Översättandets praktik har en egen erotik

Vad är det som driver en översättare? För Inger Johansson börjar allt med begäret.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-15.

På midsommardagen 1973 recenserar författaren Artur Lundkvist en nyutkommen roman i Dagens Nyheter: G: a novel, av engelsmannen John Berger. ”Ett sexualbesatthetens ödesdrama” om en sentida Don Juan, läser jag vid mitt köksbord. Lundkvist skriver: ”Som romanförfattare tar sig Berger stora friheter och använder sig av dem på ett lysande, stundom närmast genialt sätt. Friheterna medför också för läsaren en befriande förnimmelse: det är högt i tak i detta bygge, ovanliga rörelsemöjligheter i både rum och tid.”

Inom loppet av några minuter vet jag att jag måste få se den här romantexten med egna ögon!

Jag beställer hos Fritzes Hovbokhandel i Stockholm, inväntar en lysande lackröd bok, slår upp – och drabbas av ett egendomligt sug, en plågsam lust, en språklig åtrå.

Redan typografin – satsytan, typsnittet, blankraderna – höjer pulsen. Och orden, orden i de till synes enkla meningarna, störtar emot mig, så här:

Fadern till huvudpersonen i denna bok hette Umberto. Han var köpman, kom från staden Livorno och handlade med kanderad frukt. Han var kortväxt och fet och föreföll ännu kortare på grund av sitt stora huvud.

Vad är det då för en kraft som väller upp inom mig? Det är ett begär att få översätta, ett begär som väcks i ett närmast kroppsligt möte med texten, i en momentan upplevelse av dess inneboende potential. Det skapar ett ögonblick eller ett tillstånd av grandios självförhävelse, ett oresonligt anspråk, en visshet om att texten borde kunna, kan, ska, måste bli min.

Efter denna upplevelse stapplar jag vidare på min nyligen inledda autodidaktiska yrkesbana där jag översätter från franska, rumänska och engelska. Varje bok och varje manusredigering blir en ny invigning i översättandets hantverk. Under tiden ruvar begäret djupt i det fördolda bland övriga begär i mitt dunkla driftsliv.

Men när min blick faller på Gabriela Melinescus glest maskinskrivna, fotokopierade manuskript till Tålamodets barn, det som jag har åtagit mig att smuggla ut ur Rumänien – då stiger begäret fram igen. Så här står det:

I gryningen den tjugotredje september – just den dag då höstdagjämningen infaller – börjar det snöa i Bukarest, och det fastän himlen är molnfri. Snön faller över Regnbågsgränd, en liten återvändsgata som med sina fem hus tränger sig ett stycke in på katolska kyrkogårdens domäner.

Och begäret ansätter mig på nytt när jag får syn på ungdomsdikten av Paul Celan, ”Natten innan deportationerna började”, tryckt i hans vän Petre Solomons minnesbok. Dikten börjar så:

Natten innan deportationerna började kom Rafael, iklädd en ofantlig förtvivlan av svart siden med huva, hans brinnande blickar korsades på min panna, rännilar av vin började strömma över kinderna på mig, flyta ut på marken, människorna drack det i sömnen.

Så fortgår mitt översättarliv. I decennier översätter jag skönlitteratur, biografier, religionshistoria, poesi och dramatik. Liksom många kolleger läser jag ibland lystet ur den rika teoretiska litteraturen. För även om människor har översatt i tusentals år, och även om maskinöversättandet blir alltmer sofistikerat, så vet vi fortfarande inte riktigt hur det går till. Jag samtalar ofta med andra om hur vi gör. Vi delar passionen för språk och en sorts nyfiken självreflektion kring den outtömligt gåtfulla översättningsprocessen. Tills jag en dag blir ombedd att skriftligen besvara frågan: ”Hur kom det sig att du valde att bli översättare?” Då kommer det oemotståndliga men likafullt omedvetna begäret upp ur djupet och ger sig till känna. Jag skriver: ”Begäret att översätta valde mig.”

Ordet begär blir ett ställningstagande. Kan jag stå för det?

Jag gör en informell rundfråga bland mina kolleger. Det ekonomiska incitamentet för att översätta är utomordentligt svagt, men är begäret en drivkraft? frågar jag och utgår från en essä av Jeana Jarlsbo. Hon skriver så här om det som översättningsteoretikern Antoine Berman kallar för ”begäret att översätta”: ”Översättning har alltid inneburit ett visst mått av tvång och nytta, men begäret att översätta inrymmer betydligt mer än så.”

Och mycket riktigt lämnar kollegerna svar om översättandets drivkrafter som tillsammans ger ett både bredare och djupare spektrum än jag hade räknat med. Så är det ofta med denna mångkunniga och erfarenhetsrika yrkesgrupp. Den spänner över vida kunskapsfält och pejlar stora djup.

Alltså, är det ett begär som driver dig? frågar jag översättarna. Nja, svarar de. Det är kampen med det ouppnåeliga, behovet att förstå vad det egentligen står, en ouppfylld längtan att bli ett med författaren; det är begäret att förmedla, begäret att finna lösningen, tillfredsställelsen i att kunna och att träffa rätt; det är en önskan att göra en viss språkvärld begriplig och levande i en annan; det är kärleken till det egna modersmålet; det är övertygelsen om att all förståelse är översättning; det är arbetsglädjen, en oemotståndlig nyfikenhet, översättandet som sinnestillstånd…

De här drivkrafterna är också mina. Men var hittar jag mitt begär – den uppflammande lidelsen, den okuvliga lusten att göra texten till min?

Jag söker vidare och vägleds slutligen in på det erotiska spåret. Jeana Jarlsbo skriver: "Visserligen är det viktigt med teknisk skicklighet, men det som framför allt kännetecknar en bra översättning är 'ett intensivt begär'. Med den franske poeten och essäisten Valery Larbauds lustfyllda formulering skriver François Ost om 'översättningens erotik'. En liknande bild förekommer hos Umberto Eco, som jämför översättarens begär gentemot författaren med en älskares begär efter fullkomlig sammansmältning."

Här finner jag mitt begär. Här får jag anknyta till och inordna mig i en tradition, den översättningserotiska, som jag härmed bekänner mig till.

Men en helt annan fråga är huruvida ”ett intensivt begär” verkligen ”kännetecknar en bra översättning”. Den frågan måste jag med blossande kinder lämna öppen.

Hur det gick med John Bergers G? Nej, den blev aldrig min. Efter en tid gjorde jag en provöversättning, skickade in den till det nyetablerade förlaget med de lovande framtidsutsikterna, men hörde aldrig av dem. Några år senare började de ge ut Berger, och 1985 utkom G: roman i inspirerad översättning av Nils A Bengtsson.

Inger Johansson, översättare