Vem bryr sig egentligen om chefen?

Är det våra försök att undkomma dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången 2022-03-02.Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikProducent: Morris Wikström

10 Feb 202510min

Allt viktigt ska hända sedan, inte nu. Mattias Hagberg söker en motlitteratur som visar oss bort från en värld där alla vill äga undergången. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Don DeLillos sjuttonde roman ”Noll K” från 2016 inleds med en mening som jag har svårt att släppa:”Alla vill äga världens undergång.”Det är en märklig rad. Nästan obegriplig.”Alla vill äga världens undergång.”Vad betyder den? Hur kan den ens vara möjlig?Jag återkommer till den där meningen, med ett möjligt svar, men för att nå dit måste vi gå en omväg, en omväg som börjar i samma roman, men som snart kommer att ta oss någon helt annanstans.”Noll K” är en text om döden, och om det eviga livet. I en nära framtid håller tekniken på att göra verklighet av kristendomens löfte om evigt liv. På en hemlig ort i Centralasien finns en högteknologisk anläggning, kallad Konvergensen, där världens miljardärer kan frysa ner sina kroppar för att en dag bli upptinade när medicinen gjort sådana framsteg att de kan leva för alltid.Konvergensen är uppståndelsen från de döda som teknologisk vision. Ja, mer än så. ”Noll K” är en roman om tidens slut, som bär tydliga paralleller till kristendomens urmyt – föreställningen om undergång och pånyttfödelse.Don DeLillo är en författare som ständigt återvänt till domedagen. Redan i de första romanerna från början av 1970-talet är motivet tydligt. Som i ”End Zone” från 1972, om en ung amerikansk fotbollsspelare, Gary Harkness, som blir besatt av kalla krigets massförstörelsevapen och av den ömsesidiga utplåningen. Det är en roman som slutar i ett sammanbrott – inför det moderna kriget verkar förståndet inte räcka till – kapprustningen har, vad man skulle kunna kalla, bibliska proportioner, som så många andra av våra samtida globala hot.Och mycket riktigt gör Don DeLillo just den kopplingen. I ”End zone” låter han huvudpersonen, Gary Harkness, spekulera:“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet... Polarisen smälter. Världens mineralreserver minska. Krig, svält och pest…”Ja, det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet är onekligen en apokalyptisk tid – i ordets ursprungliga bemärkelse. De latenta faror som legat förborgade i det moderna samhället har slutligen börjat uppenbara sig, och världen skälver.Men det som intresserar Don DeLillo är inte i första hand samtiden globala kriser, utan undergången som litterär genre, som social konstruktion, som ett raster som lägger sig över verkligheten och erbjuder vissa snäva tolkningar.“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet…”Han vet att vi måste gå tillbaka till ”Bibeln” för att förstå något väsentligt om vår samtid, för att kunna se apokalypsen för vad den också är – en berättelse, en fabel som format och omformat vår förståelse för världen, och därmed vår förmåga att agera.Den antika judendomen var en religion, om man nu ens kan prata om religion vid den här tiden, som särskilde sig från andra kulter kring östra medelhavet genom att fokusera på tiden och på historien, och på en gud som ingriper i världen.Under århundradena kring vår tideräknings början renodlades sen denna syn på tiden till en egen litterär genre – apokalypsen – först av judiska skriftlärda och profeter, senare av kristna intellektuella. Apokalypsen blev en litterär stil, med en egen och tydlig form, enkel att sammanfatta: Tiden har en riktning, den har en början och ett slut, och innan slutet kommer skall allt viktigt uppenbaras – ofta under katastrofala former.Strukturen finns i judiska apokalypser som ”Daniels bok” och ”Enoks bok”, och den finns i nästan alla kanoniserade kristna texter, som ”Markusevangeliet”, Paulus brev och ”Uppenbarelseboken”.Med andra ord: Den västerländska synen på tiden och historien är en litterär konstruktion, sprungen ur ”Bibelns” berättelser, en konstruktion som format hela den västerländska förståelsen för världens som framåtskridande, kris och återfödelse.Och därmed blir det också möjligt att förstå Don Delillos märkliga påstående att ”alla vill äga världens undergång.”Vad han vill ha sagt, tror jag, är följande: Om föreställningen om undergången och pånyttfödelsen är en av våra starkaste kulturella bilder – en sorts rotmetafor som dyker upp överallt i vårt samhälle – blir det oerhört väsentligt vem som kontrollerar den bilden.Tänk bara på de socialistiska staterna i öst som levde på föreställningen om den kommande förlösningen när det klasslösa samhället äntligen skulle bryta fram.Eller tänk på nyliberalismen med sitt löfte om marknadens frälsning.Eller på högerradikalernas tro på det gamla lyckorikets återkomst.Eller på föreställningen om att ny teknik plötsligt ska rädda oss från klimatkrisen.Allt viktigt skall hända sedan, i framtiden. Inte nu. Inte här. Utan sedan.Men, om allt detta bara är litterära bilder frammanade ur judendomens och kristendomens grundläggande förståelse för historiens riktning, då måste det också gå att erbjuda alternativ – andra slags berättelser. Ja, jag tror det. Och det är just detta som gör Don DeLillo så relevant. Hans romaner är inga regelrätta berättelser, de har ingen tydlig början eller tydligt slut, snarare handlar det om tillstånd. Om en sorts motlitteratur som betonar det varande, i motsats till det kommande. En sorts litteratur som vilar i nuet, i språket. Det är som om han vill säga: Allt det viktiga kommer inte hända sen. Det enda vi äger är detta nu.Nästan alla Don DeLillos romaner bär på en scen där allt detta blir extra påtagligt. Det handlar om ett slags vardagliga mirakel; ofta en soluppgång eller solnedgång. Och ”Noll K” är inget undantag. På romanens sista sidor åker huvudpersonen buss över Manhattan, när han upplever ett ögonblick av ordlös närvaro i stunden:”Bussen gick tvärsöver stan, från väst till öst, en man och kvinna satt nära chauffören, en kvinna och en pojke längst bak. Jag satte mig mitt i någonstans, utan att titta på något särskilt, tom i skallen, nästan åtminstone, tills jag började lägga märke till ett sken, en flodvåg av ljus.Några sekunder senare var gatorna fyllda av detta ljus av det döende dagsljuset och bussen verkade vara bringaren av detta strålande ögonblick. Jag såg på skimret över mina händer. [–-] Vi var mitt på Manhattan, med fri sikt västerut och han pekade och tjöt mot den flammande solen som med kuslig precision stod och vägde precis mellan raderna av skyskrapor.” Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturDon DeLillo: Noll K. Översättning Rebecca Alsberg. Albert Bonniers förlag, 2016.

