Ovidius i exil – jämrandet som litterär metod

Filosofen Georg Henrik von Wright (19162003) hade två sidor i sitt tänkande. Mattias Hagberg funderar över balansen mellan undergångsromantik och en rimlig kritik av människans framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag tillhör de som förfördes av Georg Henrik von Wright. Redan som tonåring, i slutet av åttiotalet, satt jag med näsan i ”Vetenskapen och förnuftet”, den finske filosofens omtalade, för att inte säga omsusade, uppgörelse med det västerländska industrisamhället och dess kunskapssyn. Jag kan nog påstå, utan att överdriva alltför mycket, att min världsbild formades i intim samklang med von Wrights klara men något träiga prosa. Jag övertog hans syn på den ekologiska krisen och jag läste girigt om industrikapitalismens sociala baksidor – men framför allt var det hans kritiska uppgörelse med det vetenskapliga systemet som fångade mig. Genom att teckna hela den västerländska idéhistorien, från antiken fram till och med nittonhundratalet, visade von Wright hur vi skapat ett ohållbart system, byggt på vanföreställningar om rationalitet, kontroll och herravälde över naturen.Mitt första exemplar av ”Vetenskapen och förnuftet” är sönderläst och borta, men även mitt andra, en billig pocketutgåva, är slitet och fullt av understrykningar och anteckningar.Men, så fanns också de där raderna, de som i efterhand blivit så omtalade, och som verkar blottlägga ett stråk hos von Wright som skär sig mot det försiktiga och noggranna språkbruket i övrigt. I några korta, avslutande reflektioner om framtiden skriver han:”Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvningar upprört människor [–-] Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis.”Och han fortsätter, med en hänvisning till Sigmund Freud och Fjodor Dostojevskij, med att tala om människans dödsdrift, om hennes själsliga längtan efter utplåning.Det var som om textens sista sidor blottade en avgrund, en nattsida som inte funnits där tidigare. I mitt gamla exemplar av boken har jag satt ett tunt frågetecken i marginalen – det är allt.von Wright var en motsägelsefull tänkare. Hans professionella filosofiska gärning rörde sig tryggt inom logiken och den analytiska traditionen. Han skrev på engelska och tog sällan ut svängarna. Han var, märkligt nog, en filosof som höll sig till de akademiska och vetenskapliga ideal han själv kritiserade hårt i böcker som just ”Vetenskapen och förnuftet”. Det var som om hans identitet var splittrad i två, som att hans personlighet var delad – en Dr. Jekyll och Mr. Hyde, om man så vill. På dagarna sysslade han med den rena, klara logiken och med den anglosaxiska filosofin. På nätterna lät han sig förföras av Oswald Spenglers pessimism i ”Västerlandets undergång”, av det irrationella stråket i Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från underjorden” och av förnuftskritiken i Lev Tolstojs filosofiska skrifter. Resultatet av dessa nattliga äventyr blev en lång rad dystra essäer på svenska om allt från kvantfysikens upplösning av den enhetliga världsbilden till det moderna samhällets närmast magiska tro på framsteg och utveckling.von Wrights kritik av moderniteten var hård, men väl underbyggd. Samtidigt fanns där alltid något annat, något undflyende som rörde sig bort från det begripliga. Det är åtminstone så jag läser honom.Vad var det egentligen som von Wright önskade?Var hans välformulerade civilisationskritik i själva verket en förklädd undergångsromantik, en freudiansk dödsdrift maskerad till skrivbordsessäistik?I boken ”Den okände von Wright” har de båda finska forskarna Joel Backström och Thomas Wallgren samlat ett sextiotal texter av von Wright som mestadels inte publicerats i bokform tidigare. Här finns den uppmärksammade kritiken mot Vietnamkriget, ursprungligen publicerad i Hufvudstadsbladet i november 1967, och här finns hans omtalade inhopp i den finska EU-debatten från början av nittiotalet. Men framför allt finns här några äldre texter som skrämmer – och som det kan vara värt att dröja vid. von Wright verkar under trettiotalets inledande år ha haft en dragning till fascismen och nazismen. Framför allt verkar han ha haft en dröm om att dessa ideologiska monster skulle rena de europeiska samhällena och ge dem en ny start. 1934 beskriver han nazismen och fascismen som missförstådda och som en del av en ”oändligt rik världsrörelse”, åtminstone ur ett andligt perspektiv. Och senare samma år tillägger han i en text: ”Den är framför allt en dynamisk process i tiden, en väldig omvärdering av alla värden, som ännu är i sin linda, men en gång skall förena de till synes mest skilda andliga områden till en enhet.” Senare i sitt liv passerade von Wright dessa texter med tystnad, samtidigt som han tog kraftfullt avstånd från trettio- och fyrtiotalens våldsideologier. Någon nazist eller fascist var von Wright aldrig, men han lockades uppenbarligen av tidens föreställningar om en ideologisk stormvind som skulle riva sönder den befintliga världen.Eller som han själv uttryckte saken 1941: ”Om den ’nya anda’, som ska efterträda den gamla, vet vi ännu mycket lite, dess verkliga karaktär avslöjar sig kanske först efter en mansålder.”von Wright var en man som tidigt tänkte i tidsrymder långt utöver det vanliga. Ett perspektiv han behöll livet ut. I en av de sista texterna i samlingen ”Den okända von Wright” med den talande titeln ”Slutord”, ursprungligen publicerad 1995, väller undergångsromantiken fram igen: ”Nytt liv föds med smärta. Regeln gäller inte bara för människobarn och djurungar. Den förefaller att gälla också för de kollektiva livsyttringar som kulturens uppkomst och brytningsskeden är.”Kanske skulle von Wrights märkliga vurm för undergångens smärta vara en kuriositet, i ett i övrigt intressant författarskap, om det inte var så att hans texter genljuder av troper som ekofascister och högerradikaler gjort till sina – det vill säga civilisationens fall till förmån för en ny och ren värld.Det är ingen lätt balansgång människan står inför. På ena sidan ignorans och likgiltighet inför vår skadliga framfart, på den andra ett mörkt förakt för hela eller delar av vår art. Och där emellan: En rättmätig och produktiv kritik, som en smal passage mellan två avgrunder.Mattias Hagberg, författare och kulturjournalistLitteraturJoel Backström och Thomas Wallgren (red): Den okände von Wright – tidskritik och andra texter av Georg Henrik von Wright 1926–1997. Appell Förlag, 2023.

9 Nov 202310min

Kan ett gammalt foto få dig att återupptäcka den du en gång var? Christine Antaya reflekterar över ett borttappat fotografi och ett misslyckat minnesarbete och varför det är ok att minnas fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var 19 år och hade precis tagit studenten när jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet 2001. Jag minns väldigt lite därifrån. Jag vet namnen på några jag var där med – Erik, Martin, Nanna, Kerstin – men vi har inte haft kontakt på länge.Jag vet att jag greps på Viktoriabron (att bron hette så har jag insett först i efterhand) och jag vet att jag satt några timmar i en provisorisk arrest. Det var som burar av hönsnät. Jag minns att de tog min klocka och mina skosnören. Jag fotograferades, och fick fotot när jag släpptes. Det var fyrkantigt, utskrivet på väldigt tunt papper.På bilden stod jag i mitten flankerad av två poliser i tjocka uniformer som höll mig i var sin arm. Poliserna var långa och kraftiga, deras ansikten överstrukna med svart tusch. Mitt hår var kortklippt och rödfärgat, men det syntes inte för fotot var svartvitt. I födelsedagspresent några månader tidigare hade mina vänner samlat ihop till ett presentkort hos en frisör, så jag var tvungen att göra något radikalt. I juni hade det vuxit ut till en tufsig frisyr som i kombination med mitt mjuka ungdomshull fick mig att se ännu mer ut som ett barn.På fotot hade jag en bylsig Miljöpartiet-tröja på mig. Jag var inte engagerad i partiet, jag måste ha fått den där i Göteborg. Jag var i en ålder då jag gladdes över allt som var gratis. Min blick var riktad lite ut ur bilden, nedåt. Jag såg uttråkad ut. Jag minns inte fototillfället, men jag antar att det gick väldigt snabbt, de hade många att fotografera.Jag hade kvar fotot länge men nu är det borta, försvunnet i någon flytt. Jag var dum som inte digitaliserade det, men det finns kvar som en ungefärlig bild i mitt huvud. Jag tyckte om fotografiet för dess motiv – det fick mig att känna mig radikal och speciell – men jag tyckte även om det som objekt. Det var så tunt och provisoriskt, lite mystiskt i sin form. Det var ett bevis på att något verkligt hade hänt mig, att jag hade befunnit mig i händelsernas centrum. Jag har inga andra bilder därifrån. Jag minns inte om jag ens hade med mig en kamera dit.Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm om Göteborgskravallerna, På Hvitfeldtska bodde vi, bygger på hans fotografier från den gymnasieskola där demonstranterna skulle sova, som polisen omringade den första dagen av toppmötet. I filmen söker Löfstedt upp några av personerna som figurerar på bilderna och intervjuar dem om vad de minns. De har aldrig sett bilderna tidigare, och ibland har de svårt att identifiera sig själva. En av dem tvekar med pekfingret över ett fotografi som föreställer en stor grupp som sitter i något slags stormöte på skolgården: ”Är det där verkligen jag?”Konstnären Moyra Davey har beskrivit hur djupdykningar i fotografiska arkiv börjar med oro över att man inte ska finna det man letar efter. Men ofta är det i slutänden tillfredsställande, lite som att dyka ned i det undermedvetna och återupptäcka bortglömda versioner av jaget. Några dagar innan jag skulle se filmen greps jag av en känsla av hopp om att jag skulle få syn på mig själv. Jag var inte en av dem som blev fast inne på Hvitfeldska och jag hade antagligen inte fångats av Löfstedts kamera, men kanske skulle bilderna svara mot liknande bilder som jag hade i min egen minnesbank, och blåsa liv i dem. Jag såg fram emot att få hjälp med att minnas.Men samtidigt var jag rädd att minnena inte