Kanske gömmer sig Messias i något gammalt KGB-arkiv

Hur ser vår tids fascistiska konst ut? Mårten Arndtzén söker efter svar på det, men hittar snarare exempel på motsatsen, i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att fascismen är här igen. På otvetydig frammarsch. Men hur ser den ut? På 1920- och 30-talen var den omöjlig att missa: välstrukna uniformer, blänkande stövlar, nattliga fackeltåg. Manifestationer där allt var skinande rent och individen utplånades i massan. På 90-talet likaså: Rakade skallar och bomberjackor.Men i vår tid? Vilket plagg kom mobben som stormade Kapitolium 2021 att förknippas med? Mjukisbyxan. De enda som bär uniform idag är sådana som själva kallar sig nazister. Medan de som pekas ut som fascister och smygnazister av sina politiska motståndare, och som har betydligt större framgång i vallokalerna än de uniformerade, tvärtom tycks måna sig om att smälta in i mängden. Vara vanliga.Och hur ser 2000-talets fascistiska konst ut? Arno Brekers och Gabriele D'Annunzios arvtagare? När litteraturvetaren Stefan Jonsson ställer sig den här frågan i essäboken Den otyglade skönheten blir svaret ganska allmänt. När han beskriver hur "dagens fascistiska konst" representerar ett försvar av "den etniska, nationella eller rasmässiga identiteten" som "påstås vara under belägring" går min första, konkreta association till samisk konstaktivism. Och det var kanske inte meningen.Jonssons enda konkreta exempel är skapat av en man som dog för över 80 år sen: den norske skulptören Gustav Vigeland och hans storslagna parkanläggning i Oslo. Med sina över två hundra skulpturer i brons, granit och järn – föreställande människor, djur och sagoväsen – hör den till Norges allra mest populära besöksmål, med omkring en och en halv miljon besökare om året.Många av skulpturerna i parken är från 1920- och 30-talen, och speglar sin tids vitalistiska strömning: det spänstiga och sunda kroppsideal som odlades på många håll, också i brun- och svartskjortornas led. Någon större etnisk mångfald är det väl inte heller, bland statyerna.Men Vigelandsparken är ändå ett dåligt exempel på totalitär estetik. Jag ska förklara varför, men behöver först ta en liten omväg, via totalitarismens motpol – den "otyglade skönhet" som Stefan Jonsson framhåller som ett slags vaccin mot fascism. Konsten blir det, menar han, både genom att vara en mötesplats – och på så vis förverkliga demokratin – och genom att påminna om demokratins egen värdegrund: det jämlika människovärdet.Här finns gott om exempel – från antika tragedier till samtida, social aktionskonst. Eller "aggressiv humanism" som den tyska gruppen Centrum för Politisk Skönhet kallar sin verksamhet. ZPS, som de förkortas, ägnar sig bland annat åt spektakulära aktioner i flyktingvänlig riktning, som när de stal minnestavlorna över Berlinmurens offer och flyttade dem till Medelhavets norra kust. Där vill de skapa en landförbindelse till den södra sidan, så att afrikanska flyktingar kan ta sig torrskodda till Europa.Den politiska skönheten visar hur vacker världen kunde vara: Om vi bara levde som vi lär. Själv föredrar jag de något mindre entydiga projekten, där de vackra tankarna blandas ut med lite smuts.Som 2018, när ZPS lade ut en databas med hundratusentals bilder från en högerextrem demonstration i Östtyska Chemnitz, och uppmanade allmänheten att leta efter kollegor och andra bekanta bland bilderna för att sedan rapportera fynden till sina arbetsgivare, eller hänga ut dem på annat sätt. Här hittade konstnärsgruppen alltså ett effektivt sätt att komma till rätta med den nutida fascismens oklara estetik, dess frustrerande förmåga att smälta in i mängden.Men även om demonstrationen i Chemnitz utmynnade i upplopp och ett mord, så kan vi nog utgå från att de allra flesta som fastnat i databasen bara utövade sina demokratiska rättigheter. Medan konstnärernas bruk av övervakning och angiveri som metod väcker klara associationer till det odemokratiska system som styrde den här delen av Tyskland fram till murens fall.Just den tvetydigheten höjer den här aktionen över det plakatpolitiska, och öppnar för en djupare reflektion över vår tid och vad som står på spel i den. Lite tillspetsat kunde man säga att inslaget av totalitarism gör konsten, här.Låt oss nu återvända till den där skulpturparken i Oslo, igen. Vad föreställer Vigelands statyer? Ouppnåeliga ideal som "anger hur man som människa bör handla", anser Stefan Jonsson. Och visst, många av skulpturerna visar glada, ömsinta och lekande människor. Men här finns inslag av otäckt våld också: barnmisshandel och vad som skulle kunna vara början till våldtäkt. En av parkens skulpturgrupper föreställer en man från Vigelands hemby som trakasseras av två pojkar. Han hette Elias och led av det vi i dag skulle kalla intellektuell funktionsnedsättning. Men ingenting tyder på att skulpturen skulle uttrycka ett förakt för svaghet eller uppmana till mobbing - tvärtom har Vigeland berättat hur han själv brukade ta mannen i försvar mot hans plågoandar, när han kunde.För mig är det uppenbart att Gustav Vigeland ville skildra livet i förhöjd och symbolisk form, visserligen, men som han uppfattade att det i grunden är. Inte som det borde vara.Ska vi tro den tjeckiske författaren Milan Kundera så hör livet som det borde vara inte ens till konstens område – utan till kitschens. Den senare definierar han, i romanen Varats olidliga lätthet, som ett estetiskt ideal där "skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade". Det var det som gällde i kommunismens Tjeckoslovakien.Och inte bara där, utan överallt där gemenskap och endräkt ska råda oinskränkt. "Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas", konstaterar Kundera. Det förklarar kanske varför Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels dömde ut Vigelandparkens skulpturer som "okonst", och ville låta smälta ned dem som innehöll metall. Han föredrog lustigt nog Munch.2002 placerades parkens sista skulptur ut. Den föreställer en ung flicka som försöker skyla sig från ovälkomna blickar. Vigeland färdigställde den 1942, och modell stod den österrikiska judinnan Ruth Maier som senare samma år deporterades och mördades i Auschwitz, 22 år gammal. Hennes kvarlevor kan, teoretiskt sett, ha förekommit i en av ZPS mest kontroversiella aktioner. 2019 presenterade gruppen mänskliga kvarlevor från omärkta massgravar, bland annat i närheten av Auschwitz Birkenau, framför riksdagshuset i Berlin. Sucht Nach Uns – sök efter oss - kallade gruppen sin installation, avsedd som en protest mot etablerade partiers planer på samarbeten med högerpopulistiska AfD.Men för Ruth Maiers del var den medverkan, i så fall, helt ofrivillig.Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen

