Dubravka Ugrešić beskrev ett Europa i sepiatoner

En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.

I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto.

"En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".

Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".

”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”

Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.

För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.

I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."

Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.

Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datum

Och jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.

När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".

Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.

Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.

Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.

Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.

Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.

Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.

Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet. De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.

2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.

Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.

”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”

Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem", som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.

Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.

Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.

I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.

Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.

Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.

Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.

Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.

Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.

För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...

Det är det som gör henne så intressant.

Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här, 2004:

–Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.

Anneli Dufva