Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Ordens flertydighet kan leda till förvirring, men också till verklig förlösning. För Ulf Karl Olov Nilsson har de varit helt avgörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Året var 1989 och under en av mina allra första psykoanalys-sessioner redogjorde jag för ett slags oral bekännelsefantasi om att jag skulle kräkas rakt upp, som en fontän, där jag låg på divanen. Min analytiker svarade att det lät som titeln på en av Anaïs Nins romaner, A Spy in the House of Love. Att spy blev alltså genom den absurt bokstavliga översättningen över språk till engelskans a spy, en spion. När jag berättade för vänner om tolkningen tittade dom konstigt på mig och tycktes undra om sånt där ordvrängande överhuvudtaget var någonting att pyssla med i psykoterapi. Men för mig var tolkningen livsavgörande, en känslomässig och kognitiv knock-out. Jag hade hamnat på rätt ställe. Mitt uppdrag på divanen hade med ens blivit mycket större, istället för att psykoterapi helt simpelt handlade om att verbalt spy ur sig sitt neurotiska inre var jag nu upphöjd till spion i ett hus av kärlek och omsorg. Så mycket mer stimulerande, om någon skulle fråga mig.Men det var egentligen inte så mycket tolkningens innehåll utan snarare dess form som knockade mig: användandet av ordens flertydighet, också den mellan språk, för att uppfinna ny betydelse. Ordens likaljudande blev ett sätt att växla in på helt nya tankespår. Världen hade blivit rikare, men också rent livsfarlig, som när jag på samma divan förstod att utsagan ”jag var mina föräldrars stöd” uttalsmässigt ligger intill förblandning nära ”jag var mina föräldrars död”. Plötsligt kunde mina fasta övertygelser visa sig vara rena önskedrömmar. Fast framför allt hade världen nog blivit roligare. Ty fortfarande händer det, decennier efter jag hörde det, att jag flinar åt mannen som i radioprogrammet ”Ring så spelar vi” önskade Beatles låt, ”Happines is a warm gun” och tillägnade den sin fru Gun.Saken är givetvis den att det inte endast är psykoanalysen som systematiskt gör bruk av ordens dubbeltydighet. Varenda normalbegåvad poet och poesiläsare lånar ett öra till ords mångfald av betydelse. Ibland också över språken, som när Fredrik Nyberg i sin diktsamling Att bli ved försvenskar det danska uttrycket ”Att blive ved” som betyder ungefär Att stanna kvar. Men också vitsmakarna använder naturligtvis flertydigheten. Som i följande: ”– Vilken sur golfare han är. – Ja, han är en riktig greenolle.” Eller: ”– Hur visste du att strumporna var stulna. – Jag såg det på hälarna.” Eller:”– Är du här på bensinmacken igen? – Ja, tvångstankar.”Ibland kan vi ofrivilligt råka avslöja något, som i en felsägning, när vi märker att ordet eller uttrycket vi använde också kan betyda något annat. Men också felhörningen kan göra bruk av dubbeltydighet. Som när jag talade med en bekant som berättade att hon fått jobb som journalist i Kina men samtidigt klagade och sa att allt kändes otroligt segt och tråkigt – långt att pendla var det också. Vadå, tyckte jag och gratulerade. Kinakorrespondent! Wow! Det lät fantastiskt! Tills jag efter en lång stund och många snirkliga missförstånd förstod att hon inte alls pratade om Kina utan om Kinna, strax söder om Borås.I såväl psykoanalys som poesi och vitsande har blottläggandet av det mångtydiga i ord varit ett sätt till ny kunskap. Freud menade att felsägningar, drömmar och symtom var chiffer, rebusar, gåtor som kunde tolkas och förstås på ordets nivå främst genom mekanismerna förtätning och förskjutning. Franske psykoanalytikern Jacques Lacan går under 70-talet ännu längre, framför allt under seminarieåret 1975-76 som handlade om James Joyce, och menar att den psykoanalytiska tolkningens främsta vapen mot psykologiska låsningar just är att använda sig av ordens mångtydighet som perspektivskiftare. Att seminarieåret handlade om Joyce är knappast en slump eftersom Joyce just tog spelandet med polyglott flertydighet till tidigare aldrig anade litterära höjder i sin Finnegans Wake från 1939, en bok som i själva verket får hela idén om ords mångtydighet att fullkomligt go bananas. Finnegans Wake är skriven på mer är 80 språk, därav rikligt med skandinaviska eftersom Joyce var Ibsen-fantast, och var och varannan rad exploaterar såväl ljudlikhet som bokstävernas materialitet. När Joyce döper en figur till Miss Fortstowelsy kan vi också höra Misförståelse, när han skriver ”good, jordan’s scaper” hör vi ”Gud, jordens skaber”, när det står ”I became a stun, a stummer” kan vi också läsa det som ”Jag blev en stund stummare”. Och när ordet ”Luredogged!” dyker upp är det plötsligt lördag. Lacan menar att Joyces enormt komplicerade språkbygge snarare än frilägger mening i själva verket saboterar den. Genom att ta mångtydigheten till sin yttersta gräns får han den att brisera. Något Joyce själv förmodligen skulle ha hållit med om och tillagt att ”min bok är ren musik” och ”den är skriven för att få dig att skratta”. Men när Joyce pulvriserar mångtydigheten gör han det inte genom att subtrahera mening; i Joyces fall snackar vi addition. Om Joyces Finnegans wake är obegriplig, vilken den är på många sätt, är den det inte för att den inte betyder någonting, utan för att den betyder allting och handlar om alla överallt; som en av bokens mer begripliga refränger lyder: Here comes everybody.Det säger sig självt att en bok skriven på åttio språk inte går att översätta i vedertagen mening – jag menar, vilket språk ska man översätta från – icke desto mindre finns det en Finnegans Likvaka i Bertil Falks heroiska översättning, eller motsvariggörande som han kallar den. Sextiosex år tog arbetet med boken, men som han säger i sitt sympatiskt luttrade efterord, han har gjort en del annat också under tiden. Falk följde med Joyces ordvrängande långt bortom den punkt där barn brukar säga: ”Nej, nu är leken inte rolig längre.” Ty så måste det vara ibland: man leker tills leken blir allvar och sedan fortsätter man och fortsätter och fortsätter tills gränsen mellan lek och allvar upplöses. Då har man som Joyce närmat sig det nästan oläsbara men möjligen hörbara; ett slags tillstånd av polyassociativ epifanisk frihet och kan hamna var som helst, eftersom ordspåren växlar in och ut åt alla möjligt tänkbara håll. Som det sydkoreanska paret på bröllopsresa som tog nattåget från Stockholm och hamnade i Vännäs i Västerbotten och inte som planerat i Venedig, alltså Venice. Men som dom sa i intervjun i Västerbottens Kuriren: ”Vi älskade varenda minut. Så mycket snö har vi aldrig sett. Vi kommer tillbaka i sommar för att se midnattssolen.”Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), poet och psykoanalytikerLitteraturJames Joyce: Finnegans likvaka. Motsvariggjord på svenska av Bertil Falk. Aleph bokförlag, 2021.

