Kvinnliga översättare visar nya sidor av klassikerna

En ny framtidsteater är min dröm säger den tysk-svenska judiska diktaren i en kort intervju efter att hennes Nobelpris tillkännagivits. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Nelly Sachs berättar att hon skriver på en tragisk balett.

22 Dec 20232min

Jorge Luis Borges (18991986) berättar under sitt Sverigebesök bland annat om sitt intresse för Snorre Sturlasson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Författaren Sun Axelsson, en av Jorge Luis Borges översättare, intervjuar den berömde argentinske författaren. Ur OBS arkiv 1964-11-02.

20 Dec 20236min

Lyssna på det allra första avsnittet av OBS! från 1963. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Den 1 april 1963 sändes det första avsnittet av OBS i Sveriges radio. I tidningen Röster i radio–tv kunde man läsa ”Man kan kanske säga att det här programmet får formen av en radions kultursida ungefär som tidningarna har en särskild sån här avdelning – fast utan alla jämförelser i övrigt. Så nu får också kulturen sin chans i radions 1 april-uppryckning”. Redan från början slogs också fast att politik, samhälle och vetenskap ingick i bevakningsområdet.OBS var ungefär en kvart långt och kallades länge även för ”kulturkvarten”. I dag finns P1 kultur som pågår en hel timme, men precis som det avslutas programmet 1963 med en längre och djupare reflektion, motsvarande dagens OBS.Lars Hansegård är programledare i programmet som har fyra inslag:"Trång, torr och ointressant". Karl-Olof Nordelius intervjuar Klaus Rifbjerg vid besök i Stockholm om Ingmar Bergmans film "Nattvardsgästerna"."Inte alltid lätt att se vad målningarna föreställer". Bo Lindwall intervjuar Torsten Renqvist om utställningen på Konstakademien.Anmälan av nya numret av tidskriften Tiden."Biskopen som vill modernisera Gud". Gunnar Fredriksson om den engelske biskopen Robinsons bok "Honest to God".