6 Feb 202510min

Många ugglor fångar sitt byte med enbart hörseln. Aase Berg reflekterar över en annorlunda fågel, domesticerade djur och vilda människor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag vaknar av gny och krafs vid sängkanten. Det är hundvalpen som vill ut. Klockan är fem på morgonen. Vi smyger ut på tomten. Det är sommar och solen har börjat värma bort daggen i gräset, men det brukar ändå kännas som natt vid den här tiden, eftersom det är så overkligt lugnt.Men så är det inte nu: en koltrast smattrar fram sitt ettriga varningsläte, det bara pågår, den vägrar sluta. Åsynen av mig och hunden brukar sällan utlösa sådan hysteri. Nej, det aggressiva tjattret betyder att kattugglan är här. Jag tittar upp mot gästhusets tak och där sitter den alldeles stilla under skorstenskåpan. Den får precis plats, och plåtens rundning följer ugglans huvud. Där slipper den attackerna ovanifrån, inga utfall från irriterande trastar, även om själva lätet ändå måste vara plågsamt för den här tysta aristokraten bland rovfåglar.Att ugglor kallas för The wolves of the sky är inte taget ur luften. De är ulvar i fårakläder, bland annat på grund av sättet att flyga. De smeker sig fram mellan träden, passerar som skuggor bara, ljudlöst fluff. Andra fåglars fjädrar har hullingar som ger friktion, det är därför flaxandet låter. Gamarna är värst, de väsnas till och med när de glidflyger. Det gör inte ugglor, eftersom deras fjädrar är specialkonstruerade för att motverka vingturbulensen.Dessutom har de närmast öververklig ljudkänslighet, eller, om man så vill: musikalitet. Hela ugglans ansikte är uppbyggt som ett öra, en parabol, med upp till sju sorters fjädrar av olika textur som får ljudet att passera på specifika sätt, och många ugglor fångar sitt byte med hjälp av enbart hörseln.Att ugglorna är så olika alla andra fåglar är nog skälet till att vi ser dem som något mer än fjäderfän, som nåt slags mystiska nattspöken som smyger genom luften på vingar av tyst sammet.Men samtidigt ser de så absurda ut, rentav löjliga, med sina stora, stirrande ögon. Ugglorna roar oss med sin gravallvarliga humor, med sin bistra uppsyn, eller ibland ett förvånat ansiktsuttryck. Särskilt hornugglan har en kronisk min av att bli tagen på bar gärning med förbjudet fuffens.Min hundvalp är också på sätt och vis en ulv i fårakläder. Fast ändå inte – på en skala där man genetiskt rangordnat vilka hundraser som står närmast vargen, ligger min hund nästan längst bort. Svårdresserade hundar som vägrar fjäska och har hög integritet, de liknar vargen mest.Den här forskningen är väl inte hundraprocentigt belagd, men om den stämmer är den överraskande. Det är alltså inte de innerstadsinavlade soffpotatisarna med platt tryne eller såna där pomeranier som man nästan kan köpa i leksaksaffären som är mest avlägsna från sina vargsläktingar. Istället kan min mini-aussie placeras som vargens motpol, troligen på grund av vallhundsgenerna: hon är av en arbetande ras som blixtsnabbt fattar det jag lär henne, och det är enkelt att möta hennes blick i samförstånd eftersom hon har ljusa, blå ögon. Kommunikationen med hundföraren, den har avlats fram genom generationer, mer eller mindre hos olika hundraser. Att samarbeta med människor, det fixar ingen varg.Vallhundar kan verka milda till sinnet, men deras nippriga impulsivitet är farlig på sitt sätt. Man ska passa sig för att avla fram blandrasvalpar mellan till exempel bordercollie, som är superhispigt signalkänsliga, och stora men jämförelsevis trögtänkta vakthundar