23 Mars 202310min

Världens största icke-digitala uppslagsverk tillkom långt före sina mer omtalade europeiska kusiner. Göran Sommardal reflekterar över Yongle-encyklopedin, och över varför den inte finns bevarad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var egentligen två små notiser 2021 i Peking-tidningen 新京报|Xinjingbao, som återuppväckte mitt annars rätt slumrande intresse för 永乐大典|Yongle-Encyklopedin – det som är världens mest omfattande allmänencyklopedi, och som tillkom tre hundra år före såväl Diderots och d’Alamberts franska Encyklopédi som Encyklopedia Britannica.Man kan också betrakta det som en historisk ironi att det dessutom var sentida landsmän till Diderot och upphovsmännen till den brittiska encyklopedin, som såg till att minst ett av den handfull exemplar av den handskrivna kinesiska encyklopedin brändes och förskingrades. Vid tillfället ändamålsenligt utklädda till soldater i den franska respektive brittiska armén. Första gången hände det sig under Opiumkriget 1838-40, och en gång till vid stormningen av Sommar-palatset i Peking – allt med det ädla syftet att tvinga den kinesiska Qing-dynastin till fri import av opium.Trots att boktryckarkonsten var uppfunnen i Kina flera hundra år tidigare så existerade inga tryckta kopior av Yongle. Och det berodde säkerligen på dess storlek: 22 877 volymer fördelade på 11 095 häften, med ett textinnehåll på cirka 370 miljoner tecken i tillägg de många specialgjorda och handtecknade illustrationerna. Det ansågs väl enklast att låta kalligrafer göra en handfull kopior.Faktum att den stora Yongle-encyklopedin inte längre existerar annat i några enstaka delar var också det som hade lockat Zhang Chang, journalisten som skrivit notisen den 19 september 2021. På nätet hade det nämligen ryktats att man vid ett underhållningsarbete vid Donghua-porten till Den förbjudna staden i Peking skulle ha påträffat en fullständig kopia av det försvunna verket. Men det visade sig bara vara frågan om ett extra nattskift för att åtgärda ett elfel och för att därmed undvika att påverka den dagliga turistbesöken till Den förbjudna staden.Det var Zhudi, kejsar Chengzu, Himlens son mellan 1403 och 1425, som tillsatte den redaktion som skulle färdigställa det stora lexikonet, som fick namnet 永乐|Yongle, som kan översättas med Den eviga glädjen, efter namnet på Zhudis regeringsperiod. Det gjordes i gammal god tradition för att manifestera att kejsaren inte bara var en mäktig krigare som militärt kunde besegra sina fiender utan att han, och lika viktigt, var en rikligt bildad man som gjorde sitt yttersta för att bevara det kinesiska kulturarvet.I den kinesiska texthistorien utgör den här sortens stora antologier de kulturhistoriska nod-punkterna. Antologisterna är både historiens herrar och dess ödmjuka tjänare. Här skiljer sig den kinesiska antologi-traditionen från de västerländska realencyklopedierna där medarbetarna har haft till uppgift att själva bedöma och sammanfatta varje enskilt uppslagsämne i lexikonet. De kinesiska redaktörerna sökte i stället land och rike runt efter relevant material, såväl i det väldiga kejserliga biblioteket som i de många privata boksamlingarna för att kunna använda de fullständigaste utgåvorna av allt från de konfucianska klassikerna med deras otaliga kommentarer, tillsammans med religiösa och filosofiska urkunder, utgåvor av poesi och vittra essäer, rese-skildringar, böcker om jordbruk och krigskonst, naturvetenskapliga studier och historiska annaler. På det viset har de stora kinesiska referensencyklopedierna också kommit att bevara texter och skrivna dokument som senare gått förlorade i sina originalutgåvor.Låt mig ta ett exempel. Den stora antologien av Tang-poesi, 