längre kunde väckas, att de hade torkat ihop och dött, likt en gulnad växt som inte kan bli grön igen hur mycket sol och vatten den än får. Tänk om det skulle vara som att betrakta något utifrån, något som inte hade med mig att göra?Ungefär mitt i dokumentärfilmen började jag gråta, och fortsatte tills ljuset i salen tändes. Jag grät över att inte längre vara ung. Hur kan det kännas annat än sorgligt att det är så? Jag grät över att se tiotusentals ungdomar samlas i idealistisk iver över en mer rättvis värld utan krig och miljöförstöring, något som känns omöjligt idag. Jag grät för att jag tyckte synd om dem som var med i filmen. De såg så små ut. Jag grät när jag såg polisvåldet.Men allt det som filmen rörde upp i mig var så kopplat till nuet, i den mån det var minnen så var de grumliga, med romantiska idéer om ungdom. Jag hade hoppats att något mer verkligt skulle segla upp i min hjärna, något som definitivt fastslog: ”Så var det, så var du då”.I essäsamlingen Still Pictures. On Photography and Memory från 2022 skriver den amerikanska journalisten Janet Malcolm: ”Det mesta av det som händer oss minns vi inte. Händelserna i våra liv är som fotografiska negativ. De få som kommer i kontakt med framkallningsvätskan och blir fotografier är vad vi kommer att kalla minnen.”Malcolm dog 2021 och boken, som utgår från ett antal gamla fotografier från hennes personliga arkiv, gavs ut postumt. Den behandlar inte enbart familjefoton som alltid stått framme, snarare är det de mer oväntade bilderna som hon utvinner mening ur: ett suddigt foto från ett sommarläger på 1940-talet, ett porträtt på några goda vänner till hennes föräldrar. Hon skriver om det hon minns, vilket sällan är exakt vilka alla i bilderna är, eller hur och när fotografierna är tagna.En essä inleds med ett foto av en väninna iklädd en prydlig dräkt, med håret lockat under en basker. Flickan hette Francine, och beskrivs som en ”bad girl” som Malcolms föräldrar inte gillade. Hon minns att de drack milkshake efter skolan och att Francine såg upp från sitt glas och sa: ”It tastes so good”. En så banal sak att minnas. Att de obetydliga orden stannade kvar i hennes minne medan mer betydelsefulla samtal har försvunnit beskriver Malcolm som ett exempel på ”minnets perversitet.”När jag läser henne inser jag att min oförmåga att minnas – händelserna i Göteborg men även annat i mitt liv – har fått mig att känna mig dålig. Som att jag inte lever grundligt nog när jag låter det som utgjort min tillvaro – händelser, relationer, platser – blekna bort i takt med att jag åldras. Men Malcolm hjälper mig att acceptera att min fläckvisa minnesväv inte är ett tecken på personlig underlåtenhet. Det är helt enkelt så det är att leva. Minnet är perverst. Frågan är om det där fotot på mig med poliserna ens såg ut så som jag nyss beskrev det. Men mitt misslyckade minnesarbete känns ok nu. Varken minnet eller fotografier kan ge kompletta versioner av det förflutna. Och även om gamla fotografier får oss att minnas ”fel” saker, och aldrig kan återställa det som har varit, är det svårt att tänka sig något annat enskilt objekt som på samma sätt kan ge upphov till nya berättelser.Jag tycker om tanken på fotografiet som en generator, något som alstrar nya ord och idéer. Det kan ligga bortglömt i decennier, utan att förlora sin kraft. Christine Antaya är konstkritiker och kulturskribent. Litteratur:Moyra Davey, Index cards (2020)Nils-Petter Löfstedt (foto), Daniel Möller (text), På Hvitfeldtska bodde vi (2023)Janet Malcolm, Still Pictures. On Photography and Memory (2022)Film:Nils-Petter Löfstedt, På Hvitfeldtska bodde vi (2023)