typ rottweiler. Överreaktioner och oförutsägbara aggressioner är det sista man vill ha. I de banorna tänker jag också när jag tittar på fotot av författaren Jennifer Ackerman och den gigantiska lappugglan Percy. Det finns i slutet av Ackermans bok What an Owl Knows, en som trots titeln handlar mer om vad forskarna inte vet om ugglor. Bilden är tagen av fotografen Sofia Runarsdotter, och mötet inträffade på Skansen, vilket ger fotot ett drag av oskuld. Jennifer ler lyckligt och Percy poserar med outgrundlig uppsyn vid hennes sida, och här blir hans storlek uppenbar – hans ansikte är betydligt större än hennes, hans axlar – eller vad man ska kalla dem – är nästan lika breda som en människas. Visserligen är det en illusion, ugglor väger inte särskilt mycket, det är fjädrarna som får dem att se stora ut. Men ändå. Och Percy har nästan ett mänskligt ansikte, med sina för fåglar så unika, framåtvinklade ögon och sin lilla, näsliknande näbb. Percy ser relativt beskedlig ut på fotot, men Ackerman iakttar hur hans pupiller vidgas till svarta avgrundshål när skötaren matar honom med möss.Det mesta är fortfarande okänt om ugglornas varseblivning, och mystiken har gjort dem till symboler för visdom, men också för död och onda förebud. Plus att de ofta infantiliseras, som motiv på bebisfiltar och i barnböcker. Min personliga favorit fjällugglan, eller snöuggla eller harfång som den kallades förr, den påminner inte så lite om Tove Janssons hatifnattar, en vit svampliknande plopp som gärna befinner sig på marken.Ugglor är både söta, konstiga och skrämmande. Deras beteenden är ovanligt svåra att avläsa. Ackerman skriver om en forskare som får se ett filmklipp med ett barn som kramar en påstått tam fjälluggla. Forskaren studerar fågelns stillsamma och subtila kroppsspråk och säger förskräckt: ”Den där ugglan är såhär nära att slita ansiktet av barnet”. Förgulligandet är ett sätt att avdramatisera det oroande draget hos ugglan.Men när den blodtörstiga varelsen inte längre behöver tänka på att överleva – vad händer då? Skansenugglan Percy har faktiskt en rätt avancerad historia – det var han som rymde ur voljären år 2022, men fångades in igen efter en vecka. Eller lät hans sig fångas? Bytte han tillbaka friheten mot bekvämlighet? Det var förvånansvärt enkelt att locka hem honom. Han var tränad på att komma på kommandot av en visselpipa.Djurarter kan domesticeras, enskilda djurindivider kan tämjas. Även om min hundvalp jagar myror och vårtbitare med stor entusiasm, så kommer hon, när hon växer på sig, troligen inte att käka upp mina hönor. Ett lojalt flockdjur äter ingenting som tillhör familjen.Åtminstone inte när flockledaren tittar på. Ulven i fårakläder är granne med ögontjänaren, och i grunden är min hundvalp fortfarande ett rovdjur. Som det heter i sången: Dina blåa blåa ögon/ och din svarta lilla själ/ jag gick på en nit igen/ fast jag kände dig så väl.” Kan jag lita på vallhundens oskyldigt ljusblå blick? Människosläktet har i alla fall aldrig helt litat på ugglan. I tidiga Mellanösternreligioner associeras hon med Lilith, Adams första fru, som lämnade Paradiset och enligt vissa myter slog sig ihop med ängeln Samael, även känd som mörkrets furste. Och varför skulle man lita på ett djur när man inte ens kan lita på sig själv? Människan är människans varg, vacker men bedräglig. Det som lurar i botten på Percys svarta pupiller kan mycket väl vara min egen spegelbild. Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturJennifer Ackerman: Waht an owl knows. Center Point, 2023.