全唐诗, där vi hittar de legendariska poeterna Du Fu, Li Bai, Bai Juyi och Wang Wei men också de mer udda Chan-buddistiska diktarna Han Shan och Shi De. Den sammanställdes 1705, 800 år efter att Tang-dynastin gått i graven.Antologin innehåller mer än 48900 dikter av 2200 poeter. Och storleken och omfattningen borgar också för att de annars förbisedda, som kvinnliga poeter, trots att de bara utgör 5,1 procent, i absoluta tal ändå uppgår till 112 poeter med 586 dikter. Detta har gjort det möjligt att idag uppmärksamma och publicera antologier med kvinnliga Tang-poeter.Det finns en enkel förklaring till varför de kinesiska medierna, trots en kliande nyfikenhet, ligger lågt när det gäller fynd och nya utgrävningar av alla de antika skatter och dokument som man vet måste finnas under jorden. De kulturarvsbevarande myndigheterna håller hårt i tyglarna, och den officiella förklaringen till den återhållsamma utgrävarpolitiken är dåliga erfarenheter från tidigare tillfällen, då man har gått till verket utan att vara tillräckligt förberedd. Därför görs i stort sett inga utgrävningar utom när de är att betrakta som räddningsaktioner, ungefär som när tunnelbanan i Rom byggde en ny station 2007 och i samband med det gjorde fynd från romar-tiden. Vilka genast måste tas om hand och konserveras.Så här uttryckte sig vederbörliga kinesiska myndigheter i en kommentar till tidningen beträffande det uteblivna fyndet den här gången:"Det finns ingen anledning att för närvarande göra en utgrävning. Vårt land organiserade vid ett tillfälle under förra århundradet en utgrävning, som icke var av akut räddningskaraktär, och som innebar mycket smärtsam erfarenhet och lärdom. Då var det kejsar Shenzongs grav i 明十三陵|De tretton grav­kullarna från Ming-dynastin som grävdes ut, och utan skydd av relevant teknik för att ta hand om de framgrävda artefakterna förstördes många kulturreliker så snart de kom i kontakt med den friska luften."Kanske har de kinesiska arkeologerna – åtminstone för tillfället – grävt upp tillräckligt. Efter att den kinesiske bonden Yang Jide av en slump stötte på Qin Shihuangs terrakottaarmé, som en överväldigande livvakt efter döden, i form av 8000 tusen man i naturlig storlek och var och en individuellt utformad.Den kinesiska arkeologin har ofta varit i strategisk politisk framkant. Det var i tidskrifterna Kaogu|考古 och Wenwu|文物, ordrätt översatta som Arkeologi och Kulturarv, det var där den rigorösa ideologin från Kulturrevolutionen för första gången började knytas upp efter Maos frånfälle och De fyras gängs fall från makten. Inte i regelrätt politiska utan i mer akademiska termer.I dag tycks Kinas arkeologiska framkant snarare handla om paleontologi. Det är ju i Kina, framförallt i provinsen Liaoning, som man har hittat de flesta och avgörande bevisen på att dinosaurierna hade fjädrar, och att fåglar är besläktade med dinosaurier. En annan upptäckt är det DNA man funnit i Tarimbäckenet, hos ett folkslag som genetiskt mest liknar ursprungsbefolkningen i norra Sibirien och i Nordamerika. Ett fynd som öppnar ett nytt perspektiv på människosläktets spridning över klotet.Kanske är det den mediala instinkten som bestämmer – i Kina precis som här – vad som är intressant. Fjädrar på dinosaurierna och DNA-förbindelser över kontinenterna gör sig trots allt bättre i både bild och text och föreställt ljud än vad man i största allmänhet kan borsta fram ur någon aldrig så kejserlig utgrävning i den gula lössjorden i åkrarna i Kinas äldsta bosättningsområden. Och kanske kan det till och med ses som ett tecken på att arkeologin är en smula mindre nationalistisk än självaste politiken.Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare från kinesiska