22 Aug 20238min

Att få sina drömmar krossade är en sak, men hur är det att inte ens ha några drömmar som kan smulas sönder? Isabella Nilsson försöker sätta ord på en livskänsla. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min brevvän skriver fantastiska dikter men ber mig att inte berätta om dem för någon. ”Jag vill inte att folk ska tro att jag har författardrömmar”, förklarar han generat. Jag förstår tankegången – pressen som uppstår när man låter omgivningen veta att utgången av det ena eller andra inte är en likgiltig. Men av just den anledningen har jag alltid funnit det utmärkt behagligt när människor tillskrivit mig författardrömmar. På så vis har jag ju fått ha mina egentliga drömmar ifred; med författardrömmen som täckmantel har de gått under radarn. Fast nu ljuger jag. Det som gått under radarn är, sanningen att säga, inga hemliga drömmar utan det faktum att jag inga har. Och heller inte har haft, på en herrans massa år.”Vad brukar folk i min ålder drömma om då?” frågar jag min psykolog. ”Det är förstås väldigt olika, Isabella, men ganska vanlig är nog längtan efter att träffa en partner och bilda familj, eller att göra karriär inom ett yrkesområde som intresserar en.”Hellre dör jag. Svarar jag inte. Fastän det i mångt och mycket är vad jag tänker. Att döden är det närmsta en dröm om livet jag kommer. Men det är ingen våt dröm, jag är inte som Stagnelius, herregud, jag åtrår inte förruttnelsen. Jag tänker inte: Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!Förkväv i ditt famntag min smärta.I maskar lös tanken och känslorna opp,I aska mitt brinnande hjärta. Nej, inget sånt. Jag bara saknar en stor dröm om livet helt enkelt. Länge försökte jag kompensera för detta genom att odla många små. Drömmen om att lösa ett helt nummer av Mästarkryss utan att googla ett enda europeiskt vattendrag exempelvis. Drömmen om att hitta den perfekta huvudkudden. Drömmen om att ligga med en representant från varje stjärntecken – eller okej, det var kanske inte så mycket en dröm som en fix idé. Men hur som haver, den här typen av små projekt har hållit mig hyggligt i rörelse de senaste åren. Om man går fort och skrattar mycket syns det inte att man är död. Som de gamla grekerna brukade säga. I min dagbok formulerade jag det såhär: Rörligheten som den sista återstående livsmöjligheten, frikopplad från avstamp och slutdestination, rörelsen som självändamål. Exempelvis: Nietzsches intellektuella obundna rörlighet – tänkandets glädje snarare än det tänktas glädje. Exempelvis: den bundna versens obundna rörlighet – formglädjen bortom innebörden. Exempelvis: promenerandets obundna rörlighet – flanörens frimodiga på måfå. Man skriver så mycket skitnödigt i sina dagböcker. Men den trippla förekomsten av ordet ”obundna” är kanske lite intressant? Att drömma är ju faktiskt i någon mån att binda upp sig, försvära sig till en viss ambition och riktning. Kanske är det alltså ett abnormt behov av autonomi och oavhängighet som gör att drömmarna undflyr mig? En av de oräkneliga saker som gör mig oanställningsbar på arbetsmarknaden är att de tre ord som bäst beskriver min karaktär är: trolös, halvhjärtad, spretig. Något sådant som en yrkesdröm skulle jag aldrig nånsin lyckas förbli lojal med, än mindre min drömarbetsgivare.Haha, nej, jag vet vad ni tänker nu. Då är det drömmen om självständighet som är Isabellas stora dröm i livet! Men nej, jag bara föredrar den framför ännu sämre alternativ. Självständighet är en finare omskrivning för helt vanlig skriande ensamhet, men skriande ensamhet är verkligen inte värre än skriande gemenskap. Är min inte så ringa erfarenhet.Jag har försökt att drömma negativa drömmar, om undvikande och avståndstagande. Men det känns som fusk, eller åtminstone lite blodfattigt, att drömma om vad man inte drömmer om. Och som Fernando Pessoa skriver i Orons bok: ”Somliga har en stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den. Andra har ingen stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den heller.”I väntrummet hos min psykolog bläddrar jag i ett livsstilsmagasin och memorerar följande recept: 1) Ansa och halvera jordgubbarna och blanda med socker och hälften av punchen. 2) Vispa grädden med resten av punchen. Krossa drömmarna. 3) Lägg jordgubbarna i botten av en skål och toppa med grädden och drömmarna.En kulinarisk utvikning som ser ut som ett sidospår käpprätt ner i meningslöshetens dike. Som min redaktör brukar kvida. Men vänta ett slag innan ni stänger av radion. Ge mig två minuter till. För det var ärligt talat något viktigt som jag ville förmedla med det här receptet. Låt vara att många författare formulerat det bättre, och tusentals gånger förut, det tål ändå att inpräntas: till och med krossade drömmar som dränkts i sprit är oändligt mycket mer stimulerande för livsaptiten än inga drömmar alls!Utan drömmar, ja och punch, stannar tillvaron av. Det går verkligen inte lika bra med selleri. Även människans mest sköra, omöjliga och fåfängliga drömmar skänker mål och mening åt hennes tillvaro. Om jag hade varit en essäist med författardrömmar skulle de ha skänkt nerv och nödvändighet åt den här essän. De skulle ha fungerat som en samlande kraft eller åtminstone en svamlande kraft. Energi! Liv! Längtan! Passion!Men min tillvaro och mitt skrivande präglas av känslan att livet spätts ut till något tunt och blaskigt, en kopp med kallt tevatten slängd över en torr stubbåker.Häromnatten drömde jag att jag var vilse på en enorm underjordisk loppmarknad. I ett skjul salufördes värdepapper men jag bad att få köpa den lilla hunden som satt bunden vid kassan. Den hade mörkbrun päls och safirblå ögon med en oljig grå dimma över sig: den var blind! När jag lagt alla mina pengar på disken fick jag hunden i famnen och den buffade oroligt men tillgivet på mig med sin svarta, fuktiga lilla nos. Jag lyfte på ett av de långa öronen och viskade att den aldrig skulle behöva vara rädd och borttappad mer. Vilket såklart var ett tragikomiskt löfte från någon så riktningslös som mig. Uttrycket ”en blind leder en blind” drabbar mig nu för första gången med full kraft.Nu är det snart Ekonyheter eller så. Ni har just hört en essä om en drömlös tillvaro på tomgång. Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till den uppbyggliga och försonande slutknorren? Jag tänker att vi avrundar med lite musik istället. Sätt på något poppigt av samma stoff som drömmar vävs av.Isabella Nilsson, författare och översättare

