Plötsligt var jag en spion i ett hus av kärlek

Ordens flertydighet kan leda till förvirring, men också till verklig förlösning. För Ulf Karl Olov Nilsson har de varit helt avgörande.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Året var 1989 och under en av mina allra första psykoanalys-sessioner redogjorde jag för ett slags oral bekännelsefantasi om att jag skulle kräkas rakt upp, som en fontän, där jag låg på divanen. Min analytiker svarade att det lät som titeln på en av Anaïs Nins romaner, A Spy in the House of Love. Att spy blev alltså genom den absurt bokstavliga översättningen över språk till engelskans a spy, en spion. När jag berättade för vänner om tolkningen tittade dom konstigt på mig och tycktes undra om sånt där ordvrängande överhuvudtaget var någonting att pyssla med i psykoterapi. Men för mig var tolkningen livsavgörande, en känslomässig och kognitiv knock-out. Jag hade hamnat på rätt ställe. Mitt uppdrag på divanen hade med ens blivit mycket större, istället för att psykoterapi helt simpelt handlade om att verbalt spy ur sig sitt neurotiska inre var jag nu upphöjd till spion i ett hus av kärlek och omsorg. Så mycket mer stimulerande, om någon skulle fråga mig.

Men det var egentligen inte så mycket tolkningens innehåll utan snarare dess form som knockade mig: användandet av ordens flertydighet, också den mellan språk, för att uppfinna ny betydelse. Ordens likaljudande blev ett sätt att växla in på helt nya tankespår. Världen hade blivit rikare, men också rent livsfarlig, som när jag på samma divan förstod att utsagan ”jag var mina föräldrars stöd” uttalsmässigt ligger intill förblandning nära ”jag var mina föräldrars död”. Plötsligt kunde mina fasta övertygelser visa sig vara rena önskedrömmar. Fast framför allt hade världen nog blivit roligare. Ty fortfarande händer det, decennier efter jag hörde det, att jag flinar åt mannen som i radioprogrammet ”Ring så spelar vi” önskade Beatles låt, ”Happines is a warm gun” och tillägnade den sin fru Gun.

Saken är givetvis den att det inte endast är psykoanalysen som systematiskt gör bruk av ordens dubbeltydighet. Varenda normalbegåvad poet och poesiläsare lånar ett öra till ords mångfald av betydelse. Ibland också över språken, som när Fredrik Nyberg i sin diktsamling Att bli ved försvenskar det danska uttrycket ”Att blive ved” som betyder ungefär Att stanna kvar. Men också vitsmakarna använder naturligtvis flertydigheten. Som i följande: ”– Vilken sur golfare han är. – Ja, han är en riktig greenolle.” Eller: ”– Hur visste du att strumporna var stulna. – Jag såg det på hälarna.” Eller:”– Är du här på bensinmacken igen? – Ja, tvångstankar.”

Ibland kan vi ofrivilligt råka avslöja något, som i en felsägning, när vi märker att ordet eller uttrycket vi använde också kan betyda något annat. Men också felhörningen kan göra bruk av dubbeltydighet. Som när jag talade med en bekant som berättade att hon fått jobb som journalist i Kina men samtidigt klagade och sa att allt kändes otroligt segt och tråkigt – långt att pendla var det också. Vadå, tyckte jag och gratulerade. Kinakorrespondent! Wow! Det lät fantastiskt! Tills jag efter en lång stund och många snirkliga missförstånd förstod att hon inte alls pratade om Kina utan om Kinna, strax söder om Borås.

I såväl psykoanalys som poesi och vitsande har blottläggandet av det mångtydiga i ord varit ett sätt till ny kunskap. Freud menade att felsägningar, drömmar och symtom var chiffer, rebusar, gåtor som kunde tolkas och förstås på ordets nivå främst genom mekanismerna förtätning och förskjutning. Franske psykoanalytikern Jacques Lacan går under 70-talet ännu längre, framför allt under seminarieåret 1975-76 som handlade om James Joyce, och menar att den psykoanalytiska tolkningens främsta vapen mot psykologiska låsningar just är att använda sig av ordens mångtydighet som perspektivskiftare. Att seminarieåret handlade om Joyce är knappast en slump eftersom Joyce just tog spelandet med polyglott flertydighet till tidigare aldrig anade litterära höjder i sin Finnegans Wake från 1939, en bok som i själva verket får hela idén om ords mångtydighet att fullkomligt go bananas. Finnegans Wake är skriven på mer är 80 språk, därav rikligt med skandinaviska eftersom Joyce var Ibsen-fantast, och var och varannan rad exploaterar såväl ljudlikhet som bokstävernas materialitet. När Joyce döper en figur till Miss Fortstowelsy kan vi också höra Misförståelse, när han skriver ”good, jordan’s scaper” hör vi ”Gud, jordens skaber”, när det står ”I became a stun, a stummer” kan vi också läsa det som ”Jag blev en stund stummare”. Och när ordet ”Luredogged!” dyker upp är det plötsligt lördag. Lacan menar att Joyces enormt komplicerade språkbygge snarare än frilägger mening i själva verket saboterar den. Genom att ta mångtydigheten till sin yttersta gräns får han den att brisera. Något Joyce själv förmodligen skulle ha hållit med om och tillagt att ”min bok är ren musik” och ”den är skriven för att få dig att skratta”. Men när Joyce pulvriserar mångtydigheten gör han det inte genom att subtrahera mening; i Joyces fall snackar vi addition. Om Joyces Finnegans wake är obegriplig, vilken den är på många sätt, är den det inte för att den inte betyder någonting, utan för att den betyder allting och handlar om alla överallt; som en av bokens mer begripliga refränger lyder: Here comes everybody.

Det säger sig självt att en bok skriven på åttio språk inte går att översätta i vedertagen mening – jag menar, vilket språk ska man översätta från – icke desto mindre finns det en Finnegans Likvaka i Bertil Falks heroiska översättning, eller motsvariggörande som han kallar den. Sextiosex år tog arbetet med boken, men som han säger i sitt sympatiskt luttrade efterord, han har gjort en del annat också under tiden. Falk följde med Joyces ordvrängande långt bortom den punkt där barn brukar säga: ”Nej, nu är leken inte rolig längre.” Ty så måste det vara ibland: man leker tills leken blir allvar och sedan fortsätter man och fortsätter och fortsätter tills gränsen mellan lek och allvar upplöses. Då har man som Joyce närmat sig det nästan oläsbara men möjligen hörbara; ett slags tillstånd av polyassociativ epifanisk frihet och kan hamna var som helst, eftersom ordspåren växlar in och ut åt alla möjligt tänkbara håll. Som det sydkoreanska paret på bröllopsresa som tog nattåget från Stockholm och hamnade i Vännäs i Västerbotten och inte som planerat i Venedig, alltså Venice. Men som dom sa i intervjun i Västerbottens Kuriren: ”Vi älskade varenda minut. Så mycket snö har vi aldrig sett. Vi kommer tillbaka i sommar för att se midnattssolen.”

Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), poet och psykoanalytiker

Litteratur

James Joyce: Finnegans likvaka. Motsvariggjord på svenska av Bertil Falk. Aleph bokförlag, 2021.