7 Nov 20239min

När bilder gick från att vara ägda objekt till delade filer tappade vi kontroll över vår egen historia. Hanna Johansson funderar på vad som händer när vi förlorat rätten att glömma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2023-02-15.Det var en varm aprildag när jag och en vän av en slump passerade en kuriosaaffär i Berlin, full av udda prydnadssaker och gamla VHS-filmer. Ingenting som var till salu där verkade vid första anblick värdefullt. Men precis utanför ingången fanns någonting som höll oss trollbundna en lång stund. Det var en stor kartong, fylld till bredden med fotografier.De flesta var svartvita. De föreställde människor som befann sig ”mitt i livet.” Tre män sittande sida vid sida, leende mot kameran, en av dem fingrande på en cigarett han var i färd med att dra ur paketet. Två män och två kvinnor på var sin sida om ett bord framför ett fönster, och utanför fönstret ett hav; det såg ut som om bilden var tagen på en färja. På bordet stod ölflaskor, dricksglas, en bok och ett par glasögon som någon i sällskapet måste ha tagit av sig inför fototillfället.Ett foto stack ut genom att vara i färg. Det föreställde en kvinna klädd i gult, framför en gul vägg, och en brandgul soffa med en rund, gul kudde. Färgskalan fick bilden att likna František Kupkas berömda gula självporträtt, och faktum är att blixtreflektionerna i kvinnans sminkade ansikte åstadkom något som liknade penseldrag. Fotografiet verkade vara förhållandevis nytt, taget på åttiotalet, kanske, snarare än på fyrtio-, femtio- eller sextiotalen, som de andra. Denna omständighet gjorde bilden särskilt kuslig. Det gick att begripa att de svartvita människorna var döda, antagligen sedan länge. Men den här kvinnan kunde vara vid liv. Hon borde vara vid liv. Varför hade då hennes porträtt hamnat här, liggande löst i en kartong utanför en kuriosaaffär? Vem var hon? Och vem var det som hade glömt henne?I The End of Forgetting: Growing Up With Social Media skriver författaren och medieforskaren Kate Eichhorn om hur spridningen av fotografier och filmer på sociala medier på ett radikalt sätt har förändrat människors förmåga att minnas – eller, rättare sagt, att glömma. Förr i tiden, skriver hon, var det möjligt att fysiskt utplåna gamla bilder som inte längre bekräftade nuets självbild. På så vis gick det att utöva en viss kontroll över hur man själv framstod, och att lämna saker bakom sig för gott. Det privilegiet har inte den som vuxit upp på Internet. I de sociala mediernas barndom, på chattrummen och forumens tid, fanns ett löfte om att kunna pröva olika identiteter och glömma vem man var. Många sociala medier utvecklades istället till platser som förhindrar glömska, till klumpiga och dåligt organiserade men välfyllda arkiv.Glömskeförlustens pris är förlusten av skönhet. Den som hemsöks av souvenirer och bevis för den egna existensen kan inte lika enkelt romantisera och mytologisera det förflutna. Man berövas möjligheten att förtränga vissa saker, att återberätta händelser – även för sig själv – på ett sätt som får dem att kännas uthärdliga. Medan det är möjligt att presentera en redan från början romantiserad och friserad version av sitt liv på sociala medier, visar Eichhorn hur det är nästintill omöjligt att återta kontrollen över en bild eller film som fått spridning bortom den egna tidslinjen. Berättelsen om det egna livet blir då mer ”sanningsenlig”, skulle man kunna tänka sig. Mer komplex. Samtidigt finns det erfarenheter man kanske bara kan leva med genom att ljuga en smula, från pinsamheter till rena trauman. Det dokumenterade livet på sociala medier innebär ett löfte om att aldrig kunna bli bortglömd, men också ett hot om att alltid kunna bli upptäckt.Eichhorn skriver om en reklamslogan för en av de tidigaste pocketkamerorna, från 1913: ”I ögonblicket – glädjen i att ta en bild – efteråt ägandets njutning.” När Instagram exakt hundra år senare lanserade en ny slogan löd den: ”Fånga och dela världens ögonblick.” Där den förra formuleringen betonade ägandet låg nu emfasen på delandet: världens ögonblick skulle fångas, sedan spridas, ibland långt bortom sina ursprungliga sammanhang. Kontrollförlusten när ett fotografi av dig hamnar i en främlings händer, löst liggande i en kartong och till salu för några kronor, äger numera rum i samma ögonblick som bilden publiceras. Tiden på sociala medier framstår som ett spöklikt evigt nu. Idag är det din döda väns födelsedag, kan Facebook påminna, skicka en hälsning så blir den nog glad! – en uppmaning som snart bara hörsammas av gradvis allt mer avlägset bekanta, innan de också understödda av algoritmerna till slut ger upp.Det gula fotografiet påminde också om en scen i Jenny Erpenbecks roman Natt för gott. Premissen är att huvudpersonen dör i vart och ett av romanens fem kapitel. Först dör hon som spädbarn i en by i Galizien, sedan som tonåring i Wien, sedan som ung kvinna i Sovjetunionen, sedan som medelålders i DDR och, till sist, dagen efter sin nittioårsdag i Berlin efter murens fall. Till varje död hör en serie tillfälligheter. Varje död utom möjligtvis den sista hade kunnat undvikas genom ett slumpmässigt fattat beslut, antingen av henne själv eller av någon annan. Vid varje död förändras också tidpunkten och omständigheterna kring den andra dödens inträde, då när ingen längre ska finnas som har känt henne.I romanens sista kapitel kliver huvudpersonens vuxne son in på en antikaffär i Wien, på jakt efter en födelsedagspresent till sin mor. Han överväger en vacker och prisvärd utgåva av Goethes samlade verk, i stort sett felfri sånär som på det nionde bandets lite avskavda rygg. Men, konstaterar han, det vore för otympligt att transportera böckerna på tåget till Berlin. Han lämnar kvar dem i butiken.Det sonen inte vet är att precis den utgåvan av Goethes samlade verk brukade stå i hans mors barndomshem, att skadan på det nionde bandet uppstod i samband med mordet på en av hans förfäder, och att just de böckerna en gång i tiden varit föremål för omsorg, noggrant bevarade för framtiden. ”Kanske”, skriver Erpenbeck, ”äger de här efterlämnade sakerna hemliga krafter.” Men vad för krafter de än äger kan sonen inte uppfatta dem. Han går ovetande miste om den sista möjligheten att återföra dem till den enda människan ännu i livet som, kanske, hade kunnat göra det.Samma gäckande känsla av förlorad magi som detta ingav mig, väcktes också av det gula fotografiet. En känsla av att det borde finnas någon nu levande människa som skulle kunna berätta om den främmande kvinnan på bilden, men att det vore nästan omöjligt att hitta den. Samtidigt fanns det något märkligt fridfullt i insikten om hur lite bilden berättade för en främling. På så vis verkade något av kvinnans integritet ha bevarats. Vem var det som hade glömt henne? Kanske var svaret så enkelt som att hon själv velat göra sig av med fotografiet, glömma eller döda just denna bild av sig själv. Och låta någon annan leva i dess ställe.Hanna Johansson, författare och kritikerLitteraturKate Eichhorn: The end of forgetting – Growing up with social media. Harvard University Press, 2019.Jenny Erpenbeck: Natt för gott. Översättare: Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2016.