5 Feb 20259min

Behovet av psykologiska analyser av makthavare tycks outsinligt. Ulf Karl Olov Nilsson funderar i ljuset av en bortglömd psykobiografi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan egentligen en enskild individ påverka världens gång? Ja, kan en enda människa agera ut sina inre konflikter på världsscenen, kan jordens öde vila i två ynka nyckfulla händer?Frågan kan tyckas aktuell, ja rent av akut, med tanke på de märkliga personligheter som befinner sig i absoluta maktpositioner. En akut fråga kanske, men knappast ny.I mars 1920 började många tro att amerikanske presidenten Woodrow Wilson förlorat förståndet. Wilson hade varit en centralgestalt för fredsförhandlingarna efter första världskriget och lanserat de 14 punkter för fred i den så kallade Wilsondoktrinen. Men nu hade han börjat uppföra sig irrationellt; han höll missriktade bibliskt salvelsefulla tal i kongressen och verkade vilja undergräva den amerikanska uppslutningen kring det Versaille-fördrag som han tidigare slagits så hårt för; ja, han spelade sina kort så uselt att han tycktes önska ett misslyckande. Vad hade hänt? De flesta hänförde presidentens märkligheter till hans hjärnblödning hösten 1919. Wilson hade svävat mellan liv och död i veckor och under isoleringen odlade han ett yvigt skägg, förmodligen för att dölja en delvis vänstersidig förlamning.En man som arbetat nära Wilson under fredsförhandlingarna var stjärndiplomaten och senare USA:s förste ambassadör i Sovjetunionen, William Bullit. Han med många andra kom att hysa enorm besvikelse och ren aversion mot USA:s 28:e president. Några år in på 20-talet drabbades Bullit av en personlig kris och sökte upp en viss professor i Wien, närmare bestämt Sigmund Freud. Efter några månader på Freuds divan började de båda männen samtala på mer vänskaplig grund. Det visade det sig att de var rörande överens i sin frustration över Wilson. Freud skrev i ett brev: “om någon enskild individ kan hållas ansvarig för misären i denna del av världen så är det nog ändå han [Wilson]”. När Bullit berättade om sina planer att skriva en psykologisk biografi över den tidigare presidenten var Freud oväntat och obegripligt nog med på noterna.Eller kanske var det inte så obegripligt. Som statsvetaren Patrick Weils visar i sin bok “The Madman in the Whitehouse” så var Bullit var ingen vanlig klient; han hade suttit i förhandlingar med Lenin och Stalin, Churchill, de Gaulle, Chiang Kai-shek och Göring. Bullit är förlagan till en av karaktärerna, närmare bestämt djävulsfiguren, i Michael Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Freud var smickrad, dessutom befann hans psykoanalytiska bokförlag sig på ruinens brant och en psykobiografi över en president kunde säkert komma till undsättning, inte minst när Bullits första och enda roman hade varit en veritabel kioskvältare, tryckt i häpnadsväckande 23 upplagor.Något år senare, när Wilson avlidit, gav Freud Bullit i uppdrag att forska i Wilsons bakgrund och intervjua vänner och personer som arbetat med honom. Efter några år började ett manus ta form där båda männen stod som upphovsmän. Men utgivningen kom att dröja; Bullit var rädd att en kritisk biografi av demokraten Wilson skulle förstöra hans vidare karriärmöjligheter inom partiet. Och åren gick, Freud avled 1939, andra världskriget bröt ut; och så började Wilsons eftermäle påtagligt resa sig ur askan med nya biografier, pjäser och en påkostad spelfilm om hans liv 1944.Bullit satt på det enda exemplaret av manuset vars status blev alltmer oklart. Psykoanalytiker som Ernest Jones reste till USA och läste texten men var måttligt imponerad. Anna Freud fick läsa och ogillade skarpt. Manuset var fullt av psykoanalytiska klichéer, tyckte man, och saknade Freuds förfining. Ve och fasa, hade verkligen Freud själv författat denna parodi på freudianskt mumbo-jumbo!Men Bullit menade att de båda männen visst hade skrivit manuset tillsammans; Freud skrev själv utkastet till förordet, Bullit resterande delar. ”Vi kämpade ibland om varenda rad”, menade Bullit, även om han själv mestadels hållit i pennan. Men sedan hade Freud gjort ändringar, och Bullit hade sedan själv, långt efter Freuds död, ändrat i ändringarna.Men 1966 var det – äntligen eller kanske snarare tyvärr – dags för publicering; president Wilsons änka hade precis dött och Bullit själv låg för döden och fick aldrig läsa de nedslående recensionerna. Biografin uppehåller sig mycket vid vad Bullit och Freud menar är presidentens faderskomplex. Fadern var präst och Wilson hade sett sig som guds son, menade författarna; hans politiska karriär var ett slags messiansk dröm. Boken visar också upp flagranta exempel på vad psykoanalytikern och framgångsrike psykobiografikern Erik Homburger Erikson kallade ”originology”, alltså att låta pyttesmå detaljer i studieföremålets barndom förklara betydelsefulla historiska händelser.Men ännu värre, var inte Freuds och Bullits projekt problematiskt redan till sin utgångspunkt: att skriva en psykobiografi över någon som man djupt ogillar.Risken är ju – vilket boken om Wilson dessvärre är ett exempel på – att en persons lidande framhålls som klandervärt, och att man olyckligt tolkar en människas neuroser eller vanföreställningar som vore de moraliska brister. Idag argumenterar psykologiska och psykiatriska institutioner, exempelvis American Psychiatric Association, för att yrkeskårens kodex bör vara att en psykolog eller psykiater aldrig ska sätta en diagnos på en levande offentlig person man aldrig träffat. Ändå görs övertramp dagligen och samtidens behov av psykologiska studier, inte minst förklenande, över politiska ledare tycks outsinligt.Nå, historien är givetvis inte endast en produkt av idéer, ideologi och materiella förutsättningar utan också enskilda individers val och handlingar. I tider av maktkoncentration, personfixering och tilltagande demokratiskt underskott finns det kanske ett större behov än någonsin att förstå makthavares drivkrafter och omedvetna konflikter. Ja, det är kanske en fråga för framtida psykobiografier: hur ska demokrati kunna försvaras när medborgarna själva väljer ledare som vill undergräva demokratin?Ulf Karl Olov NIlssonförfattare, psykoanalytiker och översättareLitteraturPatrick Weil: The madman in the White house – Sigmund Freud, ambassador Bullitt, and the lost psychobiography of Woodrow Wilson. Harvard University Press, 2023.

4 Feb 202510min

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de inte allihop någonting gemensamt?Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att underteckna med samma initialer som sin store idol, den förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark, olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation, dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den koloniala administrationen, och på att en gång få representera sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig, en furste av Ingenstans”.Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman, som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för ”hela världens tanke”.Jag skulle tro att denna geografiska melankoli, denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor, som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom förstås den litterära offentligheten på ön.För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes” (Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina döda”.I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum. Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten, lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt, och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens ”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till dödens.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturJean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric Luth. Vendels förlag, 2024.Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.

30 Jan 202510min

Har jobbet enbart blivit ett medel till någonting annat? Eva-Lotta Hultén reflekterar över arbetets oväntade betydelse i ett liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt första arbete var som städerska på min pappas kontor sommaren när jag var sexton. Jag tömde papperskorgar, svabbade golv och försökte störa människorna vid skrivborden så lite som möjligt. De flesta var vänliga och flyttade på fötterna så jag skulle komma åt. Ett par gånger fick jag sliriga kommentarer av en man men jag sa inget om dem till min far. Varför gjorde jag inte det? Tänkte jag att det är sånt man får tåla som städerska? Var jag kanske på sätt och vis lika föraktfull som han som fällde de snaskiga kommentarerna?En ung tjej som just gått ut gymnasiet började i arbetslaget samtidigt som jag och jag utgick från att hon liksom jag bara skulle sommarjobba. En dag frågade jag vad hon skulle göra sedan. Hon såg oförstående på mig och sa att hon fått fast jobb. Min språngbräda till en skidresa var hennes alldeles vanliga golv och hon var glad över det och tyckte om att städa. Till skillnad från kontorsmannen hade jag vett på att skämmas över mina ogenomtänkta ord.Efter kontorsstädningen följde en lång rad extrajobb; inom hemtjänst, som hotellstäderska, servitris, vårdbiträde på demensboende, lärarvikarie och telemarketingoperatör. I hemtjänsten fick jag fick gå och handla med gamla damer, konversera åldringar som var övertygade om att Palmemordet skett utanför deras fönster och lämna mat till människor som aldrig gick utanför sina lägenheter. Jag lärde mig om misär, omsorg och åldrande kroppar; om värdighet och ensamhet och hur man tröstar någon som brutit lårbenshalsen och väntat på hjälp på sitt vardagsrumsgolv i ett helt dygn.Men under 90-talet kom neddragningarna. De gamla blev till tidsblock i tajta scheman. Det fanns inte längre utrymme för att baka eller gå och handla med någon. På demensboendet skulle allt mindre personal ta hand om allt mer skröpliga äldre. En natt fick en av mina kollegor ensam hantera att två av åtta åldringar dog.Det sägs ibland att det finns i ett ointresse för arbetarklassen i medie- och kultursfären, men inom litteraturen är ändå arbetartemat levande. Litteraturprofessorn Åsa Arping formulerar i boken ”Att göra klass” en intressant analys av några moderna romaner om tillfälliga jobb i typiska arbetaryrken. I Måns Wadensjös ”Monopolet” tar den högutbildade Alice i väntan på rätt erbjudande jobb på Systembolaget. Arping skriver att det finns något storögt över Alices möte med butiken och skriver: ”Hon noterar fascinerat hur kroppen förändras av arbetet och alltmer börjar likna en fantastisk maskin, en samling kroppsdelar som hon skulle kunna använda till nästan vad som helst.” Det är en alienation som jag kan känna igen från de jobb som jag tyckt varit tråkiga. Som städerska och telefonförsäljare blev jag en automat.I Jack Hildéns ”Vi, vi vaktmästare” vill Eskil spara ihop pengar till en långresa och i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”; får den unga Moa som vill bli skådespelare, arbete i hemtjänsten. Åsa Arping konstaterar att karaktärerna i de tre romanerna delar en inledande distans till arbetet men vårdbiträdet Moa går från att betrakta de äldre som lite motbjudande och kollegorna som losers, till att känna stolthet över sitt arbete. Det är detta jag tycker så mycket om med Beischers bok; Moa lär sig se sitt arbete som viktigt. Berättelser om den här typen av erfarenheter filtreras inte sällan genom människor som egentligen vill göra något annat – som att skriva romaner. Äcklet inför jobbet, eller föraktet för dem som leder eller utför det, skiner igenom.Men Åsa Arping hittar också en gemensam lärdom för de tre huvudkaraktärerna: att arbetet är betydligt mer än själva uppgifterna. Det kräver en emotionell investering och en vilja att skapa fungerande relationer: till kunder, omsorgsmottagare och arbetskamrater.Mina vårdjobb är, tillsammans med lärarvikariaten, de som allra starkast gett mig en känsla av mening; någon behövde hjälp och jag hade förmånen att få ge den.Men stämmer det, som Mats Ekdahl hävdar i boken ”Jobbet” att unga människor inte längre ser arbete som en möjlig väg till självförverkligande och lycka? Jag vet inte, men konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att det är fel att prata om dagens unga som en generation Greta; alltså en generation av klimatengagerade samhällsförbättrare, och att vi snarare har en generation Bianca; unga vars drömmar handlar om konsumtion och om att genom entreprenörskap snabbt bli rika. Alltså mål som inte alls handlar om arbetet självt utan om vad det kan ge i form av pengar och status.Sådana drömmar riskerar att leda till många sorters krascher: för miljön med överkonsumtion; för samhället med låg status för viktiga yrken och för individen när orealistiska mål inte kan nås. Att låtsas att alla kan bli vad de vill är att ställa för höga krav på unga människor, menar Mats Ekdahl. Han föreslår att de i stället ska uppmuntras att pröva sig fram och se var de hamnar. Med självinsikt kan de se till att deras begåvning kommer till sin rätt, vilket skänker både en känsla av kompetens och av att bidra till det större system som den mänskliga gemenskapen utgör.Mina extrajobb inom vård och skola fick mig att förstå vad samhället gick ut på och gav mig stolthet och känsla av sammanhang och mening. Till och med det arbete jag tyckte allra sämst om, som telemarketingoperatör med uppdrag att boka in besök av transportsäljare på olika företag, gav mig kunskaper och insikter jag haft glädje av. Till exempel förstod jag hur destruktivt det kan vara för en grupp att försätta människor i tävling mot varandra; och hur själsdödande det är att utföra arbetsuppgifter som man upplever helt saknar värde, både för en själv och ur ett samhällsperspektiv. I valet mellan höga inkomster och sysselsättning som känns viktig har jag efter det jobbet alltid valt det senare och jag önskar att alla hade den möjligheten.Jag gjorde mina jobb som ung och jag tjänade pengarna jag längtade efter men jobben gjorde också mig. Relationer förändrar vår syn på oss själva och på världen; de ger oss nya normer och värderingar. Det var vad som hände mig som ung. Då tänkte jag att det var resorna som jag gjorde för pengarna som skulle ge mig minnen för livet. Jobben var bara ett nödvändigt ont. Det är först i efterhand som det blivit tydligt hur oerhört mycket dessa arbeten format mig och mina senare val i olika sammanhang. Relationerna de erbjöd fick mig att förstå att detta att vara mänsklig är att ha omsorg om varandra. För det är jag ytterst tacksam. Utan dem hade jag delvis blivit en annan och troligen sämre version av mig själv.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