22 Mars 20239min

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att kommaFarzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.Det gick fort.Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”frågar hon.Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.Marjaneh Bakhtiari, författareLitteraturFarzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.Forough Farrokhzad på svenskaMitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.

21 Mars 202310min

En frihet så fri att den blir fasansfull ett ämne för författare som gjort den stora ensamheten till en gemensam angelägenhet. Isabella Nilsson ser verklighetens vakande hand vika av. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia strandberg.Har du någon gång stått vid ett övergångsställe i ett mindre samhälle och plötsligt blivit varse hur världen tystnat? Som om verkligheten under några ögonblick kommer av sig, står och dagdrömmer, innan den ruskar på huvudet och fortsätter dirigera biltrafiken och fågelsången. Kanske är du då också bekant med den hisnande förnimmelsen av frihet? Ett förundrat Det är bara jag och tomheten här. Under ett par sekunder genomfars du av svirrande rymd och oändlighet, lätt berusning; en eruption av evighet mellan inandning och utandning.Men denna epifaniska frihetskänsla är totalt avhängig av tilldragelsens flyktighet; redan efter någon minut måste verkligheten återvända till din sida, ta dig i handen och skynda över gatan när trafikljuset slår om till grönt. Allt annat vore riskabelt, allt annat förödande för den tillit du med åren byggt upp. För hur bristfällig och vårdslös verkligheten än är i sitt förmyndarskap över mänskligheten så har den lovat dig åtminstone ett minimum av stabilitet: att den alltid kommer att finnas där.Tyvärr händer det att verkligheten sviker även detta åtagande. Den överger en människa och lämnar henne vind för våg utan minsta förklaring. Minut efter minut passerar utan att den ger sig till känna och tar sin skyddsling i famnen och skrattande ber om ursäkt för sitt elaka spratt. Timmarna går, dagarna, veckorna, månaderna… Den initiala känslan av frihet övergår i en förlamande och kuslig ångest. Den fasansfulla förnimmelsen av frihet. Det är bara jag och tomheten här.Världslitteraturen är full av berättelser om människor som under långa perioder lämnats ensamma och tvingats sköta sig själva, nästan helt utan kontakt med verkligheten. Under epitet som excentriker, byfånar, galningar, neurotiker, dagdrömmare och magiska tänkare lever de, alltefter förmåga, i sin egen lilla värld. I min bokhylla hör dessa solitärers vittnesmål till de mest tummade och lästa volymerna. De lämnar mig ingen ro, jag läser och läser om, i jakt på ett slutgiltigt avgörande: vem övergav vem? Var det människan som flydde verkligheten eller verkligheten som flydde människan?Världslitteraturens kanske allra ensammaste människa möter vi i Mircea Cărtărescus bok Melancolia, översatt till svenska av Inger Johansson. I berättelsen Broarna lever en femårig pojke övergiven i en lägenhet där tiden har frusit fast i ett stumt, oföränderligt och evigt nu. Alltsedan den dagen mamman gick ut för att handla och sedan glömde att komma tillbaka har det varit så. I dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, årtusenden har pojken varje morgon betraktat sin spinkiga femåringskropp i badrumsspegeln utan att skymta minsta förändring. Sitt namn har han glömt. Fragment av minnen från sin tidigare tillvaro genomkorsar honom ibland med en blixtrande smärta, men oftast minns han ingenting alls. Om eftermiddagarna leker han med sina leksaker hästen, katten och clownen, alltid samma lek, och om kvällarna vaggar han sig själv till sömns invirad i mammans gula satängtäcke. Ibland slår han på radion, den spelar alltid samma nostalgiska jazzmelodier och han kan dem sedan länge utantill. Men hopkrupen framför apparaten, hypnotiserad