6 Nov 20239min

Våra telefoner och hårddiskar är fulla av fotografier som vi knappt tittat på. Men vad begär alla dessa bilder av oss? Det frågar sig konstnären Anna Strand, som botaniserat bland bortglömda foton. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En vän ger mig ett par negativalbum som hon hittat på loppmarknader. Ett av dem visar sig innehålla familjefotografier tagna i Schweiz på 1940-talet och drygt arton år framåt. Albumet inleds med bilder av ett nyfött barn. Under barnets tre första år räknar jag till 162 fotografier, sedan börjar fotografen att ta bilder med något lägre frekvens. Nästa dag går jag igenom mina hårddiskar och räknar till 4895 fotografier av min son under samma tidsperiod. Få av dem har lämnat min dator.Vad ska vi göra med det överflöd, eller för att vara cynisk, de sophögar av fotografier som omger oss och som fortsätter att växa. Det går inte att o-se dem på loppmarknader, i telefoner och i hem. Inte heller att låta bli att föreställa sig alla de bilder som flyter omkring på överfyllda, bortglömda konton i digitala moln. De sistnämnda ropar efter hackers, digitala arkeologer, nya yrkeskategorier. En som bokstavligen grävt i sophögar är den franske samlaren, konstnären och redaktören Thomas Sauvin. Med 850 000 bortkastade negativ som samlats in från återvinningsstationer runt om Peking grundade han 2009 arkivet Beijing Silvermine. Arkivet innehåller negativ från 1985, när fotografisk film började användas brett i Kina, till 2005, då digital fotografi började ta över det privata dokumenterandet.Sauvin har bland annat öppnat arkivet för konstnärsduon Klara Källström och Tobias Fäldt för att låta dem vaska fram ett meningsskapande urval. Samarbetet resulterade i verket On This Day, som blivit utställning och bok 2021. Datumstämplade och intima familjefotografier tagna i Kina har parats ihop med information från webbplatsen onthisday.com. På webbplatsen listas, utifrån årtal och dag, politiska, kulturella och andra händelser av till synes allmänt intresse, men ur övervägande nordamerikanskt och europeiskt perspektiv.Tvärtemot förenklade uppdelningar mellan det privata och offentliga, nu och då, här och där, viktigt och oviktigt, upprättas i verket On This Day ett rörligare och rörigare fält som betraktare själv tvingas navigera vidare i. Det är oemotståndligt och provocerande, ska vi behöva tänka vidare och göra mening av allt det här? Ja, svarar materialet.Eftersom jag som bildkonstnär arbetat med funna fotografier så vill ytterligare vänner ge mig nytt, eller ja egentligen är det ju gammalt, material. De vet inte vad fotografierna vill och hoppas att jag ska befria dem – och fotografierna. Mina vänner vill bli befriade från ansvar och något av allt det som fyller deras överbelamrade hem. Fotografierna vill i sin tur bli tillfrågade om sina begär. Det låter kanske märkligt att tala om fotografiers viljor och begär. Men i boken What do pictures want föreslår författaren och professorn i konsthistoria W J T Mitchell att vi ska tänka på, och att vi redan mer eller mindre tänker på, bilder precis så. Mitchell prövar att på ett mer medvetet plan behandla fotografier som något som vill oss något. Och understryker att de behöver oss som uttolkare av deras begär.Om vi avstår från att läsa fotografier kritiskt, blir det tydligt hur beroende de är av vår vilja att låta dem påverka oss. Vår makt och vår maktlöshet, liksom fotografiernas, synliggörs i samma andetag. Att på allvar fråga vad fotografier vill kan leda till något som liknar en konversation mellan oss och dem. What do pictures want kom ut redan 2006 och en kollega frågar suckande om inte trenden med att arbeta med fotografiska arkiv snart ska mattas av, men fotografierna fortsätter att vilja oss något. Kanske att vi ska tala med dem innan vi tar nya. Att låta dem bli del av något nytt. Återbruk av fotografier är knappast något övergående, lika lite som annat återbruk.Fotografier trillar över mig av ren slump. Jag tittar in i skjulet vid ett rivningshus. På en hylla ligger ett album och kallar på mig. Jag tittar motvilligt igenom det, eftersom ansvaret att göra något när jag väl fått tag i bilder eller de i mig väger för tungt. I det här fallet låter jag albumet vara, med en vag idé om att återkomma. När jag väl gör det ligger allt i en container, husen är rivna och albumet kommer inte att hamna i någons händer. Några av bilderna har fastnat i mitt minnesmoln och i mitt dåliga samvete. Jag frågade inte på allvar om de ville vara i fred eller återuppfinnas.Allt jag kan säga är att den handfull fotografier som särskilt fastnade var från en maskerad, unga kvinnor som var män, unga män som var kvinnor. Bredvid albumet låg ett medlemskort till en pensionärsklubb som gått ut några år tidigare. Det fick mig att tänka osammanhängande kring tid, förgänglighet och igenkänning. Men jag såg snabbt något annat, scrollade vidare.De senaste åren har jag återkommande tipsats om instagram-konton, som på olika sätt lyfter fram funna familjefotografier. Museum of lost memories är ett sådant exempel. Följarna skriver i kommentarsfälten till oräkneliga inlägg om hur sorgligt och märkligt det är att fotografierna hamnar på loppmarknader och antikvariat. Jag tänker på mina hårddiskar, på deras och min död. Förflyttningen till en digital plats, med många följare, är förmodligen en mycket spännande sak att vara med om för privata fotografier på glid. Ett av målen för upphovspersonen bakom Museum of lost memories är att, med följarnas hjälp, lokalisera människorna på bilderna eller deras släktingar. Den tysta överenskommelsen säger att fotografierna helst av allt vill komma hem. Men dessa femton sekunder av synlighet online, är mer än vad de flesta fotografier får, till och med från sina fotografer och deras efterlevande. Vet fotografier på villovägar vad de vill, vet de sitt eget bästa? Jag tänker med oro på att jag lägger mer tid på att ta fotografier av min son, än på att hantera de digitala filerna, låta dem materialiseras och titta på dem efteråt. Sedan lugnar jag mig med något som fotografen Anders Petersen sa till min klass under en förberedande fotoutbildning för över tjugo år sedan. Att det inte är fotografiet i sig som är det mest intressanta utan fotografens möte med den som fotograferats. Ur det perspektivet kan fotografier ses som restprodukter efter mer eller mindre laddade situationer. Och vi kan låta dem vila i frid. W J T Mitchell ber oss att fråga bilder vad de vill, men skriver själv att svaret mycket väl kan vara ingenting. Plattformar där filmer och fotografier förångas efter att de kunnat ses under en avgränsad period framstår plötsligt som en välsignelse. Kanske vore det en lättnad om fler fotografier kunde upplevas så, bortom sociala medier.Jag får ett meddelande om att det digitala moln som är kopplat till min dator och telefon är överfyllt och inte längre kommer att uppdateras. Jag ignorerar meddelandet.Anna Strand är bildkonstnär.Litteratur:Tobias Fäldt och Klara Källström: On This Day. BBB books, 2021.W J T Mitchell: What Do Pictures Want? University of Chicago Press, 2006. Webbplatser:https://www.onthisday.com/https://www.instagram.com/museumoflostmemories/