29 Jan 20259min

Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att jag känner en viss övermättnad på samtida litteratur och tänker på den portugisiske poeten Fernando Pessoas rader: ”Så många samtida dikter! Så många poeter alldeles av idag – alla intressanta, allt intressant … / Ah, men ändå bara nästan …” Om en ny teaterpjäs läser jag då att den är ”brännande aktuell”, och genast falnar min nyfikenhet. Konstverken som lägger sig alltför tätt inpå sin tid, romanerna som på ett alltför inställsamt sätt marscherar i takt med dagarna – det är inte bara det att de åldras så snabbt; de är gagnlösa redan nu, på grund av den snäva synen på vad detta nu egentligen rymmer.En sådan konstnärligt trång dag tar jag istället ut det allra äldsta ur bokhyllan, Gilgamesheposet. Det bygger på berättelser om Gilgamesh – kung i staden Uruk – som skrevs ner på kilskriftstavlor för ungefär fyratusen år sedan på det numera utdöda språket sumeriska. En del av dessa berättelser ledde efter hand fram till själva eposet på det fornsemitiska språket akkadiska, som talades under lång tid i Mesopotamien. Under denna nästan tusen år långa process ändrades delar av innehållet och inriktningen, och Gilgamesh utvecklades mot en mer komplex gestalt.När jag börjar läsa avslöjar ett hundöra i boken att det inte är första gången jag ger mig i kast med eposet. Varför övergav jag Gilgamesh och hans vän Enkidu redan under deras färd mot Cederskogen i tavla IV? Det är ju inte någon omfattande textmassa. För en nutida läsare kan vandringen ändå te sig mödosam, full av förvirrande sidospår och lösa stenar. Ibland kommer man till en plats som är mycket lik en man redan tror sig ha passerat. Andra gånger måste man hitta vägen utan stigmarkeringar, eftersom det här och var saknas rader eller hela stycken. Men det gäller att ta många raster och samtidigt acceptera att upprepningarna och de lösa stenarna är en del av vandringen. Dessutom gör det ingenting om man inte fullföljer läsningen vid första försöket. Gilgamesh är van vid att vänta på sina läsare. Han tros visserligen ha en verklig förlaga, som levde för ungefär 4700 år sedan. Men därefter tog de myter över som gör honom inte till en enhetligt fixerad personlighet, utan snarare till en skugga som med skiftande konturer rör sig genom seklerna. En avgörande händelse ägde rum år 1850 vid utgrävningarna av den assyriska kungen Assurbanipals bibliotek i dagens Irak, då arkeologer under ruinerna upptäckte de lertavlor med kilskrift som man ett par decennier senare lyckades tyda. Dessa ligger till grund för den standardversion av eposet som vår egen tids översättningar bygger på. En standardversion som förändras efterhand som forskare hittar nya fragment att foga till helheten.Till skillnad från vid första försöket kan jag den här gången inte sluta läsa om Gilgamesh. Snart tycker jag att doften av cederträ slår upp från boksidorna, och jag börjar leka med tanken på att inrätta tillvaron i dubbeltimmar – 12 istället för 24 – liksom babylonierna gjorde. Jag tror att alla läsare finner sina delar av eposet som talar just till dem. Är det kanske när ursprungsmänniskan Enkidu – skapad som Gilgamesh dubbelgångare för att avlasta invånarna i Uruk från kungens överskottsenergi – lämnar vilddjuren han levt med och blir människa? Eller när Gilgamesh efter att ha vandrat genom en lång beckmörk tunnel når fram till den skimrande juvelträdgården, i en passage som korresponderar