19 Dec 202315min

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad i december 2017.Veckan före jul är granens storhetsvansinnes-vecka. Den huggs ner, fraktas från skogen, ställs upp på stadens torg, säljs för dyra pengar, pyntas och dansas runt, älskas ett par veckor om den har grenar på alla sidor vill säga. Barnen tindrar intill den, julstämning råder, den fullkomligt skimrar under allt glitter och silvrigt pynt.I min familj knuffade ett barn det andra barnet in i granen redan före jul ett år vilket fick till följd att granen välte och glaskulorna gick sönder och jag skrek: Det här var sista året vi hade julgran! Men det var det ju inte. Aningen kantstött restes den upp, och den återstående resten julstämning sopades raskt ihop.Men som alla vet börjar den hur som helst barra redan i mellandagarna om man inte lagt en sockerbit i vattnet i julgransfoten, som dessutom i de flesta fall är alldeles för liten numera, och snart är den åter ute i kylan, ligger där barrlös och bortslängd i diket eller utanför porten, blir avskräde som ingen orkar köra till tippen.Man kan säga att ordningen är återställd. För 51 veckor om året älskar nästan ingen granen. Jag vet för jag kämpade helt ensam för att rädda en handfull gigantiska granar som ingen annan såg något som helst värde i, skogsbolaget ville fälla dem och göra massaved, naturvårdarna jag ringde för att få lite stöd tyckte bara att de skymde sikten i gläntorna. Inte ska du väl ha granarna kvar, det blir ju så mörkt, sa de. Sönerna klättrade upp i den allra största och kapade gren efter gren innan jag slutligen lät arboristerna fälla den med millimeterprecision mellan ladan och lekstugan. Nu är där bara stubben kvar med förvånansvärt få årsringar.De brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma.Hela förra vintern vaknade jag om nätterna och tänka på min barndoms granar som stod där alldeles för nära gården. Och som snart skulle fällas fast de inte visste om det. Som under årens lopp omärkligt växt sig skyhöga och kommit allt närmare husen. Så där som det brukar se ut i avfolkningsbygderna norröver, så fort man inte är uppmärksam och håller efter, så kommer de, granarna, alltid i flock, som de marscherande träden, enterna, i "Sagan om ringen", alldeles för nära. De växer så fort på gammal åkermark i träda.Jag fick sparat åt mig två risiga granar i fonden, mannen från Skogsbolaget knöt naturvårdsband runt dem, få se om de klarar sig, sa han, de brukar bli stressade när de får för mycket ljus, och när de blir ensamma. För granen är ett av de där flockträden, som hjälper varandra, om en liten stackare är klen så transporterar de andra över extra näring, delar med sig, och som man kan läsa om i bestsellern "Trädens hemliga liv" även om just granen inte får speciellt mycket uppmärksamhet där heller.Om man går bort sig i skogen så kan man svepa in sig i granens ris, man kan vila mot stammen av en gran, låta sig omslutas av grangrenarna som når ända till marken, en tall kan aldrig trösta en, den strävar bara uppåt, försöker bli en utmärkande enslig siluett i fonden.Världens äldsta träd i Fulufjällets nationalpark är en tre meter hög sned gran som fastställts vara 9 950 år gammal - Old Tjikko. Den har förökat sig genom nya kloner men är ändå samma urgran, kan man läsa. Man skulle vilja fråga vad den har sett och upplevt, säger Leif Kullman, som är professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Old Tjikko har faktiskt väldigt klent med grenar en och en halv meter upp på stammen inga alls nästan. Tur att Old Tjikko inte är en julgran. Den skulle bli utsedd till den allra fulaste.När jag var ung brukade jag använda ordet Norra barrskogsbältet som en som sorts positionsbestämning om någon undrade var jag kom ifrån. Och trettio års totalurbanisering till trots kan jag fortfarande komma på mig att sakna de där blånade bergen i mer platta landskap. Men nu är bergen ofta liksom renrakade men redan Linné såg som han skrev ”ymnigt nerhuggna tallar” på sin Dalaresa på 1700-talet, på den tiden som låg avbarkade och ruttnade. Det har alltid varit en dragkamp om skogen men i mitt lilla hörn dröjde storskiftet till sena 1900-talet, innan dess ägde alla bara smala remsor som skogsbolagens maskiner inte kunde tugga i sig.Är granen då den sanna julmartyren?Detta handlar inte om skogen som råvara eller rekreation utan om granen. Ensam, huggen och fraktad, såld och hemburen, står den där, klädd som det heter och strålande av jul jul jul. Zacharias Topelius skrev en dikt om julgranen i jag-form, ett hopp rakt in i handlingen, jaget är uppvuxen på öde mon med trastar i kronan men har redan fallit för andras fröjd och förts in i herrgården på julekvällen till den ystra barnaskaran.Nu står jag glömd och utan vän,när julens dagar ända.Till skogen, till min rot igenkan jag ej återvända.Jag vissnat i min ungdoms vår,och intet öga skall en tården torra granen sända.Fast om slutet ska fram så tycker ändå Topelius julgran att det var värt det, att bli torr och nerhuggen för den skänkte ju ändå lite lycka: ”ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka.”Är granen då den sanna julmartyren? Eller är tio dagar ensam i rampljuset bättre än ett helt undanskymt långt flockliv i skogen? Fast där hotar ju slutet som massaved i förtid i alla fall. Få granar blir sextio meter höga.Då du tjurig dammsuger, tänk att granens barr skyddar oss mot bakterier fast kanske inte om de är torra. Och själva granskotten då som blir allt dyrare i saluhallarna? De ljusgröna där längst ut på kvisten kan man göra sirap, olja eller salva av. Och om man sköter sin julgran rätt, tittar till den varje dag, och viskar sina hemligheter mot stammen så kan den faktiskt börja skjuta skott inomhus framåt våren. Och vem vet, om den inte har något att berätta på sitt långsamma språk.”De döda står inne i träden med blommors ögon och betraktar oss”, som det står i en dikt av Elisabeth Rynell. Tänk om man blir en gran till slut.Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