21 Aug 20239min

Richard Nixon är för många synonym med Watergate-skandalen. Men enligt Mattias Hagberg la Nixon grunden för en framgångsrik politik präglad av splittring. En politik som nu spridit sig över världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-05-02.Kort efter Richard Nixons död och begravning 1994 beskrev veckotidningen LA Weekly en rad märkliga fenomen. En säkerhetsvakt på Nixon Library and Museum, där den före detta presidenten just blivit begravd, berättade att han en natt sett ett märkligt grönt och fluorescerande ljus ovanför Nixons gravsten. En annan natt hade han sett en man kliva in i Nixons arbetsrum fast dörren var låst. Och vid ytterligare andra tillfällen hade han hört märkliga ljud från museets utställning om Watergateskandalen, bara för att nästa dag upptäcka att utställningens apparater inte funkade som de skulle.I artikeln berättade även flera besökare att de sett en mystisk gestalt och känt en märklig kall vind när de vandrat genom museet.LA Weekly gav inte mycket för historierna. Rapporteringen kring Nixons spöke var mest kuriosa. Samtidigt går det inte att komma ifrån att bilden av Nixon som en gengångare är talande. Frågan är om han inte hemsöker vår värld mer än vi faktiskt tror. Frågan är om han inte är ett politiskt spöke – närmast osynlig, men betydelsefull.Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit själva sinnebilden för den moderna politikens sämsta sidorNär Nixon lämnade Vita huset med svansen mellan benen i augusti 1974 var det många amerikaner som drog en suck av lättnad. Äntligen skulle landet kunna återgå till ett normalt tillstånd efter månader av märkliga turer kring inbrottet i demokraternas kampanjhögkvarter i Watergate i juni 1972.Nixon var på många sätt en politisk bondfångare, en demokratisk charlatan, en bedragare. Watergateskandalen var bara ett av många demokratiska övertramp. Faktum är att få amerikanska politiker har bettet sig så vårdslöst med sitt ämbete som just Nixon.Skandalerna har också präglat Nixons eftermäle. Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit själva sinnebilden för den moderna politikens sämsta sidor, även för oss som inte var tillräckligt gamla eller ens födda vid den här tiden.Men Nixon var också något annat. Något djupare. Något som först blivit tydligt under de senaste decennierna.”Jag är övertygad om att andra halvan av nittonhundratalet kommer att bli känt som Nixons. Han är den mest betydelsefulla offentliga personen i vår tid”, slog den republikanske senatorn Robert Dole fast i sitt tal vid Nixons begravning. Han var en stor beundrare av Nixon och ville självklart understryka hans betydelse. Men samma tankegång återfinns i flera av de senaste årens mest intressanta böcker om Nixon, skrivna av journalister och forskare långt från den amerikanska högern. Mest läsvärda är historikern David Greenbergs välskrivna ”Nixon’s shadow” (2003), journalisten Rick Perlsteins monumentala ”Nixonland” (2008), kulturteoretikern Carl Freedmans nätta men högintressanta ”The Age of Nixon” (2012) och författaren John Farrells ”Nixon – The Life” (2017).Vad var det då Nixon gjorde? Varför kan det vara värdefullt att tala om Nixons skugga, om Nixons tidsålder eller om USA som ett Nixonland?För att förstå måste man söka sig tillbaka till tiden innan Nixon vann presidentvalet 1968.Han var högerns reaktion personifierad. [...] Under slutet av sjuttiotalet började de ekonomiska skillnaderna åter att växa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.Sextiotalet var en mörk period för den amerikanska högern och för stora delar av den ekonomiska eliten: det republikanska partiet var splittrat, vänstervågen sköljde över universiteten, de svarta var i uppror, kvinnor och homosexuella kämpade framgångsrikt för sin frigörelse, samtidigt som demokraterna genomförde den ena välfärdsreformen efter den andra.Bakom sextiotalets uppror och politiska reformer låg stora och djupa förändringar av det amerikanska samhället. Den institutionella rasismen låg på slaktbänken, fackföreningsrörelsen hade expanderat kraftigt sedan trettiotalet och den ekonomiska jämlikheten var större än någonsin som en följd av statligt ingripande i ekonomin.Ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman brukar tala om ”den stora komprimeringen” för att beskriva utvecklingen i USA decennierna efter depressionen. Vad det handlade om var en kraftfull utjämning av de ekonomiska skillnaderna i landet.Vanliga löntagare och deras politiska representanter utmanade med andra ord den ekonomiska eliten och deras makt över det amerikanska samhället. Under några år framstod det faktiskt som om USA höll på att utvecklas till en modern välfärdsstat efter nordeuropeiskt snitt.Men sen kom Nixon. Han var högerns reaktion personifierad. På några få år vred han utvecklingen i en helt annan riktning. Den stora komprimeringen blev en parentes. Under slutet av sjuttiotalet började de ekonomiska skillnaderna åter att växa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.Nixon intalade mängder med amerikaner att USA var medelklassens förlovade land, ett småborgerligt paradis av skötsamma och strävsamma individer...Trots sin brist på utstrålning lyckades Nixon upprätta starka känslomässiga band till stora delar av den amerikanska väljarkåren. Framför allt lyckades han spalta upp det politiska landskapet efter nya stridslinjer. Han fick medelamerikanen att känna sig mer hotad av ”dom där nere” än av ”dom där uppe”.Det oroliga sextiotalet var självfallet ovanligt god jordmån för detta förvandlingsnummer. Allt verkade stå på spel: familjen, sexualiteten, religionen, patriarkatet, moralen – you name it.Nixon spelade effektivt på många amerikaners oro för denna utveckling och på deras föreställningar om sig själva. Enligt Nixon var USA ett land av fria och hårt arbetande kärnfamiljer som nu pressades av feminister och allmän oordning, av arbetsmoralens förfall och av de svartas förmenta lättja.Hans fixering vid lag och ordning, hans förakt för avvikelser, hans dåligt kamouflerade rasism och hans allmänt rigida livshållning – allt blev effektiv rekvisita i en nygammal berättelse om Amerika.Nixon intalade mängder med amerikaner att USA var medelklassens förlovade land, ett småborgerligt paradis av skötsamma och strävsamma individer, en närmast oändlig villaidyll som hotades av brottslingar, narkomaner och annat ”slödder”. Men också av den nya kultureliten – det vill säga studenterna, journalisterna och kulturarbetarna – som enligt Nixon ingått en ohelig allians med samhällets alla orosmakare.Mot kultureliten och den farliga underklassen ställde han den ”tysta majoriteten”, det vill säga det riktiga folket som knöt näven i fickan och drömde sig tillbaka till det trygga och fina femtiotalet.Känns det igen?Inte så konstigt.Nixon var en av den första, ja, kanske till och med den första moderna politiker som på allvar lyckades flytta fokus från frågor om ekonomi och rättvisa till frågor om värderingar, och han var först med att göra lag och ordning till den dominerande frågan i politiken. Under hans tid påbörjades en förflyttning av politikens kärnkonflikt som vi fortfarande lever med. Nixon var en pionjär. Han såg och utnyttjade spänningen mellan det liberala och det auktoritära långt före någon annan politiker, samtidigt som han strök den klassiska konflikten mellan arbete och kapital ur ekvationen. Han talade aldrig om den ekonomiska eliten, om de superrika. Nej, den ekonomiska makten lämnade han i fred. Hoten kom alltid nedifrån.Den förskjutning av politikens centrum som Nixon påbörjade har efter hand spritt sig över hela västvärlden. Moral- och värderingsfrågor samt lag och ordning har blivit favoritområden för västerländska politiker som inte vill störa den ekonomiska ordningen.Man kan, utan att överdriva, påstå att vi alla idag lever med Nixons spöke.Mattias Hagberg, författare