med Edens lustgård i Bibeln, sagosamlingen Tusen och en natt och vissa buddhistiska texter?För mig når berättelsen sin smärtpunkt när Enkidu dör och Gilgamesh blir medveten om sin egen dödlighet. Då övergår äventyren i tvivel, och övermodet byts mot ett ifrågasättande av den egna existensen. Trots utmattande resor visar sig odödligheten vara omöjlig att uppnå, vilket leder till en sorts försoning hos Gilgamesh. När han mot slutet av eposet återvänder till sin hemstad säger han stolt till sin följeslagare: ”Gå upp på Uruks murar, vandra runt! Inspektera grunden, granska murverket!” Det är inte bara till Uruk Gilgamesh återvänder, utan också till sitt eget liv – det enda han har.Knut Tallqvists första svenska översättning av eposet publicerades 1945 och finns fortfarande tillgänglig. 2001 kom Lennart Warrings och Taina Kantolas betydligt mer omfattande översättning där forskningen fyllt igen en hel del luckor. Fortfarande saknas dock så många rader och avsnitt att det ibland känns som att lyssna till någon som talar högt och fragmentariskt i sömnen under en feberyra.Ett forskningsprojekt försöker nu med AI:s hjälp fylla de resterande luckorna utifrån den omfattande databasen Fragmentarium som översätter babyloniska fragment. Är vi alltså på väg mot den fullständiga versionen av Gilgamesheposet? Och varför längtar jag inte efter att arbetet ska slutföras? Jag minns något jag såg i en skranglig tågvagn mellan den grekiska hamnstaden Pireus och Aten för några år sedan. Snett mitt emot mig satt en kvinna i shorts. På sitt ena lår hade hon tatuerat en kort fras på engelska: ”Die with …” Det tredje och sista ordet i tatueringen gick inte att urskilja eftersom det täcktes av handväskan hon höll i. Jag brann av nyfikenhet att få veta fortsättningen, men förstod att jag knappast kunde be henne lyfta på handväskan. Min fråga var också Gilgameshs fråga: Hur ska vi dö? Och hur ska vi vara dödliga? I efterhand förstår jag att tatueringen fortfarande verkar i mig just eftersom jag aldrig fick veta fortsättningen på den. På ett liknande sätt är luckorna i eposet förvisso ett hinder. Men samtidigt är det genom ofullständigheten som verket lever vidare och går oss till mötes. Efter att gång på gång läst om Gilgamesheposet tror jag mig nu förstå varför jag inte fullföljde läsningen första gången, och varför jag så tidigt vek ett hundöra i boken. Efter att Gilgamesh och Enkidu drabbat samman och stångats som tjurar i Uruk, omfamnar de varandra och blir vänner. Men Enkidu har svårt att anpassa sig till människornas liv i staden och blir deprimerad. Gilgamesh föreslår då att de ska bege sig till Cederskogen och kämpa mot monstret Humbaba. Det är egentligen ett dumdristigt kamikazeuppdrag. Men vad går upp mot ett omöjligt äventyr för att väcka livsandarna? ”Tag min hand, min vän, låt oss gå tillsammans”, säger Gilgamesh. I det ögonblicket är det som om den uråldriga kilskriften också vänder sig rakt till sin avlägsna läsare och säger: ”Tag min hand, min läsare, låt oss gå tillsammans.” Där vill jag hejda de båda vännerna – under den farliga vandringen mot skogsbrynet med höga cederträd, då mod och rädsla väger lika och striden ännu inte börjat. Lämnar man Gilgamesh och Enkidu där, lämnar man dem aldrig. Henrik Nilssonförfattare och essäist LitteraturGilgamesh-eposet. Översättning Knut Tallqvist (Modernista, 2022).Gilgamesheposet. Översättning Lennart Warring och Taina Kantola (Natur & Kultur, 2001).