18 Dec 202310min

Finns det mål och mening i motorsågar som får blodet att spruta? Joakim Silverdal reflekterar över frikyrkans förändrade syn på kultur och på religiösa undertoner i de otäckaste filmgenrerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min farfar var pingstpastor, min pappa har varit pingstpastor och jag… jag går på bio.När farfar var ung – till och med när pappa var ung – var det mer eller mindre otänkbart att frikyrkans ungdomar gick och såg film på bio.Det kanske inte var något som alltid predikades från talarstolen, men den ofta outtalade syndakatalogen var verklighet: ingen dans, inget supande, inget rökande, inga samboskap, ingen teater och inga biografbesök.Ingen skräckfilm behövde nog knappast sägas. Det var redan så otänkbart som det kunde bli.Ambitionen var inte bara att undvika synd, utan även att visa att ett annat liv var möjligt. Att det folk som vandrat i mörker och nu sett ett stort ljus skulle vara som lysande exempel i en moraliskt nedsvärtad värld. Om vi hoppar fram till idag, är samtalet i frikyrkan ett helt annat.Det har skrivits böcker och avhandlingar om hur frikyrkan själv bär en viss del av ansvaret i att Sverige genomgått den stora sekulariseringen.Syndakatalogen snävade av definitionen kring vem som kunde kalla sig kristen och inte.Plötsligt var man tvungen att skriva under en lång rad levnadsregler för att passa in och många var de kornen som föll bland tistlar och stenar, när den goda jorden blev så krävande och kvävande.I en uppmärksammad predikan på Nyhemsveckan 2013 satte pingstpastor Niklas Piensoho fingret på uteslutandets historia inom pingströrelsen.”Vi har länge befunnit oss i en process där vi nu försöker hitta ett annat förhållningssätt”, sa han då och pekade på hur välsignelsen skulle vara vägen framåt.Där skulle jag vilja komma med ett alternativt förslag: hur vore det om vi skulle se på skräckfilm istället?För det är inte så att jag bara gillar att gå på bio.Jag ser också gärna filmer som gör att mitt blod fryser till is. Yxor som klyver skallben, demoner som klättrar upp ur mögliga jordkällare och zombies som hasar sig fram efter skaror av vettskrämda människor, som kastar sig rakt ut i natten utan ett hopp om räddning.Filmer som inte bara hade ansetts vara syndiga, utan en direkt motsats till allt man trodde på i gamla tiders frikyrka. Visst levde man i den sista tiden, men någon måtta får det väl ändå lov att vara?Hur går det här ihop med att vara kristen?Filmkritikern Josh Larsen ger ett slags svar på den frågan i boken ”Fear Not! A Christian Appreciation of Horror Movies” där han i varje kapitel lyfter fram en specifik undergenre till skräckfilmen: slasherfilmer, monsterfilmer, religiös skräck, body horror och så vidare.Ur varje undergenre drar han sen fram en tydlig rädsla som kan förknippas med just den genren och till varje rädsla: en kristen tematik med bäring på tro.Vi kan ta slasherfilmen som exempel:Slasherfilmerna är fyllda till bredden av promiskuösa tonåringar och maskbärande mördare med väldigt vassa köksknivar. Nästan alla ungdomar brukar få sätta livet till innan det är färdigt, men Josh Larsen identifierar rädslan över att bli lämnad ensam som den enskilt allvarligaste i just den här genren.Han lyfter upp Jesu ångest under ensamheten i Getsemane i Markus kapitel 14 när Judas snart ska komma med sin kyss. Vår jordiska ensamhet, skriver han, är ett eko av ensamheten utan en Gud som älskar oss.Det är precis det man kan se, menar han, i Terror på Elm Street när Nancy lämnas ensam av