av ljuset från den osynliga lampan som belyser våglängdsskalan, blir han ändå kvar i timmar. Cărtărescu skriver: ”Där han låg på knä på golvet, speglad i de lackade skåpdörrarna, såg det ut som han tillbad någon avgud, en melankolins hypnotiska, grymma avgud.”Att följa den lilla pojkens tröstlösa förflyttningar mellan lägenhetens olika rum är fullständigt hjärtskärande, och kanske har mer än en läsare tvingats lägga ifrån sig boken och ta ett djupt andetag, när pojken vid ett tillfälle lyckas öppna ytterdörren, bara för att mötas av en vägg av kompakt jord som fyller hela trapphuset.Hur och om pojken lyckas bryta sin isolering skall här inte avslöjas helt, men låt oss konstatera att Cărtărescu inte är den typ av författare som skulle få för sig att tumma på sanningens komplexa natur till förmån för ett lyckligt slut. Med sitt sagoaktiga språk gräver han sig istället envist in mot den mytiska och mystiska sanningskärna, som ligger inkapslad i ensamhetens epicentrum. Det är dock talande att han gett pojkens berättelse titeln Broarna. På ett plan går berättelsen nämligen alldeles utmärkt att läsa som en studie i den moderna psykologins utvecklingslära; det handlar om modersseparation och om erövrandet av ett autonomt subjekt, om barnet som kommet till ett visst stadie av utveckling måste sluta använda modern som länk mellan sig själv och omvärlden, för att istället på något outgrundligt sätt upprätta en egen direktförbindelse med världen. Broar, om man så vill, mellan barnets inre magisk-realistiska perceptionsvärld och den yttre konkreta livsmiljön.Den svenska utgåvans baksidestext beskriver Melancolia som en samling historier som skildrar de traumatiska separationer som präglar våra metamorfoser i förvandlingen från barn till vuxen. Sådana historier lider varken min av separationsångest bågnande bokhylla eller världslitteraturen i stort någon brist på. Det som gör Cărtărescus bok till ett så betydande bidrag är hur väl han lyckas illustrera att det inte bara är separationen från modern och barndomshemmet som utgör uppväxtårens traumatiska förluster; var och en av våra metamorfoser på vägen mot vuxenblivande innebär också en förlust av den verklighet vi ditintills förlitat oss på. Berövade denna förvandlas livet till en allvarsam gissningslek med vårt subjekt som insats. I tider av existentiell förvandling och omorientering är vår förmåga, eller oförmåga, att återupprätta kontakten med verkligheten helt avgörande för lekens utgång.Ifråga om människors sätt att fungera i mellanmänskliga relationer pratar man om anknytningsmönster. Man skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Människor med ett tryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig en erfarenhet av att få sina behov av närhet och omsorg tillgodosedda, och känner därför som vuxna tillit till sin omgivning. Människor med ett otryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig erfarenheten av att bli avvisade, försummade eller övergivna när de sökt stöd och tröst. Som vuxna präglas deras sociala liv av misstro och osäkerhet, som kan ta sig uttryck i såväl ett överdrivet behov av bekräftelse som en överdriven rädsla för att behöva andra människor.Det är bara jag och tomheten här. Frågan fortsätter hemsöka mig: vem övergav vem? Är det jag som flyr verkligheten eller verkligheten som flyr mig? Är det jag, eller kanske snarare verkligheten, som lider av ett otryggt anknytningsmönster?Isabella Nilsson, författare och översättareLitteraturMircea Cărtărescu: Melancolia. Översättning: Inger Johansson. Albert Bonniers förlag, 2023.

20 Mars 202310min

En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto."En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datumOch jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...Det är det som gör henne så intressant.Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.Anneli Dufva

