Carl Jonas Love Almqvist i den uppfuckade verkligheten

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.

Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen.

Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:

“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.”

Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.”

Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!”

Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.

Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!

Fly bullersamma getingars fördömda stim

då du vill göra artiga och goda rim.

Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är – precis som det har sagts – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet!

Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om.

Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt.

Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet.

Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det.

Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.

Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt.

Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens.

Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden.

Om så det skulle hända

att ingen talar till mig alls;

vart skall jag då mig vända,

vafalls?

Jag då skall tala till-mig-själv,

och jag ska sjunga för-mig-själv,

och jag skall dansa med-mig-själv

en vals.

Text: Isabella Nilsson, författare och översättare

Tal: Christina Höglund