Glen och riskerar att utsättas för Freddy Kreugers knivbeklädda handske när hon sluter ögonen och somnar in.Skräckgenren exploaterar, förstör och förgör det vackra och fina, för att då och då ge oss insikter om vad det är att vara människa.Men förmågan att se bortom exploaterandet var ju det som var så omöjligt i frikyrkans historia.Där valde man i stället att skapa sin egen parallella kulturvärld: kristen musik, kristen film, kristen konst och kristna böcker. Världen kunde delas upp i en kristen och en profan (eller sekulär) värld.Jag minns att jag till och med sett någon moraliskt städad ”kristen” skräckfilm, men med tiden har det där kristna parallell-samhället förlorat mer och mer av sin udd.Josh Larsen arbetar med kultursajten Think Christian som har mottot: ”det finns inget som heter sekulär kultur”.Där kan vi tydligt se skiftet mot en mer omfamnande kultursyn. Nu kan vi, som alla andra, dekonstruera kulturen och ge den det högre värde den hela tiden burit på.En av mina starkaste bioupplevelser var en nypremiär av den otäcka David Lynch-filmen Eraserhead. Jag hade varit hemma med barn i sex månader och fick slutligen en stund för mig själv i biomörkret.Det slamrar i rören i den klaustrofobiska lägenheten och i en mardrömsscen exploderar den nyblivna pappans huvud och fram ploppar hans barns skrikande alienhuvud.Efter alla mina sömnlösa nätter vet jag inte om jag någonsin känt mig så sedd som jag gjorde just då.Teologen Diethrich Boenhoeffer avrättades av tyska nazister 1945. I en predikan 1933 lyfte han den fasansfulla båtresan - mitt i stormen - i Matteus kapitel 8 och menade att skräcken inte får vara något vi kan blunda för i Bibeln. Skräcken, menade han, förlamar på ett sätt som i tysthet maler på våra relationer. Både med Gud, men också med människor tills vi inte längre kan sträcka ut våra händer mot hjälp i vår nöd.Resan från syndakatalogen till böcker om hur bra det kan vara för kristna att se på skräckfilm är hissnande. Men i ärlighetens namn, är det väl inte bara kristna som valt att blunda och välja bort skräckfilmens mörker?”Usch, men varför ser du på sånt där?”, är en fråga jag ofta får från vänner och bekanta.Josh Larsen menar i sin bok att det så klart är upp till var och en med var vi drar gränserna. Bara för att jag själv funnit mål och mening bland motorsågar och yxor, behöver väl inte alla andra göra det?Men med det sagt har skräckfilmer även haft en tendens att värderas ner av kritiker. Säger skräckgenrens låga betyg kanske mer om oss filmkritiker än om filmerna själva?Jag är övertygad om att de bästa kulturupplevelserna har förmågan att ge oss nya språk. Möjligheter att dechiffrera det vi inte kan förstå i oss själva och i världen runt omkring oss.De kan leda oss fram till små sprickor i verkligheten som vi inte på något annat sätt skulle kunnat upptäcka.I min uppväxt fick jag ofta höra en liknelse om vargar. Så här lyder den:Inom oss alla finns det två vargar som slåss, en vit och en svart. Den vita är god, kärleksfull och hoppfull. Den svarta är ond, ilsken och egoistisk. Det är den du matar som överlever.Jag misstänker att Piensoho, Boenhoeffer och Larsen skulle säga att vi idag nog snarare lever i en värld av gråvargar.Då kanske vi måste ställa oss den här frågan: skulle det kunna vara så att vi kan lära oss att se hur livets mening kan återspeglas även i den mörkaste, otäckaste, hemskaste filmgenren av dem alla?Jag tror att det kan vara så. Frågan är bara om vi vågar?Joakim Silverdalfilmkritiker och medarbetare på kulturredaktionen