19 Mars 202314min

Vad är det som driver en översättare? För Inger Johansson börjar allt med begäret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-15.På midsommardagen 1973 recenserar författaren Artur Lundkvist en nyutkommen roman i Dagens Nyheter: G: a novel, av engelsmannen John Berger. ”Ett sexualbesatthetens ödesdrama” om en sentida Don Juan, läser jag vid mitt köksbord. Lundkvist skriver: ”Som romanförfattare tar sig Berger stora friheter och använder sig av dem på ett lysande, stundom närmast genialt sätt. Friheterna medför också för läsaren en befriande förnimmelse: det är högt i tak i detta bygge, ovanliga rörelsemöjligheter i både rum och tid.”Inom loppet av några minuter vet jag att jag måste få se den här romantexten med egna ögon!Jag beställer hos Fritzes Hovbokhandel i Stockholm, inväntar en lysande lackröd bok, slår upp – och drabbas av ett egendomligt sug, en plågsam lust, en språklig åtrå.Redan typografin – satsytan, typsnittet, blankraderna – höjer pulsen. Och orden, orden i de till synes enkla meningarna, störtar emot mig, så här:Fadern till huvudpersonen i denna bok hette Umberto. Han var köpman, kom från staden Livorno och handlade med kanderad frukt. Han var kortväxt och fet och föreföll ännu kortare på grund av sitt stora huvud.Vad är det då för en kraft som väller upp inom mig? Det är ett begär att få översätta, ett begär som väcks i ett närmast kroppsligt möte med texten, i en momentan upplevelse av dess inneboende potential. Det skapar ett ögonblick eller ett tillstånd av grandios självförhävelse, ett oresonligt anspråk, en visshet om att texten borde kunna, kan, ska, måste bli min.Efter denna upplevelse stapplar jag vidare på min nyligen inledda autodidaktiska yrkesbana där jag översätter från franska, rumänska och engelska. Varje bok och varje manusredigering blir en ny invigning i översättandets hantverk. Under tiden ruvar begäret djupt i det fördolda bland övriga begär i mitt dunkla driftsliv.Men när min blick faller på Gabriela Melinescus glest maskinskrivna, fotokopierade manuskript till Tålamodets barn, det som jag har åtagit mig att smuggla ut ur Rumänien – då stiger begäret fram igen. Så här står det:I gryningen den tjugotredje september – just den dag då höstdagjämningen infaller – börjar det snöa i Bukarest, och det fastän himlen är molnfri. Snön faller över Regnbågsgränd, en liten återvändsgata som med sina fem hus tränger sig ett stycke in på katolska kyrkogårdens domäner.Och begäret ansätter mig på nytt när jag får syn på ungdomsdikten av Paul Celan, ”Natten innan deportationerna började”, tryckt i hans vän Petre Solomons minnesbok. Dikten börjar så:Natten innan deportationerna började kom Rafael, iklädd en ofantlig förtvivlan av svart siden med huva, hans brinnande blickar korsades på min panna, rännilar av vin började strömma över kinderna på mig, flyta ut på marken, människorna drack det i sömnen.Så fortgår mitt översättarliv. I decennier översätter jag skönlitteratur, biografier, religionshistoria, poesi och dramatik. Liksom många kolleger läser jag ibland lystet ur den rika teoretiska litteraturen. För även om människor har översatt i tusentals år, och även om maskinöversättandet blir alltmer sofistikerat, så vet vi fortfarande inte riktigt hur det går till. Jag samtalar ofta med andra om hur vi gör. Vi delar passionen för språk och en sorts nyfiken självreflektion kring den outtömligt gåtfulla översättningsprocessen. Tills jag en dag blir ombedd att skriftligen besvara frågan: ”Hur kom det sig att du valde att bli översättare?” Då kommer det oemotståndliga men likafullt omedvetna begäret upp ur djupet och ger sig till känna. Jag skriver: ”Begäret att översätta valde mig.”Ordet begär blir ett ställningstagande. Kan jag stå för det?Jag gör en informell rundfråga bland mina kolleger. Det ekonomiska incitamentet för att översätta är utomordentligt svagt, men är begäret en drivkraft? frågar jag och utgår från en essä av Jeana Jarlsbo. Hon skriver så här om det som översättningsteoretikern Antoine Berman kallar för ”begäret att översätta”: ”Översättning har alltid inneburit ett visst mått av tvång och nytta, men begäret att översätta inrymmer betydligt mer än så.”Och mycket riktigt lämnar kollegerna svar om översättandets drivkrafter som tillsammans ger ett både bredare och djupare spektrum än jag hade räknat med. Så är det ofta med denna mångkunniga och erfarenhetsrika yrkesgrupp. Den spänner över vida kunskapsfält och pejlar stora djup.Alltså, är det ett begär som driver dig? frågar jag översättarna. Nja, svarar de. Det är kampen med det ouppnåeliga, behovet att förstå vad det egentligen står, en ouppfylld längtan att bli ett med författaren; det är begäret att förmedla, begäret att finna lösningen, tillfredsställelsen i att kunna och att träffa rätt; det är en önskan att göra en viss språkvärld begriplig och levande i en annan; det är kärleken till det egna modersmålet; det är övertygelsen om att all förståelse är översättning; det är arbetsglädjen, en oemotståndlig nyfikenhet, översättandet som sinnestillstånd…De här drivkrafterna är också mina. Men var hittar jag mitt begär – den uppflammande lidelsen, den okuvliga lusten att göra texten till min?Jag söker vidare och vägleds slutligen in på det erotiska spåret. Jeana Jarlsbo skriver: "Visserligen är det viktigt med teknisk skicklighet, men det som framför allt kännetecknar en bra översättning är 'ett intensivt begär'. Med den franske poeten och essäisten Valery Larbauds lustfyllda formulering skriver François Ost om 'översättningens erotik'. En liknande bild förekommer hos Umberto Eco, som jämför översättarens begär gentemot författaren med en älskares begär efter fullkomlig sammansmältning."Här finner jag mitt begär. Här får jag anknyta till och inordna mig i en tradition, den översättningserotiska, som jag härmed bekänner mig till.Men en helt annan fråga är huruvida ”ett intensivt begär” verkligen ”kännetecknar en bra översättning”. Den frågan måste jag med blossande kinder lämna öppen.Hur det gick med John Bergers G? Nej, den blev aldrig min. Efter en tid gjorde jag en provöversättning, skickade in den till det nyetablerade förlaget med de lovande framtidsutsikterna, men hörde aldrig av dem. Några år senare började de ge ut Berger, och 1985 utkom G: roman i inspirerad översättning av Nils A Bengtsson.Inger Johansson, översättare