28 Jan 20259min

Förintelsen i Litauen var ett skoningslöst mördande med stor medverkan från lokalbefolkningen. Karin Brygger ser hur försöken att skriva historien sätter frågan om minnets på sin spets. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I mitten av Demokraternas torg i Kaunas, Litauen, växer grågrönt gräs på en rektangulär upphöjning. Man ser knappt detta försök till levande växtlighet längre för resten av denna en gång så ödesdigra plats är idag inget annat än lerig parkering framför en enda ljuspunkt, livsmedelsbutiken. Under tre månader 2017 delades 9200 plastpåsar märkta med orden ”till vänster” ut i butikens kassa. 17 412 påsar märkta ”till höger” blev också de utdelade till butikens kunder.Vilken plastpåse man gick hem med var slumpmässigt. Höger eller vänster. Vänster eller höger.Förutom den spöklika undertonen i detta ”till vänster/till höger” var varje påse märkt med ett nummer. Elever i skolan bredvid hade skrivit dit dem under handledning av konstnären Jenny Kagan. Varför? Varför gör konstnärer så underliga saker?Kanske för att barnen med sina egna händer skulle ställa frågan hur minns vi egentligen? Nummer fördes trots allt under skrivandet in också i muskelminnet på dessa levande barn. Nummer som sedan skulle sorteras av den som packade upp sina varor och antingen ställde sig frågan: vad betyder detta? Är detta en människa –Eller som med vana händer knölade ihop skräpet utan att lägga märke till att någon som sedan länge inte finns just besökt dem, i form av en enkel tuschanteckning.Att skriva historia, hävdade Walter Benjamin, är inte bara är att återvända till det förgångna, vördnadsfullt och med syfte att beskriva det ”så som verkligen var”. Nej, när det gäller historiseringen av katastrofer måste det finnas en vision för minnet, en vision om att det på något vis ska kunna sättas i rörelse - eftersom en katastrof kan tränga fram när vi minst anar det. Vi är en smula bättre rustade om vi redan är hemsökta av tidigare katastrofer.Att läsa, skriva, berätta, minnas och att skriva historia är således en form av krisberedskap. Historien är förstås aldrig ett facit men den kan vara, som Benjamin menar, ett slags brandvarnare.Under andra världskriget ockuperades Litauen först av Sovjet. När tyskarna 1941 därpå invaderade började judeförföljelserna snabbt. 95 procent av landets judar kom att mördas, samtidigt som ett aktivt motstånd pågick i Vilnius ghetto och i skogarna omkring. Litauens befolkning bär en efterhängsen skuld: de lät sina judiska grannar marschera ut i skogarna och det var ofta litauer som genomförda massavrättningarna. Vandrar man in i en glänta under den trötta litauiska solen kan man alltså råka vandra rakt över en massgrav, över ett fasansfullt brott.Samtidigt pågår idag arbetet med att återuppbygga judiskt minne i det land vars huvudstad en gång kallades Lilla Jerusalem. Men några judar hittar man inte i första taget. Milda Jakulytē-Vasil vid Lost Shtetl-museum har kartlagt både massgravar och förlorade shtetl, de små, typiskt judisk dominerade samhällena. Hon har tecknat in dem på kartor som är förvillande lika: de symboler som märker ut antingen en shtetl - eller massmord överlappar. Det historiska landskapet är således pepprat med bevis för såväl judiskt liv som judisk död. Och nu?Idag finns inga shtetl kvar. Men byar som i bästa fall har en övervuxen judisk begravningsplats finns. Bredvid begravningsplatsen i Šeduva står nu nybyggda Lost Shtetl museum. Arkitekturen hänförande modern: som hade ett rymdskepp landat på landsbygden. Men ser man museet ovanifrån skapar byggnaden illusionen av en mycket liten shtetl, takås står vid takås.När jag går runt i novembergräset på begravningsplatsen får jag veta att museets team länge trodde att Šeduvas judar var ovanligt fattiga. Gravstenarna var ju så små! Det var tills de förstod att byborna plundrat begravningsplatsen. Det var ju fritt fram efter att byns alla judar mördats under blott två dagar i augusti 1941, och därmed inte längre kunde vårda sina hädangångna. Bara två personer har idag återlämnat stöldgodset, påkostade stenar som nu är placerade på en separat del av gravfältet. Övriga stulna stenar är svåra att finna, de judiska namnen är sedan länge bortslipade och stenarna står på den kristna kyrkogården för att hedra helt andra döda. Eller så har de blivit trappsteg och interiör i någons hem.Också Lost Shtetl Museum kan läsas som protest mot att brist är det judiska eftermälet i Šeduva. För plötsligt är begravningsplatsen omskött. Förvisso blir den judiska närvaron snarast minnet av sig självt, en illustration av sitt försvinnande men också ett insisterande på att den faktiskt funnits. Alla försök att hedra, minnas står trots allt inför samma risk: i bästa fall bli sanningens viktiga avgrund, i värsta fall lam kompensation. För vad är väl en minnesplakett vid vägrenen?Ett stumt tecken på irreparabel fasa. I skogen kommer jag att tänka på Clarice Lispector som en gång skrev att det som fortfarande skrämde henne var ”[…] att till och med den ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ner i den outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn.”Den dubbla känslan av tacksamhet för försöken och raseriet över deras givna misslyckanden infinner sig åter på Demokraternas torg, där jag igen står och begrundar de ovetande omgivande femvåningshusen. Den som går förbi här kommer inte att få veta att morgonen 28 oktober 1941 fördes alla judar i Kaunas ghetto hit, nästan 30 000 människor. Selektionen började klockan 9. Dagen därpå marscherades de 9200 barn, kvinnor och män som fått gå till vänster till Kaunas Nionde Fort, där de sköts till döds innan mörker föll. Det var det enskilt största massmordet under Förintelsen i Litauen. Vid Fortet finns museum och monument, installationer vars små klockor klagar i vinden. Men på Demokraternas torg finns bara regnet, himlens gråt. De tunga vattendropparna slår hål i de grumliga pölarna.Torget är ett lerigt, fattigt bevis på att de döda inte har en chans mot de levande. Och därmed också på att vi, som faktiskt lever, för alltid står inför den hopplösa övningen att trots det se dem. Ge dem en smula av berättelsen om en framtid som togs ifrån dem. Men hur? Hur ska minnet tränga in i samhällskroppen så att det vi kallar historia blir den sorts ”brandvarnare” Walter Benjamin önskade? Ett sätt är just att insistera på att återinstallera judisk närvaro i landskapet, som Jenny Kagans plastpåseintervention ”The Big Action”. Kagan förde det förflutna in i vår samtid via det vardagligaste: slumpen och en plastpåse utan instruktion - så att den djupa insiktens börda återigen hamnade där den hör hemma: hos individen. Kanske är det bara så kan traumats verkliga och osynliga efterverkningar kan avslöjas och synliggöras: de finns mitt ibland oss, på torget, i handen, i örat.Karin Bryggerförfattare och adjunkt i Medier, estetik och berättande

27 Jan 20259min