13 Dec 202310min

Tankeexperiment spelar en avgörande roll inom både filosofin och fysiken. Men vad säger dessa konstruktioner egentligen om verkligheten? Helena Granström klurar på saken i spårvagnens förarhytt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Föreställ dig att du befinner dig i förarhytten på en skenande spårvagn. Bromsarna har slutat fungera, och fordonet rusar nu i hög hastighet mot fem personer som befinner sig på det smala spåret, och inte har en chans att hinna undan. Din enda möjlighet att rädda dem är att växla över till ett intilliggande spår – men inte heller detta spår är tomt. Där står en person, och om du väljer att styra om spårvagnen för att rädda de fem kommer denna person istället att bli överkörd och dö.Vad gör du?Spårvagnsproblemet, eller the trolley problem, formulerades på 1960-talet av Oxfordfilosofen Philippa Foot. Det är vad man brukar kalla ett tankeexperiment – det vill säga, ett föreställt scenario som kanske aldrig har utspelats eller kommer att utspelas i verkligheten, men som icke desto mindre lär oss någonting om världen.Tankeexperiment förekommer ymnigt inom Foots egen disciplin, ofta med fokus just på moraliska dilemman, men deras betydelse är inte begränsad till filosofin. Fysikens historia innehåller till exempel en mängd tankeexperiment som spelat en roll i utvecklingen av nya teorier, allt ifrån den vattenfyllda hink som Isaac Newton i tanken lät rotera i ett öde universum, till de tvillingar som Einstein fick att åldras olika snabbt genom att skicka ut den ena i rymden, till den katt som av kvantpionjären Erwin Schrödinger stängdes in i en låda så att den blev död och levande på samma gång.Att ett scenario som utspelar sig enbart i idéernas värld kan hjälpa en fysiker att vinna ny kunskap kan låta märkligt: Att tankeexperiment kan vara användbara för en moralfilosof är en sak, men hur är det möjligt att lära sig någonting nytt om den yttre verkligheten bara genom att tänka?Fysikern Ernst Mach, som vid 1800-talets slut var bland de första att reflektera över frågan, var av åsikten att det i regel enbart är en mycket liten del av en människas kunskap som är tillgänglig för hennes medvetande. Lejonparten av alla våra iakttagelser förblir oanalyserade i vårt inre: Till denna skattkammare av omedveten insikt, menade Mach, hjälper oss tankeexperimenten att få tillgång genom att tala direkt till våra erfarenheter och minnen utan att kräva att dessa ska vara medvetandegjorda.Och på motsvarande sätt tycks tankeexperimenten alltså också kunna öppna en kommunikationsväg till vår känsla för vad som är rätt och fel – som till exempel i Foots scenario med den skenande spårvagnen. Bör du som chaufför förbli passiv och låta spårvagnen köra över de fem personerna på spåret där tåget befinner sig – eller bör du istället byta spår så att den dödar endast en, men då som en konsekvens av din egen aktiva handling?Ett sätt att läsa situationen är utifrån den så kallade doktrinen om dubbel effekt: Det vill säga, genom att skilja på de konsekvenser av en handling som är avsedda, och de som kan vara förutsedda men på intet sätt önskade. Om du byter spår dödas en människa som en konsekvens av din handling, men din avsikt var aldrig att döda. Men det finns också, menar Foot, en annan viktig distinktion som kan hjälpa oss i moraliska dilemman, nämligen den mellan positiva och negativa plikter, där de senare alltid måste sägas övertrumfa de förra: Vår plikt att inte orsaka skada är större än vår plikt att hjälpa, så att det till exempel aldrig kan vara rätt för en läkare att döda en patient i syfte att ge hans eller hennes organ till andra sjuka, oavsett hur många de är. I fallet med spårvagnen rör det sig emellertid enbart om en konflikt mellan negativa plikter, plikten att inte skada fem och plikten att inte skada en. Strävan bör då vara att orsaka så lite skada som möjligt.Foot formulerade ursprungligen sitt tankeexperiment som ett led i en diskussion om den moraliska grunden för abort i de särskilda situationer då moderns liv av något medicinskt skäl ställs mot fostrets, utan att själv förespråka någon bestämd åsikt. Ett annat välkänt tankeexperiment formulerat några år senare siktar in sig på samma fråga, men i det allmänna fallet, och möjligen på ett mer retoriskt vis.I filosofen Judith Thompsons scenario hamnar en berömd violinist i koma, och det visar sig att endast en person har de medicinska förutsättningarna att hålla honom vid liv genom att låta sig kopplas till honom i nio månader: Musikentusiaster bryter sig således in i hennes hem om natten och förbinder henne med violinisten. Har hon, när hon vaknar intrasslad i