Kvinnliga översättare visar nya sidor av klassikerna

Ovidius "Metamorfoser" präglas av sexuellt våld och debatteras i cancelkultursammanhang. Kristoffer Leandoer dyker ner i en ny engelsk översättning som tar frågorna på största allvar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På sin bröllopsfest med den etiopiska prinsessan Andromeda överfalls sagohjälten Persevs plötsligt från alla håll samtidigt. Spjuten viner kring honom, fiendens övermakt är enorm, tusen mot en, men Persevs har inte en tanke på flykt, tvärtom. Ovidius, som berättar om det blodiga bröllopet i femte boken av Metamorfoser, liknar hjältens dilemma vid en utsvulten tigers, som kan höra kreaturhjordar råma i två olika dalar ”och står där i valet och kvalet / vilken han först borde rusa emot, ty hans lust står till båda”, heter det hos vår svenske Ovidiustolkare Ingvar Björkeson.

I Stephanie McCarters tolkning av Metamorfoser är scenen likadan: bröllop, blodbad, tvekande hjälte. Men något har hänt: tigern har bytt kön. Persevs med svärdet i högsta hugg liknas nu vid en hungrig tigrinna. Det kan låta som en obetydlig detalj, men den som sysslat med översättning vet att arbetet består av hundratals sådana de facto-beslut om kön, art, modell när dessa inte entydigt framgår av originalet – och att undvika tydlighet är också ett val, man kan givetvis säga ”den” om en tiger, men det är ett val med konsekvenser, man kan inte säga ”den” om allting, då blir texten snart oskarp och fadd. Alla små beslut bildar ett mönster, en textvärld. Björkeson bestämmer sig för att tigern är en ”han”, McCarter för att den är en ”hon”. Detta är mer än en obetydlig detalj, för det främsta vapen Persevs kan svinga mot sina fiender är inte svärdet utan Medusas avhuggna huvud, som förstenar alla som ser på det. Han besegrar alltså övermakten med hjälp av kvinnokraft, med hjälp av en kvinnas blick för att vara exakt. Hos Ovidius är det livsfarligt att bli sedd. Och det finns definitivt en poäng med att tigern är en hona.

Stephanie McCarter är professor i klassiska språk i Tennessee, och den första kvinnliga översättaren till engelska av Metamorfoser på minst sextio år, smått uppseendeväckande med tanke på hur många uttolkare som lockats till detta verk, vår kulturs stora rekvisitaförråd, där dramatiker, poeter, konstnärer, kompositörer och pedagoger i tvåtusen år grävt bland ämnen. Metamorfoser har tillhandahållit en lejonpart av vårt icke-bibliska basutbud av myter, berättelser och motiv. Ändå är det kanske första gången den hungriga tigern får vara av honkön.

åld

Samma arbetsetik hittar man hos professor McCarter: att återge Ovidius så tydligt som möjligt. För att poesin inte ska gå förlorad väljer McCarter blankvers, Shakespeares versmått, i stället för originalets hexameter: blankversen menar hon stämmer bättre med engelskans språkrytm.

Metamorfoser präglas av sexuellt våld, femtio av sagorna behandlar våldtäkt i någon form, förvandlingen blir en flyktväg eller ett uttryck för sorg och skam hos offret – eller hämnd på förövaren. McCarters ambition som översättare är att kalla saker vid deras rätta namn, att inte väja för det obehagliga, släta över eller bagatellisera. Att hitta ett direkt tilltal, utan omskrivningar, en rak och begriplig vokabulär där en spade kallas en spade och en våldtäkt en våldtäkt. T. S. Eliot är ute efter något liknande i essän ”Vad är en klassiker?” från 1944. Det främsta stilistiska kännetecknet på en klassiker är enligt honom just dess direkta tilltal, att den talar till sin samtid utan omväg. Ett modernt, tillgängligt idiom som klart och ansvarsfullt översätter alla scener med sexuellt våld och övergrepp. Så, menar McCarter, kan Ovidius vara högst relevant för vår tid som skildrare av maktutövning och dess offer: hon påpekar hur många som förlorar sina röster, och sätter det i samband med poetens eget kommande öde att landsförvisas. Men Ovidius visar också utvägar. För honom är könsgränserna flytande, kroppen vi föds med är inget som måste vara givet för alltid, inget som automatiskt uttrycker vilka vi är. Man kan födas i fel kropp: kärlek, sexualitet och begär är sociala och föränderliga fenomen. Det finns en Ovidius som är fullt relevant för dagens diskussion om könstillhörighet, menar hon. Genom att hon lyfter fram denna aspekt får jag till exempel syn på kärleken mellan kentauren Kyllaros och hans maka Hylonome, ”par amor” som är ”samma kärlek” hos Björkeson men hos McCarter rentav ”equal love”, alltså jämlik. Men ”equal” står det redan hos andra översättare, så i det här fallet visar hon för mig vad som redan finns.

Det är inte så bara: att visa är ingen oskyldig handling.

Hos Ovidius är det som sagt livsfarligt att bli sedd, man riskerar att bli offer för gudarnas lystnad eller avund. Och det är lika livsfarligt att se. I exilen klagar han över sina skyldiga ögon, som enligt honom var skäl till landsförvisningen: ”Varför, så aningslöst, har jag bevittnat ett brott?” Vi får bära ansvaret för vad vi ser, vare sig vi velat se det eller inte. Denna tanke är genomgående i Metamorfoser och får sitt tydligaste uttryck i sagan om Aktaion, jägaren som utan egen förskyllan se jaktgudinnan Diana naken och till straff förvandlas till en hjort och sönderslits av sina egna hundar. Tankarna om den skyldiga blicken och den förlorade rösten föregriper inte bara Ovidius eget öde eller MeToo, utan hela vår visuellt orienterade samtidskultur, besatt av att visa upp precis allt: i vilken grad blir vi medskyldiga till det vi ser?

Varje ny översättning av en klassiker är i sig en ny läsning som ofrånkomligt lyfter fram nya aspekter. Plötsligt faller ljuset på nya textställen. Jag har till exempel aldrig stannat upp och reflekterat inför inledningens skildring av hur Prometheus knådar till människan av lera och regnvatten, men nu drabbar den med full kraft. Är det i själva verket vi människor som är monstret, Golem? Är vår ofullkomlighet inte uttryck för vårt eget syndafall, utan bara resultatet av en mindre gudoms klåfingrighet, en mindre gudom som inte kunde låta bli att kladda på en för övrigt fulländad skapelse?

När man väl fått syn på tanken går den inte att komma undan. Det finns inga oskyldiga sätt att läsa en klassiker. Precis som översättaren får läsaren ta ansvar för texten: skapargud eller demiurg, tigerhane eller tigerhona?

Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare