyssa den och tänk lillan som blott är 3 månader, det är storartadt — — — — — — — — — — — — — — —»Jag släppte brefvet och krafsade vildt bland träullen som fyllde lådan, jo titta, en tändsticksask — jag öppnade den flämtande af ifver — — — — har man sett på fan — — — — — i asken låg på en bädd af bomull — — — lillans första tand.Elgström närmar sig dramatiken och tycks vilja få tankstrecken att mäta ut tiden. Det eviga problemet med att styra över läshastigheten var här nära en lösning.Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.Medan jag bläddrar i mitt urval böcker från ungefär hundra år sedan slår det mig att det råder enighet mellan olika författare, förlag och tryckerier om hur långt ett tankstreck skall vara. Jag kan inte ge ett exakt mått eftersom det varierar beroende på typsnittets kägel, men mellan tre och fyra millimeter rör det sig om, motsvarande bredden på ett stort M.I takt med de allmänna neddragningarna har ett kortare tankstreck vunnit mark. Det motsvarar bredden på ett stort N och ger naturligtvis inte alls samma läsglädje. Men det är inte slut där. Jag tar fram en bok från förra året och får följande siffror: stora M 3 mm, stora N 2,5 mm, tankstreck 1,5 mm, bindestreck 1 mm.Ni förstår vart vi är på väg? Snart är skillnaden mellan tankstreck och bindestreck helt utplånad. Jag skulle lika gärna kunna plocka upp min gröna Halda från källaren.I en sådan här sorglig stund är det bara en sak som hjälper, och det är att leta upp Roddy Doyles debutroman, The Commitments, från 1987. Med ännet lackande av naturvetenskaplighet gör jag mina mätningar: stora M 4 mm, stora N 3,5 mm, tankstreck 4 mm och bindestreck 1,5 mm. Det är precis som det skall vara. Utmärkt.Nästan på varje sida uppträder det längre tankstreck: 8 mm. Vilken schwung det blir! Eftersom romanen till stor del består av dialog och Doyle har fått för sig att markera replikerna med pratminus, alltså tankstreck det också, så blir det väldigt mycket streck allt som allt.Jag bläddrar litet och får plötsligt syn på ett ännu längre streck: 12,5 mm. Ja, de är inte helt ovanliga, märker jag.Jag hittar några stycken som är 17 mm också.Och till sist, kungen av alla tankstreck: 25 mm.Jag undrar hur denna rikedom av tankstreck i olika längder kommer sig. En förklaring är säkert att romanen ursprungligen gavs ut på eget förlag. Det fanns ingen som sade åt Roddy Doyle att man inte kunde ha så långa tankstreck.Nästa roman, The Snapper, kom ut på ett stort förlag. Då dämpades bruket av tankstreck något, men både här och i boken därefter, The Van, kan man sikta en och annan 17-millimetare.Den nyaste bok av Roddy Doyle jag äger är Bullfighting från 2011. Där laborerar han ännu med två olika sorters tankstreck, men längderna är blygsamma: 2 och 3 mm. Jag tolkar det så att Roddy Doyle kämpade länge, men han kämpade ensam. Till sist föll han.På senare tid har han kåserat i Independents nätupplaga. Tankstrecken är nu slutgiltigt reducerade till bindestreck.Erik Andersson, författare och översättare

19 Aug 202410min

Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.Visst är det något queer med semikolon.För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut härMen semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på. Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

18 Aug 20249min