slangar nästa morgon, någon moralisk skyldighet att förbli kopplad till honom perioden ut och därmed rädda hans liv? Parallellen med abortfrågan är uppenbar.Eller – är den det? Thompsons argument blottlägger en central aspekt av tankeexperiment, i synnerhet inom just moralfilosofins område, nämligen att deras utfall i hög grad är given av deras utformning, genom vilka omständigheter som erkänns som relevanta för situationen i fråga. De har förmågan att aktivera en djupt liggande känsla av rätt och fel, eller för den delen av rimligt eller orimligt, logiskt eller inte – men kan på samma gång leda tanken i en viss riktning på ett försåtligt sätt. Förhållandet att modern är den enda som kan hålla sitt foster vid liv anses visserligen i Thompsons filosofiska analogi relevant för det moraliska ställningstagandet, men däremot inte aspekten att detta foster är, eller skulle ha blivit, hennes barn.Och med samma tanke är det också möjligt att ännu en gång återvända till spårvagnen, för den som frågar sig vilken ras Schrödingers katt har, eller om tvillingarna i den Einsteinska tvillingparadoxen är enäggs- eller tvåäggstvillingar, har uppenbarligen inte förstått poängen – men den som frågar sig om någon av de fem på rälsen har en dödlig sjukdom, eller om den ensamme på spåret intill har småbarn hemma, vad har den förstått? Möjligen att moralen, i alla fall utanför filosofins sfär, nästan alltid är situationsspecifik, kanske i högre grad än något tankeexperiment kan omfatta. Som inte minst abortexemplet visar är inte ens påbudet om att inte döda för de flesta av oss oförhandlingsbart.Avslutningsvis kan man notera att just Foots spårvagnsexempel genom utvecklingen av självkörande fordon i vår tid tycks vara på väg att gå från teoretisk tankeövning till praktiskt problem. Och intressant nog tycks den därmed också få en förändrad innebörd, för som instruktion till en maskin framstår ”döda hellre en människa än fem” tveklöst som rätt val. Men när beslutet ska fattas av ett verkligt, mänskligt subjekt som med sin hand faktiskt måste dra i styrspaken för att upphäva en dödsdom och, om än utan uppsåt, utfärda en annan är det svårt att komma till samma entydiga slutsats. Det är som att något saknas, kanske besläktat med det som förblir undertryckt i Thompsons graviditetsanalogi. Hos många av oss insisterar känslan på att säga att det finns någonting sådant som rätt och fel – men är det därmed verkligen sagt att detta något kan formuleras som en allmängiltig princip? Kanske förblir det istället för alltid där i Machs insiktsfulla men i dunkel höljda omedvetna, utom räckhåll till och med för den mest minutiöst utformade tankekonstruktion.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturPhilippa Foot: Dygder och dilemman. Översättning: Anders Hansson. Ad hoc förlag, 2022.

12 Dec 20239min

Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar hypotensen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars. Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det, var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki, slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning, som till luften han andas”.Så berättas det åtminstone. Med tiden har historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som fredlös över hela världen, utan resultat.Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga 1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett epokskifte.Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga ”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow, berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier, intolerans och sexuella bigotteri.Graebers tes är alltså att impulser som dessa blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny; historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det: ”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var trovärdig.”Sann, verklig, trovärdig – historieskrivning handlar om att bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll: i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering – ”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om. Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se. Också vår egen tid är höljd i dunkel.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturDavid Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia. Penguin books, 2023.Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.

11 Dec 20239min

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. ”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.Mikael Timmförfattare, kritiker och filmareLitteraturJon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

7 Dec 20239min