9 Aug 20239min

Fysikern som gör allt för att hålla fast vid världens begriplighet. Diktaren som ser verkligheten som en mänsklig företeelse. Helena Granström skildrar det laddade mötet mellan Einstein och Tagore. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 31 oktober 2017.De två männen går varandra till mötes. Besökarens skägg är yvigt och vitt, vita mustascher, vitt utvuxet hår. Han är iklädd en lång kappa i dämpade färger; han bruna skinn är fårat, han går med lugna, värdiga steg.Mannen som tar emot honom är yngre, men också hans hår är vitt. Han är iklädd en lätt skrynklad kritstrecksrandig kostym, en knapp knäppt på kavajen; en slips omsluter den stärkta skjortkragen. Ljus i hyn, mörk mustasch, antydan till en grop i hakan; det bleka håret står som en sky kring hans hjässa.Han hälsar sin gäst: ”Välkommen, Rabindranath”. Besökaren svarar: ”Albert – tack!”Det är den 14 juli 1930. De två som nu fattar varandras hand är båda Nobelpristagare, från skilda traditioner men med ett gemensamt intresse för tillvarons inre. Rabindranath Tagore, författare och poet; Albert Einstein, fysiker. "Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser."De befinner sig i Einsteins hus i Kaputh, högt beläget strax utanför Berlin. Det samtal som skall följa kommer att nedtecknas av ett par närvarande åhörare.Du, säger Tagore till sin värd, har varit upptagen. Du har med matematikens hjälp försökt förstå två uråldriga storheter: Tiden och rummet. Tagores eget sökande efter sanningen om universum har tagit sig andra uttryck; litterära, religiösa. För honom är denna sanning innesluten i det mänskliga.Existerar sanningen då inte oberoende av människan, frågar Einstein. Och inte skönheten?Nej, svarar Tagore.När vårt universum är i harmoni med mänsklighetens eviga väsen, känner vi det som sanning, upplever det som skönhet, säger han. Religionen utgör länken mellan de allmänmänskliga sanningarna och den enskildes strävanden och behov. Sanning och skönhet är i grunden mänskliga företeelser.Utan en mänsklig betraktare är det vackra konstverket inte längre vackert – om detta kan de två samtalande enas. Men sanningen!Att Einstein är beredd att överge det enas absoluta status, men inte det andras, är anmärkningsvärt: För honom, liksom för många fysiker och matematiker, fungerade skönheten som en vägvisare mot sanningen. När han vid ett besök i Princeton år 1921 konfronterades med observationer som påstods vederlägga hans speciella relativitetsteori svarade han bara med fullständig tillförsikt: ”Gud är subtil, men han är inte illasinnad.” En gud som skulle tillåta en så vacker teori att existera, men sedan inte låta den gälla för verkligheten, skulle vara en illasinnad gud – medveten om sin teoris elegans var Einstein tryggt förvissad om dess giltighet.Icke desto mindre: Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Att förneka existensen av en sanning oberoende av människan, är att förneka existensen av en verklighet oberoende av människan, menar Einstein.Men, invänder Tagore, också den logiskt tvingande sanningen är i grunden mänsklig – logik är den mänskliga tankens ordning. Sanningen är en illusion – men inte hos individen, utan hos mänskligheten. Vi kallar någonting för sant när det finns en korrespondens mellan inre föreställning och yttre förhållanden – men det som egentligen korresponderar är inre förställning och den mänskliga sinnesupplevelse som vi aldrig kan ta oss utanför.Om många saker kunde Einstein förhandla, men inte om den objektiva sanningen.Föreställ dig ett bord i ett hus. Finns bordet fortfarande där när huset är tomt?Ja, menar Tagore, men fortfarande i en i grunden människospecifik bemärkelse, som en möjlig mänsklig sinneserfarenhet.Bordet finns där, säger Einstein, oberoende av oss, men vi kan inte förklara vad det innebär. Vi kan inte bevisa att det finns en sanning oberoende av människan – men det är en övertygelse som ingen kan sakna. Denna verklighet är helt oundgänglig för oss, även om vi inte kan förklara vad den är.Den