Går det att vara människa utan att gråta?

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet. Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.

I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa tillbaka till backen medan jag fortsatte att trava ved mot den inre väggen. Det behövdes mycket för att värma en villa om vintern.

Pappa är jägare, och det var till honom som polisen ringde när det skedde viltolyckor.

En kväll kom han hem med ett chockat rådjur som skulle få återhämta sig i vårt pannrum. Jag knöt an till djuret på ett ögonblick, och kanske var det min första lektion i hur maktlöshet känns i den egna kroppen.

Rådjuret behövde få äta så vi åkte ner till Gäddviksvägen och grävde i snön där vi visste att det fanns blåbärsris. För en stund tycktes det piggna till, men sedan kom smärtorna. Hela kvällen stod rådjuret framför min travade ved, med huvudet mot golvet när den spända buken rullade i konvulsioner.

Förstoppning, sade pappa, det fanns inget att göra. När han nästa morgon stegade över gården och in i skogen, med rådjuret i famnen och geväret på axeln, då stod jag kvar på farstubron för att lyssna till skottet, som en slags stoisk solidaritetshandling med rådjuret, att följa det hela vägen till slutet. Och när det small inne bland granarna rann det inga tårar längs mina kinder.

Jag grät i stort sett aldrig som barn. Kanske om jag slog mig, men då torkar man ju tårarna, som sagt, reser sig och går vidare. Av känslor grät jag nästan aldrig. Men det handlade, tror jag, inte bara om kulturen som jag växte upp i. Jag känner igen mig i flickan i Claire Keegans novell Det tredje ljuset, som inte heller står ut med sina egna tårar. I berättelsen måste hon lämna den snälla familj som har tagit hand om henne under sommaren och skickas tillbaka till sina mindre omsorgsfulla föräldrar. Hon stirrar in i brasan och kämpar för att inte börja gråta. ”Det var länge sedan jag gjorde det, och medan jag gör det minns jag att det är det värsta man kan göra.”

Det är som att tårarna blir ett erkännande av att det gör ont inuti. Kanske var jag rädd att förlora något hos mig själv, och att det var därför som tårarna inte kom.

Men så småningom började jag betrakta den frånvarande gråten som en brist. Det var ju inte ens så att jag höll tillbaka tårarna, de kom bara inte. Med avund betraktade jag dem som grät ofta, de tycktes befinna sig i nuet och reagerade i takt med det. Själv vandrade jag några steg efter, och när det som gjorde ont till slut kom ifatt mig var det för sent. Min kropp hade övat länge på att undvika smärtans kanske tydligaste uttryck.

Jag letade efter symboler och betydelser i litteraturen, i konsten och i filmens värd.

Återvände till Harry Martinssons diktepos Aniara, där tårarna är vad som håller människorna kvar i sig själva. De har tvingats lämna det sjunkande skeppet jorden, och när motorerna dör glider farkosten obönhörligt mot evigheten. Ombord finns Miman som har bevarat migranternas ljusaste minnen från livet som de har lämnat bakom sig, och de söker sig dit, till hennes innersta rum. Där kan de minnas sig själva i det som var vackert, och ju större tårflod, desto lyckligare anses minnet vara. Tårarna blir beviset på att de har levt. Men när Miman exploderar förintas minnena och galenskapen tar vid. Det är som att det mänskliga i människan upphör när minnet och tårarna försvinner.

Hos den franska författaren Marguerite Duras härrör gråten däremot från en outsinlig källa inuti den egna kroppen. I hennes böcker är tårarna begärets röst. Det vill säga, den älskande människans allra mest levande röst. Och allt sedan jag läste Älskaren och den senare versionen av samma berättelse, Älskaren från Norra Kina, har jag velat kunna gråta som det franska barnet och hennes kinesiske vuxne älskare gör. De gråter i det oerhörda begär som flimrar i rummet där de befinner sig.

Älskaren och flickan gråter tillsammans över mannens ömkliga och ojämförliga kärlek till barnet. Det är en kraft så stor att den är det enda. Hon vet det, så som bara ett barn kan veta vissa saker. Det hon erfar med honom är bortom allt. Han gnyr och gråter, båda gråter. De gråter hela tiden, men utan att förlora något hos sig själva.

När Jesus befinner sig vid Lasaros grav, står det i Johannesevangeliet att han faller i gråt, och att judarna säger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Tårarna visar alltså på hans förmåga att älska, liksom de i andra berättelser påvisar närvaron av det djupa begäret eller rent av uttrycker det mänskliga i sig. Allt av värde tycktes finnas i dessa tårar som inte rann från mina ögon.

Slutligen var det ändå i det religiösa perspektivet som något slags försoning fanns, och en nyckel till att förstå vad det var jag egentligen hade förnekat. För de fanns ju också där i bakgrunden under hela min uppväxt, föreställningarna i de kristna trossamfunden. Som idén att den som inte gråter saknar en förbindelse med sina medmänniskor.

I en konflikt tar ju tårarna ofta vid där orden har tagit slut. Ett sista halmstrå, kanske i ett försök att hålla någon kvar.

Gråten är med andra ord själens mayday: Jag är i nöd, rädda mig.

Och för de som kan gråta, tycks tårarna också vara den oerhörda frågan: Älskar du mig, även om du inte gråter när jag gråter?

Vad jag har hållit undan genom att inte släppa fram tårarna, är möjligheten, eller risken, att bli tröstad. För mig, som satte en ära i att bita ihop, var underkastelsen att ta emot tröst ännu svårare att stå ut med än själva tårarna. Det var ju som bekant rådjuret som det var synd om, och inte mig.

Kanske handlar det egentligen om något så enkelt, som att en tår inte trillar ensamt och obemärkt, ur intet till intet. Den inbegriper hela kosmos eftersom gråten sätter oss människor i förbindelse med varandra.

Den som blottar sitt ögas översvämning inför den andre, sin själs jordskalv, måste vara beredd på gråtens konsekvenser.

Malin Nord, författare och dramatiker