2 Nov 20239min

Selfies, turistfotografier och snapshots. Fotokonstens framgångssaga tycks bygga på människans lättja och behov av kravlöshet. Pontus Kyander funderar på vad som syns i bilderna vi tar i flykten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-04-11.Cogito ergo sum hävdade filosofen Descartes. Jag tänker, alltså är jag. Så kan bara den säga som inte har ett eget Instagramkonto och aldrig rört en selfiepinne. Numera tycks det existentiella tvivlet ha flyttat bort från tanken som medvetandeakt. Istället handlar det om att synas för andra: du finns, för du är sedd. Och inte bara du själv, utan också ditt vinglas i motljus vid Medelhavet, eller ditt härliga smørrebrød på lunchrestaurangen i Köpenhamn. Det blir så fint på bild, och det är så lätt. Låter det banalt? Som en ”fotografins olidliga lätthet” – för att travestera enboktitel av Milan Kundera – när mönstret upprepas om och om på sociala medier?Det var inte så länge sedan som varje fotograf var tvungen att tänka en gång extra före det avgörande trycket på utlösaren. Ännu på 90-talet var det fysisk film i de flesta kameror. Varje film rymde som mest 36 futtiga bildrutor. Åter hemma låg överraskningarna på lut i filmens stålkapsel. Ibland hade allt hakat upp sig på någon teknisk fadäs, bilderna var kanske suddiga, felexponerade eller filmen helt blank.Ännu värre var det i fotografins barndom. Fotograferna hade stora stativ och bälgkameror som drogs ut som dragspel för att få rätt exponering och skärpa, och de fotograferade på dyra glasplåtar, en bild i taget. Fotografen under ett svart dok kunde bara någorlunda se om bilden var skarp, och att exponeringens längd blev rätt byggde lika mycket på skicklighet som på en from förhoppning. Lätt var det inte, men fotografins olidliga lätthet har ändå en förhistoria.Jag bläddrar i en bok om finlandssvenska resenärers fotografier med titeln Med kamera och koffert. Resefotografier före massturismen (SLS, 2021). Jag fascineras av hur kameran snart blir ett förmöget för att inte säga aristokratiskt tidsfördriv, men också en syssla med kvinnliga förtecken. De finlandssvenska adelsfruarna och -fröknarna fotograferar från sina vintervistelser i Sydfrankrike, den nygifta baronessan släpar med sig stativ och bälgkamera på inspektionen av sina plantager i Indonesien. Vindsvepta står damerna på stranden under kamerans fladdrande dok, i Indonesien står inte bara plantagepersonalen och tar emot, cheferna i vitt linne, arbetarna i bakgrunden med mörka grövre kläder. Där står även en hel blåsorkester. Bilden är suddig och glasplåten har spruckit. Här öppnar sig en värld av motsägelser: ett klassamhälle där aristokratin ännu har företräde och ett resande präglat av kolonialismens ekonomi och perspektiv på världen; men också ett område, fotografin, där kvinnans gradvisa emancipation blir synlig.Historiens första selfie togs förmodligen av amerikanen Robert Cornelius 1839. Det tog 15 minuter att exponera ett blekt porträtt av en man med besvärad blick och rufsigt hår. Fransmannen Hippolyte Bayard tog året efter en bild på sig själv som drunknad. Bilden var en hämnd för att landsmannen Daguerre fått erkännande och pension för fotografins uppfinnande, men inte han själv. Bayard var med full rätt arg, och därför säkert omedveten om att han just uppfunnit en fotografisk genre.Själviscensättningen är en genre där kvinnliga fotografer excellerat. Claude Cahun laborerade med könsgränserna på 1930-talet, och i vår närtid blev Cindy Shermans bilder krönet på genren. Hennes filmstillbilder till filmer som aldrig existerat blev ett genombrott, och hon fortsatte med en lång rad iscensättningar av sig själv i olika roller, alltid med en kritisk udd. För några år sedan började hon visa groteskt manipulerade selfies på Instagram. Men hennes selfies varvas med konsertbilder, jul med barnbarnet och reklam för egna och andras projekt. Medieplattformen blir inte bara föremål för kritik, men också en helt konventionell plattform för självlansering. Var går gränsen mellan att å ena sidan kritisera ett medium, och att å den andra sidan bli en influencer – och därmed slukas av mediet?Långt från stjärnfotografernas glamour tog barnsköterskan Vivian Maier mer än 150 000 fotografier och filmer under sina promenader på Chicagos South Side från 1950-talet och framåt. Först efter hennes död upptäcktes fotoskatten. Många av dem är självporträtt i speglar, kromade billyktor och i butiksfönster. I dessa lågmälda iscensättningar öppnas inga glipor till den egna personen. Maier väljer att vara skuggan i bilderna, fotografen som höll i kameran, men inte mycket mer. Det är varken självutlämning eller förställning, utan ett spel med små variationer i gestaltningen av den egna personan, men en oändlig variation i leken med reflektioner i en ordinär stadsmiljö.Vivianne Maiers bilder är ögonblicksbilder, möjliggjorda av fotografins tekniska utveckling. Med filmtillverkaren Kodaks Instamatic-kameror blev ”snapshots” en realitet. Kameran saknade andra reglage än utlösaren, och filmen var packad i en sluten kassett som man bara stoppade in i kameran utan några tekniska krusiduller. Upplev ”a Kodak moment” sa reklamen för det världsdominerande företaget. Kodak gick under, men snapshotet består.Ett snapshot ska vara fångat i flykten och behöver inte ha perfekt komposition eller skärpa. Fransmannen Jacques-Henri Lartigue var en föregångare med sina champagnelätta bilder av överklassens utflykter i Boulognerskogen utanför Paris eller badande på Rivieran under det lättsamma 1920-talet. Liksom Vivian Maier var Lartigue en ivrig amatör som inte såg sig som fotokonstnär – han levde i vanföreställningen att måleriet var hans rätta uttryck. Kanske är det ur den hållningen som lättheten kommer. Det fanns inget krav på att publicera, att avslöja något missförhållande eller att tänja på förväntningarna. Lättheten är en ogenomtränglig hinna i Lartigues fotografier. Det är världen sådan den borde vara: konfliktfri, enkel och rolig. Är det lögn? Delvis, för alla bilder formas av fotografens intention. Och vem påstod att fotografier alls är sanna?Konstnärsduon Fischli & Weiss ägnade många år åt att ta snapshots från sina resor. I boken Sichtbare Welt (König, 2000) – Den synliga världen – ordnas tusentals fotografier med något slags systematik efter hur de vagt liknar varandra. Bild går över i bild, det är djurparker och flygplatser, motorvägar och solnedgångar, soluppgångar och vyer från flygplansfönster. Ingen bild är så värst speciell, de är alla likgiltigt registrerande. Upprepningen blir besvärjelse, och just kring det lätta formas ett tomrum som inte låter sig fångas i ord.Fotografins lätthet behöver inte vara olidlig. Dess lätthet kan skava på ett sätt som är undflyende och gäckande. Det är som ornamentiken på gamla hus och föremål, en upprepning med en liten variation. När ornamentet görs för hand blir varje del lite olik, men det är helhetens mönster som spelar roll. Ögonblicksbildernas upprepning är ett ornament som löper varv efter varv i oändlighet. Nu ser jag något nytt i dina bilder av vinglasen i motljus. En undflyende lätthet, ett ornament. Kanske är det konst.Pontus Kyander, konstkritiker och konstkurator