som talar är en man som i ett annat sammanhang – i samtal med vännen Abraham Pais – retoriskt men med uppenbar emfas har undrat: Är månen där när ingen betraktar den?Frågan föranleddes av de resultat från den för tiden fortfarande nya kvantmekaniken, för vars utveckling Einstein själv spelade en avgörande roll, som antydde att det vi genom mätning kan observera hos tingen omkring oss – egenskaper som läge, rörelsemängd eller en partikels spinn – inte är egenskaper i klassisk bemärkelse, utan realiseras först i och med att de uppmäts.Fem år efter sitt möte med Tagore formulerade Einstein tillsammans med sina kollegor Podolsky och Rosen den så kallade EPR-paradoxen, just i syfte att slå fast att tingens egenskaper är bestämda oavsett om de observeras eller ej, och att den kvantmekaniska beskrivningen således är ofullständig.Resultatet av EPR:s arbete skulle istället bli motsatsen: Med hjälp av deras tankeexperiment skulle John S Bell knappt trettio år senare visa att frågan om huruvida observationen i någon mening skapar den verklighet som observeras faktiskt är möjlig att avgöra i laboratoriet.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts.Ytterligare knappt tjugo år därefter utfördes också detta test, och utfallet var tydligt: Verkligheten är inte bestämd innan någon form av yttre påverkan tvingar den att bestämma sig. Om vi förstår begreppet betraktande i vid mening, är månen faktiskt inte där när ingen betraktar den.Så, när Einstein i sitt hus, i samtal med den bengaliske författaren med det vita skägget och det orubbliga ansiktet, hävdar att ingen kan sakna tilltro till att verkligheten existerar oberoende av att någon observerar den är det helt enkelt inte sant: Aldrig har så många tvivlat på detta faktum som just vid denna tid.Det är två ovanliga Nobelpristagare som möts. Tagore tilldelades litteraturpriset år 1913, som första utomeuropé; bland annat för sina ”dikters djup och höga syftning”. Einstein som med sin speciella och allmänna relativitetsteori på djupet förändrade vår bild av tillvaron, mottog 1921 års fysikpris i första hand för upptäckten av den fotoelektriska effekten – inte för sina arbeten inom relativitetsteori, som då fortfarande ansågs kontroversiella.En tid senare träffas de igen hemma hos en gemensam bekant, Dr Mendel.Idag, säger Tagore, diskuterade jag och Dr Mendel de nya matematiska upptäckter som gör gällande att den subatomära världen styrs av slumpen; att tillvaron inte är helt förutbestämd.Einstein svarar honom: De fakta som får vetenskapen att dra sådana slutsatser innebär på intet sätt ett avsked till kausaliteten. Orsak och verkan består.Jag tänker mig att Einstein här fäster sin blick vid Tagore, naglar fast den: efter deras möte skall Tagore beskriva hans ”brinnande ögon”. Einsteins egen relativitetsteori hade inneburit ett avsked till entydiga svar på frågorna var, när och hur; kvantmekaniken ett avsked till den klassiska mekanikens förutsägbarhet och rumsliga begränsningar. Kvantteorin rörde sig enbart med sannolikheter, och medgav mystiska kopplingar över godtyckligt långa avstånd, något som djupt bekymrade Einstein. När han klamrar sig fast vid orsak och verkan, gör han det som en skeppsbruten vid drivved; kausaliteten utgör en spillra av hopp om den fullständiga teori om världen som han in i döden försökte finna. Övertygelsen om världens begriplighet lämnade honom aldrig.Tron på en yttre verklighet oberoende av det subjekt som uppfattar den är, har han betonat, basen för all naturvetenskap.Men detta är just vad det är: En tro.Som Einstein konstaterar är han i denna mening djupt troende. När Tagore nöjer sig med att slå fast att det finns en mänsklig upplevelse av verkligheten, insisterar Einstein själv på att denna verklighet existerar oberoende och absolut.Han vänder sig till Tagore, ett leende spelar som en solkatt över hans ansikte, det yviga vita håret tycks lyfta ännu ett stycke: ”Då är ju jag”, utbrister han, ”mer religiös än du!”Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

