Ovidius i exil – jämrandet som litterär metod

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.

”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.

Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.

Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler än

antalet stjärnor i rymden,

fler än de torra små korn som ryms i virvlande sand

som det står i Ingvar Björkesons översättning.

”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.

I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.

I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.

För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.

I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.

Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.

I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.

Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.

Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.

Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.

Martina Björk/latinist och skribent

Litteratur

Publius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.