14 Mars 20239min

Ovidius "Metamorfoser" präglas av sexuellt våld och debatteras i cancelkultursammanhang. Kristoffer Leandoer dyker ner i en ny engelsk översättning som tar frågorna på största allvar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På sin bröllopsfest med den etiopiska prinsessan Andromeda överfalls sagohjälten Persevs plötsligt från alla håll samtidigt. Spjuten viner kring honom, fiendens övermakt är enorm, tusen mot en, men Persevs har inte en tanke på flykt, tvärtom. Ovidius, som berättar om det blodiga bröllopet i femte boken av Metamorfoser, liknar hjältens dilemma vid en utsvulten tigers, som kan höra kreaturhjordar råma i två olika dalar ”och står där i valet och kvalet / vilken han först borde rusa emot, ty hans lust står till båda”, heter det hos vår svenske Ovidiustolkare Ingvar Björkeson.I Stephanie McCarters tolkning av Metamorfoser är scenen likadan: bröllop, blodbad, tvekande hjälte. Men något har hänt: tigern har bytt kön. Persevs med svärdet i högsta hugg liknas nu vid en hungrig tigrinna. Det kan låta som en obetydlig detalj, men den som sysslat med översättning vet att arbetet består av hundratals sådana de facto-beslut om kön, art, modell när dessa inte entydigt framgår av originalet – och att undvika tydlighet är också ett val, man kan givetvis säga ”den” om en tiger, men det är ett val med konsekvenser, man kan inte säga ”den” om allting, då blir texten snart oskarp och fadd. Alla små beslut bildar ett mönster, en textvärld. Björkeson bestämmer sig för att tigern är en ”han”, McCarter för att den är en ”hon”. Detta är mer än en obetydlig detalj, för det främsta vapen Persevs kan svinga mot sina fiender är inte svärdet utan Medusas avhuggna huvud, som förstenar alla som ser på det. Han besegrar alltså övermakten med hjälp av kvinnokraft, med hjälp av en kvinnas blick för att vara exakt. Hos Ovidius är det livsfarligt att bli sedd. Och det finns definitivt en poäng med att tigern är en hona.Stephanie McCarter är professor i klassiska språk i Tennessee, och den första kvinnliga översättaren till engelska av Metamorfoser på minst sextio år, smått uppseendeväckande med tanke på hur många uttolkare som lockats till detta verk, vår kulturs stora rekvisitaförråd, där dramatiker, poeter, konstnärer, kompositörer och pedagoger i tvåtusen år grävt bland ämnen. Metamorfoser har tillhandahållit en lejonpart av vårt icke-bibliska basutbud av myter, berättelser och motiv. Ändå är det kanske första gången den hungriga tigern får vara av honkön.åldSamma arbetsetik hittar man hos professor McCarter: att återge Ovidius så tydligt som möjligt. För att poesin inte ska gå förlorad väljer McCarter blankvers, Shakespeares versmått, i stället för originalets hexameter: blankversen menar hon stämmer bättre med engelskans språkrytm.Metamorfoser präglas av sexuellt våld, femtio av sagorna behandlar våldtäkt i någon form, förvandlingen blir en flyktväg eller ett uttryck för sorg och skam hos offret – eller hämnd på förövaren. McCarters ambition som översättare är att kalla saker vid deras rätta namn, att inte väja för det obehagliga, släta över eller bagatellisera. Att hitta ett direkt tilltal, utan omskrivningar, en rak och begriplig vokabulär där en spade kallas en spade och en våldtäkt en våldtäkt. T. S. Eliot är ute efter något liknande i essän ”Vad är en klassiker?” från 1944. Det främsta stilistiska kännetecknet på en klassiker är enligt honom just dess direkta tilltal, att den talar till sin samtid utan omväg. Ett modernt, tillgängligt idiom som klart och ansvarsfullt översätter alla scener med sexuellt våld och övergrepp. Så, menar McCarter, kan Ovidius vara högst relevant för vår tid som skildrare av maktutövning och dess offer: hon påpekar hur många som förlorar sina röster, och sätter det i samband med poetens eget kommande öde att landsförvisas. Men Ovidius visar också utvägar. För honom är könsgränserna flytande, kroppen vi föds med är inget som måste vara givet för alltid, inget som automatiskt uttrycker vilka vi är. Man kan födas i fel kropp: kärlek, sexualitet och begär är sociala och föränderliga fenomen. Det finns en Ovidius som är fullt relevant för dagens diskussion om könstillhörighet, menar hon. Genom att hon lyfter fram denna aspekt får jag till exempel syn på kärleken mellan kentauren Kyllaros och hans maka Hylonome, ”par amor” som är ”samma kärlek” hos Björkeson men hos McCarter rentav ”equal love”, alltså jämlik. Men ”equal” står det redan hos