7 Aug 202310min

När DDR-diktaturens mur föll var det en Händelse med stort H. Men hur får ett skeende en sådan status och vad gör denna historieskrivning med oss? Det funderar idéhistorikern Michael Azar på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.När jag idag tittar på bilder och videoupptagningar från Berlinmurens fall har jag svårt att föreställa mig att jag var en av dem, som just där och då, stod och hackade hål i denna groteska förolämpning mot mänskligheten.Det är inte heller utan viss förvåning som jag betraktar en bild från mitt eget fotoalbum, där en betydligt yngre version av mig själv poserar med en icke-våldsbanderoll framför ett segerrusigt folkhav.Min förundran handlar inte så mycket om att jag inte minns att jag var där.Snarare rör det sig om den märkliga känslan av att jag visserligen rent kroppsligt var på plats – medan jag i anden samtidigt var någon annanstans. Kanske beror det på det enkla förhållandet att jag då inte förstod vidden av det historiska bocksprång som jag hade blivit indragen i. Jag säger ”indragen”, eftersom jag egentligen bara var på genomresa i Östberlin när jag plötsligt sögs in i den oväntade händelsens malström.Till den naive nittonåringens försvar vill jag framhålla att det inte är helt ovanligt att historiens stora Händelser tar form inför vittnen, som först långt i efterhand börjar begripa vad det är de har varit med om. Säkert är det också mer undantag än regel att Historien frambringas av människor som är på det klara med att det faktiskt är just Historia de skapar.Ta korsfästelsen av Jesus som exempel. Varken bödlar eller vittnen kan i den stunden ha haft någon som helst föraning om den djupare historiska innebörden av denna avrättning. Vem kunde då ha förstått att just detta dödsstraff – bland så många andra – med tiden skulle mynna ut i de romerska kejsarnas upphöjande av just kristendomen till rikets enda tillåtna religion? Vem kunde ha anat att miljarder människor framöver skulle upphöja korsfästelsen till den mest väsentliga händelsen i hela mänsklighetens ödesdrama?I det levande nuet genomkorsas människor av händelseförloppens lika häftiga som dunkla krafter. De försöker erövra kontrollen över dem, i syfte att ge dem en klar riktning och mening, men deras vidare innebörd glider ändå förr eller senare dem ur händerna.Det är först i efterhand, som historiska händelser med litet h antar skepnaden av Händelser med stort H.Frågan är bara när detta efterhand äger rum.Kanske är det bara en skröna, men som sådan antyder den ändå en viktig sanning.Under Richard Nixons besök i Kina, i februari 1972, ska den kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha fått frågan om hur han ställde sig till den franska revolutionen. Premiärministern lade för ett ögonblick sin panna i djupa veck och svarade sedan lakoniskt: ”det är alldeles för tidigt att säga”.Jag är frestad att gå ytterligare ett steg i samma riktning och hävda att det är först när Historien tagit slut som vi verkligen förstår vad det är som har ägt rum i den. Det är ju ingalunda ett orimligt krav att man först måste få skåda en tavla i sin helhet, innan man vågar uttala sig om alla dess enskilda delar. Problemet med den mänskliga historien är naturligtvis att den målning som en dag ska sammanfatta vår historia först kan avslutas när vi alla är borta. För den som, likt jag själv, inte tror på den korsfästes återkomst, återstår därmed bara det sorgliga konstaterandet att vi aldrig någonsin kommer att förstå den fulla innebörden av allt det som en gång har hänt.Det är säkert också i detta ljus som vi ska läsa Michel de Montaignes beska reflektion att historikerna tycks dömda till att bara tolka redan förefintliga tolkningar av det förflutnas tilldragelser – utan att någonsin nå fram till den eftersökta händelsens rena kärna och innebörd.Men vad är det som gör att vissa tilldragelser i backspegeln vinner status av Händelser med stort H – det vill säga, som vitala fästpunkter i det historiska minnet, värda att antingen firas eller sörjas, som vore de bärare av själva sanningen om människans öde?Därom tvistar de lärde, men ett återkommande förslag är att Händelsen delar in historien i ett före och ett efter. Den tillskrivs förmågan att radikalt slå upp dörren mot en framtid som helt bryter av mot det förflutna. Inom kristenheten uttyds sålunda mänsklighetens historia i ljuset av ett före och ett efter Kristi offergärning, ett före och ett efter syndernas förlåtelse.En mer sekulär version finner vi i den revolutionära tradition som upphöjer 1789 till en avgörande brytpunkt i historien. Redan de ledande franska revolutionärerna uppfattade gärna sig själva i sådana termer. De beskrev sig som ett slags förlösare av en ny mänsklighet, en mänsklighet som en gång för alla skulle lämna det förgångna bakom sig och påbörja Historien på nytt – med republikens födelse som det nya år 1.I den ständiga kampen, om hur människan ska skriva berättelsen om sitt äventyr på jorden har striden om exakt vad som ska räknas som en Händelse – och hur denna sedan ska uttolkas – en utslagsgivande betydelse. För människans kamp om makten är också alltid en strid om det historiska minnet; det vill säga, en strid om hur vi ska ge mening åt händelsernas flöde och påtvinga de levande och de döda en bestämd roll i dem.På så sätt används särskilt utvalda Händelser som existentiella och politiska prövostenar, också för generationer som lever hundratals eller rentav tusentals år efter att de ägt rum: Hur trogen, eller otrogen, är du gentemot den som dog för just dig på korset? Hur lojal, eller illojal, är du, gentemot de revolutionärer som gav sitt liv för din frihet?Är du för – eller emot – den stora Händelsen?När jag stod där, en iskall novemberdag 1989, med en bit av muren i min hand, kunde jag inte föregripa alla de sätt på vilka murens fall skulle adlas till min generations kanske främsta prövosten. Det dröjde nämligen inte länge, förrän en lång rad självutnämnda språkrör skulle omvandla Händelsen till en tribunal som ingen skulle få undkomma.Ännu en gång skulle tiden delas upp i ett före och efter. Ännu en gång skulle vi lämna det förflutna bakom oss. Ännu en gång skulle mänskligheten ställas till svars inför det förpliktigande kravet att vara för eller emot den förmodat lysande framtid som Händelsen visade vägen till.Nu fick det vara nog med historia, sa man. Tvivel och frågor hörde inte hemma i den nyvunna frihetens entusiastiska rike. Med murens och kommunismens hädanfärd var ju Historien som sådan avslutad och målningen över det mänskliga äventyret äntligen fullbordad. Det var faktiskt rätt sorgligt att beskåda, mitt i all berättigad glädje, hur den segrande ideologins talesmän började använda sig av just den retorik som de tidigare tillskrivit den besegrade fienden.I denna nya version av den enda vägens politik, av Historiens obevekliga logik, återstod det egentligen bara för oss alla, att gemensamt sjunka riktigt djupt ner i våra fåtöljer– och bara njuta av att den mänskliga Tiden fulländats med just oss.Michael Azar, professor i idéhistoria