1 Nov 20239min

Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår. Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi. Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”. Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd. Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår. Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.” För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum. Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv. Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan. Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter. Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas. Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.Nazanin Raissi, psykolog och konstnärLitteratur:Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige. Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California. Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.

31 Okt 20239min

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska resväskan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan. Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln “Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min resväska i min hand.“Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för nöd och förtvivlan. Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden, när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots, hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan. Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den rektangulära med handtag och lås. Men hur kunde det dröja så länga innan rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna, de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva. Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter säckkärran. Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron förändrats, för en stor del av mänskligheten.Den gamla resväskan hade en motpart. Den var hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart. De står för en livsform där resan och uppehållet går in i varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och så fortsätter det, från ort till ort, från station till station, från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken, för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir suddiga ju längre tiden går.“Tonight I’ll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en rullväska.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

26 Okt 20239min

Kommentaren är inte bara ett redskap för att förtydliga, komplicera och bygga ut litteraturen. Mattias Hagberg menar att dessa förklarande tillägg rymmer en åskådning med existentiella konsekvenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Dante Alighieri år 1294 presenterade sina dikter om den älskade Beatrice var det med en litterär gest som skulle få långtgående konsekvenser. I ”Vita nuova” prövade han ett nytt sätt att uttrycka sig – självkommentaren. Samlingen bestod inte bara av poesi, utan framför allt av en serie noggranna utläggningar kring dikternas tillkomsthistoria och innehåll. Det var som om Dante genom sina kommentarer auktoriserade sin egen diktkonst, samtidigt som han lät den ta plats bland de stora antika och medeltida texterna – texter som vid denna tid alltid åtföljdes av en omfattande sidolitteratur i form av lärda utläggningar, inte sällan insprängda i själva originaltexten eller i dess marginaler.I ”Vita Nouva” berättar Dante om sin ungdoms kyska kärlek till grannflickan, och om denna kärleks sublimering till poesi. Det går att betrakta detta verk som ett tidigt exempel på autofiktion. Med kommentarens hjälp iscensätter Dante en litterär historia som skickligt och lekfullt balanserar mellan fakta och fiktion. Det är inte konstigt att en del har velat utnämna honom till världens första författare. Dante klev rakt in i litteraturen, in i själva texten, på ett sätt som nästan ingen annan gjort tidigare.Sett från denna vinkel framstår Dantes tilltag som ett slugt litterärt grepp för att stärka sin egen image. Med valet av kommentaren som litterär strategi gav han dikterna en tyngd de knappast fått annars.Men det går också att se på Dantes djärva tilltag som något mer och något större. Med sin intrikata konstruktion skapade han ett litterärt klangrum som öppnade dikten mot evigheten.För att fullt ut förstå vad Dante – och andra som arbetat i samma anda – gjorde kan det vara värt att ta en omväg via den rabbinska judendomen. I Talmud, den judiska kommentarslitteraturens epicentrum, finns ett berömt