andra översättare, så i det här fallet visar hon för mig vad som redan finns.Det är inte så bara: att visa är ingen oskyldig handling.Hos Ovidius är det som sagt livsfarligt att bli sedd, man riskerar att bli offer för gudarnas lystnad eller avund. Och det är lika livsfarligt att se. I exilen klagar han över sina skyldiga ögon, som enligt honom var skäl till landsförvisningen: ”Varför, så aningslöst, har jag bevittnat ett brott?” Vi får bära ansvaret för vad vi ser, vare sig vi velat se det eller inte. Denna tanke är genomgående i Metamorfoser och får sitt tydligaste uttryck i sagan om Aktaion, jägaren som utan egen förskyllan se jaktgudinnan Diana naken och till straff förvandlas till en hjort och sönderslits av sina egna hundar. Tankarna om den skyldiga blicken och den förlorade rösten föregriper inte bara Ovidius eget öde eller MeToo, utan hela vår visuellt orienterade samtidskultur, besatt av att visa upp precis allt: i vilken grad blir vi medskyldiga till det vi ser?Varje ny översättning av en klassiker är i sig en ny läsning som ofrånkomligt lyfter fram nya aspekter. Plötsligt faller ljuset på nya textställen. Jag har till exempel aldrig stannat upp och reflekterat inför inledningens skildring av hur Prometheus knådar till människan av lera och regnvatten, men nu drabbar den med full kraft. Är det i själva verket vi människor som är monstret, Golem? Är vår ofullkomlighet inte uttryck för vårt eget syndafall, utan bara resultatet av en mindre gudoms klåfingrighet, en mindre gudom som inte kunde låta bli att kladda på en för övrigt fulländad skapelse?När man väl fått syn på tanken går den inte att komma undan. Det finns inga oskyldiga sätt att läsa en klassiker. Precis som översättaren får läsaren ta ansvar för texten: skapargud eller demiurg, tigerhane eller tigerhona?Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare

13 Mars 202310min

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael Timm återvänder till "Vita nuova". Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn – tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i Den gudomliga komedin som kom långt senare.Så har det också varit för mig. Första gången jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det var för många kommentarer, för många utvikningar om hur kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och koncentrerade mig på Tigerstedts Dante-biografi.Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna genom att hänvisa till gudomliga krafter.Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket gör den känns autentisk.Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1- kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2. Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3. Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist 4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten men inte besatt av sitt berättar-jag.Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna han möter uttrycker sig klart. I kapitel 13 sägs:Alla mina tankar talar om Amor,Och de skiljer sig från varandra.En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av kärleken.Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består i ”de ord som lovprisar min dam”.Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg. Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och komposition.Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:Ballad jag vill att du finner Amor,Och leder honom fram till min dam.Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:”Du går, min ballad, så belevat fram,att du till och med utan sällskapnog kunde våga dig överallt.Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19 att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av 1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med Dante.Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör enklast möjliga läsning – vad möter oss då?Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten biografiskt. Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och sina egna känslor.Kommen till slutet av denna lilla bok, libello, som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna, kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och skrivproblem kan läsas som besvärjelser.Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.Mikael Timm, författare, filmare och kritikerLitteraturDante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed. Bokförlaget Faethon, 2021.

9 Mars 202310min