4 Aug 20239min

En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson, verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris, 2014. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 12/4 2013.Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter hans död.Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare, Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets fotograf.Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som en konstnär, inte som en reporter.Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält, fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB. Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal – kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder.Antingen har man det eller så har man det inte. Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke, medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran, när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från början. Sensualism kombinerades med stränghet.Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig, talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr King som om han vore ett föremål.När han granskade yngre kollegers bilder på Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen och såg bilden ur vinklar fotografen aldrig varit medveten om. Och han talade om bildens formspråk, inte om dess innehåll. Han började som målare, slutade som tecknare. Däremellan var han fotograf. Livet är nu och för alltid. Var kom den känslan ur?Henri Cartier-Bresson, föddes 1908, in i en välbärgad släkt. Fadern som var symaskinsfabrikant ville förstås att sonen skulle ta över företaget, men Henri revolterade – ganska lustfyllt tycks det - genom att läsa modern poesi och ägna sig åt teckning. Han praktiserade aldrig hos någon porträttfotograf som så många av hans kollegor gjorde utan gick i flera år på André Lhotes berömda kubistiska målarkurser. Och samtidigt studerade han för en mycket mer konventionell målare, Jacques Emile Blanche känd för sitt fantastiska ungdomsporträtt av Proust. Vilken fotojournalist har idag en liknande utbildning?Några av HCB:s mest älskade bilder har en lite knasig humor. Två gubbar som tittar genom ett hål i ett skynke på ett bygge. En man på en spårvagn i Zürich som har ett gravkors med sig. Jo, visst. Det är ju klassisk surrealism, men så vardaglig att den inte förknippats med surrealismen utan setts som fotoreportage. Det overkliga draget finns också i de berömda bilderna från Mexiko med en prostituerad som tittar ur genom en dörr. Det är både social verklighet och en symbolbild.När nu fotohistorikerna gått igenom HCB:s samlade verk så är en av nyupptäckterna hur nära surrealismen han stod. Ja, HCB var som tonåring, alltså redan innan målarkurserna, med på surrealisternas berömda möten. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Cartier-Bresson berättar hur Robert Capa, den berömde krigsfotografen, rådde honom att ligga lågt med sin anknytning till surrealismen. Han skulle ta sina bilder som han ville men kalla det fotojournalism.1931 lämnar han surrealisternas Paris och reser till Elfenbenskusten, en ung man på jakt efter äventyr. Där händer någonting. Han blir på allvar fotograf och kommer tillbaka till Europa med malaria men också med en yrkesinriktning.Redan 1933, när han är 29 år kommer de första utställningarna. Det naturliga vore att nu satsa på en karriär som konstnärlig fotograf som t ex Man Ray. Men trots att utställningarna blir fler så ger sig HCB, som han kallades, ut på resor. I New York träffar han den berömde fotografen Paul Strand som lär honom filma. Och tillbaka i Frankrike blir han regiassistent till dåtidens viktigaste franske regissör Jean Renoir. Och gör några småroller i filmerna, leker verklighet.Allt går så lätt, så lätt.Han beundrade Renoir men ville inte berätta om honom. Hos bägge finns en blandning av sinnlighet och klarsyn, nästan cynism. Med åren blev han alltmer fascinerad av porträttuppdrag: en del bilder är verkligen geniala trots att de inte bygger på djup kontakt. Skulptören Giacometti som springer i regnet med en tidning över huvudet. Ezra Pound, vilande i sitt privata nirvana. Henry Miller på stranden i Kalifornien en mörk kväll. Och så bilden av Sartre som liksom stiger ur dimman med sträng klarhet. Den bilden tog han fort, men han stod en och en halv timme framför Ezra Pound utan att tala med honom.I alla porträtten finns Cartier-Bressons kärna: enkelhet, koncentration. När han på 50-talet åkte med Jean Paul Sartre till Moskva och denne högstämt hyllade friheten i Sovjetunionen fotograferade Cartier-Bresson en mans sätt att titta på en kvinna på gatan, några fabriksarbetskor som dansar i overaller, en pojke som håller sin far i handen framför en jättestaty av Lenin med lång skugga.Den indiske filmregissören Satyajit Ray sade att Cartier-Bressons främsta egenskap var att han såg det som förenade människor. Där har vi konsten igen. För nyhetsfotografiet visar det särskiljande, konsten visar det vi kan identifiera oss med. Vad skulle han ha sagt om internets syndaflod av bilder.När majrevolten utbröt i Paris gick så klart Cartier-Bresson ut med sin kamera. En filmfotograf riktade sitt objektiv mot Cartier Bresson som ju var mer känd än dem han fotograferade. Cartier-Bresson som då är drygt 60 ser ut som Tatis filmfigur Monsieur Hulot i ljus rock, smal och gänglig. Och Cartier-Bresson dansar fram med sin lilla kamera, alltid med ett enda objektiv: 50mm. Fram och tillbaka, ut på gatan, bakom folk, tittar över en axel, snor runt tar ett par lätta steg åt ett annat håll. En vadarfågel i rörelse, på väg att stjäla en bild ur ögonblicket. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Bilden 1937 av några picknickfirare vid en flodstrand. Man nästan hör pastisen slås upp i glasen, vågornas skvalp, fågelsången, klirret av bestick. Det är en bild som sammanfattar hela det franska 30-talet. Cartier-Bresson arrangerade den inte, men han var intresserad av dåtidens politik då alltså semestern var den stora reformen.Allt i bilden sammanfaller, den är så perfekt ut i minsta detalj att den inte går att glömma. Det är en liten essä om ett decennium i enda bild av ett vardagligt ögonblick, kondenserad tid. På sätt och vis kommer han aldrig fram till reportaget. Konsten tar över. Han fotograferar själva vardagen för alla sorters människor precis som impressionisterna målade vardagen i fest och arbete. Andlöst ömt fotograferar han en kvinnas ben på en soffa, ett likbål i Indien.En gång sades det att fotot befriade målarna från att vara detaljerade. När kameran registrerade allt kunde målarna strunta i detaljerna, lämna avbildningen och istället gestalta det de såg. Men sedda i efterhand står det klart att Henri Cartier-Bresson gestaltade snarare än återgav. Hans tusentals bilder är en enda lång hyllning till de oändliga variationerna av människligt liv.Ingenting är förutsägbart, flyttar man på sig bara en liten smula blir det en ny bild, ett nytt liv.Det gäller både fotograf och åskådare./Mikaels Timm SR Kultur The subtitle of the Pompidou Centre's retrospective of the 20th century's best-known photographer could be: Almost Everything You Know About Henri Cartier-Bresson is Wrong. Or, at least, Long Overdue a Rethink.. Henri Cartier-Bresson. Pompidou Centre, Paris. Starts 12 February 2014. Until 9 June 2014. Venue websiteIts curator, Clement Cheroux, has risen to the unspoken challenge that any Cartier-Bresson exhibition now presents: how to shed new light on the life and work of an artist who so defined the medium that yet another celebration of his genius might seem superfluous.

3 Aug 202314min

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517 Primo Levi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012-04-05.Två drömmar var återkommande hos många fångar i koncentrationslägren.Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar. Att de vänder sig om och går.Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika trängande som ett fysiskt behov. Han skriver, de måste få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han minneslappar som han omedelbart förstörde. Och under den nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar. Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork mer att minnas.Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag anbefaller er dessa ord.Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947 kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen såldes resten förstördes av en översvämning.Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena 70-talets intresse för Holocaust.Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet, utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter, science fiction, essäer och översatte Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila i det ockuperade Libanon.Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans religiösa ståndpunkt var Auschwitz finns, alltså kan inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen.Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis verklighetsbaserade romanen Om icke nu, så när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar, sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24 människor kommer att överleva. Levi skildrar sista kvällen. Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen, packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat idag?Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur. Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner, tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett halvår smugglade till honom av sin matranson. Lorenzos närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv var en människa.I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla andra väntar.Dikten ingår i samlingen I oviss timme som nyss kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora credo om Förintelsen. Boken I sommersi e i salvati, de förlorade och de räddade. Här deklarerar han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns fortfarande inte utgiven på svenska.I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud, likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han, att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando, som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar. Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare. Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet. De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under utan att berätta.Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste? Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn. Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter och/dricker, sover och klär mig.Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för 25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.” Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu upp.Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987. Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig. Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende 90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till världens ledare.Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.Annika Nordin

31 Juli 202314min

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2018-03-29.Alienation – förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet.En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv.[Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt] Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid.Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd.Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande…Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om.Hur skulle de klara livet idag?Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet – oklarhet. Tre "On". Det fjärde – Orsaken – fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar.Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas inär Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimmaKonstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa – som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till.Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen. Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar.Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika. När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I ”Den Röda öknen”, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare.Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop.När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande. Magin är borta.Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart.Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom. Mikael Timm, kritikerLitteraturStig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

30 Juli 202311min