citat som tillskrivs rabbinen Hillel: ”Det som är dig själv förhatligt ska du inte göra mot din nästa. Det är hela Torahn. Allt annat är kommentarer. Gå och läs!”Ja, kanske kan man sammanfatta hela den rabbinska tolkningstraditionen just så enkelt; det är inte systemet utan kommentaren som är den legitima formen för ett närmande till sanningen. En spricka eller en oklarhet i en urkund är aldrig en brist utan en möjlighet, en väg framåt i en evig, och ibland konfrontativ dialog. Författaren Amos Oz har sammanfattat denna etiska och kunskapsteoretiska hållning i ett citat som tål att upprepas: ”Judisk kultur heligförklarar oenigheten i himlens namn.” Nu kan man i och för sig invända att den litterära kommentaren har en dubbelnatur. Den kan, som i det judiska tänkandet, fungera som en expansion av texten, som ett litterärt arbete i sin egen rätt. Men den kan också fungera som ett fängelse, som ett litterärt tilltag med enda mål att låsa fast texten vid en enskild och auktoritativ tolkning.Psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell har en gång hävdat att skillnaden mellan judendomen och kristendomen står att finna i just detta förhållande.I samlingen ”Själen som vägrade krympa” för han fram idén att det judiska tänkandet alltid har präglats av en inställning som betonar ”både och”, medan det grekisk-kristna tänkandet fastnat i en rationalistisk diskurs där saker alltid är ”antingen eller”.Mikael Enckells tes är problematisk eftersom den är just så kategorisk som han vill undvika att vara. Men samtidigt bär den ändå på en fungerande, om än idealiserad bild, som det kan vara värt att dröja vid. Den judiska kommentarslitteraturen, med alla sina tusentals sidor med oavslutade utvikningar, diskussioner, debatter och betraktelser, utgör en vacker och konkret manifestation av ett tänkande i rörelse och dialog. Det räcker att bläddra i den stora kommentarssamlingen Talmud för att inse vidden av denna öppenhet. Varje uppslag är redigerat så att man förstår att diskussionen expanderar i alla riktningar.Men även Dante, som i högsta grad var en kristen författare, rör sig mot samma öppenhet. Hans texter ger aldrig intryck av att vara slutna enheter. I ”Vita nuova” heter det till och med att han överlåter åt ”någon annan kommentator” att fortsätta arbetet. Walter Benjamin, kanske den moderna författare och tänkare som mer än någon annan gjorde kommentaren till sitt litterära verktyg, betraktade konsten och litteraturen som ett ”reflexionsmedium”, som ett ting öppet för ändlösa kedjor av tolkning och omtolkning. I sitt första större verk, ”Begreppet konstkritik i den tyska romantiken”, gick han till och med så långt att han påstod att den tolkande kommentaren är det som realiserar konstverket, som får det att bli till. Ur denna tanke utarbetade han ett högst individuellt skrivsätt som kombinerade citat, tolkning och kommentar till en helhet som aldrig blev helt sluten, eller för den delen avslutad. Målet för Benjamin var inte en text som naglade fast sanningen, utan snarare, precis som för talmudisterna, lät den stå öppen mot oändligheten.Man kan säga att även han, på sitt alldeles egna sätt, ville ”heligförklara oenigheten i himlens namn”. Om Benjamins förhållningssätt till kommentaren var djupt allvarlig har andra, likt Dante, närmat sig formen på ett mera lekfullt sätt. Vladimir Nabokovs ”Blek låga” är i dag en postmodern klassiker som skickligt utnyttjar kommentarsgenrens alla möjligheter. Romanen, om man nu ens kan kalla den en roman, utgörs till nästan nio tiondelar av kommentarer till en fiktiv dikt, kommentarer som snabbt förvandlas till en högst personlig, för att inte säga bisarr, tolkning av den ursprungliga texten.Samma sak händer i Dag Solstads ”Arman V. Fotnoter till en outgrävd roman”, med enda skillnaden att vi här saknar originaltexten och får nöja oss med författarens anmärkningar. I fotnot nummer 70 heter det till exempel: ”I den osynliga romanen kan man tänka sig, jag gör i alla fall det, att om dessa oskrivna rader, som denna fotnot är en fotnot till, hade grävts fram och ut skulle det ha visat sig några meningar nu som hade ett helt annat tonläge, en helt annan dramatik, förtvivlan, ja undertryckta känslor, än vad som här uttrycks i denna fotnots nyktra markeringar…”.Ja, tydligare än så kan nog inte kommentarens litterära kraft sammanfattas. Fotnot nummer 70 pekar mot evigheten. Den osynliga romanen kan innehålla precis vad som helst. Mattias Hagberg, författare och skribent

25 Okt 202310min